Lyxliv?

Vaknade i morse med en väldigt lyxig känsla i kroppen. Det kändes i hela mig att detta var en torsdag utöver det vanliga; solen sken utanför mitt fönster, väckarklockan hade tickat iväg ända till klockan 7.00 och jag visste att jag hade en helt ledig dag framför mig.

Eller ledig och ledig, allt är ju relativt. Jag hade i alla fall unnat mig en semesterdag från jobbet för att genomföra ett sista långpass om 40km inför Stockholm maraton och som ni alla vet är ju långpass mitt favoritpass vilket i sig förstärkte känslan av lyx.
Efter att ha lyxat till det med en långfrukost på balkongen inledde jag ett evighetsarbete i att blanda olika styrkor av min sportdryck enligt den plan jag har inför Stockholm. Man skulle ju kunna tro att när man jobbar på revisionsbyrå borde man kunna räkna men uppenbarligen hade även min hjärna tagit sig en semesterdag varför två påsar sportdryck gick åt helt i onödan då jag räknade fel när jag skulle måtta upp vätskan. En flaska med styrkan 1/10, en med styrkan 1/8 och en riktigt stark rackare med styrkan 1/6. Hur svårt kan det vara egentligen?? Efter många om och men fick jag dock ihop blandningarna och efter att ha lagt ytterligare en god stund på att städa upp allt utspillt vitt pulver så att det inte skulle se ut som en knarkarkvart i mitt kök kunde jag äntligen ge mig ut i det underbara vädret. Än var det dock inte dags för löpning då en reporter från en av de lokala tidningarna mötte upp vid starten på min runda för att ställa lite frågor och ta lite bilder till ett ”inför Stockholm maraton reportage.” Då man inte direkt är någon skolad fotomodell blev det några halvdana löparposer och några onaturliga leenden som avfyrades in i kameran men jag lever på min kära pappas ord från när jag var liten och skulle på fotbollsträning och inte tyckte att han tagit fram tillräckligt snygga träningskläder åt mig; ”nu är det ju idrott det handlar om, ingen skönhetstävling, det finns väl inte en människa som bryr sig om hur du ser ut?”  Hoppas med andra ord att jag sa något väldigt vettigt som lyfts fram i reportaget så att fokus hamnar på det istället för bilderna…

SEN var det äntligen dags att efter många om och men äntligen få börja springa det där lyxiga favoritpasset. Någonstans här började jag inse att jag hade förskönat min bild över hur dagen skulle vara. Jag hade liksom sett mig själv i någon typ av lyxig bubbla där sovmorgon och långfrukost skulle följas av ett ljuvligt pass i solen där jag på lätta ben skulle flyga fram och förbättra både löpformen och solbrännan.

Men ärligt talat, maratonlöpning skall icke bedrivas när det är 30 grader varmt ute!
Jag hade verkligen förträngt hur mycket jobbigare det är att springa när värmen steker och trots att jag fyllde på med den så noga tillredda sportdrycken var femte kilometer höll jag på att stupa när jag varvade in för den sista kontrollen vid 35km. Svepte allt jag kunde få i mig i vätskeväg och hällde en liter vatten över huvudet för att överleva och lyckades ansamla kraft nog att genomföra passet utan att koka sönder inifrån. Men den där lyxiga känslan försvann någon gång i mitten av passet när benen började kännas tunga, svetten sved i ögonen, flugorna surrade runt mitt svettiga hår och linnet började bli tungt av svett.
Och vad gäller solbrännan kan jag ju tipsa er alla där ute att om ni inte har börjat med kompressionsskydd för vaderna kan det vara lämpligt att överväga att aldrig göra det, ser helt sorgligt ut med vita underben och brunbrända lår. (apropå att det är idrott det handlar om och att ingen bryr sig om hur man ser ut…)
Nu ligger jag här som en urlakad disktrasa och funderar på hur i herrans namn jag ska orka ta tag i mitt liv och göra något vettigt av denna lyxiga dag. I ungefär 39km av dagens löpta 40km sprang jag och längtade efter att äta minst en, kanske två, mjukglassar efter avklarad träning men frågan är om jag ens orkar ta mig över gatan till fiket för att inhandla dessa. Undrar om det finns glass på hemkörning?

Termometern i SKUGGAN!
Skönt om man ska sitta i en solstol och äta glass,
mycket oskönt om man springer marathon.

För övrigt längtar jag efter helgen då årets Gisledagar går av stapeln. Detta är en liten festival här i staden då det ordnas en karneval av årets studenter, ett stort öltält byggs upp, diverse artister av varierande kvalitet kommer och uppträder och stadens alla vuxna invånare får ett tillfälle att utan att skämmas det minsta supa sig redlöst fulla redan innan lunch medan fältsekreterarna har fullt sjå med att hålla ordning på alla fjortisar som också passar på att bli fulla som ägg nu när mamma och pappa inte längre har någon koll eftersom de själva är på fest. Bor man som oss mitt inne i centrum finns således två alternativ denna helg;

1.    Man är med på festen och slipper därmed störas av allt oväsen och stök.

2.    Man flyr fältet och åker till någon lugnare plats där man kan träna, sova ut, grilla och bara njuta av lugn och ro på altanen med en bra bok.

Hejdå Gislaved. Gisledagarna vs. Sommarstugan i Falkenberg, 0-1