Konstigt...

Jag förstår mig inte på varför man ska ställa om klockan när det börjar bli vinter. Det känns helt meningslöst att man inte nog med att man ska stå ut med att mörkret kommer naturligt med årstiden dessutom ska påskynda mörknandet med att ställa tillbaka klockan så att man garanterat inte får se solens ljus på hela dagen.

Dessutom är det sjukt förvirrande med tidsomställningen.

Igår började förvirringen med att jag vaknade pigg som en lärka redan klockan sju vilket kändes lite onödigt tidigt en söndagsmorgon, även om jag har en tendens att vakna tidigt då jag alltid är hungrig som en varg när det nalkas frulle. Det konstiga var att min man, som har en mer normal mat- och sovklocka än jag, även han var vaken. Vi kände oss plötsligt som pensionärer och funderade en stund på att sova räv någon timme då det inte känns okej att gå upp innan nyhetsmorgon ens har börjat en söndag när man är ett ett barnlöst par som inte ens passerat 30-strecket. Nästa steg vore ju att börja lyssna på ”Ring så spelar vi” och ”melodikrysset” liksom.

Efter att resultatlöst försökt somna om en stund föll poletten plötsligt ner och vi kom på att vi gått över till vintertid under natten och vi kunde därmed pusta ut och känna oss något mer normala. Vi var alltså typ Jet-Laggade, eller Winter-Laggade? Clock-Laggade?

Kalla det vad ni vill, förvirrande är det i alla fall.

Efter att ha insett att vi blivit bjudna på en timme extra på dygnet beslutade vi oss för att slöa lite extra länge denna söndagsförmiddag varför följande timmar spenderades under täcket med regnet smattrandes mot rutan och med varsin bok, en kaffekanna och en hög mackor som sällskap.

När vi till slut tröttnade på slöande kändes det som om halva dagen hade gått, men inte då, klockan var inte ens tio när vi tog tag i våra liv för en promenad i regnet.

Och tidsförvirringen fortsatte.

Vi gick på eftermiddagsbio (Svensson Svensson för övrigt, till skillnad från det superskojsiga tv-programmet var filmen helt värdelös) och när vi kom ut var det becksvart ute och det kändes som om vi just varit på nattbio.

Jag var dessutom Jet-Magad hela dagen och därmed vrålhungrig igen redan vid klockan sex trots att en ganska rejäl portion Thai mat intogs innan bion. Den tidigarelagda kvällsmaten resulterade sedan i sin tur i att när jag var klar med de vanliga kvällsbestyren och redo för sängen konstaterade jag att klockradion  visade att jag gått och lagt mig klockan nio. Tidsförvirringen tvingade mig därför att jämföra väckarklockans tid mot både I-phonen och text-tv och sedan mot I-phonen igen innan jag vågade lita på att den verkligen gick rätt och jag äntligen kunde koppla av och somna i lugn och ro.

Alltså vad sjutton är klockan egentligen??

Nu trodde man ju ändå någonstans att man skulle få lite plåster på såren efter allt besvär genom en ljusare morgon. Glad i hågen hoppade jag ur sängen i morse för morgonpass utan pannlampa. Tji fick jag, mulet och dimmigt var det och inte märkte jag då av att tidsomställningen haft någon effekt på morgonljuset. Fick vackert hålla mig till cykelbanor med gatlyktor då jag optimistiskt lämnat pannlampan i byrålådan.

Upptäckte dock att jag inte var den enda som var förvirrad, inte en enda klocka i samhället gick rätt! Den första klockan jag passerade visade fortfarande sommartid, den andra klockan  måste ha gått en aning långsamt eftersom de 2km som tillryggalades mellan dessa två klockor annars skulle ha gått i ljusets hastighet och en tredje klocka stod bara och blinkade. Till råga på allt dog batterierna i min GPS klocka efter en timme varför jag således kände mig mycket förvirrad över vad klockan egentligen var och jag visste inte säkert om kockan var sju eller åtta när jag klev innanför dörren igen.

