Gymmet

Ett par gånger i veckan byter jag skepnad från löparjossan till gymjossan och lämnar skogen och löpvägarna till förmån för det svettiga instängda gymmet.
Redan på väg dit känner jag mig lite starkare bara av vetskapen att vikter ska lyftas och jag känner mig som en snygg gymtjej med trendiga kläder och alldeles lagom bulliga muskler.
Jag gör allting rätt - tar med mig en sådan där liten handduk som man ska ha för att torka svetten med, har mp3 spelaren i öronen och packar givetvis med mig en proteinshake för det har man ju hört att man ska käka om man vill få musklerna att växa. Jag är ett proffs ut i fingerspetsarna.

Inne på gymmet tar jag energiskt tag i mina vikter och lyfter dem noga samtidigt som jag känner mig lite häftig, biffig och stark när jag ibland måste stöna till lite grann för att det är så vråltungt och granskar då och då de ansträngda musklerna som svullnar upp efter mina supertunga lyft.
Tittar lite ömkande/överlägset på de otränade människorna som utgör mitt sällskap i lokalen.
Ni vet de där som ser lite vilsna ut och läser lite väl länge på sina personliga gymkort över vilka maskiner de bör köra. De där som har en t-shirt som det typ står VM92 på som indikerar exakt hur ofta de investerar i nya träningskläder. De där som lägger mer tid på att gå runt och prata med folk än att faktiskt träna men däremot gärna pratar om att de har varit en timme på gymmet, även om de bara tränat 15min effektiv tid. De där som har använt lite för mycket parfym så det sticker i våra näsor av blomdoft eller de där som använt sin tisha ngn gång för mycket så att istället svettlukten sticker i våra näsor.
Nybörjare. Orutinerade. Oseriösa. "Kära vänner, jobbar ni bara riktigt hårt är ni snart på den nivån jag är så säg till om ni vill ha hjälp" liksom.

Men vem är den där spinkiga tjejen därborta? Hon i de slitna löpartajtsen som stönar som vore det femtio kilo hon lyfte när hanteln bara väger fem? Hon som granskar sina "muskler" efter varje set fast hon bara har ben och senor? Hon som kör alla övningar i fel ordning med fel inställning på maskinerna och som definitivt behöver en genomgång av PT:n innan hon lyfter sönder sig?
Åh shit, väggen är prydd av en spegel, den jag hånar är mig själv.
På bara en sekund krossas min illusion och verkligheten slår till likt en krocketklubba i skenbenet.
Jag inser att jag inte är biffig, jag är en spink. Jag är inte proffsig utan en amatör. Jag är inte stajlad för ett gym utan klädd för en lerig skogsväg.
Misären når sin peak när jag dessutom inser att den där inpyrda svettlukten  jag känt hela passet inte alls kommer från gubbarna i de gamla VM92 tishorna utan från min egen otvättade craft-tisha som tydligen följt med i min träningsväska och nu pryder min taniga kropp.

Det är då det är dags att gå hem...