Här och nu

Är en trogen följare av PT-Fias blogg och häromdagen delade hon ned sig av sitt motto vilket jag från och ned nu kommer att sno från henne och även dela med mig av till er: 

"Gör det du gör när du gör det. 

Var där du är när du är där"

Ett pedagogiskt och konkret sätt att beskriva att leva i nuet tycker jag, och något som i alla fall jag måste bli bättre på. Alltid ska jag multitaska och se på tv och läsa tidningen samtidigt. På förmiddagen funderar jag på vad jag ska göra i eftermiddag, på semestern funderar jag på att jag snart ska börja jobba. När jag äter lunch kollar jag mailen och när jag läser en bok vandrar tankarna iväg på vad som händer i sociala medier. 

Nu är det slut med det. 

Efter en häktisk dag igår med tidig morgon, lång resa till Stockholm, behandling av naprapat/sjukgymnast och annat fix och flängande hit och dit ska jag idag vila ut och ge mig själv och min kropp en skön dag.

Idag ska jag njuta över att återigen vara i underbara Stockholm.

Njuta av att solen skiner.

Njuta av att träffa min lagkamrat och vän Hanna för en barnvagnspromenad med lilla nyfödda Winston.

Njuta av att jag snart ska ut i solen och springa med min Coach.

Njuta av att jag fått sova många timmar  inatt och äta frulle i lugn och ro med tidningen och kaffe som sällskap.

Njuta av att få hämta syskonbarnen på dagis i eftermiddag och få leka och mysa med dem hela kvällen.

Idag ska jag göra det jag gör när jag gör det och vara där jag är när jag är där.

Try it!

Tjejmilen 2015 - ett stort steg i rätt riktning

Nämen liksom äntligen.

Efter flera månader av riktigt bra och sammanhängande träning fick jag äntligen till det lite även på ett race. Det fick kännas sådär lätt, sådär kul, sådär plågsamt på det där härliga sättet som det ska göra när man racar. Plågsamt för att man springer bra, inte för att något är fel. Det blev en sån där dag där det liksom klaffade, där vädret var bra och kroppen var bra och det liksom bara stämde.

Åttonde tjej i mål på Tjejmilen på tiden 36,50 kanske inte låter så stort men för mig är det verkligen ett stort steg i rätt riktning efter en lång tid av tävlingsresultat långt ifrån mitt forna jag. Visst har det funnits tävlingar där jag har varit nöjd, men då har jag varit nöjd efter rådande omständigheter och liksom nöjd genom ögon som vant sig vid en betydligt lägre nivå där resultat som tidigare skulle ansetts usla har fått godkänt eller till och med väl godkänt i betyg.

Men gårdagens race var första gången på ett par år som faktiskt var bra på riktigt!

Min bästa tjejmil någonsin sprang jag 2012, ett år då jag persat rejält på både halvmaran, 5000m, 10000m och 10km väg. Jag var alltså i mitt livs form och sprang då Tjejmilen på 36,33 och slutade på 6e plats. 

Igår alltså endast 17 sekunder långsammare, två placeringar sämre.

Jag kan inte vara annat än nöjd!

Firade lite lätt med att kolla Sveriges usla insats i EM-kvalmatchen mot Ryssland på O-learys tillsammans med min fina J och sedan avsluta med att äta det bästa jag vet, risotto med skaldjur, på en trevlig restaurang i stan.

        

På slitna ben gav jag mig i morse ut på en morgondistans runt Djurgårdsbrunnsviken och kan inte annat än vara tacksam över att vi slapp undan dagens väder under gårdagens lopp. Idag hade det nämligen passat bättre med en kanot än löparskor, jag var fullkomligt dyngsur när jag kom tillbaka till hotellet efter en timme i hällregn och jag är väldigt glad över att inga fler utomhusaktiviteter finns på dagens agenda utan ser fram emot en kväll i hemmets lugna vrå med en kopp te, en filt och en film.

Fast först fyra timmar bilresa...

Höst

Jahapp, så blev det september och hösten kom med den.

Fram med vantarna och på med de långa strumporna, men jag vågar vägra långtajts.

        

        

Än så länge är det faktiskt en okej höstnivå. Hyfsat ljust på morgonpassen och kvällsmörkret kommer sådär lagom kring 20-tiden när man ändå är färdigtränad. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att det faktiskt känns riktigt mysigt att tända lite värmeljus och krypa ner under en filt när mörkret börjar lägga sig. För visst har man mycket mer ro att koppla av en mörk höstkväll än en ljus försommarkväll då man bara vill vara ute helst hela natten?

