På plats i Haag

Det här blir en snabb uppdatering från Haag där tydligen internet är något väldigt exklusivt. Hotellet tar nämligen 25EUR/dygn för Wi-Fi. 25Eur? Det kan väl ändå inte bar vara jag som smålänning som tycker att detta är dyrt? Bor man dessutom på 5-stjärniga Hilton hotell som kanske inte direkt är gratis från början känns det som om de har prioriterat lite konstigt när lyxgrejer som typ barnvakt ingår men man inte kan få fritt internet? Smålänningarna Ambjörnsson har därför kört snålvarianten och surfar istället på hotellets stationära dator där man kan köpa internet per minut varför min bloggtid är begränsad om man även ska hinna kolla alla sportresultat, fejjan och mailen innan hela måndaslönen är förbrukad.

Hur som helst, resan har gått lysande än så länge och till skillnad från sist jag var på resande fot har både tåg och flyg gått exakt i tid. Nästan lite komiskt när vi köpte en tågbiljett på flygplatsen och sakta släntrade mot perrongen för att komma fram precis samtidigt som lämpligt tåg och kunde resa vidare utan minsta lilla väntetid.Hotellet är kanonfint (bara STORT minus för avsaknaden av internet) och har bland annat ett fint dygnetruntöppet gym som fick stå plats för dagens träningspass (10km fartlek) och även maken fick därmed möjlighet att träna en sväng.

Efter en "frulle extra allt" som inleddes med att en ur personalen visade oss runt och beskrev vad som fanns att äta samt erbjöd mig pasta om jag ville ladda inför loppet (avböjde dock, föredrar yoggi och macka framför bolognese till frukost) avhämtades nummerlappen och därefter har vi utforskat staden som var betydligt vackrare än jag någonsin kunde förväntat mig.Små mysiga fina gränder, massa trevliga restauranger, bra shopping och många små torg med uteserveringar.
Dessutom skiner solen och det är tio grader varmt varför jag plötsligt drabbats av vårkänslor som gör att det spritter i benen och jag sprudlar av energi.

Som ni hör är allt bara fint och även om det kanske låter som om jag glider runt på semester är självklart fokus på morgondagens tävling. Men allt detta positiva i ryggen gör att allt känns fantastiskt bra, förberedelserna är optimala och jag är duktigt tävlingssugen.
Man vet aldrig vad man kan vänta sig av en säsongspremiär då det kan bli både himmel och pannkaka, och man bör inte förvänta sig stordåd, men då det inte är min melodi att fega siktar jag på pers så får vi se vad som händer.
Kul ska det bli i alla fall, men samtidigt; snabbt är kul, långsamt är inte kul... 

Återkommer imorgon med rapport, om reskassan räcker till några minuters internet... ;)

Men nu är det min tur att tävla!

Efter att ha agerat supporter och nervöst följt Vasalopp både i verklighet och på tv två helger i rad är det nu min tur att packa tävlingslinne och snabbskor och börja tagga upp för tävling.
Det är dags att se om vinterträningen har gjort någon nytta och testa formen på Haag halvmarathon.

Fysiskt känner jag mig bra förberedd. Träningen i vinter har flutit på helt enligt plan och jag har en känsla av att något har hänt med min snabbhet då intervall- och snabbdistanstiderna är betydligt bättre än förra året. Efter att ha lagt om träningen inför förra säsongen med mer fokus på att förbättra min stora svaghet, den obefintliga snabbheten, genom fler fartinriktade pass men också genom att tävla på kortare distanser hade jag trott att jag skulle sett resultat av detta redan i slutet av förra säsongen. Men även om säsongen var fantastisk gick det inte riktigt så fort som jag förväntat mig på de korta distanserna så kanske kan det vara så att min kropp behövde lite tid att ta åt sig den nya sortens träning och att det är först nu jag kan skörda frukten av träningsförändringen. Indikationerna tyder i alla fall på att så är fallet men att prestera bra på träning är en sak, att plocka fram det på tävling är något annat och att dessutom göra det på säsongens första tävling är definitivt inte det lättaste, men hur det än går blir det i alla fall en indikation på hur man ligger till i träningen som kan vara bra att ha med sig till de sista träningsveckorna innan de viktiga tävlingarna på hemmaplan drar igång.

