Igår genomfördes säsongspremiären på bana för min del då 3000m på Öresundsspelen stod på agendan. Med näst intill total avsaknad av kvalitetspass sedan Stockholm marathon var det med viss tveksamhet jag ställde mig på linjen och den förhoppning om att gå SUB10 som var min tanke när jag anmälde mig till loppet var utsuddad ur min hjärna. Nu var min förhoppning istället att det skulle kännas bra, inte gå alldeles för lusigt och att kroppen skulle lämna ett tillräckligt positivt besked för att jag ska våga starta på Sollentuna GP:s 5000m lopp på torsdag.
Jag har endast gjort ett 3000m lopp tidigare i mitt liv och då minns jag att jag kände att jag hade massor med krafter kvar när jag gick i mål. Som marathonlöpare är det svårt att fatta att det liksom inte funkar att ligga och hushålla med krafterna om man ska få en bra tid så precis när jag började komma igång var det bara två varv kvar och då var det lite sent att göra något åt saken. Planen igår var således att inte göra om det misstaget och istället gå ut hårt och köra på så länge jag orkade. Det började bra, första varvet på 76sek är snabbt för att vara mig, men då flera löpare strök sig i sista stund bestod startfältet endast av tre löperskor varför jag direkt blev ensam och (tyvärr) 50m före övriga redan efter första varvet. Fick därmed sköta all farthållning och ta all vind själv vilket gjorde det omöjligt att hålla farten och jag har svårt att ta ut det lilla extra när jag inte blir pressad. Sluttiden blev blygsamma 10.23 men jag är ändå positiv då känslan i kroppen var bra, jag hade mer att ge, allt kändes helt normalt och jag var helt smärtfri.
Nu ser jag fram emot att få pressa mig till bristningsgränsen i Sollentuna på torsdag - där lär jag ju inte kunna klaga på farthållningen då även en Jossan i toppform skulle ha det svårt att undvika sistaplatsen. Men ärligt talat, jag kommer hellre sist på en bra tid än först på en lusig tid.
Med den positiva känslan från gårdagen med tillhörande stela ben efter ovanan av löpning på bana, har jag just genomfört ett kanonfint långpass i solen med min fina J som sällskap på cykel och nu är vi redo att gemensamt avnjuta mitt pris från Falkenbergs Stadslopp 2011 - middag och övernattning på Grand Hotell. Lyx!
lördag 30 juni 2012
tisdag 26 juni 2012
Segt
Det har verkligen inte blivit mycket kvalitetspass de senaste veckorna då mina vader inte tillåtit annat lugn distanslöpning sedan Stockholm marathon. Sedan i torsdags har jag dock äntligen kunnat gå för fullt igen och det känns okej, ingen smärta, men vaderna blir tröttare och stelare än vanligt efter/under passen och jag vaknar fortfarande på nätterna med kramper. Märkligt hur länge den där sketna maran skulle sitta i mina ben, eller kanske inte märkligt egentligen, när man tänker på hur min vår har sett ut var det väl inte annat att vänta än att det skulle bli en massa strul. Igen.
Men som sagt, nu är jag igång för fullt och kanske, kanske, kanske är det slut med strul och jag är utanför den onda cirkeln. Men jag vågar knappt hoppas.
Någon gång i ett tidigare liv när jag fortfarande hade hopp om att min kropp skulle leverera på varenda tävling likt förra året anmälde jag mig både till 3000m på Öresundsspelen på fredag och 5000m på Sollentuna GP nästa vecka. "Kul att springa många lopp, bra träning och kul att springa kravlöst då det inte är mina distanser". Jovisst, sånt är ju superkul när man är i bra form och allt funkar, inte lika kul när man inte har varit i närheten av fartträning på tre veckor och har två månader med skittävlingar i ryggen. Inte lika kul när man just nu pustar ut efter första banpasset på länge där jag levererat tvåhundringar en sekund långsammare än vanligt och där kroppen känts kantig och klumpig likt en motionär som aldrig haft tävlingsdojjor på fötterna. Inte lika kul när chansen att man kommer från dessa tävlingar med en positiv känsla är ganska små utan risken är desto större att man kommer därifrån med ett självförtroende i botten efter att fått slita ont för en riktig skittid.
