Jippie!

Äntligen ett positivt besked från min kropp och äntligen en framgång efter allt strul! Nytt PB på 5000m ger mig positiv energi och fyller mig med hopp om ytterligare framgångar under resten av säsongen. Jag är ännu inte snabb, men 17,21,97 får mig i alla fall att tro att jag ändå är på rätt väg med min snabbhetsträning och bäst av allt - att formen är på väg att återvända!

Förhållandena på Sollentunavallen var igår perfekta för långlöpning. Lagom varmt, inte mycket vind och startfältet var stort och innehöll löpare av varierande kvalitet varför i princip alla fick någon rygg som kunde hjälpa till med farten. Ganska länge fanns tre klungor, eller första klungan var väl ingen klunga egentligen utan bara Wiker och en hare som siktade på 16.10. Men där bakom bildades en klunga som gick på en tid strax under 17 min och en tredje klunga (där jag fanns) som siktade strax över 17 min.
Dessa grupper splittrades såklart upp och förändrades efter hand, men ändå kändes det som att man inte blev ensam någonstans i fältet.

För mig var de första tre varven de värsta. Det är så ovant för mig som marathonlöpare att vara på hugget och öppna i hög fart direkt. Efter första tusingen fick jag nästan lite panik över att det redan sög i benen men sedan blev det liksom inte värre utan jag kunde fortsätta mala i ungefär samma tempo resten av loppet. Och det är väl just det som är den stora skillnaden mot att springa marathon, att det ska gå så fort att det är obekvämt redan från början och att man inte kan få panik över att man är ansträngd när man precis har kommit igång. En mara springs ju helt annorlunda då man måste hushålla med krafterna och då man dessutom aldrig under en mara ligger på samma ansträngningsnivå varken vad gäller puls eller syra i musklerna som på ett 5000 m lopp.
Min orutin från banlöpning gjorde också att jag hade väldigt svårt att hitta position då jag inte är van vid att behöva ta för mig och att ta emot knuffar. Detta gjorde att jag länge låg för långt ut i banan, med en eller två löpare innanför mig och därmed sprang på bana två, vilket ju gör att man springer onödigt långt.
Jag låg i en bra klunga första 3km och passerade på nästan exakt samma tid som på 3000m loppet i fredags. (typiskt marathonlöpare att mala på i ett och samma tempo...) Hade som plan att aldrig springa långsammare än 84sek/varv så när jag av brorsan (som dagen till ära var coach) fick en rapport om ett 86varv var det dags för mig att gå upp och dra. Ökade således farten och fick en liten lucka bak till de andra och började jaga nästa rygg en bit framför mig. På bortre långsidan på sista varvet var jag nästan ikapp och ivrigt påhejjad av min stora hejjarklack bestående av familjen, släkten och släktens släkt kände jag mig full av kraft! På upploppet gjorde sig dock ändå min obefintliga spurt sig påmind så istället för att plocka den sista placeringen tappade jag två. Men vad gör det? Det var ju tiden och perset jag var ute efter!
Nu ser jag fram mot en vecka vansinnig gristräning då jag har semester medan maken jobbar och därmed har obegränsat med tid till träning utan att det inkräktar på övriga semesterplaner. Veckan avslutas med att köra långpasset på Jubileumsmaran i Stockholm, blir en utmaning att hålla sig i skinnet och inte springa fortare än de 5min/km jag lovat tränaren att hålla trots nummerlapp och tidtagning. Men det kanske inte blir så svårt med en veckas gristräning i benen...

Men nu ska först perset firas med Diamond Leauge på tv och ett stort lass Tobleroneglass!



Hugo var pigg och glad hejjarklacksledare!

Men efter att ha tagit över coachjobbet blev han
ganska sliten framåt kvällen...

Semester

Vaknade i morse med en skön känsla i kroppen då det var sista morgonen på många veckor då jag blev väkt av väckarklockan som kallade till ännu en dag på jobbet. Nu väntar istället flera veckors ledighet där kontorsstolen, jobbkläderna och vardagsstressen ska bytas mot solstolen, fritidskläderna och avkoppling och där dagarna ska fyllas av en härlig kombination av aktiviteter, resor, träning och vila istället för vardagens stressiga ekorrhjul.

