Ombytta roller!

Jag tror nog att det är dags för mig att sluta med löpningen.

Efter att ha spenderat 7 timmar och 39 minuter vid sidan om Vasaloppspåret i väntan på min skidåkande make har jag insett vad jag utsätter mina nära och kära för varje gång jag springer ett lopp. Stackars dem.

Det var verkligen vidrigt nervöst att gå där och vänta på SMS rapporterna med mellantider från varje kontroll. Vidrigt nervöst att stå i Evertsberg och vänta på att få langa vätska, mat och få en rapport om huruvida det var himmel eller helvete med vallan i den fallande snön. Allra vidrigast nervöst var det dock att stå vid målet och vänta, (eller vid det här laget stod jag inte still längre, för att stilla min nervositet var jag tvungen att småjogga ett varv runt Mora centrum) vem sjutton kom på iden att utöver aktuell mellantid även lämna en prognos om när åkaren kommer att passera nästa kontroll samt anlända till Mora? För varje minut den förutspådda passertiden/sluttiden överskreds ökade min puls med 50 slag/minut vilket innebar att då maken stannat för att valla om skidorna ett par mil innan mål hade jag en puls långt över max då tiden dragit iväg med flertalet minuter innan en rapport om att han var 600m från mål anlände till min ajfåne.

Förlåt min kära stackars familj som jag utsatt för denna plåga så många gånger, jag kommer aldrig någonsin kräva att ni följer med mig på tävlingar!

Men det var ju sjukt roligt också såklart. Allra roligast var det ju givetvis att det gick bra för min man men det näst roligaste med denna hjärtkramande aktivitet var att få förståelse för hur det känns för min make att umgås med mig när jag är nervös, otrevlig, stirrig inför ett lopp och att få förståelse för varför även han är nervös, stirrig och uppspelt när jag springer. Roligt också att även min make upplevde att han fick ökad förståelse för hur jag känner mig inför och framförallt efter ett maraton när man är urlakad, trött och ur balans. Vi lärde helt enkelt känna varandra ytterliggare lite grann under denna skidtur, inte dåligt att kunna göra det efter 12 år tillsammans!

Hur gick då egentligen loppet?

I mina ögon gick det fantastiskt bra. För mig är det helt obegripligt att man överhuvudtaget pallar med att åka 9mil på skidor, (personligen bröt jag ihop av trötthet sist jag provade ett varv på skidspåret här hemma, 4,5km) men att härda ut när det dessutom börjar vräka ner snö efter mindre än halva loppet vilket förstörde både spår och vallan, att det bara funnits möjlighet till snöträning under cirka 1 månad denna vinter och att Jonne aldrig ställt upp i någon form av lopp tidigare tycker jag att det är en helt vansinnigt, ofantligt, sinnessjukt bra prestation att åka vasaloppet på 7 timmar och 39 minuter.

Ja, jag vet att man inte ska skryta, men det här är min blogg och jag skriver vad jag vill;

det är en för jäkla duktig man jag har!

Vi hyrde en stuga strax utanför Mora som var som att bo på ett museeum.
Hela stället var fullt med nostalgiprylar - som här i köksskåpet, inte en skymt av Ikea här inte!



I Evertsberg började snöandet tillta rejält. Att valla om, eller inte valla om - det är frågan...



Löparkompis B fyllde på med banan i Evertsberg. Med endast 14mil skidåkning i kroppen
stod även han för en kanonprestation som kom i mål precis under 9 timmar!

Storebror i mål efter att ha åkt som en tok sista biten med stenhårt sikte på SUB7.
Han lyckades med god marginal, 6,59,06. Grymt!

Jag stillade min nervositet med en liten joggingtur. Svärmor stillade sin med att gosa med
nallebjörnar. Man är inte äldre än man känner sig...

Trött men mycket nöjd skidåkare, 7.39!