Men jag vägrar att vika ner mig, jag vägrar att ge upp, jag tänker banne mig bita i som vanligt med träningen och jag tänker springa mina planerade tävlingar för någon gång måste det släppa och vända och medgångarna återkomma. Till dess gäller det att ha tålamod och se tävlingarna som ett sätt komma i form och hitta tillbaka.
Efter det mindre lyckade intervallpasset lyckades jag dock laga en desto mer lyckad kvällsmat. Improvisserade lite efter vad vi hade hemma: Vispade ihop en vanlig omelettsmet, blandade i lite hackade soltorkade tomater och precis innan omeletten stelnade slängde jag på lite makrill (såklart, är man beroende så är man), färsk basilika och rejält med fetaost. Kanske inte låter så gott men med tanke på arbetsinsatsen (som var ungefär lika med noll) och tidsåtgången (typ 5min) så blev resultatet klart över förväntan. Dagens tips till alla hungriga och stressade människor där ute!
Nu måste jag passa på att läsa bok när det för en gångs skull inte är någon EM fotboll på tv och måste därmed stänga ner datorn. Over and out.
Men som sagt, nu är jag igång för fullt och kanske, kanske, kanske är det slut med strul och jag är utanför den onda cirkeln. Men jag vågar knappt hoppas.
Någon gång i ett tidigare liv när jag fortfarande hade hopp om att min kropp skulle leverera på varenda tävling likt förra året anmälde jag mig både till 3000m på Öresundsspelen på fredag och 5000m på Sollentuna GP nästa vecka. "Kul att springa många lopp, bra träning och kul att springa kravlöst då det inte är mina distanser". Jovisst, sånt är ju superkul när man är i bra form och allt funkar, inte lika kul när man inte har varit i närheten av fartträning på tre veckor och har två månader med skittävlingar i ryggen. Inte lika kul när man just nu pustar ut efter första banpasset på länge där jag levererat tvåhundringar en sekund långsammare än vanligt och där kroppen känts kantig och klumpig likt en motionär som aldrig haft tävlingsdojjor på fötterna. Inte lika kul när chansen att man kommer från dessa tävlingar med en positiv känsla är ganska små utan risken är desto större att man kommer därifrån med ett självförtroende i botten efter att fått slita ont för en riktig skittid.
Men jag vägrar att vika ner mig, jag vägrar att ge upp, jag tänker banne mig bita i som vanligt med träningen och jag tänker springa mina planerade tävlingar för någon gång måste det släppa och vända och medgångarna återkomma. Till dess gäller det att ha tålamod och se tävlingarna som ett sätt komma i form och hitta tillbaka.
Efter det mindre lyckade intervallpasset lyckades jag dock laga en desto mer lyckad kvällsmat. Improvisserade lite efter vad vi hade hemma: Vispade ihop en vanlig omelettsmet, blandade i lite hackade soltorkade tomater och precis innan omeletten stelnade slängde jag på lite makrill (såklart, är man beroende så är man), färsk basilika och rejält med fetaost. Kanske inte låter så gott men med tanke på arbetsinsatsen (som var ungefär lika med noll) och tidsåtgången (typ 5min) så blev resultatet klart över förväntan. Dagens tips till alla hungriga och stressade människor där ute!
Nu måste jag passa på att läsa bok när det för en gångs skull inte är någon EM fotboll på tv och måste därmed stänga ner datorn. Over and out.
söndag 24 juni 2012
Midsommar pensionärsstajl
Jag är sannerligen ingen partyprinsessa och listan över saker jag hellre gör än att hänga på krogen till sena natten för att vakna bakis och inte vara människa på hela dagen kan göras lång. En kväll tillsammans med vänner och god mat på en trevlig restaurang eller i hemmets lugna vrå smäller däremot högt så jag vill inte kalla mig osocial, men att hänga på stora fester eller nattklubbar är inte att umgås och vara social i mina ögon. För hur mycket samtal kan man föra när en högtalare av modell större pumpar ut de senaste hitsen på högsta volym en meter från ditt öra? En köttmarknad är vad det är, och med tanke på mitt gifta tillstånd är jag på den marknaden lika attraktiv som en oxfilé som passerat bäst före datum.
På tal om passerat bäst före datum har denna midsommar, festens högtid, firats just som om jag hade passerat detta datum med god marginal. Vi har nämligen firat midsommar a la PRO och haft den lugnaste midsommarhelgen ever.