Ännu mer påtaglig blev meningslösheten med tidsomställningen när jag ikväll insåg att jag inte slapp undan pannlampan ens på dagens andra pass då det var svart som natten redan när jag åkte hem från jobbet.

Så vem sjutton bär ansvaret för detta löjliga påhitt??

Boktips eller inte, det är frågan...

Fantastiskt att jag lyckades springa bra på mitt långpass idag (38km strax under 3 timmar och läskigt oberörd för er som är intresserade) eftersom jag inte kunde komma i säng i vettig tid igår. Närmade mig nämligen slutet på en bok och kunde bara inte somna innan jag fick veta hur den slutade.

Boken jag talar om är ”En Dag” som har legat högt upp på försäljningslistor runt om i världen  och blivit hyllad av den ena bokrecensenten efter den andra.

Jag kan dock inte bestämma mig om jag ska risa eller rosa…

I de första 200 sidorna var jag besviken och tyckte att den var överreklamerad och ärligt talat ganska seg och tråkig och jag kunde inte begripa vad det fanns som var värt att hylla.

Sedan gjorde jag en kovändning, fastnade totalt och storyn blev bättre och bättre och när jag närmade mig slutet var jag så nyfiken att få reda på vad som skulle hända att jag som sagt fick spendera halva natten med att ta reda på detta.

Sedan, när jag väl kom till slutet, blev jag dödsbesviken. Den slutade inte alls som jag ville att den skulle sluta och helt plötsligt kändes de där sömnlösa timmarna bortkastade och jag blev förbannad och snopen över det konstiga slutet.

Helt klart läsvärd i alla fall. Köp den, läs den och se om ni håller med mig!

Just nu väntar jag på ett försenat bokpaket och befinner mig således i ett läsvakuum. Inte lönt att gå och köpa någon annan bok när tre böcker dyker upp när som helst, men samtidigt hatar jag att inte ha något att läsa.

Bokpaketet, som fastnat någonstans på posten eller på butikens lager, innehåller Himmelsdalen (en skräckis som bästis Malin tipsat om) Karin Wahlbergs nya deckare (älskar dem, har hela serien) samt första delen i Denise Rudbergs ”elegant crime” serie som äntligen kommit på pocket. Har varit lite tveksam till att läsa den men för 49kr var den värd en chans.

Någon som har läst och kan tipsa om vilken av böckerna jag ska börja med?!

Sprudlande energi

Jösses vad lite återhämtning kan göra för kropp och knopp!!

Från att ha varit så trött att jag börjat gråta för minsta småsak har jag nu så mycket energi att det nästan kokar över. Det är som om jag har fått en liten släng av någon sådan där bokstavskombination, jag kan liksom inte sitta still och kan inte få nog av varken träning eller andra projekt och roliga aktiviteter som jag tar tag i till höger och vänster.

Jag är helt enkelt mig själv igen!

Det är så underbart att ge sig ut på träning efter att ha längtat hela dagen.

Det är så underbart att känna att man har kontroll över kroppen och att den svarar positivt när man ber den trycka på lite extra.

Det är så underbart att hånskratta åt ösregnet och mörkret och dra på sig mössa, vantar och pannlampa utan att det rubbar det minsta på löpglädjen och motivationen.

Det är så underbart att känna hur man inte kan hejda sig själv utan bara måste tillåta sig en fartökning i slutet av distanspasset, trots att man vet att Mr Coach kommer att ge en bannor.

Det är så underbart att känna glädjen och endorfinerna vandra i kroppen och att njuta av varje sekund man får pressa sin kropp.

Det är så underbart att känna sig ledsen när passet lider mot sitt slut och sörja över att underbart är kort och man inte får plöja några ytterliggare kilometer.

Det är så underbart när tankarna skenar iväg under passet och man inte ens behöver koncentrera sig för att få kroppen att fungera utan istället kan drömma sig bort mot nya personliga rekord, fina placeringar och roliga tävlingar och ändå rusa på i så hög fart att man blir förvånad när man tittar på klockan.