Ser fram emot känslan att kunna vara uppe så länge jag vill på kvällen utan att behöva stressa i säng för att få ihop rätt antal timmar sömn.

Ser fram emot att inte bli väkt av väckarklockan utan istället vakna av att kroppen är utvilad och för att man faktiskt vill stiga upp ur sängen.

Ser fram emot att upptäcka nya platser och resmål som jag aldrig sett tidigare, samtidigt som jag ser fram emot lugn och ro i sommarstugans trygga vrå.

Ser fram emot att ha tid att träffa vänner och familj och ta igen all tid då man inte hinner ses under resten av året.

Ser fram emot att äta glass från glasskiosken varje dag, jordgubbar med mjölk och knäckebröd med färskpotatis till lunch i solen och långa grillkvällar eller uteserveringshäng på kvällarna.

Ser fram emot att morgonjogga och avsluta med ett dopp i havet.

Ser fram emot att koppla av med en bok i solstolen, eller för all del i soffan om det regnar.

Ser fram emot att kunna träna både en, två och tre gånger per dag utan att vara stressad över att annat måste prioriteras bort.

Ser fram emot att slippa alla vardagliga måsten.

När jag tänker tillbaka på sommarloven man hade som barn minns jag dem som evighetslånga. Jag minns bara soliga dagar där man sparkade boll i trädgården till det mörknade ute, sommarlovsmorgon på tv med ett glas oboy och en prickig korv macka, semestrar på Öland med familjen, hemrullade köttbullar hos mormor, galna dagar med omåttligt karusellåkande på Liseberg och härliga dagar på badstranden med bröderna och tillhörande strandleksaker.

Jag minns inget regn, inga mygg, inga långtråkiga dagar och ingen ångest när sommarlovet passerade halvtid och man började fundera på att det härliga snart är över. Kanske har man ett selektivt minne och att de dåliga dagarna sorteras bort till förmån för de bra dagarna, kanske var det precis lika trist när det regnade nu som då. Men jag tvivlar på det.

Snarare tror jag att man var mer bekymmerslös och helt enkelt tog vara på dagen istället för att fundera över hur det kunde varit, borde varit eller vad som komma skall.

Precis så vill jag leva min sommar 2012.

Jag ska ta vara på var dag och jag ska inte låta småsaker förstöra min semester. Jag ska garva när jag får en förkolnad köttbit på min tallrik på grillkvällen, jag ska njuta av att ligga på soffan och läsa när regnet smattrar mot rutorna och jag ska med glädje krypa in och titta på film när myggen biter mig alltför illa framåt kvällen.

Jag ska fånga dagen.

Man får glädjas åt det lilla...

Idag gjorde jag min snabbaste 400-ing någonsin, följde därefter upp med tre till som tangerade min gamla bästa träningstid. Nu skiter jag egentligen i hur fort (läs långsamt) jag kan springa 400m, men man får ta de chanser man får att vara glad här i livet!

Firade med en ananas, en film och min fina J bredvid mig i soffan.

Godnatt

Det börjar ljusna!

Igår genomfördes säsongspremiären på bana för min del då 3000m på Öresundsspelen stod på agendan. Med näst intill total avsaknad av kvalitetspass sedan Stockholm marathon var det med viss tveksamhet jag ställde mig på linjen och den förhoppning om att gå SUB10 som var min tanke när jag anmälde mig till loppet var utsuddad ur min hjärna. Nu var min förhoppning istället att det skulle kännas bra, inte gå alldeles för lusigt och att kroppen skulle lämna ett tillräckligt positivt besked för att jag ska våga starta på Sollentuna GP:s 5000m lopp på torsdag.