Då min finaste i onsdags kom hem, dödligt sliten efter en veckas fotboll och öldrickande i Ukraina, med förslaget att i år fira en stillsam midsommar tillsammans med mormor och morfar i sommarstugan var jag inte sen att haka på. Min man skulle aldrig i normalfallet kommit med ett sådant förslag då han inte är i närheten av att vara så mycket hemmaråtta som jag, så här gällde det att spika planerna fort innan han återhämtat sig från fotbollsresan och blivit sig själv igen. Det tackades raskt nej till diverse festinbjudningar och väskan packades med träningskläder, böcker och sportdryck istället för festklänning och Snaps och vi intog gästrummet på "hotel Svensson" i Falkenberg redan i torsdags. Vi hade tydligen bokat ett rum med "all-inclusive" för hos morföräldrarna blev vi bortskämda som vore vi på det bästa av lyxhotell. Sillunchen stod uppdukad och klar när midsommaraftons långpass var avklarat och efter att ha fått slippa undan disken till förmån för en tupplur blev jag väckt lagom till jordgubbstårtan och kaffet. Sådär fortgick helgen, bra och mycket träning varvades med läsning av böcker, en och annan tupplur och mycket god mat och fika som ju smakar så ljuvligt när man inte själv behöver lyfta ett finger för att få det på tallriken.
I en midsommar à la PRO ingår givetvis även dans runt midsommarstång, lotterier, tipspromenader, tidiga kvällar och ännu tidigare morgnar. Ska jag göra något gör jag det ordentligt så jag köpte hela paketet och gick all in på både Små Grodor och chokladhjul. Det bekymmerslösa och stillsamma pensionärslivet passar mig perfekt, är så underbart när det vardagliga livspusslet får bytas ut mot det mer lyxiga pusslandet då man ska få till dagliga dubbla träningspass samtidigt som man vill hinna vara med både på 11-kaffet, 3-fikat och eftermiddagsluren. Lyxproblem!
Således är utvilad numera mitt mellannamn och en underbar helg som inte lämnar något övrigt att önska mer än möjligen att den kunde fått vara lite längre är till ända och jag längtar redan till nästa helg. Och till semestern. Och till livet som pensionär...
På tal om passerat bäst före datum har denna midsommar, festens högtid, firats just som om jag hade passerat detta datum med god marginal. Vi har nämligen firat midsommar a la PRO och haft den lugnaste midsommarhelgen ever.
Då min finaste i onsdags kom hem, dödligt sliten efter en veckas fotboll och öldrickande i Ukraina, med förslaget att i år fira en stillsam midsommar tillsammans med mormor och morfar i sommarstugan var jag inte sen att haka på. Min man skulle aldrig i normalfallet kommit med ett sådant förslag då han inte är i närheten av att vara så mycket hemmaråtta som jag, så här gällde det att spika planerna fort innan han återhämtat sig från fotbollsresan och blivit sig själv igen. Det tackades raskt nej till diverse festinbjudningar och väskan packades med träningskläder, böcker och sportdryck istället för festklänning och Snaps och vi intog gästrummet på "hotel Svensson" i Falkenberg redan i torsdags. Vi hade tydligen bokat ett rum med "all-inclusive" för hos morföräldrarna blev vi bortskämda som vore vi på det bästa av lyxhotell. Sillunchen stod uppdukad och klar när midsommaraftons långpass var avklarat och efter att ha fått slippa undan disken till förmån för en tupplur blev jag väckt lagom till jordgubbstårtan och kaffet. Sådär fortgick helgen, bra och mycket träning varvades med läsning av böcker, en och annan tupplur och mycket god mat och fika som ju smakar så ljuvligt när man inte själv behöver lyfta ett finger för att få det på tallriken.
I en midsommar à la PRO ingår givetvis även dans runt midsommarstång, lotterier, tipspromenader, tidiga kvällar och ännu tidigare morgnar. Ska jag göra något gör jag det ordentligt så jag köpte hela paketet och gick all in på både Små Grodor och chokladhjul. Det bekymmerslösa och stillsamma pensionärslivet passar mig perfekt, är så underbart när det vardagliga livspusslet får bytas ut mot det mer lyxiga pusslandet då man ska få till dagliga dubbla träningspass samtidigt som man vill hinna vara med både på 11-kaffet, 3-fikat och eftermiddagsluren. Lyxproblem!
