Öppet spår

I arla morgonstund, eller sena natten om man så hellre vill, steg jag och maken upp för att bege oss mot Berga By där starten för Vasaloppet äger rum. Det gick naturligtvis buss från hotellet så min tidiga morgon var självvald, Jonne kunde tagit bussen och jag anslutit efter banan, men har jag åkt hela vägen hemifrån vill jag ju vara med så mycket som möjligt varför vi istället tog egen bil till starten. Förresten är det väl det minsta man kan begära att jag EN gång offrar mig på den obekväma tiden med tanke på hur många gånger Jonne har följt med mig på olika lopp runt halva jorden, stått och frusit bredvid marathonbanor och inte minst skjutsat mig till årets träningsläger klockan 04,00 på nyårsdagen.
Som sagt, dags att betala tillbaka!

När man står där vid sidan om starten och känner nervositeten dallra i luften, ser alla som värmer upp och förbereder sig inför kraftprovet är det inte utan att man själv blir sugen och längtar efter race. Stämningen i en startfålla är obeskrivligt härlig där förväntan blandas med skräck när ingen egentligen riktigt vet vad som väntar de närmaste timmarna mer än att det är något stort på gång.
Ovant att stå där, vid sidan om, med en kopp kaffe och lugnt betrakta de andra och veta att min enda uppgift för dagen är att förse min make med energi utmed banan, hejja så gott jag kan och typ njuta av solskenet däremellan.

Efter att starten gått och Jonne tillsammans med 6000 andra skidåkare börjat sin långa färd i fädernes spår strosade jag i lugn och ro tillbaka mot bilen och så började även jag min färd mot Mora. Egentligen ganska lik Jonnes färd, samma sträcka och paus vid samma kontroller, dock med den lilla (!) skillnaden att jag färdades i en varm bil och fick njuta av mitt kaffe i lugn och ro i solskenet vid kontrollerna istället för att illamående pressa i mig sportdryck. För om Jonne jagade pers i skidspåret slog jag pers i kaffedrickande. Vid varje kontroll blev det naturligt att ta minst en kopp kaffe då det både gav mig värme och hade en lugnande effekt när jag nervöst stod där och väntade med klockan i högsta hugg, orolig för i vilket skick min man skulle befinna sig i nästa gång vi sågs.

Jonne passerade mer eller mindre pigg på alla våra avtalade platser, ibland fick jag pusha och peppa en massa för att ge honom kraft, ibland fick jag tjata och tvinga i honom den choklad eller de russin som han så väl behövde men de allra flesta gånger var det en otroligt målinriktad och fokuserad Jonas som passerade och som knappt hade tid att stanna till i sin iver att nå målet. En man med ett pannben och en vilja som jag inte tidigare träffat på under de tretton år vi känt varandra.

Jag fick också en inblick i att det är med blandade känslor man coachar fram den man älskar under sådana här utmaningar. Plötsligt förstod jag hur svårt det är att se den man bryr sig allra mest om i världen ha det jobbigt, må dåligt, plågas och ha ont och ändå försöka pressa personen att fortsätta lite till, ta i lite hårdare eftersom man vet att det ju egentligen är vad de själva vill även om de just då tvivlar på sin förmåga och undrar varför i hela världen man utsatt sig för detta frivilligt? En kram och lite kärlek i det läget snarare stjälper än hjälper och snarare framkallar och förstärker känslan av att vara trött och ynklig än ger kraft att ta fram jävlar anammat och pannbenet.
För när man är trött och allt känns jäkligt kanske man VILL ha en kram men vad man BEHÖVER är en spark i rätt riktning, inte en massa daltande. När Jonne stannade till vid kontrollen i Hökberg (71km) såg jag hur sliten han var, hur illa han mådde och hur ont allt just då gjorde. Tro mig, jag visste precis vad han kände, och jag nästan kände det själv i min egen kropp. Just här förstod jag vilken rustning Jonne alltid måste ikläda sig på mina marathonlopp när jag når den där punkten av trötthet och förtvivlan för att kunna vara i första hand coach, inte make. Nu var det istället jag som fick bita ihop för att vara Jonnes tuffa och hårda coach istället för omhändertagande fru och leverera tidsangivelser, näring och peppande ord när jag av hela mitt inre egentligen bara ville ge honom en kram, torra kläder och ta med honom hem istället.
Nyttigt för oss båda att byta roller för en dag och få ökad förståelse för den andra.