Jag har endast gjort ett 3000m lopp tidigare i mitt liv och då minns jag att jag kände att jag hade massor med krafter kvar när jag gick i mål. Som marathonlöpare är det svårt att fatta att det liksom inte funkar att ligga och hushålla med krafterna om man ska få en bra tid så precis när jag började komma igång var det bara två varv kvar och då var det lite sent att göra något åt saken. Planen igår var således att inte göra om det misstaget och istället gå ut hårt och köra på så länge jag orkade. Det började bra, första varvet på 76sek är snabbt för att vara mig, men då flera löpare strök sig i sista stund bestod startfältet endast av tre löperskor varför jag direkt blev ensam och (tyvärr) 50m före övriga redan efter första varvet. Fick därmed sköta all farthållning och ta all vind själv vilket gjorde det omöjligt att hålla farten och jag har svårt att ta ut det lilla extra när jag inte blir pressad. Sluttiden blev blygsamma 10.23 men jag är ändå positiv då känslan i kroppen var bra, jag hade mer att ge, allt kändes helt normalt och jag var helt smärtfri.
Nu ser jag fram emot att få pressa mig till bristningsgränsen i Sollentuna på torsdag - där lär jag ju inte kunna klaga på farthållningen då även en Jossan i toppform skulle ha det svårt att undvika sistaplatsen. Men ärligt talat, jag kommer hellre sist på en bra tid än först på en lusig tid.

Med den positiva känslan från gårdagen med tillhörande stela ben efter ovanan av löpning på bana, har jag just genomfört ett kanonfint långpass i solen med min fina J som sällskap på cykel och nu är vi redo att gemensamt avnjuta mitt pris från Falkenbergs Stadslopp 2011 - middag och övernattning på Grand Hotell. Lyx!

Segt

Det har verkligen inte blivit mycket kvalitetspass de senaste veckorna då mina vader inte tillåtit annat lugn distanslöpning sedan Stockholm marathon. Sedan i torsdags har jag dock äntligen kunnat gå för fullt igen och det känns okej, ingen smärta, men vaderna blir tröttare och stelare än vanligt efter/under passen och jag vaknar fortfarande på nätterna med kramper. Märkligt hur länge den där sketna maran skulle sitta i mina ben, eller kanske inte märkligt egentligen, när man tänker på hur min vår har sett ut var det väl inte annat att vänta än att det skulle bli en massa strul. Igen.
Men som sagt, nu är jag igång för fullt och kanske, kanske, kanske är det slut med strul och jag är utanför den onda cirkeln. Men jag vågar knappt hoppas.

Någon gång i ett tidigare liv när jag fortfarande hade hopp om att min kropp skulle leverera på varenda tävling likt förra året anmälde jag mig både till 3000m på Öresundsspelen på fredag och 5000m på Sollentuna GP nästa vecka. "Kul att springa många lopp, bra träning och kul att springa kravlöst då det inte är mina distanser". Jovisst, sånt är ju superkul när man är i bra form och allt funkar, inte lika kul när man inte har varit i närheten av fartträning på tre veckor och har två månader med skittävlingar i ryggen. Inte lika kul när man just nu pustar ut efter första banpasset på länge där jag levererat tvåhundringar en sekund långsammare än vanligt och där kroppen känts kantig och klumpig likt en motionär som aldrig haft tävlingsdojjor på fötterna. Inte lika kul när chansen att man kommer från dessa tävlingar med en positiv känsla är ganska små utan risken är desto större att man kommer därifrån med ett självförtroende i botten efter att fått slita ont för en riktig skittid.
Men jag vägrar att vika ner mig, jag vägrar att ge upp, jag tänker banne mig bita i som vanligt med träningen och jag tänker springa mina planerade tävlingar för någon gång måste det släppa och vända och medgångarna återkomma. Till dess gäller det att ha tålamod och se tävlingarna som ett sätt komma i form och hitta tillbaka.

Efter det mindre lyckade intervallpasset lyckades jag dock laga en desto mer lyckad kvällsmat. Improvisserade lite efter vad vi hade hemma: Vispade ihop en vanlig omelettsmet, blandade i lite hackade soltorkade tomater och precis innan omeletten stelnade slängde jag på lite makrill (såklart, är man beroende så är man), färsk basilika och rejält med fetaost. Kanske inte låter så gott men med tanke på arbetsinsatsen (som var ungefär lika med noll) och tidsåtgången (typ 5min) så blev resultatet klart över förväntan. Dagens tips till alla hungriga och stressade människor där ute!