Men där får det vara stopp. Några fler fördelar finns inte med höst och vinter.

Nu trycker vi på paus och stoppar tiden.

Over and out.

Skogens guld

Lägger upp en sån där bild som vi ju alla med avundsjuka ser våra duktiga vänner lägga upp på Facebook med jämna mellanrum. 

        Kantareller och blåbär i massor!

Jag älskar att fylla mitt skafferi och min frys med allt gott som skogen har att erbjuda, men är tyvärr en tjej som varken har näsa för att hitta bra svampställen eller tålamod att plocka bär. Min svampplockarkarriär dog dessutom en snabb död när jag och min fina vän Malin gav oss ut på svampjakt för ett par år sedan och tre timmar senare hade lyckats plocka ganska exakt två svampar. Aldrig mer.

Tur då att folk i min närhet är desto bättre på dylika sysslor och i synnerhet min svåger Emil som generöst fyller vår frys med allt från egenplockad svamp till nyfångad gös och älgkött.

Bortskämd? Jodå.

För övrigt ligger jag just nu under en filt i soffan och tittar på friidrott samtidigt som jag överkonsumerar de vitaminrika blå bären istället för att jaga årsbästa på 10km i Växjö som var den egentliga planen för dagen.

Kände mig krasslig i torsdags men piggare igår så när jag vaknade i morse var väskan med tävlingsgrejerna packade och jag var fullt inställd på att tävla. Men kände direkt att kroppen inte alls ville samma sak som jag. Halsen var svullen som en ballong, bihålorna ömma, huvudet sprängde och illamåendet var från en annan planet. Att äta frulle kändes föga lockande vilket är ett dåligt tecken för en Jossan som normalt alltid är hungrig.

Gav mig ändå ut på en promenad/lätt jogg precis som jag brukar en tävlingsdags morgon då några beslut om att stanna hemma inte kan tas i sängen där man inte kan avgöra om man bara är morgontrött och morgontäppt eller om man verkligen är sjuk. 

Det dröjde dock inte många minuter innan jag insåg att det hela var meningslöst. Jag var helt orkeslös så det var bara att vända hem och iklädd underställ och raggsockor frysande krypa ner under täcket igen.

Känns som om jag därmed plötsligt fick förklaringen till varför återhämtningen efter loppet i Borås tog så ovanligt lång tid, troligen har jag haft något som legat och lurat i kroppen ett tag.

Bara att acceptera att jag drabbats av min första förkylning på flera år, kurera kroppen någon dag och blicka framåt mot Tjejmilen nästa helg istället.

Dagens pryltips (som faktiskt inte har med löpning att göra!)

Eftersom jag är lite av ett måndagsexemplar hade jag oturen att bli begåvad med ett typiskt skandinaviskt hår, alltså tunt och med ganska dålig kvalitet, och inte alls det tjocka och fina hår som övriga medlemmar i min familj. Slöseri kan man tycka, att ge brorsorna det fina håret, när båda två ändå väljer att frisera sig med rakapparaten vilket inte känns som ett alternativ för mig.

Men så höromdagen var jag hos frissan för att i alla fall försöka göra det bästa av det lilla jag har och blev då tipsad om en produkt som ska göra att hårstråna sväller upp och ger ett intryck av att vara lite tjockare. Väl medveten om att detta mycket väl skulle kunna vara ytterligare en i raden av alla produkter jag har köpt som har lovat runt men hållit tunt öppnade jag ändå plånboken å pyntade ett par hundra pix för att få det där Hollywoodhåret vi alla drömmer om. 

         

Och dra på trissor. Såhär efter ett par dagars användande kan jag inte annat än konstatera att det faktiskt funkar! Håret känns fylligare och har mycket mer volym. När jag sätter upp det i en tofs finns det inte minsta tendens att liksom se hårbotten mellan mina tunna strån vilket annars ibland är fallet.

Man kramar bara ut en klick i handen, applicerar i blött hår och fönar/plattar sedan som vanligt och då produkten även är värmeskyddnade är den alltså till och med bra för håret.

Sådärja, då kan vi alla bli fredagsfina!

Trevlig helg!

Balans!