Men lika lätt som det var att känna hur ont och jobbigt det stundtals kändes, lika lätt var det att känna hans glädje och hans underbara känsla när han passerade sista krönet inför upploppet, sprack upp i ett stort smajl och höjde näven i skyn när speakern förkunnade att de åkare som nu går i mål klockas på ca 6,45. En tid som han dels själv inte förväntat sig innan loppet och dels innebar ett pers med 52min. Ja, ni hörde rätt, 52 min!

6,47,09, en förbaskat bra tid av någon som enligt sig själv "inte är någon konditionsidrottate", "inte är uthållig" och "bara åker lite skidor utan plan, utan mål för att det är skoj".
Stolt blir man.

Rättvik

En stor eloge till Vasaloppsorganisationens fantastiska service!
Vi dök upp på Vasaloppsmässans tävlingsexpedition en kvart innan stängning igår kväll med målet att fixa en startplats i måndagens öppet spår åt Jonas som sedan tidigare var anmäld till halvvasan men under veckan ångrat sig och bestämt sig för att åka alla nio milen.
Vi utgick ifrån att vi skulle behöva köpa en helt ny startplats till full avgift, 1100kr, då erfarenheten sa oss att flera av de stora motionsloppen i första hand vilja suga ut så mycket pengar som möjligt av sina deltagare snarare än att måna om sina deltagare.
Men vi tänkte ändå försöka se om man kanske, kanske kunde få byta startbevisen om vi såg riktigt snälla ut och fjäskade ordentligt.
När vi kliver fram till tjejen i kassan och framför vårt ärende tittar hon chockat på Jonne och utbrister "har du kommit på det NU? Det var inte bra" och börjar klia sig i huvudet och febrilt bläddra i sina papper. Efter en stunds förvirring visar det sig att hon trodde att Jonne insett klockan 18,45 på lördagskvällen att han är anmäld till fel lopp och ville starta i öppet spår om ca 12 timmar. Ett öppet spår (söndag) som dessutom var fullt. Kan förstå att det framstod som en omöjlig uppgift för administratören på andra sidan disken, men det härliga är att hon faktiskt verkade fullt beredd att göra vad hon kunde för att lösa detta problem. När hon sedan insåg att Jonne helt enkelt bara ångrat sig och alltså var fullt medveten om att han var anmäld till Halvvasan och bara ville undersöka möjligheten att få åka dubbelt så långt på måndagen (där det fanns gott om startplatser) var det tydligen en baggis. Hon registrerade om startbeviset på en minut, fixade en nummerlapp utan att vi ens behövde köa i nummerlappskön och dessutom behövde vi bara betala mellanskillnaden på startavgiften vi redan betalat för Halvvasan och anmälningsavgiften till Öppet spår utan extra avgifter förbesväret. DET kallar jag service!

Sämre service stötte vi däremot på när vi en halvtimme senare ankom till det hotell som på bilderna verkat ganska fancy men tyvärr lämnade ganska mycket övrigt att önska när man såg det i verkligheten. i receptionen möts vi av en oerhört butter och otrevlig anställd som meddelar att vårt rum inte är färdigt. Inte färdigt? Klockan 20,00 när vi har rätt till inteckning från kl 15,00? I det läget kan man ju tro att hon kanske skulle vara lite övertrevlig för att ursäkta detta missöde men icke sa nicke, vi var visst bara till besvär och hänvisades till att sätta oss och vänta, alternativt köpa en middag för 500kr i restaurangen där vi kanske kunde få bord. Om vi hade tur. För det var tydligen vääääääldigt populärt. Och väääääldigt besvärligt.
Tack men nej tack, svarade vi, och bestämde oss för att åka ner till Rättvik centrum och jaga rätt på kvällsmat i väntan på vårt rum.
Hoppar in på första "bästa" (sämsta) ställe, en restaurang med en härlig meny som ni kan se på bild nedan. Som ni kan förstå var det inte direkt den bästa matupplevelse man har haft. Restaurang Star får en kebabrulle av fem möjliga i betyg och den kebabrullen delas endast ut på grund av att priset på maten motsvarade vad vi fick serverat. För 80 pix per näsa ska man väl kanske inte förvänta sig att det ska vara ätbart?
Men, melodifestivalen på storbildsskärm förhöjde upplevelsen, även om just Jean Pierre Barda i kalsonger kanske mest bidrog till att aptiten minskade ytterligare.
Vi har dock vägt upp för den dåliga restaurangupplevelsen idag då vi käkade lunch på Sjövillan, en restaurang vid Siljans strand med flertalet klistermärken och diplom som vittnade om omnämnanden i bl.a. White guide. Vid den sprakande brasan och med en fantastisk utsikt över den soldränkta isen och snötäckta stranden serverades vi en kanongod helgmeny med både välfyllt salladsbord, kalla förrätter, en kött och en fisk att välja på till huvudrätt och kaffe med hembakad småkaka som avslutning.
Fem köttbullar av fem!