Mentalt känner jag mig ännu inte riktigt förberedd. Att jobba på revisionsbyrå innebär att huvudet är ganska fullproppat med siffror, bokslut, deklarationer och årsredovisningar vid den här tiden på året och att alla dagar springer iväg i ett rasande tempo, fulla av stress. Jag har helt enkelt inte hunnit med att tänka på att det är tävling på gång utan det var egentligen först idag efter att jag tagit helg och var ute och körde lite fartlek efter en hel dag instängd i ett unket konferensrum på ett stökigt möte som jag på riktigt började fokusera och kunde byta skepnad från revisorsjossan till löparjossan fullt ut.
Men när jag känner efter känner jag att jag är sugen. Riktigt sugen. Riktigt sugen på att springa fort dessutom. Nu är det bara att ladda upp mentalt och förbereda sig på att det kommer att göra ont, det kommer att vara jobbigt, jag kommer att plågas men det är det värt för den underbara  känslan när man passerar mållinjen på en bra tid.

Haag, håll i er, här kommer jag!

Mys på olika vis...

07,30, Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Lobbyn, Hilton Hotell Barcelona.
Frukost: Yoggi, müsli, juice, mackor.
Klädsel: Träningsoverall
Sinnesstämning: Mycket spänd, nervös och uppspelt.

07.30, Vasaloppsöndagen 2012.
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Frukost: Några liter kaffe, blåbärssoppa, exotisk frukt, nybakade frallor
Klädsel: Morgonrock
Sinnesstämning: Mycket avslappnad.

9.00 Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Placa D'Espana, Barcelona
Klädsel: Tävlingslinne, shorts, snabbskor
Sinnesstämning: Mycket spänd och nervös. Orolig magkänsla.
Sällskap: 12 000 spända, taggade löpare.
Mål med dagen: Personligt rekord på 42 195m löpning.

9.00 Vasaloppsöndagen 2012
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Klädsel: Morgonrock
Sinnesstämning: Oerhört avslappnad. Orolig magkänsla efter många koppar kaffe.
Sällskap: Min make, TVn och en filt.
Mål med dagen: Personligt rekord i soffliggande och kaffedrickande.

10,21 Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Halvvägs på marathonbanan i Barcelona.
Sinnesstämning: Fokuserad
Sällskap: Två följecyklister, TV-Team på motorcykel, galen publik, svettig klunga med spanska löparkillar

10,21 Vasaloppsöndagen 2012
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Sinnesstämning: Lite sömning
Sällskap: Min make, TVn, en filt och nu även datorn med mellantider från Vasaloppet.

11.45.31 Vasaloppsöndagen 2011
Plats: Placa D'Espana, Barcelona
Klädsel: Mycket svettigt tävlingslinne, shorts och snabbskor.
Sinnesstämning: Euforisk lyckokänsla, glädjerus, illamående, sprudlande energi, overklighetskänsla, trötthet, förvirring.
Sällskap: Dopingkontrollant, prisutdelare, massmedia (presskonferens), Poweraid.
Mål med eftermiddagen: Varva ner, massage, vila, fira, äta, duscha och inse vad som just har hänt. Njuta!

11.45.31 Vasaloppsöndagen 2012
Plats: Soffan i TV-rummet, Gislaved
Klädsel: Morgonrock
Sinnesstämning: Oerhört avslappnad, på gransen till lam efter en hel förmiddag i soffan.
Sällskap: Min make, TVn, filten, datorn.
Mål med eftermiddagen: Ta tag i sitt liv eller fortsätta slappa? Det är frågan...


Ja, vad säger man? Kontraster....

Vasaloppsöndagen 2011.
Seger i Barcelona Marahton, nytt pers 2,45,31.
Mitt finaste och största löparögonblick någonsin.
En dag att minnas för alltid, och minnen som ger mig rysningar i hela kroppen.

Vasaloppsöndag 2012.
Något mer avslappnad, något mindre euforisk lycka, något större mängd kaffe och
kanske inte en dag man minns resten av livet.
Men mysigt på sitt sätt...