Det är så underbart att känna att man orkar göra ”det lilla extra” genom att köra en extra stretchövning efter passet, en extra repetition på styrketräningen, en extra tuff intervall i simhallen och en extra kilometer på löprundan istället för att bara göra sitt jobb och följa planen.

Det är så underbart när det första man gör efter avslutat pass är att kasta sig över  träningsplaneringen för att kolla upp vilken utmaning som väntar härnäst.

Det är så underbart att känna att benen är stumma från senaste passet och kunna vara trygg i att det är en trötthet som kommer lossna bara man får upp värmen.

Det är så underbart att ha ork att vara trevlig och social mot vänner och familj, att med glädje tacka ja till så många aktiviteter man bara hinner, att inte bli arg för småsaker och att inte vakna mitt i natten av hunger och krypande känsla i benen.

Det är så underbart att gå och lägga sig på kvällen och med glädje se fram emot att klockan ska ringa för det där härliga morgonpasset och det är ännu mer underbart när man vaknar fem minuter innan klockan ringer och känner sig rastlös och löpsugen.

Det är så underbart att vara löpare!!

Stå upp!

Varför är det så många saker som vi gör som vi inte vågar stå för inför andra?

Jag tänker till exempel på vissa tv-program som man bara inte får följa. Man vill helst inte erkänna att man älskar Bonde Söker Fru, Ensam mamma söker eller någon annan lättsmält dokusåpa utan det låter bättre att säga att man gillar program med lite mer djup, typ dokumentärer eller nyheterna, eller ännu hellre svara att man ”inte har tid att se på tv” när någon frågar om man såg senaste avsnittet av något liknande program.

Ändå har dessa program miljonpublik varje vecka enligt statistiken. Mycket märkligt.

Eller musik. Man är ju inte särskilt häftig om man erkänner att man lyssnar på schlager, dansband eller boybands men ändå kan varenda människa sjunga med i dessa låtar när DJ:n drar igång på discot. Men inte kan det väl vara så att alla människor är så lättlärda att de få gånger man är på krogen räcker för att man ska lära sig en hel låttext utantill?

Skvallertidningar och andra glättiga veckotidningar har också en ganska hög skämsfaktor.

Alla älskar att gå till frisören för att ”då får man passa på att läsa Se&Hör och Svensk Damtidning, det gör man ju aldrig annars”. Att hela Se&Hörs omsättning bygger på Sveriges samtliga frisörer och tandläkares väntrum låter föga troligt i mina öron, någon måste ju ha en egen prenumeration hem i brevlådan, eller?

På tal om läsning så läser väl alla varje vecka den ena tunga, samhällskritiska författarens verk efter det andra och förkunnar högt och tydligt att det var på tiden att Tranströmer fick nobelpriset då alla hans dikter är fantastiska. Ingen erkänner här att man inte har en aning eftersom man allra helst läser Denise Rudberg, Marian Keys eller Sidney Sheldon istället för flummigt poesitjafs. Men de har ju allihop gjort storkovan på sitt författarskap, så vem äger deras böcker?

Det är ju också otroligt bra att alla människor älskar matlagning och tycker att det är fantastiskt viktigt att hela familjen äter hälsosamt och nyttigt. Särskilt för barnens skull, inte skulle man väl få för sig att servera hämtmat annat än vid festliga tillfällen eller halvfabrikat en vardag? Nehej, storkok blir det, och helst odlar man grönsakerna själv och föder upp sin egen kossa så att allt är närproducerat.

Lustigt då att utbudet av halvfabrikat och färdiglagade frysta rätter växer i frys- och kyldiskarna, att Ica numera har ett utbud av färdiga maträtter större än en medelstor restaurang i sin chark och att ett litet samhälle likt Gislaved med ca 10 000 invånare kan hålla inte mindre än sex pizzerior, en Thai-take away och två gatukök vid liv – trots att alla lagar sin mat från grunden hemma i köket.