För övrigt har dagen varit ovanligt lugn och avslappnad. Tio timmars sömn inatt följdes av en lugn frukost med en lång stunds tidningsläsande och kaffedrickande innan vi lämnade Jonnes skidor på vallning där service som leverans av skidorna till hotellet ingick. Tog sedan en lång promenad i Rättviks centrum och promenerade ut på långa bryggan som är stadens mesta sevärdhet. Tittade sedan ivrigt på skid Vm och skrek oss hesa när Sverige tog medalj i både herr- och damtävlingen och sedan vilade vi ytterligare en stund innan jag gav mig ut på ett 20km löppass varav 15 lugna kilometer avklarades på en vacker vandringsled utmed Siljan där jag bla fick se Vasastenen och avslutades med 5 snabba kilometer i tröskelfart.
Ett tips är dock att aldrig boka boende på ställen som ligger på adresser som innehåller ord som "höjd", "ås","berg" eller liknande då det oftast resulterar i att löpningen blir något jobbigare än planerat. Boende på Lerdalshöjden innebär därmed att varje pass avslutas med 650m rakt uppför för att komma tillbaka till hotellet. Borde jag kunnat räknat ut när det på hotellbeskrivningen stod att vi skulle bli granne med slalombacken...

Nu gäller packning av skidgrejor för Jonne samtidigt som jag ska packa en väska med energi som ska langas utmed banan innan vi ska försöka komma till ro och sova några timmar innan det är dags för resa mot starten klockan 04,30 i natt.
Jag är superspänd och supertaggad, ändå är det inte ens jag som ska prestera men att stå vid sidan om känns minst lika nervöst som att själv deltaga. Vill så gärna att min älskade ska få en härlig och fin färd i fädernes spår och att han ska få korsa mållinjen nöjd, glad och välmående.
Hjälp mig ge honom styrka genom att skicka en tanke och hålla en tumme för nu kör vi, Team Ambjörnsson mot Mora!

Roadtrip

Helgens roadtrip inleddes sent igår kväll då första etappen, 45mil bilresa, till Stockholm avklarades. Checkade in på trevliga hotell Victoria Towers vid 22,30 tiden och stupade direkt i säng för att vara på hugget när klockan skulle ringa 06,00 då löpning tillsammans med storebror stod på schemat.
Varför revelj 06,00 en lördag? Kanske någon där ute tänker, för så tänkte jag egentligen själv när starttiden spikades. Nu faller det sig så att ibland måste man klämma in träningen på de konstigaste av tider för att hinna med allt annat som ska göras. Livets pussel som alltid ska gå ihop och där man ibland måste träna på inte helt optimala tider för att ta hänsyn till övriga familjemedlemmar och inte alltid sätta sig själv i första rummet. För brorsans del handlade det om att springa innan barnen vaknade av hänsyn till sin nyförlösta fru som absolut inte förtjänar att ensam ta hand om två småbarn medan maken är ute och luftar löparskorna. För mig handlar det om att vi är på roadtrip för min makes skull som ska åka Vasaloppet och ska vi denna lördag hinna både träffa min bror med familj med en alldeles nyfödd brorsdotter, köra till Mora, hinna till vasaloppsmässan innan den stänger för att hämta nummerlapp, checka in på hotellet och låta min man få lite ro att ladda är det inte läge att egoistiskt kräva att dagen ska anpassas efter att jag ska få in 30km löpning på bästa träningstid. Den här gången är det Jonas som är i fokus och dags för mig att kompromissa och betala tillbaka för alla gånger då vårt liv styrs enbart av mitt träningsschema.