Ombytta roller!

Jag tror nog att det är dags för mig att sluta med löpningen.

Efter att ha spenderat 7 timmar och 39 minuter vid sidan om Vasaloppspåret i väntan på min skidåkande make har jag insett vad jag utsätter mina nära och kära för varje gång jag springer ett lopp. Stackars dem.

Det var verkligen vidrigt nervöst att gå där och vänta på SMS rapporterna med mellantider från varje kontroll. Vidrigt nervöst att stå i Evertsberg och vänta på att få langa vätska, mat och få en rapport om huruvida det var himmel eller helvete med vallan i den fallande snön. Allra vidrigast nervöst var det dock att stå vid målet och vänta, (eller vid det här laget stod jag inte still längre, för att stilla min nervositet var jag tvungen att småjogga ett varv runt Mora centrum) vem sjutton kom på iden att utöver aktuell mellantid även lämna en prognos om när åkaren kommer att passera nästa kontroll samt anlända till Mora? För varje minut den förutspådda passertiden/sluttiden överskreds ökade min puls med 50 slag/minut vilket innebar att då maken stannat för att valla om skidorna ett par mil innan mål hade jag en puls långt över max då tiden dragit iväg med flertalet minuter innan en rapport om att han var 600m från mål anlände till min ajfåne.

Förlåt min kära stackars familj som jag utsatt för denna plåga så många gånger, jag kommer aldrig någonsin kräva att ni följer med mig på tävlingar!

Men det var ju sjukt roligt också såklart. Allra roligast var det ju givetvis att det gick bra för min man men det näst roligaste med denna hjärtkramande aktivitet var att få förståelse för hur det känns för min make att umgås med mig när jag är nervös, otrevlig, stirrig inför ett lopp och att få förståelse för varför även han är nervös, stirrig och uppspelt när jag springer. Roligt också att även min make upplevde att han fick ökad förståelse för hur jag känner mig inför och framförallt efter ett maraton när man är urlakad, trött och ur balans. Vi lärde helt enkelt känna varandra ytterliggare lite grann under denna skidtur, inte dåligt att kunna göra det efter 12 år tillsammans!

Hur gick då egentligen loppet?

I mina ögon gick det fantastiskt bra. För mig är det helt obegripligt att man överhuvudtaget pallar med att åka 9mil på skidor, (personligen bröt jag ihop av trötthet sist jag provade ett varv på skidspåret här hemma, 4,5km) men att härda ut när det dessutom börjar vräka ner snö efter mindre än halva loppet vilket förstörde både spår och vallan, att det bara funnits möjlighet till snöträning under cirka 1 månad denna vinter och att Jonne aldrig ställt upp i någon form av lopp tidigare tycker jag att det är en helt vansinnigt, ofantligt, sinnessjukt bra prestation att åka vasaloppet på 7 timmar och 39 minuter.

Ja, jag vet att man inte ska skryta, men det här är min blogg och jag skriver vad jag vill;

det är en för jäkla duktig man jag har!

Vi hyrde en stuga strax utanför Mora som var som att bo på ett museeum.
Hela stället var fullt med nostalgiprylar - som här i köksskåpet, inte en skymt av Ikea här inte!



I Evertsberg började snöandet tillta rejält. Att valla om, eller inte valla om - det är frågan...



Löparkompis B fyllde på med banan i Evertsberg. Med endast 14mil skidåkning i kroppen
stod även han för en kanonprestation som kom i mål precis under 9 timmar!

Storebror i mål efter att ha åkt som en tok sista biten med stenhårt sikte på SUB7.
Han lyckades med god marginal, 6,59,06. Grymt!

Jag stillade min nervositet med en liten joggingtur. Svärmor stillade sin med att gosa med
nallebjörnar. Man är inte äldre än man känner sig...

Trött men mycket nöjd skidåkare, 7.39!

Tävlingsdags

Pasta har puttrat på spisen, väderleksprognoser har kollats, startbevis har packats, tävlingshypokondrin har infunnit sig och nervositeten i min lägenhet har varit så närvarande att man nästan kan ta på den.
Har man tränat rätt och tillräckligt? Borde man gjort något annorlunda?
Tvivel blandas med hopp, ångest med längtan och dagen man väntat på så länge nalkas med en känsla av förtjusning, om än en skräckblandad sådan.
Allt är precis som alltid när jag ska springa marathon med andra ord.