Således är utvilad numera mitt mellannamn och en underbar helg som inte lämnar något övrigt att önska mer än möjligen att den kunde fått vara lite längre är till ända och jag längtar redan till nästa helg. Och till semestern. Och till livet som pensionär...
 |
| Jonne drog två vinstlotter på lotteriet och blev därmed lycklig ägare till både värmeljus och salladsskål. |
 |
| Lekledartanten gick verkligen all-in och bjöd på både sång och dans... |
 |
| Sisådär en tio-femton mm regn måste det ju komma så fort det vankas midsommar... |
 |
| Sill, färskpotatis, gräddfil och gräslök stod serverat på hotell svensson när den hungriga löparen kom hem! |
tisdag 19 juni 2012
Periodare
När man hör ordet periodare får man kanske inte så
positiva vibbar utan tänker väl i första hand på en person som har
alkoholproblem. Jag har hört någonstans att antingen har man en beroendegen
eller så har man det inte vilket alltså innebär att det inte är alla människor
som kan utveckla beroenden. Jag verkar själv ha fått en liten lätt släng av den
där genen, tur då att jag inte är det minsta svag för alkohol utan är en
periodare vad gäller något som har mindre allvarliga följder än alkohol. Jag är
en maträttsperiodare.
Det hela brukar börja med att jag kommer på någon maträtt
eller matvara som jag inte ätit på länge, alternativt aldrig ätit tidigare, inhandlar/tillagar
denna och inser hur väldans gott det är och börjar därför äta detta så ofta och
mycket att jag efter ett tag inte vill komma i närheten av det på flera år igen.
De här perioderna håller oftast inte i sig särskilt länge men är desto
intensivare när de väl pågår.
Ta till exempel min havrefras-period för något år sedan.
Blev bjuden på havrefras till frulle hos min brorsa, något som jag inte ätit
sedan jag var liten och en ”maträtt” jag totalt glömt bort. Upptäckte hur
duktigt gott det var med havrefras varför jag redan på väg hem inhandlade mitt
första egna paket av de frasiga kuddarna och sedan var jag fast.
Åt havrefras till mellanmål var dag i ungefär en månad
innan jag till slut var så less på det att jag aldrig mer ville se en liten
havrekudde och har faktiskt inte ätit det sedan dess. (men nu när jag tänker
efter kanske det är dags att inhandla ett paket, även om det innebär en risk
att fastna i träsket igen… )
Jag minns också min avokadoperiod. Efter att verkligen ha
hatat avokado i hela mitt liv gjorde plötsligt mina smaklökar en tvärvändning efter
att jag kommit över ett recept på en helt underbar guacamole och hux-flux var
avokado det godaste jag visste. Jag åt dem mosade på mackan, hackade i sallad och
mixade i smoothie. Mitt avokadoätande nådde dock aldrig den punkt att jag
ledsnade på dem så mycket att jag aldrig ville se dem igen varför det fortfarande är något jag kan äta med glädje, dock under mer kontrollerade former.
 |
| Eller okej, med ett ständigt avokadoförråd likt detta kanske jag inte helt kan anses ha tagit mig ur beroendet... |
Och nu är det dags för en makrill i tomatsås period.
Jag har länge tyckt att rökt makrill är supergott men att
de där konservburkarna där filéerna ligger i tomatsås verkat ganska läskiga och
påmint mer om kattmat än något jag velat släppa in i min kostcirkel. Jag har trots
det varit och nosat på dem i butikshyllan ett par gånger men alltid kommit fram
till att jag inte vågar låta dem följa med i min kundkorg ut från affären. Men så härom veckan var jag på jobb i Oskarshamn och på hotellets
frukost fanns just makrill i tomatsås (dock snyggt upplagt på fat, ej direkt ur
kattmatsburken) och således dök det perfekta läget upp att få testa en macka med
detta som pålägg. Det skulle jag inte ha gjort. Sedan dess är jag fast djupt nere i makrill-träsket och
kan inte komma upp. Har käkat detta dagligen, antingen på mellanmålsmackan
eller till frukosten, tio dagar i sträck och har fortfarande inte tröttnat. Nu
när min fina Jonne har varit i Ukraina några dagar har jag ju helt fritt fått
välja vad som ska stå på menyn. Man kan ju tro att man då skulle passa på att
käka sådan mat som han inte är så imponerad av och som därmed inte brukar
serveras här hemma. Inför kvällens betydelselösa EM-match på tv funderade jag
länge på vad jag skulle laga för gott att äta framför matchen för att liva upp
stämningen lite som inte var på topp dels eftersom Sverige är kass och dels för att jag
är ensam hemma. Valde länge mellan en sallad med mozzarella och
parmaskinka eller en getostlasagne (Jonne hatar ost, medan det är något jag
inte kan leva utan)
Men hur mycket jag än kände efter där långt ner i djupet
av min hungriga marathonlöparmagsäck var det enda jag var sugen på en rejäl
macka med ägg och makrill.
