Besviken

Idag var det då dags för en liten utflykt till Malmö för att kuta Malmömilen. 

Träningen senaste veckorna har känts helt grymt bra och utefter resultaten där skulle jag vilja påstå att jag börjar komma i riktigt bra form. Det liksom flyter på av sig självt och det är roligt och motiverande att springa på ett sätt som det inte har varit på länge.

Efter ytterligare en vecka i raden där alla pass känts bra och en vecka där jag haft möjlighet att sova och äta bra och även har lättat lite på träningen efter några tuffa träningsveckor var jag riktigt pepp på att springa fort idag. Trodde absolut på en tid runt 36,30, hoppades på ännu bättre...

Så blev det inte.

Första fem kilometerna utmed havet kändes lätta och kontrollerat snabba. Passerade 5km på 18,05 vilket var precis enligt plan och det kändes ändå som om jag hade fått dem gratis och hade mycket kraft kvar i kroppen till andra halvan.

Men så kom man in mellan husen och den friska havsluften byttes mot den kvalmiga åskvärmen som blev väldigt påtaglig och tryckande. Benen kändes pigga och starka men det kändes som om en elefant hade ställt sig på min bröstkorg och andingen blev väldigt ansträngd. Från superpigg till superseg på bara någon kilometer.

Det fanns plötsligt ingenting i kroppen, försökte svalka mig med att häva vatten över mig men det hjälpte föga. Den tryckande luften gjorde det helt omöjligt att syresätta kroppen ordentligt.

Plågade mig i mål på 37,02 och hade därmed tappat en minut på andra halvan. Lyckades inte ens spurta in de stackars sekunderna som behövdes för SUB37 som hade sett betydligt roligare ut.

Sjukt besviken.

Jag blev andra tjej i loppet, dryga minuten efter segrande superstarka Therese Ohlin. Vi kunde dock konstatera att vi hade haft precis samma upplevelse under loppet, att det gick bra i början men sen blev man knäckt i värmen då även hon hade tappat ungefär lika mycket som jag andra halvan och hamnat 45-60sek från sin planerade tid. Samma sak från alla andra jag pratade med och även när jag kollade resultatlistan - alla har klappat ihop på andra halvan. 

En liten tröst, att det kanske inte är min form det är fel på då alla andra också verkar ha påverkats negativt, men klockan visar ju ändå det den visar och besvikelsen finns således där i alla fall.

Men, det fina med såhär korta lopp är ju att det bara är att bryta ihop och komma igen - man behöver inte vänta så länge på en ny chans som är fallet om man har failat på en mara.

Så jag ska vända det här till revengelusta till Hamburg nästa helg, inte låta det äta upp det självförtroende jag hade byggt upp under träningsperioden och som jag hade med mig när jag gick in i dagens lopp eller överskugga den form som jag vet finns där. Jag bara vet det. Och finns resultaten på träning, finns känslan, finns formen, så lossnar det förr eller senare på tävling också. Tålamod.

För övrigt en eloge till arrangören som hade en tidsbonus innebärande att om man sprang under en viss tidsgräns skänktes en penningåva till välgörande ändamål. Känns bra att min insats kunde komma någon annan till gagn. 

Bra initiativ!

Nu har jag tröstat mig med kaffe och kanelbulle samtidigt som jag genom bilrutan ser åskan och regnet rulla in och rensa luften... Så dags nu liksom.

Suck.

Njuter

Återhämtningsmellis på altanen, fortfarande iklädd löpashorts å top.

Strålande solsken, lätt svalkande vind, 26 grader i luften.

Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag älskar sommar.

Snabb statusuppdatering

Inläggen duggar sannerligen inte tätt här på bloggen, förlåt för det, hoppas att ni härdar ut och ändå hänger kvar till jag når bättring i frågan. Händer ju så himla mycket kul saker hela tiden att jag liksom bara inte hinner sätta mig ner och skriva! 

Hinner inte nu heller egentligen, trots att jag har vilodag från träningen, för jag har passat på att gästjobba en heldag på vårt kontor i Värnamo (5mil resväg bort) och ska strax träffa mamsen för en promenad i solskenet. (Ja äntligen verkar det ju vara sommar!!)