Med en väsentlig skillnad.
Den här gången sträcker sig min personliga oro till att bekymra mig över vilken thermos som passar bäst till den varma oboyen och var man kan få tag på en bekväm fällstol att sitta på.
Den här gången är det nämligen inte jag jag som ska utsättas för en prövning och inte min kropp som ska prestera.
Det är min man som ska åka Vasaloppet. Då det är första gången han överhuvud taget ställer upp i ett lopp av något slag är hans oro betydligt mer befogad än den oro jag brukar känna inför marathon - jag vet ju precis vad jag ger mig in på var gång jag ställer mig på startlinjen medan han inte alls vet vad som väntar.
Här snackar vi utmaning, big time!

Skidåkning vet jag inget om och skidvalla är för mig en främmande värld så inte har jag kunnat tillföra så mycket i förberedelserna mer än att lyssna intresserat på vilken valla som passar vilket före och hur skidor ska slipas.
Däremot vet jag hur hjärnan funkar, hur kroppen reagerar under långlopp och hur man laddar både fysiskt och mentalt så där bidrar jag med en överdos av tips men framförallt peppar jag hans sviktande självförtroende för jag vet att han klarar det och jag vet att han kan så mycket mer än han själv tror.
Nu är det min chans till "pay-back Time" för alla gånger han rest med till storstäder i hela Europa och till byhålor i mörkaste Småland för att agera serviceteam/hejjarklack/moraliskt stöd och jag ser riktigt fram emot att få serva med energipåfyllning och hejjarop utmed banan. Men framförallt ser jag fram emot att ta emot honom med en stor kram när han nöjd och glad har korsat mållinjen.

Så mot Mora i fäders spår mot nya segrar!

Beach 2012

Det är lite roligt såhär de första månaderna efter årsskiftet. Det finns så många nyårslöften som ska infrias och för de flesta verkar dessa ha med hälsa, viktnedgång och motion att göra. Gymmet vimlar av folk jag aldrig sett tidigare och antalet motionärer jag möter joggandes, gåendes med stavar eller powerwalkande under mina löprundor ökar plötsligt markant under ett par intensiva månader i början av varje år.

Handeln är inte sen att haka på. Mataffärerna har kampanjer på frukt och grönt, gymmen annonserar om nya klasser, matlagningsprogrammen på tv fokuserar på den hälsosamma matlagningen och sportaffärerna skyltar upp med trendiga och snygga träningskläder.

Men allra värst är nog tidningarna. I varenda tidning finns det tips om hur man ska äta och träna för att få ”drömkroppen” och det tipsas om miljoner av (gen)vägar till ett hälsosamt liv.

Idag fick jag en gratistidning med posten som jag bläddrade i medan jag njöt av en rejäl lasagne med extra ostsås på min lunchrast och fastnade för just ett sådant reportage.

Reportaget följde det klassiska upplägget för liknande artiklar vilket innebär en stor, färgglad bild på en supersnygg kvinna iklädd på tok för stora byxor. Hon tar givetvis tag i byxlinningen och håller ut den för att riktigt visa hur smal hon har blivit om midjan. Självklart är hon även uppsminkad och stylad till tusen i både smink och hår och smäller av ett riktigt filmstjärneleende som visar hur lycklig man blir om man följer just de här tipsen och får sin drömkropp.

Nedan följer ett urval av tipsen till ett hälsosammare liv på din väg mot drömkroppen:

1.    Vardagsmotion.

Den här punkten verkar till en början bra då även jag håller med om att det är kanon om man kan ta vara på alla chanser till extra rörelse om man inte har tid över till träning i sin fullspäckade vardag. Men för att få effekt tror jag i så fall på vardagsmotion på en lite seriös nivå som att man väljer cykel istället för bilen eller hoppar av en hållplats för tidigt för att få en liten extra promenad.  

I det här reportaget tipsade man bland annat om att undvika att använda ”dörröppnarknappen” i trappuppgångar och varuhus för att det skulle ge utmärkt styrketräning att öppna dörren manuellt. What?