Jag brukar sätta en gräns om att inte springa längre än 25km innan frukost, dels för att det känns som om det sliter onödigt mycket på kroppen men framförallt för att jag inte brukar lyckas hålla blodsockernivån till att orka längre än så och för att min mage brukar krampa när den är tom.
Men nu verkar det som att magmedicinen underlättar även här, inga magkramper i sikte och enda missödena under det ovanligt långa morgonpasset var att den energibar jag packat med för att rädda blodsockerfallet frös till is och inte gick att bita itu och att jag halkade och spräckte läppen vid 25km och fick springa med blodet rinnande på hakan och en svullen läpp likt en boxare sista 5km hem till hotellet.
Men, en fin och bra 30km runda på samma bana som jubileumsmaran blev det, en härlig pratstund med min fina storebror och som grädde på moset avslutades denna morgonutflykt med en ljuvligt välsmakande rejäl frukostbuffe på hotellet.

Efter att ha frossat i Brieostmackor med marmelad och typ femton koppar kaffe checkade vi ut och åkte hem till storebror med familj och fick chansen att träffa underbara lilla Hugo (1,5år) som ivrigt visade faster alla sina leksaker och fick snusa lite på den alldeles nybakade lilla brorsdottern Nora. När båda barnen sov middag fick vi vuxna en stund att prata ikapp i lugn och ro och samtidigt titta på skid-VM på tv innan klockan flugit iväg alltför långt och det var dags att ta farväl och fortsätta vår roadtrip norrut.
Suck, tiden går för fort ibland och det gjorde allt lite ont att skiljas åt så snart.

Nu sitter vi i bil på väg mot Mora där min Jonne ska byta sin startplats i halvvasan på tisdag mot en start i öppet spår innan vi ska checka in på nästa hotell. Ett hotell i Rättvik som utlovar både spaanläggning, gym, skidspår runt hörnet och fin restaurang. Lite lyx som jag för en gångs skull kan passa på att njuta av då det ovant nog inte är jag som ska prestera på något lopp utan bara är med på semester där jag kan träna i lugn och ro, käka vad jag vill utan att ladda för tävling och där jag dessutom ska få en spa-behandling med både kroppskrubb och massage.

Men först, en 3 timmar seg och dryg bilresa, tack Gud för radiosporten!

Aldrig blir man riktigt nöjd...

Har just avslutat ett backintervallpass som jag laddat för hela dagen. Hade noga förberett mig på att det skulle vara jobbigt, att springa backe är inte min starkaste sida, och var riktigt taggad för att ta ut mig ordentligt. Idag skulle jag ge kroppen vad den tål.

Efter 6km uppvärmning var jag framme vid min tilltänkta backe som skulle bemästras tolv gånger. Tog ett djupt andetag och sprintade uppför backen en första gång. Det kändes lätt.
Joggade lätt nerför backen, tog ett nytt djupt andetag och vände uppåt igen.
Det kändes nästan ännu lättare gång två.
Joggade lätt nerför backen igen, kände efter lite extra om det inte kanske var lite tungt i benen ändå, funderade på om jag inte hade lite ångest över de tio vändor som återstod, kände efter om jag inte var lite less, lite trött eller kanske lite hungrig? Men nej, jag var tipptopp och till och med riktigt, riktigt sugen på de där tio återstående intervallerna. Kanske berodde det på vårkänslor i den strålande solen, kanske berodde det på att underlaget för första gången på länge inte bestod av tio centimeter snö, kanske berodde det på understället som jag idag slapp använda vilket gjorde att jag kände mig mer "fri" och mer rörlig än på länge.
Vad vet jag, ruggigt lätt var det i alla fall. Passet flög iväg och innan jag visste ordet av stod jag hemma i duschen och begrundade detta pass, som förutom kanonintervaller, när jag tittade på klockan efter passet visade sig ha avslutats med att min 7km nerjogg hade gått i 4,20 fart utan att jag ens vetat om det.

Men stod jag där i duschen och njöt över min pigga kropp, mina fina intervaller och ett på pappret genomfört kanonpass?
Nä.
Istället funderade jag över om kanske backen hade för lätt lutning? Om jag kanske inte tog ut mig tillräckligt? Om jag borde ha sprungit lite snabbare eller kanske några extra intervaller? Om jag omedvetet fuskat på något sätt?
För man vill ju liksom bli duktigt trött, man vill ju liksom plåga sig på ett sådant pass - det är ju det som är vitsen och det jag både bävat och sett fram emot hela dagen. Istället var jag knappt trött, näst intill oberörd.

Samtidigt vet jag att om jag istället hade stått där illamående och summerat ett pass som varit tungt från första steget och där jag fått plåga mig var gång uppför backen - ja då hade jag varit lika arg och besviken för det.

Att man aldrig kan tillåta sig själv att vara riktigt nöjd...