Kort uppdatering:

1. Nej, jag sprang aldrig halvmaran i Augsburg som jag ju laddade för när jag sprang Varvet som förberedelse. Anledningen var att det började strula med resan och när då istället möjligheten att springa Hamburg halvmaraton ett par veckor senare dök upp tog jag det som ett tecken på att min kropp nog ändå ville ha ett par veckor till att träna på och gav mig därmed också tid att unna mig någon extra lugn dag efter Varvet. 

Så i midsommarhelgen bär det av till Hamburg för halvmara!

2. Träningen flyter på riktigt bra! Känner mig piggare och starkare för var dag som går och efter att ha kutat 40km på asfalt i lördags i 4,40 fart utan minsta lilla känning i låret konstaterar jag att den skadan numera får anses vara ett minne blott. (Peppar peppar) Nu hoppas jag att den fina känslan får hålla i sig och att jag även ska kunna få till det på lite lopp framöver och inte bara vara bra på träning jämt och ständigt. Framförallt hoppas jag att kroppen får fortsätta kännas hel, frisk och stark - njuter varje sekund när jag springer nu och minns tillbaka på förra sommaren då jag med stressfraktur fick stänga in mig på gymmet när solen sken som allra starkast ute. Vill inte uppleva det igen.

3. Apropå förra inlägget om hur mycket jag hatar det dåliga vädret kan jag nu glatt konstatera att solen och värmen är här (här för att stanna?) och i med den har farten på kvalitetspassen ökat (här för att stanna?) och livet känns så mycket lättare i shorts och linne än underställ och tajts.

4. I veckan har jag för första gången varit på salong och färgat mina ögonfransar och bryn vilket jag hade fått i födelsedagspresent av mina tjejkompisar. Vilket resultat! Till alla er springande tjejer därute som inte har testat - do it! Helt fantastiskt att känna sig som om man har mascara även när man ska ut och träna och underbart att inte se ut som ett lik när man knallar hem efter träning och dusch och inte orkar sminka sig. (Nu kanske ni andra alltid orkar det, jag gör det dock inte utan är glad om jag orkar kamma mig)

Och just det. På lördag ska jag kuta Malmömilen, blir kul det!

Over and out.

Äntligen solsken!

Vi svenskar är ju kända för att vara lite besatta av det där med vädret. I alla sammanhang ska det pratas om vad senaste väderleksprognosen visade, hur kallt det var i morse, hur mycket eller lite det har regnat och framförallt såklart vad det ska bli för väder på stundande semestrar och långhelger. Min sociala komptens gör att även jag brukar delta i detta kallprat, inte för att intresset egentligen är särskilt genuint utan mer för att det bara är något man förväntas göra av artighet. Men de senaste veckorna har jag faktiskt känt att det här med vädret på riktigt engagerar mig och jag har till och med haft ett behov av att vara med och älta det faktum att hela våren har regnat bort.

Jag kan acceptera att det är snö och kallt på vintern för då är man förberedd och har alltid en plan B i bakfickan inför alla pass med ett bra alternativ att ta till om det skulle vara så risigt väder att det inte går att genomföra träningen helt enligt plan, och man ser också till att boka upp resor till varmare breddgrader för att garantera bra förutsättningar för träning.

Från april och framåt tycker jag dock att man ska kunna räkna med att få vara hemma då förhållandena här i Sverige då bör vara näst intill perfekta. Man SKA kunna springa i shorts och om inte i tisha så i alla fall i en tunnare långärmad tröja. Farten på kvalitetspassen SKA INTE påverkas särskilt mycket av yttre förhållanden och man ska liksom inte ens fundera på vädret för vädret ska bara finnas där i bakgrunden och inte märkas.

Men inte i år inte, och nu är jag förbaskat trött på skiten.

De pass som frusna jag har kunnat träna i shorts går att räkna på en hand och att komma hem efter träningen så nerkyld och blöt att det sticker i armar och ben när man ställer sig i den varma duschen är snarare regel än undantag. Varje dag får jag ägna en stund åt att torka upp allt vatten som har droppat (runnit) från mina dyngsura kläder från torkställningen i badrummet ner på golvet och inläggen i skorna är inte ens i närheten av att hinna torka mellan passen utan man får till och med inleda träningspassen med kippande skor.

