En magisk kväll!

Kvällens distanspass utmed havet, i solnedgången, perfekt temperatur och med min fina J på cykel som sällskap.

Magiskt!!

        

        

Kroppen svarar!!

Nu har vi varit på plats i Tampa i fyra dagar, 13 timmars träning har loggats i dagboken och min kropp fortsätter svara helt oväntat bra. Bättre än på mycket, mycket länge.

På förmiddagen idag stod 10*3min med 1min vila på schemat och med tanke på dels mängden träning de senaste dagarna men framförallt med tanke på den upptrappade kvaliteten på träningen var jag lite oroad inför passet. Det skulle kunna tänkas bli rätt plågsamt. 

Coach A bjöd dock först på sovmorgon, inte för att det var något vilt nyårsfirande igår kväll men tolvslaget ville man ju uppleva så att köra första passet klockan 11,00 kändes riktigt skönt och det var viktigt för mig att få mina åtta timmars sömn.

Jag och coach joggade till en närliggande park och sedan fick jag hjälp med både farthållning, tidtagning och vätska under hela passet. Första åtta kändes lätta och kontrollerade medan de två sista var rejält plågsamma och då märktes det hur bra det är med någon som pacar och peppar. Nytt för mig var att jag blev uppmanad att inte stirra mig blind på farten utan våga gå på känsla då målet med ett sånt här pass enligt Coach är att springa sig trött, sedan om det just för dagen är 3,30 eller 3,50 fart spelar ingen roll. Det nya tankesättet gjorde att jag slappnade av och inte spände mig och hade sådan ångest som jag brukar ha då jag brukat starta sådana här pass med inställningen att jag typ ska hålla min tilltänkta fart på milen och om jag då inte lyckas med det är passet dåligt. Som om man kan persa varje dag på träning liksom? Fattar inte hur jag har tänkt, inte konstigt att det alltid varit helt vidrigt att springa intervaller...

Med den här avslappnade känslan och när jag inte tittade på klockan förrän efter passet var det genast roligare och och lättare vilket även visade sig när jag kollade farterna efteråt och hade snittat runt 3,30 på alla vilket är långt bättre än jag levererat på länge. Självförtroendepass!

          

Efter passet återhämtade jag mig med lyxkaffe från Starbucks och tyckte allt att jag hade förtjänat en cackepop (typ en chokladpralin på pinne) som belöning. 

Igår var det nyårsafton och det kändes väldigt konstigt att vara här och se bilder i sociala medier på hur ni firade hemma. Jag ska inte säga att jag längtade hem men jag längtade lite efter att alla mina nära hade varit här med mig. 

När ni firade in tolvslaget hemma satte vi oss just i bilen tillbaka till hotellet efter två timmar distans i ett naturreservat. Ett pass som sig var ganska udda då parken stängde 18,00 och parkvakten var väldigt sugen på att låsa grindarna och åka hem och fira nyår innebärande att han körde bredvid mig i sin bil på väg ut från parken och Jonne och mina lagkamrater (som redan sprungit klart) satt i vår bil precis bakom. Duktigt stressande att springa med två följebilar som jagade en men samtidigt var jag ju inte så sugen på att bli instängd i parken över natten så det kändes rätt bra att parkvakten var bakom mig och inte framför...

Men som sagt, när jag var klar hoppade även jag in i bilen och vi insåg då att det var tolvslag hemma så i svettiga kläder skålade vi med våra vattenflaskor och käkade en banan och garvade åt att ni i samma stund förmodligen stod hemma i festblåsa och drack skumpa.

Efter dusch och ombyte var det dock även daga för oss att fira in det nya året genom att gemensamt äta en stillsam middag downtown och beskåda de mäktigaste fyrverkerier jag någonsin sett. I över 15 minuter bombade de raketer utmed strandpromenaden som var så hänförande att man inte kunde slita blicken ifrån dem och därmed lämnade oss alla med ett lättare nackspärr som minne. Men det var det värt. 