Vi har en sådan dörr i vår trappuppgång och jag har då inte märkt att det krävs någon större kraftansträngning för att få upp den dörren, i alla fall har det aldrig föranlett att ett extra styrkepass lagts in i min träningsdagbok. Kanske ger det styrketräning om man jobbar på ett fängelse och porten är av något väldigt tungt och kraftigt material men då det inte var kriminalvårdens personaltidning jag läste tvivlar jag på att det var sådana dörrar de syftade på. Kan undvikande av dörröppnare verkligen ha gjort hela skillnaden för den så lyckliga kvinnan på bilden?

2.    Det farliga sockret.

Den här punkten är ju också bra, att socker inte är nyttigt måste man givetvis uppmärksamma och man kan såklart inte äta godis varje dag om man vill nå drömkroppen. Men det är inte den sortens farliga socker det fokuseras på i den här artikeln, nej herregud nej, här går man på de verkligt tunga sockerbovarna och tipsar om att byta sin vanliga ketchup mot sockerfri ketchup.

Jag har faktiskt läst en annan artikel om just ketchupsockret där det var en dietist som räknat ut att en normalkonsument av ketchup som äter ca 1-2 msk av den goda röda såsen till sin middag varje dag efter två veckor har tjänat in till, hör och häpna, ett halvt Digestive kex om man byter sin vanliga ketchup mot sockerfri dito.

Jamen det förklarar ju saken, om den lyckliga, smala kvinnan med drömkroppen BÅDE använde dörröppnaren OCH åt sockerfri ketchup måste det ju gått jättefort att bli sådär snygg.

3.    Öka förbränningen

Här kan man ju tro att det skulle tipsas om lika motionsformer (och det får jag väl erkänna att det i och för sig också gjorde) men de tipsade också om ett par andra mycket effektiva sätt att öka förbränningen. Det ena var att krydda maten ordentligt och det andra var att man skulle ha det aningen för kallt inomhus för att när man fryser förbränner man tydligen mer än när det är varmt och skönt. Det låter ju verkligen inte särskilt behagligt, men vill man bli fin får man lida pin, och som den lyckliga, smala kvinnan med drömkroppen sa i artikeln så ”finns det inga genvägar till drömkroppen”…

Så mina vänner, vill även ni få en drömkropp så avnjut er middag utomhus i snön, smaksatt med sockerfri ketchup som ni kryddat lite extra och glöm för guds skull inte att öppna dörren manuellt när ni går ut för att avnjuta denna måltid. 

Vad sjutton hände med vanliga promenader och den gamla hederliga kostcirken?

Livets svårlagda pussel.

Ja det duggar inte direkt tätt mellan mina blogginlägg för tillfället. Som jag tidigare nämnt har jag lovat mig själv att bloggen inte ska bli ännu ett måste i vardagen utan att jag bara ska skriva när orden kommer av sig själv, när jag inte behöver forcera fram texten och när jag faktiskt har något att berätta. Med detta sagt kan man ju tro att mina dagar har varit tomma och händelselösa på sistone, eftersom bloggen varit så död menar jag, men det är faktiskt precis tvärtom. Det har varit så fullt upp att bloggpusselbiten helt enkelt inte fått plats i livets pussel.

Jag har just plöjt igenom två mängdveckor fyllda av just det som benämningen indikerar - en massa mängdträning och rent kilometerknarkande, vilket är min absoluta favoritträning och den enda drog jag är beroende av. Min tränare benämner dessa veckor som "grisveckor" men det tycker jag klingar negativt, personligen kallar jag hellre en kvalitetsvecka fylld av tusingar, snabbdistans och backintervaller för grisvecka. Distans är inte grisigt, det är ljuvligt, och jag skuttar högt av glädje när en mängdvecka (grisvecka?) står på schemat och njuter av varenda kilometer jag får avklara på fina skogsvägar i egen fart.
Det enda problemet med en mägdvecka är tiden. Man har ju fortfarande bara 24timmar/dygn till sitt förfogande vilket räcker föga om tre, fyra timmar ska ägnas åt träning, minst åtta timmar ägnas åt jobb och minst åtta timmar ska sovas bort. Man behöver inte vara redovisningskonsult som jag för att komma fram till att det då endast återstår max fem timmar som ska räcka till allting annat.
Den tidsbudgeten är tajt, väldigt tajt.