Hej, jag heter Jossan, och jag är maträttoholist.
 |
| Såhär när plasten på burken lossnat ser det ännu mer ut som kattmat. |
söndag 17 juni 2012
Bra helg!
Efter den lediga fredagen innehållande både lyxmomentet sovmorgon och löpning samt olyxmomentet årligt besök hos hjärtläkaren (gick bra, var "exeptionellt frisk") for jag och Jonne mot Halmstad för besök hos våra goda vänner Jocke och Therese.
På fredagskvällens agenda stod käk på restaurang Wild West, ett ställe i vilda västern stil som serverar ribs, burgare och fajitas på löpande band samtidigt som underhållning i form av dansande cowgirls erbjuds från scenen. Efter inmundigande av en måltid av modell större med tillhörande 1liters öl till grabbarna och 1liters PepsiMax till tjejerna rullade vi mätta och belåtna ut från restaurangen vidare mot Örjansvall där vi spänt skulle följa matchen Sverige-England på storbildsskärm. Kvällen var perfekt - varmt och skönt, vi parkerade oss på en filt i en slänt och tittade på matchen tillsammans med ett par hundra andra entusiaster. Spännande var det onekligen, oturligt nog fick ju Sverige däng vilket dels var trist ur ren fotbollsmässig synpunkt, men extra trist för att Jonne och Jocke tidigt på lördagsmorgonen skulle resa till Kiev för att uppleva EM på plats och se Sveriges sista gruppspelsmatch. Nu är ju den matchen helt obetydlig så plötsligt kändes det väldigt långt och onödigt att åka till Kiev för att se en träningsmatch och den goda stämningen från tidigare på kvällen var onekligen ganska död.
När de två besvikna grabbarna hade rest iväg på "mycket dyr träninslandskamp i mycket trist U-Land" höjdes dock stämningen i Halmstad igen då jag och Therese gav oss iväg för "mycket lyxigt spa i trevlig I-Landsmiljö" och checkade in på Tylösands hotell för dagspa. Eftersom man ju är smålänning vill man ju ha valuta för pengarna så vi gick ut hårt och inledde med vattengympa följt av bodypump, spinning och ett corepass innan vi varvade ner med ansiktsbehandlig, hälsolunch och avslutade med relaxande i bubbelpoolen, kneipbad och slappande i solen i utomhusbassängen på takterrassen med utsikt över stranden.
Efter att sedan ha avslutat kvällen med både promenad och bio kändes det som om vi hade kramat ur så mycket man kan tänka sig av en ledig dag. Snacka om Carpe Diem!
Efter att idag fått inleda dagen med ett helt ljuvligt morgonpass utmed stranden i ett soligt Halmstad på helt smärtfria vader för första gången sedan Stockholm marathon kan jag bara summera denna helgen som en av de bästa på länge.
Fotbollsresa till Ukraina vs tjejhelg på Spa: 0-10.
På fredagskvällens agenda stod käk på restaurang Wild West, ett ställe i vilda västern stil som serverar ribs, burgare och fajitas på löpande band samtidigt som underhållning i form av dansande cowgirls erbjuds från scenen. Efter inmundigande av en måltid av modell större med tillhörande 1liters öl till grabbarna och 1liters PepsiMax till tjejerna rullade vi mätta och belåtna ut från restaurangen vidare mot Örjansvall där vi spänt skulle följa matchen Sverige-England på storbildsskärm. Kvällen var perfekt - varmt och skönt, vi parkerade oss på en filt i en slänt och tittade på matchen tillsammans med ett par hundra andra entusiaster. Spännande var det onekligen, oturligt nog fick ju Sverige däng vilket dels var trist ur ren fotbollsmässig synpunkt, men extra trist för att Jonne och Jocke tidigt på lördagsmorgonen skulle resa till Kiev för att uppleva EM på plats och se Sveriges sista gruppspelsmatch. Nu är ju den matchen helt obetydlig så plötsligt kändes det väldigt långt och onödigt att åka till Kiev för att se en träningsmatch och den goda stämningen från tidigare på kvällen var onekligen ganska död.