Då vi är på träningsläger och alla hade kvalitet på schemat idag fick detta avsluta kvällen aå vi tog oss tillbaka till hotellet och sussade sött innan klockan ens var 01,00. 

       

  Långbord och "black-tie bbq dinner"

         

Emma får pluspoäng för hon var den enda som lyckades fixa sig en partyhatt!

Gott nytt år från Florida!

Efter en strulig resa med inställda flighter och förseningar till höger och vänster ankom vi till slut till Tampa, Florida vid lunchtid i söndags. 16 timmar senare än planerat och med fyra timmar sömn under de senaste 36 timmarna var det väl inte direkt med pigga ben man startade träningslägrets första pass men lite solsken, värme, fina vyer och sällskap kan råda bot på det mesta så ganska snart var jag igång och ville aldrig sluta springa!

Vi är alltså 21 Hässelbyare på träningsläger här i Tampa. Eftersom jag är enda marathonlöparen måste jag ändå göra en del av min träning ensam då den ser lite annorlunda ut mot de andras men jag försöker i alla fall synka så många pass som möjligt med de andra vilket innebär fin draghjälp på korta intervaller av de snabba medeldistansarna och pratsällskap på morgonjoggen och styrkepassen.

Än så länge har min kropp överlevererat, på måndagens banpass över 10*200m hade jag räknat med att få det rejält tufft då det var över ett år sedan jag befann mig på tartanen men det kändes istället superbra, var väldigt roligt och intervallerna gick faktiskt "bara" någon sekund långsammare än vanligt. Passet kändes dock rejält i kroppen dagen efter så när jag vaknade igår med ont i varenda muskel och led i hela kroppen trodde jag aldrig att långpasset skulle gå att genomföra men konstigt nog rullade det ändå på och 30km avklarades utmed strandpromenaden med milsvid utsikt över havet och stränderna. Inspiration!

När man är på läger är självklart träningen absolut prio ett och jag försöker se till att få så mycket sömn och vila mellan passen som det bara går. Jag är dock inte en person som mår bra av att bara se hotellet och träningsanläggningen så när dagens andra pass är avklarat försöker jag ta chansen att se och uppleva så mycket jag kan av vad Florida har att erbjuda. I måndags innebar det en NHL-match mellan Tampa Bay lightnings och Toronto Maple leafs vilket var en upplevelse utöver det vanliga. Jag är inte ett dugg intresserad av hockey men amerikanarna kan det där med kringarrangemang så den tillhörande discomusiken, all mat och dryck och alla andra jippon runtomkring gjorde det till en höjdarkväll även för den som inte är hockeyfrälst. 

         

         

Igår kväll var jag rätt mosad och trött efter både långpass och ett eftermiddagspass med jogg och styrka så då passade det utmärkt att knalla bort till den närliggande gallerian och se en film på bio. Valet hamnade på en film med Mark Wahlberg som hette "the gambler" och var helt okej, men inte mer. Fachinerades dock återigen av amerikanarnas sinne för kringarrangemang då det såklart fanns möjlighet att köpa med sig käk in på bion, en bar där du kunde ta dig en drink och biostolar lika stora och bekväma som mysfotöljen hemma. Vad som dock förvånade oss var att man inte fick numrerade platser utan det gällde att vara ute i god tid om man ville få sitta tillsammans och få bra platser. Opraktiskt.

Idag är det nyårsafton och tillika min och Jonnes 5 åriga bröllopsdag. Detta kommer att firas med ett alternativpass nu på morgonen, ett distanspass om två timmar i en park i eftermiddag och sedan avslutas med en gemensam middag med hela gruppen på en restaurang vid Tampa riverwalk där det även utlovas storslagna fyrverkerier framåt kvällen. 

Hoppas ni får ett gott nytt 2015!!!

Min bästa vän och min bästa julklapp!