Finaste vännerna

Lycka för mig är att få ha de man älskar allra mest nära, att ha tid att sitta och prata i lugn och ro och att tillsammans med någon/några man tycker om verkligen bara få rå om varandra.
Idag var därför lyckan total när jag tillsammans med båda mina allra närmaste och bästa vänner fick avnjuta en fantastisk brunch på härliga Hestraviken.

Det är något speciellt med tjejträffar. Samtalsämnen råder det aldrig brist på och fnissen, skratten och skvallret avlöste varandra samtidigt som vi proppade magarna fulla av underbara laxspett, mini-älgburgare, svampsoppa, getostsallad och andra godsaker.

Ett perfekt sätt att fylla på med energi, både fysiskt genom det välbehövliga energipåfyllandet efter en veckas hård träning, men framförallt psykiskt genom den energiboost man får av att vara tillsammans med människor man älskar.
Sköna söndag!

Veckan som försvann i en rasande fart...

De första månaderna varje år då högsäsongen på revisionsbyrån sammanfaller med de mest krävande träningsmånaderna på året är livet hektiskt och lämnar inte många stunder över till dödtid. Full fart från morgon till kväll och andan i halsen för att hinna med allt man vill och allt man måste göra.
Även om det är krävande och stundtals såklart också ganska jobbigt gillar jag det ändå på något sätt, det är som att när jag har som allra mest på agendan blir jag dubbelt så effektiv. När jag kommer hem från en dag på jobbet där kundbesök och möten avlöst varandra i en rasande fart är det som att jag har ångan uppe och av bara farten även kastar mig ut i löparspåret utan att varken fundera på eller känna efter hur sliten jag egentligen är efter morgonpasset, gårdagens intervaller eller de där mördande styrkeövningarna. Istället njuter jag av att någonstans i den tyngsta backen eller på den snabbaste intervallen lämna dagens stress och olösta problem i vägrenen för att åter komma hem, tömd på energi i kroppen men full av energi i knoppen att åter vara sugen att möta ännu en dag av bokslutsarbete och löpning i en härlig, intensiv blandning.

Så träningen flyter på bra, även om jag fick hålla igen lite i förra veckan då en förkylning bröt ut efter hemkomsten från Spanien. Ska jag vara ärlig blev jag nästan glad att jag blev förkyld eftersom jag då fick en förklaring till varför terrängloppet i Spanien gick lite långsammare än förväntat och till att återhämtningen dagarna efter loppet var katastrofal.
Efter en rejäl dos vitaminer, echinagard, lugnare träningspass, mycket vätska och mycket sömn var jag i måndags redo att ta mig an en ny distansvecka med full kraft utan ett spår av bacill i kroppen. En distansvecka som har bjudit på flera höjdpunkter ur träningssynpunkt med b l a ett kanonpass tillsammans med min gamla klubbkamrat Janne i Villstad som, med nyvunna veteran SM medaljer i sprint, roade sig med att plåga sin marathonlöpande kamrat med massor av korta sprintlopp toppat med den ena vansinniga styrkeövningen efter den andra. Att köra detta kvällen innan 38km distans varav 5km tröskel stod på schemat kändes inte så smart när jag vaknade med träningsvärken från hell, men konstigt nog blev även det passet till en av veckans höjdpunkter - kanske för att jag hade förmånen att få köra det i förmiddagens dagsljus med vetskapen att jag skulle spendera eftermiddagen iklädd mysbrallor i mitt fina nya hem med jobbdatorn i knät och att kvällen skulle krönas med räkmacka tillsammans med tjejerna i damklubben i en gammaldags kaffestuga med kaffet serverat ur en klassisk kopparkittel.
Eftersom jag sedan ägnade den löpfria torsdagen med att simma 3km och köra en timme pump på gymmet, vaknade jag med samma känsla av att ha varit osmart när det idag var dags för 16km morgondistans följt av 26km distans på kvällen. Ett marathon på dagsagendan med blodblåsor på trampdynorna och träningsvärken från hell * 2 skulle mycket väl kunna framkalla en del tvivel på sin förmåga men som sagt - har man bara fullt upp så hinner man inte tänka eller känna efter så plötsligt var båda passen avklarade i fin fart på överraskande pigga ben (och skoskav domnar faktiskt bort efter ett par kilometer!) och jag fick ta fredag med benen i högläge framför På spåret finalen. En final där jag för övrigt höll på Hoa-Hoa för att han höjer programmet genom att leverera svar likt en professor med en personlighet som en kåkfarare och lufs. Tyvärr fick jag besviket fick se honom besegrad, men man kan väl inte få allt här i livet?