När de två besvikna grabbarna hade rest iväg på "mycket dyr träninslandskamp i mycket trist U-Land" höjdes dock stämningen i Halmstad igen då jag och Therese gav oss iväg för "mycket lyxigt spa i trevlig I-Landsmiljö" och checkade in på Tylösands hotell för dagspa. Eftersom man ju är smålänning vill man ju ha valuta för pengarna så vi gick ut hårt och inledde med vattengympa följt av bodypump, spinning och ett corepass innan vi varvade ner med ansiktsbehandlig, hälsolunch och avslutade med relaxande i bubbelpoolen, kneipbad och slappande i solen i utomhusbassängen på takterrassen med utsikt över stranden.
Efter att sedan ha avslutat kvällen med både promenad och bio kändes det som om vi hade kramat ur så mycket man kan tänka sig av en ledig dag. Snacka om Carpe Diem!
Efter att idag fått inleda dagen med ett helt ljuvligt morgonpass utmed stranden i ett soligt Halmstad på helt smärtfria vader för första gången sedan Stockholm marathon kan jag bara summera denna helgen som en av de bästa på länge.
Fotbollsresa till Ukraina vs tjejhelg på Spa: 0-10.
 |
| Inget gör väl en man så lycklig som ein mass öl och en fotbollsmatch? |
 |
| 1 liter PepsiMax funkar också som uppladdning! |
 |
| Jublet och feststämningen på Örjansvall efter Sveriges 2-1 mål blev kortvarigt... |
fredag 15 juni 2012
I natt jag drömde...
Det är ytterst sällan jag kommer ihåg vad jag har drömt när jag vaknar på morgonen, kanske händer det max fem gånger på ett år. I natt var en sådan natt, och med tanke på drömmens knäpphet kanske det är bra att det händer så sällan...
I natt drömde jag att man ogiltigförklarade Stockholm Marthon och att alla fick springa om loppet två veckor efteråt. På presskonferensen innan loppet var alla vi som bröt nöjda med denna chans till revenge medan vinnarna förstås av förståeliga själ inte var lika nöjda med upplägget. Men Charlotte (som verkar vara en glad och obekymrad person) log ändå stort och tyckte att det var helt okej och en kul utmaning och Uhrbom tog ett par öl och en näve grillchips och lovade att vinna dubbelt så stort den här gången, så stämningen var ändå på topp och alla var glada och taggade!
Solen sken och det var 26 grader varmt. Jag började loppet väldigt dåligt då jag hade gett upp på förhand eftersom det gick så kass på den riktiga maran och eftersom jag hade brutit benet tre dagar innan loppet. Insåg att mina chanser att springa bra med brutet ben var ganska små men jag bestämde mig ändå för att försöka. Efter ett par kilometer började det kännas bättre och jag kom på att jag ju fått en ny chans och att man borde ta vara på den. Kutade på i 3,30 fart vilket var en fantastisk start med tanke på att den här upplagan av Sthlm marathon avgjordes i obanad terräng i skogen. Efter fem kilometer kom vi fram till en vätskekontroll av det lite udda slaget, där skulle alla löpare genomföra en liten femkamp (typ kasta bollar i en hink och liknande). Jag blev superfrustrerad och arg på funktionärerna som tvingade mig att stanna och tappa tid men då de garanterade att samma sak gällde för samtliga 10 000 startande var det bara att gilla läget och vara med i leken. Hur de rent praktiskt skulle lösa köbildningen när de större startleden kom fram för att leka förtäljer dock inte historien, men funkisarna på maran brukar vara grymma så det löste sig säkert. När vi väl hade lekt färdigt var man tvungen att stanna kvar och äta gemensam lunch innan man fick springa vidare. Ett rejält skrovmål på papptallrik med potatissallad å annat gott skulle tvunget intas trots att jag protesterade då min mage skulle balla ur fullständigt om jag skulle springa vidare med så mycket mat i magen. Inga protester hjälpte, regler är regler, så det var bara att käka och vara glad för att maran som sagt avgjordes i skogen så att man kunde stanna för SOS (StannaOchSkit) om det skulle behövas.