Lika roligt är det att höra att alla människor motionerar så himla mycket. Ja de gör ju nästan inget annat än är ute och promenerar eller hänger på gymmet. Springer en massa gör folk också, och simhallen är man ju i var och varannan dag. För att inte tala om det där träningskortet man köpte för flera tusen efter julmaten i januari.

Men den där skenande fetman vi ser i Sverige då, får man den i löparspåret eller på gymmet? Å vad jag önskar att någon kunde tala om det för mig så jag vet vilken träningsform jag ska välja bort för att undvika att drabbas av detta.

Nej, ärligt talat.

Varför kan vi inte bara vara lite mer oss själva och stå för vad vi gör och tycker utan att oroa oss för vad alla andra ska säga?

Den dagen jag träffar någon som står för att den hatar att motionera, prioriterar att se på tv så mycket att den inte hinner/orkar/vill laga mat utan käkar Findus frysta rätter i tv-soffan samtidigt som man kör schlagerspellistan i Spotify och bläddrar i en Se&Hör, ska jag jubla och ge personen dagens ros och därefter själv utlämna alla mina skämshemligheter.

Jag vill bara inte vara först med att komma ut ur skämsgarderoben…

Rehabvecka

Shit, vilken välbehövlig vila jag just avnjuter!
Vanligtvis tycker jag att en återhämtningsveckor är kul i ungefär en dag innan det börjar krypa i mig och jag får svårt att förstå varför i hela fridens namn man ska behöva hålla på med sånt där tråkigt som återhämtning.
Den här gången känns det annorlunda, vet i och för sig inte om det är bra eller dåligt, men trots att det är torsdag och rehabveckan har pågått i fyra dagar känns det fortfarande ganska skönt att kroppen får vila och jag har ännu inte börjat klättra på väggarna.

Vad innebär då en rehabvecka? 
Den här veckan är en extremt lugn rehabvecka, nästan identisk med hur en vecka direkt efter ett marathon brukar se ut. Anledningen till att jag har fått en sådan extremlugn vecka trots att jag inte har någon mara att återhämta mig ifrån är för att jag ska ge kroppen en chans att vara hel, frisk och fräsch nog att kunna prestera på topp så pass sent på säsongen som Florens marathon (27 november).
Att vara just hel, frisk och i form från första tävlingen i böjan på mars till sista tävlingen i slutet av november är inte helt enkelt utan en balansgång mellan stenhård träning och återhämtning. Denna balansgång vet jag att jag själv inte kan hantera varför jag är oerhört tacksam att jag har en tränare som känner min kropp bättre än jag känner den själv och drar i bromsen innan det är för sent.

Träningen denna rehabvecka består av 4 lugna distanspass på ca 12-15km på mjukt underlag, 2 pass styrketräning på gymmet och 1 pass simning om 3km. Dessa träningspass är fördelade på fyra dagar vilket innebär hela 3 dagars vila (!) från träning vilket motsvarar den mängd vila jag normalt brukar ha på ca 6 veckor. Utöver detta lugna träningsupplägg har jag (än så länge) lyckats få till minst 8 timmars sömn/natt, inte jobbat över en enda timme och käkat massor med bra mat.
Är jag inte återhämtad och taggad till tusen för gristräning när den här veckan är över kommer jag aldrig att vara det!