Nu väntar en helg tillsammans med min Jonne i vårt nya hem, en första helg där vi båda kommer att vara hemma tillsammans. Ska jag vara ärlig vill jag aldrig lämna mitt hem, vill inte resa bort, vill inte bli bortbjuden och vore det bara möjligt skulle jag både jobba och träna hemma här i vårt lilla idylliska radhus. För jag älskar verkligen allt med det här huset och jag känner mig så harmonisk, lugn och avslappnad och njuter av allt ifrån den fantastiska tystnaden till att kunna titta ut och se en trädgård istället för en parkeringsplats till att få skotta snön från vår egen lilla gång från parkeringen till ytterdörren.
Jag tror till och med att vår flytt är bra för min träning då vi bor så högt man kan komma i Gislaved (gräddhyllan?) innebärande att alla pass startar med härlig uppvärmning i nedförslut och avslutas med en kilometer seg uppförsbacke.
Jag vantrivdes inte i vårt andra hem, men jag visste inte att det är såhär det känns att verkligen, verkligen trivas. Att verkligen hitta hem.

Life is good, real good...

Fettisdagen

Såg idag hur den lokala bagerikoncernen med fyra bagerier/fik i Gislaved och grannkommunen Gnosjö annonserade om att de siktade på att baka en miljon semlor i år. En miljon.
En miljon semlor är ganska många semlor. Tar man i beaktning att det sammanlagt bor knappt 40 000 invånare i dessa två kommuner känns det plötsligt som enormt många semlor. Väger man sedan in att det bland dessa 40 000 invånare finns ett antal barn i åldern noll till fem år som förmodligen inte orkar äta en hel semla, att det finns ett okänt antal laktosintolleranta som inte kan äta semla och ett visst antal personer som faktiskt inte tycker om detta bakverk (jodå, sådana människor finns) känns det plötsligt som vansinnigt, sinnessjukt och obegripligt många semlor.

Må hända att jag som jobbar på revisionsbyrå är en aning skadad men jag kunde inte låta bli att genast börja räkna på hur många semlor per näsa det skulle kunna tänkas bli. Låt oss säga att en fjärdedel av befolkningen avstår sin beskärda del av dessa semlor, då skulle alltså 30 000 personer dela på dessa en miljon gräddiga bakelser. Rätta mig om jag har fel men då ska dessa 30 000 personer alltså glufsa i sig 33 st semlor var. Betänk då också att semmelsäsongen är något begränsad, det äts ju inte särskilt många semlor varken på julafton eller midsommarafton, varför invånarna i vår och vår grannkommun således torde ha det ganska stressigt såhär runt fettisdagen om de ska hinna få i sig sin ranson.
Nu var det i och för sig oklart om bageriets mål var att dessa en miljon semlor skulle ätas upp, det stod ju bara att de skulle bakas, men även om det låter orimligt att den semmelälskande delen av vår kommuns befolkning skulle klämma i sig 33 semlor per säsong låter det ännu mer orimligt att ett vinstdrivande företag skulle ha som sin affärsidé att baka något med målet att det ska slängas.

I lördags var jag själv på väg att att dras med i denna semmelhysteri så när jag planerade en riktig hemmafixardag fick jag plötsligt ett infall att jag skulle vara lite husmoderlig och baka semlor. Jag letade fram ett recept och skrev en inköpslista men när jag berättade om mina planer för min bästa kompis utbrast hon förvånat att "det var otippat, du gillar väl inte semlor?".
När jag tänkte efter kom jag på att hon hade ju faktiskt rätt, det gör jag verkligen inte. När jag tänkte ytterligare ett steg kom jag på att inte heller min man Jonne är särskilt förtjust i semlor.
Så vem sjutton ska då äta mina hembakade semlor?
Lär ju vara hyfsat svårt att ge bort dem till någon annan man känner då de redan torde ha fullt upp med att äta sin ranson om 33 semlor från bageriet och knappast skulle jubla om jag kom och drygade ut den ranson semlor som de redan kämpar så hårt för att få i sig.

Så inköpslistan och receptet hamnade i papperskorgen och likt övriga 365 dagar på året vart jag ingen hembakande husfru den här dagen heller.
Men välkommen hit när det är gräddglassdagen, Lidt-pralindagen eller Marabou premium dagen.
Då jäklar ska jag bidra och äta min del av min kommuns ranson av godsaker. Med råge.