Att försöka hålla uppe någon form av fart på sina kvalitetspass när regnet vräker ner och smattrar så hårt mot ansiktet att det känns som om någon kastar småspik på dig eller när det blåser stormvindar som suger tag i benen så att du inte själv längre styr din fotisättning utan nästan blåser omkull är nästan omöjligt. Mer än en gång har jag funderat på att kliva in på löpbandet, men det bär mig emot, på bandet står man när det är isgata, 20 grader kallt och kalendern visar att det är februari. Inte juni.

Jag imponeras av alla som sprang på fantastiska tider i ösregnet på Stockholm marathon för min kropp är då verkligen inte skapt för att klara kyla så när termometern sjunker under tio grader sjunker även min prestationsförmåga och i kombination med att min motivation och glädje samtidigt dör totalt när det är ösregn och blåst blir mina möjligheter att leverera resultat nästan obefintliga. Är nog bara till att tacka min inbyggda, på gränsen till maniska, diciplin som gör att jag tar mig ut och tränar även de allra risigaste dagarna. För kul är det då fan inte.

Men så idag vaknade jag och förvånades av att det var så tyst. Inget regn som smattrar mot rutan? Ingen blåst som viner i takpannorna?

Klev upp och kikade ut genom fönstret för att mötas av en strålande sol och en klarblå himmel som bara ropade ”kom, kom ut och spring Jossan”. Mössan som var så skön på gårdagens distanspass kastades längst in i garderoben och byttes mot ett tunt, fint hårband. Jag slapp fläta håret då det är den enda frisyr som smidigt går att reda ut i ett blött hår utan kunde fästa en knut på hjässan istället. Vindjackan byttes mot en tunn långärmad tröja och solglasögonen plockades fram.

Plötsligt var benen lättare, lungorna vidöppna att fyllas med den friska härliga luften och den klassiska morgonrundan visade ju sig vara riktigt vacker när solen speglades i sjön och jag utan att få småspiksregn i ansiktet kunde lyfta blicken och se de gröna och blommande träden.

Välkommen våren.

Det finns hopp om livet.

Längtar tillbaka till soliga, varma och snabba banpass i Florida....

Distanspass i solnedgången iklädd shorts och linne känns väldigt avlägset...

Marathonhelg utan marathon

För första gången sedan 2008 har Stockholm marathon avgjorts utan att jag stod på startlinjen. Jag får erkänna att det har känts lite skumt att följa alla bekantas uppladdning, uppsnacket inför loppet, se bilder och rapporter från loppet och att följa resultatrapporteringen från sidan. Men det har också känts helt rätt.

Eftersom det är ett val jag har gjort helt själv (jag är ju inte skadad eller sjuk) så har det inte på något sätt känts ledsamt eller bittert. Det har istället känts helt rätt eftersom det helt enkelt är så att jag dels inte känner mig så sugen på marathon just nu utan mer pepp på halvmaran och 10km, dels kände jag att även om jag älskar Stockholm marathon så vore det kul att köra lite andra lopp istället efter att så många år i rad ha vikt maj och juni månad till förberedelser och återhämtning kopplat till detta lopp. Med tanke på att jag har haft en ganska strulig försäsong med lite småskavanker och då jag på förhand visste att det skulle krävas en tid ner mot mitt personliga rekord för att ha chansen att ta SM-poäng kändes det som helt rätt år att avstå då jag, även om jag känner mig i bättre form än på länge, har en bra bit kvar till ett pers på maran.

Så vad har jag då istället ägnat marathonhelgen åt?

Jag började med att i torsdags fira min födelsedag på ett något mer avslappnat sätt än vad som brukar vara fallet då firandet ska kombineras med laddning inför en mara. 

Bjöd hem några vänner på tjejmiddag  och jag bara måste tipsa om den sallad jag bjöd på: blandade gröna blad, cocktailtomater, röd lök, rödbetor i klyftor, massor med smulad fetaost, varmrökt lax i bitar toppat med rostade pinjenötter. Till detta ett danskt rågbröd från det lokala bageriet och en ceasardressing. Jag var lite skeptisk till receptet på förhand då kombon rödbeta, lax och ceasardressing lät skum i mina öron men det blev kanongott! Och så himla enkelt!