Så vad gör jag med all den lediga tiden??
Eftersom jag i början av veckan fortfarande kände mig galet trött gick först all extra tid åt till att kura ihop mig under en filt och sova, sova och sova men nu när den värsta tröttheten lagt sig passar jag på att göra en massa saker som ger mig energi och strunta i allt som är tråkigt och nödvändigt.
- Jag har lunchat med bästis Nettan och hennes lilla Stella, omöjligt att låta bli att bli smittad av energi av en snart 10 månaders tjej som kryper runt som en raket och nyfiket undersöker allt hon kommer åt.
- Jag har promenerat i skogen och pratat, pratat och pratat med min fina vän Marta och avslutat även den stunden med lite bus med hennes lilla tjej i samma ålder som Stella.
- Jag ska ikväll laga min makes favoriträtt och låta honom välja en riktigt grabbig actionfilm i videobutiken för att han behöver skämmas bort lite efter all tid han offrar på mig och min löpning, för att han står ut med att min väckarklocka väcker honom i ottan varje dag, att han åker med mig på tävlingar var och varannan helg, att han får käka spagetti fjorton gånger i veckan och för att han står ut med att jag bryter ihop och lipar av trötthet ibland.
- Jag ska till helgen gå på tjejmiddag med ett gäng tjejer jag inte hunnit träffa på flera veckor, gå på bröllop för min löparkompis B (och få äran att jogga med honom på förmiddagen innan han går nerför altaret!) och jag ska ut i skogen med bästis Malin och hennes vovve följt av söndagsmiddag hos hennes mamma.
- Jag ska ta sovmorgon både lördag och söndag, käka frukost i sängen och läsa morgontidningen i lugn och ro och dricka massor med kaffe. (vilket jag aldrig gör på lördagarsmorgonen då långpass väntar)

Men skrapar man lite på ytan på mitt skal som jag byggt upp för att lura mig själv att jag njuter av att vila behöver man inte skrapa länge innan löpsuget trots allt kommer fram.
För alldeles nyss spenderade jag min lediga tid till att först anmäla mig till Berlin Marathon 2012 (anmälan öppnade idag för er som vill ha en av de resterande 39 999 platserna...) och till att planera in de kommande 5 veckornas träning i kalendern. Kom på mig själv med att slicka mig runt munnen av blotta tanken på progressiva 25km pass, långa styrkeintervaller och jublade när jag såg de tre inplanerade 38km passen som väntar innan Florens.

Men, det är några dagar kvar till dess, så jag tror jag sätter mig i läsfåtöljen med en bra bok en stund och försöker njuta av att regnet smattrar mot fönsterrutorna och inte mot mitt ansikte den här gången...

Att man inte skäms!

Nu har jag varit på Ica och blivit irriterad igen. Ja, jag vet att det inte är första gången ett av mina inlägg handlar om vad som händer i mataffären men ärligt talat är det verkligen en plats där man får uppleva många intressanta händelser. Kanske beror det på att alla människor faktiskt måste handla mat någon gång varför klientelet är väldigt varierat, eller på att alla tycker att det är rätt tråkigt att handla mat eller att alla människor alltid är stressade när de är där. Vad vet jag, lustiga händelser får man uppleva i alla fall.

Just nu pågår ju en rosa bandet månad som, om någon skulle ha missat detta, innebär en insamling av pengar till forskning inom bröstcancer genom en mängd olika aktiviteter runt om i landet.

För mig som har en nära anhörig som just krigat sig igenom denna sjukdom är detta givetvis en insamling som känns extra viktig för mig. Tuttbakelser på fiket eller en rosa rattmuff på bensinstationen spelar ingen roll, jag köper vad som helst bara det har ett rosa band på sig.

Jag har givetvis förståelse för att inte alla delar denna inställning och kanske stöttar någon annan organisation istället eller helst behåller sina pengar för sig själv, men det måste väl ändå finnas gränser för hur snål och egoistisk man får vara?!

På Ica igår står en man före mig i kön och kassörskan har just slagit igenom ett helt berg av varor. Han har även slängt på tre plastkassar på bandet som han ska använda till att bära hem sina varor för flera hundra kronor (som han uppenbarligen hade råd att betala) när kassörskan uppmärksammar honom på att han har tagit tre stycken Rosa bandet kassar och därmed stöder bröstcancerfonden.

Snålgubben kläcker då ur sig den i och för sig ganska naturliga frågan ”betyder det att de är dyrare?”

”Jajamän”, svarar kassörskan. ”Du får välja om du vill att de ska kosta tre eller tio kronor och pengarna går som sagt till forskning om bröstcancer.”