Jag har i hela mitt liv velat ha en parfym med en sådan där rund pump som man trycker på för att puffa ut parfymen eftersom det ser så sjukt glammigt och rockstjärneaktigt ut.

Någon gång har jag stött på just en sådan parfym i en butik men då har de alltid luktat skunk och genast förlorar det ju då sin poäng för man vill ju liksom kunna använda den också - inte bara titta på den.

Så igår när jag öppnar julklappen från min allra bästa vän Nettan så finns den plötsligt där, den perfekta parfymen med både god doft OCH tillhörande glammig pump. 

Jag blev lika lycklig som vilken unge som helst som fått den perfekta klappen, skuttade upp och ner på stället och var till och med tvungen att väcka min fina J som hade somnat för att genast visa vad som hade kommit i min ägo.

         

Bara den perfekta bästa vännen lägger ner jobbet på att nosa fram den perfekta klappen. Det fanns verkligen en tanke bakom det paketet.

Kärlek.

God jul!

Traditionsenligt inleddes julafton med att min fina J steg upp i svinottan för att bege sig ut i skogen på harjakt tillsammans med kompisgänget. För min del blev det lika traditionsenligt en liten sovmorgon innan jag mötte upp bror för julaftonslöpning. Bror var dagen till ära klädd i korta byxor vilket en gubbe vi passerade glatt kommenterade med att "om du är klädd så på julafton, hur ser du då ut på midsommar?".

Varmt och gott var det i alla fall och väldigt grönt så vi kunde konstatera att fotbollsklubben skulle kunna gå på gräs efter nyår. Ur led är säkert tiden, men som jag skrev i ett tidigare inlägg - jag gillar det! Mer klimatförändring åt folket!

25km senare var jag hemma igen och mötte upp Jonne som överlämnade en liten julklapp (trots att vi ju inte köper några klappar...) innan vi tillsammans knallade ner till pappa för dopp i grytan. Jullunchen är den måltid på året där flest äckliga saker lyckas klämmas in på en och samma måltid - äcklig korv, äcklig kål, torrt kött och äckligt blött bröd som sedan ska toppas med äcklig ostkaka till dessert. Men, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt - så ska det ju vara på julen, precis som att man måste kolla på Kalle Anka trots att det kanske inte heller är så himla kul, spännande eller överraskande såhär för 31 gången i livet. Tur att pappsen brukar ha bunkrat med en hel del choklad som man kan mumsa i sig framför Kalle anka så att man håller sig levande till den godare julmaten serveras framåt kvällen.

Nu låter det som att jag inte gillar julen, och det gör jag väl kanske inte heller i dess ursprungliga mening, men jag gillar att hänga med min familj. Gillar att mysa med tända ljus. Gillar att bli ompysslad av mamma och pappa och gillar att vara ledig.

Så nu tar jag en skumtomte och ett glas julmust på det och njuter av julfriden. God jul till er alla!!

En vinter i min smak!

Klockan är 05,30 den 22 december och det är dags för morgonpass. Jag är sömnig, lätt hungrig och väldigt osugen på ytterligare ett halkigt och långsamt ispass med livet som insats.

Tar på mig understället och tjockaste vantarna men tvekar på val av skor, längtar efter vanlig skor men utgår från att det återigen är klumpiga ice-bugs som gäller. Går ändå hoppfull till fönstret för att se om det kanske, kanske kan vara torrt nog för vanliga dojjor? Hjärtat slår en volt av glädje, det ser faktiskt inte ett dugg halt ut, bara väldigt blött och en snabb titt på termometern bekräftar det mitt öga just konstaterat. 6,6 plusgrader!

Av med understället, fram med de tunnare vantarna, mössan byts ut mot en tunn buff och de lätta skorna plockas fram ur skoskåpets gömmor. 

Hej mitt vinterland, jag gillar dig skarpt!