Jag tycker ändå att jag brukar kunna få ut ganska mycket av dessa timmar genom att pussla och prioritera och jag har aldrig känt att jag behöver offra något, men den senaste veckan har det varit alldeles för mycket av allt och varken jag eller tiden har räckt till.
På revisionsbyrå är februari den mest intensiva månaden där högarna med jobb som väntar aldrig tar slut utan bara växer oavsett hur hårt man sliter. Att jobba heltid är inte tillräckligt för att ens hålla huvudet över ytan och ska man dessutom göra ett bra jobb krävs otaliga extra timmar, och i ett nafs var ett par av mina fem "oförbrukade" timmar borta.
Samtidigt har jag varit vansinnigt trött, så trött att jag undrat vilken sjukdom som attackerat mig och bara väntat på att någon förkylning ska bryta ut men då träningen gått fantastiskt bra verkar så inte vara fallet utan kroppen har väl helt enkelt haft ett stort behov av sömn. Ska vi kalla det vårtrötthet? Vore ju underbart skönt om våren faktiskt var på väg, men även om så skulle vara fallet är det ändå ganska oskönt att vakna varje morgon och inte längta efter dagens utmaningar utan istället redan se fram emot att det åter ska bli kväll så att man får sova igen. Lite extra sömn har jag således känt mig tvungen att klämma in lite här och där och genast försvann ytterliggare "oförbrukade" timmar. Då äta och laga mat, duscha och klä på sig är livsnödvändiga behov men som likväl tar någon timme i anspråk varje dygn var plötsligt alla timmar förbrukade.

Familjen och vännerna då, de som borde prioriteras högst? Ja, då valet synes stå mellan dem eller att svälta ihjäl eller gå till jobbet oduschad har jag helt enkelt fått sätta min tilltro och hopp till att jag i ett tidigare liv förtjänat deras kärlek så till den milda grad att de ändå finns kvar för mig trots att de inte fått en sekund av min tid. Men hur långt vågar man egentligen pressa deras gräns för förståelse?
Just nu sitter jag här ensam och återhämtar mig efter mitt 40km pass (förvisso ett fantastiskt bra pass som lysande avslutning på mängdveckorna) med datorn som enda sällskap och känner mig just väldigt ensam.
Min allra bästa vän hade till idag planerat en hemlig utflykt och hon hade varit omtänksam och förstående nog att välja just söndag då hon vet att mina långpass alltid ligger på lördagar. Men inte denna mängdvecka, på schemat denna söndag stod 40km distans, och hur jag än försökte gick det inte att pussla in både utflykt och långpass varför jag fick avstå utflykten och förstöra hennes planering.
Jag vet att jag har valt själv, jag vet att när man har valt att göra en elitsatsning inom idrott måste träningen komma först och jag vet absolut att jag inte borde tycka synd om mig själv. Men ändå gör jag det just nu när jag för första gången upplever att det gör lite ont att känna att man inte räcker till, ont att känna att man väljer bort någon och ont att förstöra när någon annan har ansträngt sig.

Med tårar i ögonen efter att ha konstaterat att utflykten blev inställd funderade jag en stund över om det verkligen är värt att offra sina vänner för framgångar i sin idrott?
I min tvekan tog jag en nostalgitripp till bilder från min seger i Barcelona, jag tittade på de fem priser jag fick igår som belöning för säsongen 2011 från Villstad och jag läste reportaget om VN:s idrottsmedalj ännu en gång för att påminna mig om varför jag gör det jag gör.
Samtidigt kände jag tillfredsställelsen i min kropp efter dagens väl genomförda distanspass och jag njöt när jag därefter fyllde i träningsdagboken och konstaterade att ytterliggare en vecka blev komplett och exakt levde upp till de mål som fanns när planeringen sattes.

Så förlåt bästa, finaste Annette, men jag tror faktiskt att det är värt det...

Sådana här dagar är belöningen!