Snålgubben kläcker då ur sig det inte lika naturliga svaret att ”Nej men då ska jag inte ha dem” och bemödar sig därefter med att gå och hämta tillbaka kassarna från bandet, tränga sig bakåt förbi de personer som står bakom i kön för att lägga tillbaka dem bland övriga Rosa bandet kassar och därefter byta dem mot vanliga kassar.

Detta besvär besparar honom exakt 1 krona per kasse.

Okej, om man inte vill stödja Rosa Bandet kampanjen och väljer en vanlig kasse från första början, man kan givetvis inte stödja alla insamlingar. Men att man kan vara en sådan motståndare till välgörenhet att man till och med gör sig besvär likt snålgubben för att slippa vara medmänniska och spara någon krona är inte okej.

Hade jag inte varit i sådant chocktillstånd hade jag klivit fram och högt och tydligt förkunnat att jag gärna betalar även hans tre kassar à 3 kronor stycket om han inte själv känner att han har råd/lust med denna uppoffring, bara för att försöka få honom att förstå vad han just gjort.

Tyvärr stod jag bara och gapade av förvåning över hur egoistiska människor det faktiskt finns i denna värld.

Skämmes!!!!

Hässelbylopp och ny klubbadress

Efter att de senaste dagarna känt mig extremt trött och i ett stort behov av sömn får jag erkänna att det kändes helt overkligt att jag skulle tävla i helgen. Efter gårdagens pass frågade min make om jag såg fram emot tävlingen, jag svarade automatiskt "ja", men efter att ha funderat en stund insåg jag att det inte var helt sant. Jag såg såklart fram emot tävlingen men jag såg nog ännu mer fram emot måndagen då min rehabvecka ska börja. Inte en bra inställning om man ska kunna springa fort men tyvärr sanningen när tävlingen var planerad på sista dagen av träningsperioden.

Efter att igår ha stått vid sidan om Växjö marathon och med stolthet sett min storebror ta sig runt på 3.14.30 ökade inspirationen dock rejält! När jag dessutom fick sova tre timmar i bilen till Stockholm och 9 timmar till inatt hade en del av min vanliga energi återvänt i morse och det kändes trots allt riktigt kul att det var tävlingsdags!
Men skulle min kropp orka prestera?

Startskottet gick och jag hamnade riktigt dåligt till i starten. Trängd och knuffad åt alla håll ägnades första 500m åt att i första hand hålla mig på benen. När den värsta trängseln lagt sig började dock löpningen flyta bättre och första 5 km kändes riktigt bra, utan att egentligen ta i klockades dessa på 17,37, vilket var en bra öppning.
Men sedan var det som att jag mentalt inte hade det lilla extra som behövs för att springa fort. Inte ens vetskapen att jag var nära att slå pers var motivation nog till att ta i det lilla extra utan det var mer som att jag bara "löpte igenom" loppet, om ni förstår vad jag menar. Det var självklart kul att springa när det kändes bättre än förväntat och kroppen kunde nog ha levererat en bättre tid, men det räcker tyvärr inte om man ska springa fort. Då måste man vara taggad, fokuserad och ha lite jävlar anamma och det hade jag inte skalle till idag.
36,36 och en åttonde plats får väl anses vara okej och godkänt, men inte mer.

Roligast idag var dock att efter loppet visas runt på anläggningen och prova ut mina nya tävlingskläder. Det här var nämligen min sista tävling för Villstad GIF, från och med nu representerar jag istället Hässelby SK!
Ser klubbytet som en enorm möjlighet för mig att kunna fortsätta utvecklas och satsa ännu hårdare på min idrott. Det känns superinspirerande och motiverande att få springa för samma klubb som flera löpare som länge varit mina förebilder och inspirationskällor och att få vara med i en förening full av duktiga långlöpare.
Jag är verkligen enormt tacksam att jag har fått chansen och hoppas att jag ska kunna förvalta den på bästa sätt!