Nu måste jag passa på att läsa bok när det för en gångs skull inte är någon EM fotboll på tv och måste därmed stänga ner datorn. Over and out.

Midsommar pensionärsstajl

Jag är sannerligen ingen partyprinsessa och listan över saker jag hellre gör än att hänga på krogen till sena natten för att vakna bakis och inte vara människa på hela dagen kan göras lång. En kväll tillsammans med vänner och god mat på en trevlig restaurang eller i hemmets lugna vrå smäller däremot högt så jag vill inte kalla mig osocial, men att hänga på stora fester eller nattklubbar är inte att umgås och vara social i mina ögon. För hur mycket samtal kan man föra när en högtalare av modell större pumpar ut de senaste hitsen på högsta volym  en meter från ditt öra? En köttmarknad är vad det är, och med tanke på mitt gifta tillstånd är jag på den marknaden lika attraktiv som en oxfilé som passerat bäst före datum.

På tal om passerat bäst före datum har denna midsommar, festens högtid, firats just som om jag hade passerat detta datum med god marginal. Vi har nämligen firat midsommar a la PRO och haft den lugnaste midsommarhelgen ever.
Då min finaste i onsdags kom hem, dödligt sliten efter en veckas fotboll och öldrickande i Ukraina, med förslaget att i år fira en stillsam midsommar tillsammans med mormor och morfar i sommarstugan var jag inte sen att haka på. Min man skulle aldrig i normalfallet kommit med ett sådant förslag då han inte är i närheten av att vara så mycket hemmaråtta som jag, så här gällde det att spika planerna fort innan han återhämtat sig från fotbollsresan och blivit sig själv igen. Det tackades raskt nej till diverse festinbjudningar och väskan packades med träningskläder, böcker och sportdryck istället för festklänning och Snaps och vi intog gästrummet på "hotel Svensson" i Falkenberg redan i torsdags. Vi hade tydligen bokat ett rum med "all-inclusive" för hos morföräldrarna blev vi bortskämda som vore vi på det bästa av lyxhotell. Sillunchen stod uppdukad och klar när midsommaraftons långpass var avklarat och efter att ha fått slippa undan disken till förmån för en tupplur blev jag väckt lagom till jordgubbstårtan och kaffet. Sådär  fortgick helgen, bra och mycket träning varvades med läsning av böcker, en och annan tupplur och mycket god mat och fika som ju smakar så ljuvligt när man inte själv behöver lyfta ett finger för att få det på tallriken.
I en midsommar à la PRO ingår givetvis även dans runt midsommarstång, lotterier, tipspromenader, tidiga kvällar och ännu tidigare morgnar. Ska jag göra något gör jag det ordentligt så jag köpte hela paketet och gick all in på både Små Grodor och chokladhjul. Det bekymmerslösa och stillsamma pensionärslivet passar mig perfekt, är så underbart när det vardagliga livspusslet får bytas ut mot det mer lyxiga pusslandet då man ska få till dagliga dubbla träningspass samtidigt som man vill hinna vara med både på 11-kaffet, 3-fikat och eftermiddagsluren. Lyxproblem!

Således är utvilad numera mitt mellannamn och en underbar helg som inte lämnar något övrigt att önska mer än möjligen att den kunde fått vara lite längre är till ända och jag längtar redan till nästa helg. Och till semestern. Och till livet som pensionär...

Jonne drog två vinstlotter på lotteriet och blev därmed
lycklig ägare till både värmeljus och salladsskål. 

Lekledartanten gick verkligen all-in och bjöd på både
sång och dans...

Sisådär en tio-femton mm regn måste det ju komma
så fort det vankas midsommar...

Sill, färskpotatis, gräddfil och gräslök stod serverat på
hotell svensson när den hungriga löparen kom hem!