         

Plötsligt blev löpningen mer avslappnad och trycket i steget något helt annat när man inte fick tjuvsläpp på vartenda frånsjkut och kroppen kändes så vansinnigt stark när man kunde fylla den med djupa andetag från den nästan ljumna luften istället för små kippande andetag av tunn minusgradersluft. 

Farten på den vanliga morgonjoggrundan steg markant och mitt självförtroende med den, så himla härligt att få stänga av klockan hemma på trappen och konstatera att passet hade snittats på 4,14min/km och det kändes för en sekund som på den gamla goda "innan jag blev sjuk, skadad och i dålig form-tiden"

Plötsligt händer det!!! (måste nog köpa en trisslott idag...)

Årets bästa löparvecka!

Ett struligt löparår 2014 går mot sitt slut, men istället för att titta tillbaka på all skit som har varit känner jag mig just idag väldigt positiv.

Jag har nämligen alldeles nyss avslutat min bästa löpvecka sedan i början av januari där jag under de senaste sju dagarna äntligen haft en kropp som vill ställa upp på en för mig normal nivå av träningsbelastning och därmed levererat ca 15mil löpning plus några alternativpass styrka, crosstrainer, cykel och simning. 

Vecka 51 var tydligen den vecka då kroppen tyckte det var dags att börja leverera 2014, lite väl sent får jag nog ändå säga att jag tycker, men bättre sent än aldrig...

För det första har kroppen ställt upp på att träna just löpning alla dessa sju dagar på raken utan att protestera med smärta eller extrem trötthet. Jag har givetvis under året många gånger tränat dagligen under en vecka men hela tiden varit tvungen att bryta av med någon löpfri dag som istället fått fyllas med alternativ träning. Detta har inte behövts under den senaste veckan och kroppen har till och med varit snäll nog att ställa upp på att varannan av veckans sju dagar leverera löpning på BÅDE morgon- och kvällspasset utan några större protester än en liten lätt svullnad och stelhet i det skadade området i någon timme efter löppassen. Man tackar! 

För det andra har jag inte bara behövt låta löpningen bestå av lugna distanspass och förlägga kvalitetsträningen på de alternativa passen likt tidigare i år utan varannan dag har kroppen ställt upp på att träna kvalitet i löparspåret. Det går inte särskilt fort, men det kan man ju inte kräva med tanke på hur lite kvalitet jag tränat iklädd löparskor, men varje pass är ett framsteg och ett litet kliv närmare målet. Tack igen kroppen!

För det tredje har jag känt mig pigg och taggad, inte bara just under träningspassen utan även övrig tid på dygnet, detta trots att det varit lite stökigt på jobbet så att jag blev tvungen att både offra min lediga onsdag och att stiga upp i svinottan varje dag för att hinna med dagens första pass innan jobbet tog vid. De första två veckorna med min nya tränare var jag konstant trött. Benen kändes som bly och jag var tvungen att ta till vara på varenda liten minut där jag kunde få chansen att vila för att orka ta mig igenom dagen. Men på ren vilja och med stor glädje och iver över nystarten genomförde jag ändå alla pass, om än med en kropp i chock över dels att den fick springa igen efter mitt senaste uppehåll men också över alla nyheter som plötsligt stod på programmet och som utmanade kroppen på nya sätt. Men jag tog mig igenom det och nu verkar det som att jag får belöningen för kroppen verkar ha börjat anpassa sig och förstå vad som är på gång och det känns som om det lossnar lite, lite mer för var dag som går och löpningen blir alltmer naturlig och självklar igen.

Denna väldigt lyckade träningsvecka ska nu firas med en rejäl sovmorgon på morgondagens vilodag  och sedan väntar något lugnare träning över julhelgen för att jag ska vara pigg, fräsch och redo för riktigt tuffa tag när det bär av till Florida för träningsläger den 27 december.

Jag tror banne mig att vinden äntligen kan ha vänt.