Jag är van vid att träna mycket och min kropp brukar svara väldigt bra på mycket mängd, nästan bättre än på för mycket hård kvalitet. Dagen/dagarna efter en tävling brukar jag dock försöka vara lyhörd på kroppens signaler för jag har trots otalet tävlingar i bagaget inget facit för hur jag ska träna dagarna efter ett lopp. Detta för att det är väldigt olika hur sliten jag blir från gång till gång och jag kan inte sätta fingret på vad som avgör hur kroppen reagerar. Troligen påverkas man av många yttre faktorer utöver själva loppet i sig – hur man ätit, sovit, hur resan till/från loppet sett ut, hur träningen dagarna innan har varit, temperatur mm. Det är heller inte alls nödvändigt att jag är mer sliten efter ett riktigt snabbt och bra lopp än om jag sprungit lite lusigare.

Oftast kan jag köra på ganska hårt dagen efter ett millopp, det brukar nästan till och med vara standard att om milloppet ligger på en lördag blir veckans långpass på söndagen. Men det har även hänt att kroppen har varit mos och ett återhämtningspass är maximalt vad kroppen har klarat av. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att efter lopp på 10km eller kortare är det alltid känslan i kroppen som får styra vad jag kör, efter längre lopp är jag dock betydligt striktare och kör lugnare träning ett par dagar oavsett hur bra kroppen känns då jag vet att man behöver det och har nytta av det på sikt.

Efter loppet i söndags kände jag mig fräsch på måndagen så efter att ha inlett med ett återhämtningspass (som ni kunde läsa om i ett tidigare inlägg) följt av lite styrketräning lät jag eftermiddagens pass bestå av 90min skogslöpning följt av en timme yoga för att få stretcha ut kroppen ordentligt. Tyckte att detta var en ganska snäll dag mot min kropp (kändes som att jag kunde kört hårdare) och var därför helt säker på att jag på tisdagen skulle vara redo för kvalitetspass igen, men så var inte fallet.

För när jag körde morgonpasset på tisdagen var jag konstigt nog segare än dagen före, benen var som bly. Bytte plats på tisdagens planerade ganska grisiga tröskelpass om 5-4-3-2-1km med torsdagens något snällare fartlekpass och hoppades att lite kortare fartleksekvenser skulle få sprutt på benen. Funkade inte.

Passet gick fartmässigt helt okej men det var med en tung känsla i kroppen som inte ville släppa och när jag fortfarande var seg på torsdagen flyttades det tuffare tröskelpasset fram ytterligare till helgen istället och det blev därmed ännu någon lugnare dag med distanslöpning och alternativ träning för att ge kroppen en chans att bli sig själv igen.

På fredagskvällen var det dags för långpass, i ursprungsplanen skulle detta köras i lite hårdare fart alternativt i lugn fart med några kilometers fartökning, men med tanke på veckans sega ben och risiga känsla hade jag fått tillåtelse att köra det som ett ”vanligt” långpass med fokus på distans före fart och istället fokusera på att få benen fräscha till det där rackans tröskelpasset senare i helgen.

Utgick ifrån att benen skulle vara tunga vilket även dödar min motivation lite (trist att vara seg och springa dåligt) och då jag inte behövde fokusera på farten gav jag mig iväg på min vackraste, men också min backigaste, långpassrunda som i stora delar går på skogsvägar utmed en sjö och bjuder på så vackra vyer att det kan få mig att glömma tunga ben. Tyckte att jag kunde ”unna” mig det när farten ändå skulle vara lugn och unnade mig också att få springa med musik i öronen vilket jag bara gör när jag behöver extra pepp. Men direkt när jag startade blev jag överraskad av att de trötta benen nu var som bortblåsta. Vågade inte riktigt tro på att kroppen verkligen gjort en sådan kovändning så jag bromsade mig själv för att inte dra på för hårt. Men trots att jag bromsade, bromsade och bromsade ville kroppen hålla betydligt högre fart än jag brukar göra. När jag kom ut ur skogen efter 24km och hade fin asfaltsväg framför mig bestämde jag mig för att inte vaska de fina benen utan ändå tillåta mig att köra den där fartökningen som fanns i ursprungsplanen och avslutade med 5km i 4,00 fart utan att ens känna mig ansträngd och med känslan att jag vill fortsätta mer, och mer, och mer. Det gjorde jag dock inte, vore ju onödigt att köra alltför hårt första dagen på veckan då det kändes bra, utan avslutade med en kilometer lugn nerjogg innan jag vid 19,30 tiden efter trettio fantastiskt lätta kilometer var hemma igen och kunde sålla mig till Sveriges övriga befolkning genom att delta i fredagsmyset och njuta av den mat som min fina J hade förberett på grillen.