På fredagen var jag ledig från jobbet och inledde med frulle i sängen då jag tycker att det är en mänsklig rättighet att käka frulle i sängen och ligga kvar länge och läsa bok och dricka kaffe på sin födelsedag. Nu var ju i och för sig inte fredagen min födelsedag men eftersom det på den rätta dagen stod morgonpass på träningsschemat ansåg jag mig ha rätt att flytta detta morgonmys en dag framåt i tiden. För att öka mysfaktorn hade jag dessutom veckans favoritpass på schemat, långpasset, och efter den sköna uppladdningen i sängen var kroppen på topp och levererade precis som den skulle över de 35km som skulle springas. Skönt att känna att kroppen börjar vänja sig vid de långa distanserna igen!

Framåt eftermiddagen var det dock dags att fira min fina J:s födelsedag istället - han fyllde för ett par veckor sedan och fick då en tripp till Bjertorp slott den här helgen av mig i present. I paketet ingick slottsmiddag, relaxande och att vi gemensamt skulle ägna oss åt min makes favoritsyssla - MTB cykling. Så löpardojjorna lämnades hemma och istället lastades bilen full av cyklar och tillhörande prylar. Väderleksprognosen visade tyvärr ymnigt regnande för lördagen vilket oroade mig en aning, jag är nämligen en solskenscyklist som föredrar att enbart cykla när solen skiner och helst ägnar mig åt annat än att frysa ihjäl på en cykelsadel när det regnar. Men, har man lovat så har man, jag var fullt inställd på att bita ihop om så ett monsunregn skulle titta fram.

Lyckligtvis så upphörde regnet precis lagom till att vi påbörjade vår cykeltur och höll sig sedan lämpligt borta under de drygt 2,5 timme vi var ute för att sedan återkomma med full kraft när vi stod och tvättade hojjarna efteråt. Det kallar jag tajming! Flera gånger under cykelturen kom såklart det just då pågående maratonloppet på tal och vid 42,2km var min fina J snabb att uppmärksamma att även jag nu avklarat ett marathon på maratondagen - även om det var på cykel på västgötaslätten och inte i löparskorna i huvudstaden. Det kändes ju skönt, rätt ska vara rätt liksom. Ännu bättre kändes det när vi sedan var klara och kollade resultaten för att få se att lillebror, som fick försvara familjens ära på Stockholms gator, hade skött sig med den äran. Pers med över sju minuter och en sluttid på 3,07 där han i princip hela loppet höll snittfarten jämn och fin mellan 4,28-4,32 förutom sista två kilometerna där han ÖKADE farten till 4,11min/km. Ett sånt marathon vill jag också göra någon gång, vara jämn och stark på min persfart och så pigg mot slutet att man ändå kan öka. 

Ja, jag är löjligt storasysterstolt över min fina bror, men det kan man väl få vara?

         

                 Grymma lillbrorsan!!

Dygnet på Bjertorp slott rymde dock så mycket mer än cykling - maten var fantastisk och välkomponerad med bra råvaror, miljön var supermysig där kvällens slappande i salongen efter middagen med tända ljus, massa tidningar och sällskapsspel verkligen var en höjdpunkt och en rejäl sovmorgon på lördagen i ett knäpptyst rum och en bekväm säng var som balsam för kroppen. Om ni har möjlighet rekommenderar jag verkligen att ni tar med er någon ni tycker om och bokar in er för en vistelse!

Idag var det dock inte tal om sovmorgon, dubbla pass stod på schemat och eftersom J för första gången i sitt liv skulle köra ett cykellopp var det bara till att ställa klockan på 05,30 för att hinna med det första passet innan jag för ovanligheten skulle få agera Coach/hejjarklack. Det var en rejält nervös make jag vinkade av i starten på cykelrallarn i Bottnaryd, men en betydligt mer avslappnad, väldigt glad och nöjd sådan jag hämtade upp vid målet 2 timmar och 42 minuter senare. 

        

           Efter 62km i lera kan man 

             visst vara såhär glad!

Toppade sedan den grymma helgen som slagit alla rekord i blandade aktiviteter med att köra ett kvalitetspass i bra känsla med 3*10min i marafart och 8*2min i milfart, hälsa på och gratta Jonnes systerdotter på 2 års dagen och avnjuta en film från tv-soffan.

Sådärja nästa vecka, där har du något att bita i om du ska kunna utmana veckan som gick i skojighet. Lycka till!

Godkänd formcheck

Gårdagens lilla test av kroppen på Göteborgsvarvet passerade med betyget väl godkänt.