Minns tyvärr inte avslutningen på drömmen men SJÄLVKLART vann jag, det var ju trots allt MIN dröm liksom.
Om vi nu återgår till verkligheten är den av lite mer vardaglig karaktär. Är ledig från jobbet idag och dagen bjuder på både kul inslag och mer halvkul inslag. Kul är ju sovmorgon och löpning i solskenet som förmiddagen bjuder på, mer okul är eftermiddagens årliga rutinkontroll av mitt hjärta som sker på ett sjukhus 8 mil härifrån - kan komma på ganska mycket roligare saker att göra en ledig fredagseftermiddag en solig dag i juni - typ springa om Stockholm Marthon kanske...
I natt drömde jag att man ogiltigförklarade Stockholm Marthon och att alla fick springa om loppet två veckor efteråt. På presskonferensen innan loppet var alla vi som bröt nöjda med denna chans till revenge medan vinnarna förstås av förståeliga själ inte var lika nöjda med upplägget. Men Charlotte (som verkar vara en glad och obekymrad person) log ändå stort och tyckte att det var helt okej och en kul utmaning och Uhrbom tog ett par öl och en näve grillchips och lovade att vinna dubbelt så stort den här gången, så stämningen var ändå på topp och alla var glada och taggade!
Solen sken och det var 26 grader varmt. Jag började loppet väldigt dåligt då jag hade gett upp på förhand eftersom det gick så kass på den riktiga maran och eftersom jag hade brutit benet tre dagar innan loppet. Insåg att mina chanser att springa bra med brutet ben var ganska små men jag bestämde mig ändå för att försöka. Efter ett par kilometer började det kännas bättre och jag kom på att jag ju fått en ny chans och att man borde ta vara på den. Kutade på i 3,30 fart vilket var en fantastisk start med tanke på att den här upplagan av Sthlm marathon avgjordes i obanad terräng i skogen. Efter fem kilometer kom vi fram till en vätskekontroll av det lite udda slaget, där skulle alla löpare genomföra en liten femkamp (typ kasta bollar i en hink och liknande). Jag blev superfrustrerad och arg på funktionärerna som tvingade mig att stanna och tappa tid men då de garanterade att samma sak gällde för samtliga 10 000 startande var det bara att gilla läget och vara med i leken. Hur de rent praktiskt skulle lösa köbildningen när de större startleden kom fram för att leka förtäljer dock inte historien, men funkisarna på maran brukar vara grymma så det löste sig säkert. När vi väl hade lekt färdigt var man tvungen att stanna kvar och äta gemensam lunch innan man fick springa vidare. Ett rejält skrovmål på papptallrik med potatissallad å annat gott skulle tvunget intas trots att jag protesterade då min mage skulle balla ur fullständigt om jag skulle springa vidare med så mycket mat i magen. Inga protester hjälpte, regler är regler, så det var bara att käka och vara glad för att maran som sagt avgjordes i skogen så att man kunde stanna för SOS (StannaOchSkit) om det skulle behövas.
Minns tyvärr inte avslutningen på drömmen men SJÄLVKLART vann jag, det var ju trots allt MIN dröm liksom.
Om vi nu återgår till verkligheten är den av lite mer vardaglig karaktär. Är ledig från jobbet idag och dagen bjuder på både kul inslag och mer halvkul inslag. Kul är ju sovmorgon och löpning i solskenet som förmiddagen bjuder på, mer okul är eftermiddagens årliga rutinkontroll av mitt hjärta som sker på ett sjukhus 8 mil härifrån - kan komma på ganska mycket roligare saker att göra en ledig fredagseftermiddag en solig dag i juni - typ springa om Stockholm Marthon kanske...
torsdag 14 juni 2012
Busy woman
Men på allvar, hur ska man hinna blogga när det är fotbolls EM på tv varenda dag?!
Jag stressar från träningen för att hinna laga käk innan den sena matchen varje dag och får på tok för lite sömn var natt då matcher som slutar vid 23 inte är lämpligt när man ska köra morgonpass i ottan.
Tur att det bara är två veckor vart fjärde år...
Jag stressar från träningen för att hinna laga käk innan den sena matchen varje dag och får på tok för lite sömn var natt då matcher som slutar vid 23 inte är lämpligt när man ska köra morgonpass i ottan.
Tur att det bara är två veckor vart fjärde år...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)