På lördagen var det planerad vilodag som ägnades åt att fira storebrorsans födelsedag och att leka och baka chokladbollar med syskonbarnen och när det sedan på söndagen var dags för det där uppskjutna tröskelpasset var benen om möjligt ännu piggare än på fredagen och jag överlevererade både gällande fart och känsla i kroppen. Fick till ett kanonpass vilket jag absolut inte hade fått om jag kört passet enligt plan tidigare i veckan. 

Med detta inlägg vill jag alltså ge er prov på och slå ett slag för att reflektera över hur viktigt det är att balansera sin träning och inte blint stirra på sitt träningsprogram. Jag har i alla år gjort just det, tittat på programmet och kört det som står oavsett känsla i kroppen, då jag inte vågat/velat justera i planen. Nuförtiden har jag turen att ha möjligheten till daglig kontakt med min Coach som hjälper mig att ta rätt beslut och så länge jag är ärlig och öppen med hur känslan i min kropp är på passen kan han hjälpa till att styra in mig på den rätta vägen. Eventuellt börjar ni nu tröttna på detta eviga tjat om hur duktig jag plötsligt är på att lyssna på min kropp, men jag är så förbaskat fachinerad över hur bra kroppen svarar på träning när man träffar rätt i balansen att jag inte kan låta bli att tjata om det.

Tror att just detta är anledningen till att jag kan summera träningsdagboken för de senaste fyra månaderna och förundrat konstatera att de överträffat de senaste åren både vad gäller antalet träningstimmar men också i mängdmil. På något konstigt sätt har detta skett samtidigt som jag upplever att jag har tränat mindre, att jag har unnat mig att vila så snart något har känts fel och att jag har känt mig mer motiverad och harmonisk inför de allra flesta passen än vad som varit fallet tidigare. Jag har kunnat springa fort på de pass jag ska springa fort och det har känts lagom att springa lugnt de passen då det ska gå lite lugnare. Kanske stämmer det trots allt att en extra vilodag när man är sliten eller hängig kan spara många ofrivilliga vilodagar då man på det viset kan slippa att bli sjuk, skadad eller så sliten att man måste bromsa totalt under en längre period. 

Det måste vara detta som är bra balans.

10km testlopp i Borås

Igår var det dags att testa kroppen med en tävling efter att ha haft ett litet sommaruppehåll från tävlande sedan i början av juli. Jag har under denna period fokuserat på att träna hårt och bra och då jag har fått till samtliga pass enligt plan har jag känt mig starkare och starkare för var dag.

Men träning är en sak, tävling något annat, den riktiga indikationen på sin form får man först när man har en nummerlapp på bröstet och kan plocka fram det där ”lilla extra” för att ta ut sig lite mer.

Bestämde mig därför för att kicka igång höstens tävlande med Göteborgsvarvets seedninglopp i Borås. Ett lopp som inte direkt är en tävling i ordets vanliga bemärkelse då ingen är där för att komma först över mållinjen utan för 99,9% av deltagarna handlar det om att springa på en tid för att kunna seeda sig på Göteborgsvarvet till våren. För mig, som då alltså utgjorde de där 0,01% som inte var där för att seeda sig, handlade det således enbart om att testa formen med förhoppning om bra draghjälp från grabbar då jag föreställde mig att en hel del killar som håller min nivå på 10km borde vara intresserade av att seeda sig. 

Att loppet bara handlade om att springa på tid var väldigt tydligt när jag kom till startområdet. Banan var lagd mitt ute i ett industriområde i utkanten av Borås innebärande ungefär noll personer i publiken bortsett från de närmast sörjande som samlats vid start/mål.  Inga jippon runt omkring utan enbart ett litet tält där man hämtade ut sin nummerlapp, ett bord med förfriskningar till efter loppet och den uppblåsbara målbågen med Göteborgsvarvets logga skvallrade om att det var race på gång. Väldigt många och väldigt trevliga funktionärer fanns dock på plats och den stora mängden flaggvakter funkade både som bra och peppande publik samtidigt som de undanröjde alla eventuella risker att springa fel. Banan var dragen på en tvåvarvsbana på breda asfaltsvägar utan några större höjdskillnader, det enda negativa jag finner med bansträckningen var den U-sväng man tvingades att göra vid varvning. Att behöva sakta ner och sedan accelerera igen i en liten lätt uppförsbacke är inte optimalt och bjuder både på tidstapp vid inbromsning/acceleration men också på ett bidrag till mjölksyra och stumma ben.