Min plan om att testa på en fart motsvarande en sluttid om 80min höll bra fram till ett riktigt gammalt hederligt håll satte in efter ca 15km. I tre kilometer höll hållet i sig och då min bästa gren inte är att springa dubbelvikt tappade jag här rejält med fart och den redan sega Avenyn blev till en rejäl plåga.

Men när hållet sedan släppte kunde jag höja farten igen och avsluta med en fin känsla av att det fanns mycket mer kraft kvar i kroppen och mycket mer att ge. Det tar jag med mig som något som bådar gott inför min nästa halvmara om två veckor - det borde finnas tid att kapa!

Jag tar också med mig att jag måste börja tro på mig själv. 

Efter många motgångar är självförtroendet inte riktigt på topp så när jag i det flacka partiet mellan de båda broarna borde försökt öka farten var jag istället feg och sparade kraft då jag var osäker på om jag skulle hålla hela vägen.

Klokt kanske, men med facit i hand och med massa krafter kvar i mål, mest fegt.

Att våga mer nästa gång hamnar på checklistan!

För övrigt vill jag säga att publiken och folkfesten på Göteborgsvarvet är fantastisk och outstanding mot många andra lopp. Hatten av för Göteborg, och hatten av till arrangören för ett trevligt och kul jippo!

Tyvärr innebär allt folk och trängsel att jag upplever att uppvärmningsmöjligheterna är väldigt begränsade, att komma åt en toalett i lagom tid innan startskottet blir till ett stressmoment, att få till sin egna vätskelangning är knepigt och logistiken runtomkring helt enkelt blir väldigt bökig. Svårt att kunna leverera några topplopp efter de förutsättningarna tyvärr. 

Efter att ha deltagit på prisutdelningen, ett väldigt trevligt initiativ där det alltså hölls en egen ceremoni för topp sex av SM-behöriga löpare (jag blev tredje svenska/13e totalt) for vi direkt hemåt och avslutade dagen med grillning och Mellokväll framför tv:n.

Bra dag!

     Prispallen för SM-behöriga löpare!

          

Perfekt med ny blomsterkvast, den jag hade på köksbordet från Strandmilen förra veckan började just vissna...

Götet

Hux flux hade jag visst plötsligt en startplats på Göteborgsvarvet. Jag bor ju nära, hade inget för mig den här helgen och behövde få prova ett längre lopp som ett litet test inför den halvmara jag ska springa i Tyskland om två veckor. 

Så varför inte?

Packade bilen efter jobbet och for till Göteborg tillsammans med min fina J redan idag trots att vi bara har knappa 90min bilresa till Götet. Skönt att kunna hämta nummerlappen idag, sova ut imorgon bitti och ta spårvagnen till starten och därmed slippa oroa sig för att missa hela kalaset genom att fastna i en bilkö.

Och så fick man ju en trevlig kväll i stan "på köpet" liksom. Ett varv på sportmässan klarades givetvis inte av utan inköp utan under det snabba 15min besöket då vi bara skulle hämta nummerlappen och dra vidare hann vi handla både kompressionsbrallor och svettband. 

Fortsatte därefter fredagsmyset på trevliga restaurang Incontro med en god middag och lite bra musik.

          

Bruscetta med getost, honung och fikon.

                         Magisk!

          

Risotto med vit sparris och rostad parmaskinka på tallriken och min fina J som sällskap. Fredagsmys!

Ska bli kul att kuta imorgon. Jag brukar tycka att Varvet mest är en jobbig och stökig tillställning med alldeles för mycket folk och en alldeles för tuff bana för att man ska kunna springa bra. Men nu när jag är där för att bara springa igenom loppet som ett bra träningspass, utan press eller förväntningar, tror jag att det kan bli en kul grej där man istället kan njuta och dra nytta av hela jippot!

Planen är att springa på ganska hårt och  om kroppen känns bra köra hela vägen. Känns det dock slitsamt eller segt på något vis ska jag inte riskera något inför nästa lopp (som jag alltså prioriterar högre) utan då blir det ett snabbdistanspass på 10-15km och sedan joggar jag ner till målet för att inte riskera något. (eller kliver av)

Inga tidsmål alltså utan förhoppningen är att hitta en bra känsla och ett bra upplägg att ta med mig till Tyskland.

Och att ha kul!