Periodare

När man hör ordet periodare får man kanske inte så positiva vibbar utan tänker väl i första hand på en person som har alkoholproblem. Jag har hört någonstans att antingen har man en beroendegen eller så har man det inte vilket alltså innebär att det inte är alla människor som kan utveckla beroenden. Jag verkar själv ha fått en liten lätt släng av den där genen, tur då att jag inte är det minsta svag för alkohol utan är en periodare vad gäller något som har mindre allvarliga följder än alkohol. Jag är en maträttsperiodare.

Det hela brukar börja med att jag kommer på någon maträtt eller matvara som jag inte ätit på länge, alternativt aldrig ätit tidigare, inhandlar/tillagar denna och inser hur väldans gott det är och börjar därför äta detta så ofta och mycket att jag efter ett tag inte vill komma i närheten av det på flera år igen. De här perioderna håller oftast inte i sig särskilt länge men är desto intensivare när de väl pågår.

Ta till exempel min havrefras-period för något år sedan. Blev bjuden på havrefras till frulle hos min brorsa, något som jag inte ätit sedan jag var liten och en ”maträtt” jag totalt glömt bort. Upptäckte hur duktigt gott det var med havrefras varför jag redan på väg hem inhandlade mitt första egna paket av de frasiga kuddarna och sedan var jag fast.

Åt havrefras till mellanmål var dag i ungefär en månad innan jag till slut var så less på det att jag aldrig mer ville se en liten havrekudde och har faktiskt inte ätit det sedan dess. (men nu när jag tänker efter kanske det är dags att inhandla ett paket, även om det innebär en risk att fastna i träsket igen… )

Jag minns också min avokadoperiod. Efter att verkligen ha hatat avokado i hela mitt liv gjorde plötsligt mina smaklökar en tvärvändning efter att jag kommit över ett recept på en helt underbar guacamole och hux-flux var avokado det godaste jag visste. Jag åt dem mosade på mackan, hackade i sallad och mixade i smoothie. Mitt avokadoätande nådde dock aldrig den punkt att jag ledsnade på dem så mycket att jag aldrig ville se dem igen varför det fortfarande är något jag kan äta med glädje, dock under mer kontrollerade former.

Eller okej, med ett ständigt avokadoförråd likt detta kanske
jag inte helt kan anses ha tagit mig ur beroendet...

Och nu är det dags för en makrill i tomatsås period.

Jag har länge tyckt att rökt makrill är supergott men att de där konservburkarna där filéerna ligger i tomatsås verkat ganska läskiga och påmint mer om kattmat än något jag velat släppa in i min kostcirkel. Jag har trots det varit och nosat på dem i butikshyllan ett par gånger men alltid kommit fram till att jag inte vågar låta dem följa med i min kundkorg ut från affären. Men så härom veckan var jag på jobb i Oskarshamn och på hotellets frukost fanns just makrill i tomatsås (dock snyggt upplagt på fat, ej direkt ur kattmatsburken) och således dök det perfekta läget upp att få testa en macka med detta som pålägg. Det skulle jag inte ha gjort. Sedan dess är jag fast djupt nere i makrill-träsket och kan inte komma upp. Har käkat detta dagligen, antingen på mellanmålsmackan eller till frukosten, tio dagar i sträck och har fortfarande inte tröttnat. Nu när min fina Jonne har varit i Ukraina några dagar har jag ju helt fritt fått välja vad som ska stå på menyn. Man kan ju tro att man då skulle passa på att käka sådan mat som han inte är så imponerad av och som därmed inte brukar serveras här hemma. Inför kvällens betydelselösa EM-match på tv funderade jag länge på vad jag skulle laga för gott att äta framför matchen för att liva upp stämningen lite som inte var på topp dels eftersom Sverige är kass och dels för att jag är ensam hemma. Valde länge mellan en sallad med mozzarella och parmaskinka eller en getostlasagne (Jonne hatar ost, medan det är något jag inte kan leva utan)

Men hur mycket jag än kände efter där långt ner i djupet av min hungriga marathonlöparmagsäck var det enda jag var sugen på en rejäl macka med ägg och makrill.

Hej, jag heter Jossan, och jag är maträttoholist.

Såhär när plasten på burken lossnat ser det ännu mer ut som kattmat.