Men allt som allt var det ett väldigt bra arrangemang om man är på jakt efter ett bra tidslopp före ett skojigt jippo.

Något som arrangören dock inte kunde påverka var att vädret inte visade sig från sin bästa löparsida. Temperaturen var perfekt, ca 20 grader, och solen höll sig bakom lättare slöjmoln under hela loppet men tyvärr blåste det något fruktansvärt. Mellan 2-4km på första varvet och 7-9km på andra varvet var det som att springa rakt in i en vägg och det kändes som att man tog ett steg fram och två steg tillbaka samtidigt som den kraftiga blåsten liksom gav för mycket luft till lungorna så att man stundtals tappade andan i blåsten.

Jag kände mig riktigt pigg och stark i kroppen och inledde i perfekt fart på ca 3,35min/km (enligt plan) men på första varvet i motvinden tappade jag direkt 10-15sek/km. Insåg då att mitt tidsmål om 36,30 skulle vara ouppnåeligt men istället för att ge upp och bara ta mig igenom loppet bestämde jag mig för att göra det bästa av situationen och pressa mig maximalt även om det skulle leda till en betydligt sämre tid. Taktiken till andra varvet blev då att trycka på ordentligt i de mindre blåsiga partierna för att tjäna in tid att ha tillgodo i motvinden men på det mest lättsprungna partiet mellan 5,5 – 7,5km märktes det i kroppen att jag fått slita ont i motvinden tidigare och lyckades inte riktigt rädda lika mycket fart som jag hoppats på.

Motvinden på andra varvet blev sedan ännu värre och i kombination med att jag nu var mer sliten än på första varvet var frustrationen total när jag pressade allt jag hade men ändå höll på att blåsa omkull och klockade kilometern mellan 8-9km på smått sorgliga 4,00min/km. Bestämde mig ändå för att fortsätta kriga och när motvinden blev till sidvind och det avslutande upploppet, som förvisso gick i motvind men i lätt nedförsbacke väntade, spurtade jag ändå som om jag var på väg mot OS-guld för att verkligen låta kroppen få maxa. Lät det smärta i varenda muskel, lät illamåendet komma och lyckades tack vare det avsluta med en kilometer strax över 3,30.

Tack vare att pannbenet och viljan var med mig kunde jag trots de ganska usla förhållandena fila ner sluttiden till 37,35 som trots säsongssämsta får godkänt med tanke på omständigheterna och jag kände ändå att jag åkte hem ganska nöjd och med en känsla av att formen nog ändå finns där. Ibland måste man låta bli att stirra sig blind på tiden och lita på känslan.

Men jag måste såklart erkänna att jag ändå väntar och längtar efter att få till den där fullträffen och på att det ska lossna så att jag kan få ut allt det där fina jag känt på träning även på tävling. Men jag litar på Coach att det kommer, bara jag har tålamod.

Summa summarum tycker jag att jag ändå fick en bra dag och är nöjd med en fin genomkörare, men jag lider med alla som satsat hårt på att åka dit och fixa sig en bra seedningstid som trots bra form och bra lopp kanske fick vända hem utan uppnådda mål och med känslan att det var i onödan.

Men vädret kan man ju tyvärr inte råda över.

När man är fler än en i familjen är det fina att även om man själv inte gör succé kan man ibland få lyxen att fira framgång. Den här helgen trampade nämligen min fina J runt Cykelvasan på den smått fantastiska tiden 3,21 i sitt blott andra MTB-race. En tid som var långt bättre än han någonsin hade föreställt sig och som för honom är en grym prestation som hade krävt att jag typ skulle persat på loppet igår med flera minuter för att kunna matcha. Blir så himla stolt över hans styrka och glad att se att man kan prestera så pass bra resultat med en träning som bedrivs utan utstakad plan och istället bedrivs på enbart känsla och glädje till cykelsporten. Tror att det är viktigt att påminnas om att glädjen, motivationen och förmågan att lyssna på sin kropp kanske trots allt är den allra viktigaste ingrediensen för att kunna prestera vilket man som elitsatsande har ganska lätt att glömma bort där i träningsprogrammets djungel och den målmedvetna, eviga strävan efter resultat.

Min fina cyklist!

Så nu när han äntligen har kommit hem efter flera dagar i Mora och förgyller min vardag igen firar vi hans framgång med rabarberpaj och en filmkväll.

Lyxmåndag.