Det allra bästa med att jobba igen efter semestern är att man återigen får njuta av den härliga känslan som infinner sig när det blir fredag!
Det är liksom något speciellt som händer i kroppen denna ljuvliga veckodag och allt känns på något vis lite roligare, lite mysigare och lite festligare redan när man vaknar på morgonen.
På kontoret denna veckan är vi inte särskilt många som har jobbat och visst har det varit med en viss avund man har konstaterat att mer än halva skaran fortfarande gottat sig med semesterledighet och alla härligheter som det innebär medan vi andra brutalt har kastats in i vardagens ekorrhjul med alla ohärligheter som det istället innebär.
Men min kollega Lisa, som alltid har lite positiva ord och roliga kommentarer på lut, vände på avundsjukan och konstaterade idag att det faktiskt är de semesterlediga det är synd om. De fick ju inte uppleva den sköna fredagskänslan som vi hade utan istället sitta hemma och ha ångest för att deras sista semesterdag höll på att ta slut.
Lyllo oss!
fredag 10 augusti 2012
tisdag 7 augusti 2012
Fy fanken
Jag älskar 9 pass av 10 som genomförs i mina löparskor. Tusingar på bana hör normalt sett till det där 1 passet av 10 och är något som jag inte älskar mer än möjligen för känslan efteråt när man är nöjd att man har överlevt. Dagens tusingar var inget undantag. Eller jo det var det, för idag var det värre än någonsin:
1. Jag var trött i benen efter ett tufft, kuperat, progressivt 25km pass igår.
2. Jag var trött och okoncentrerad efter att ha jobbat första dagen efter fyra veckors semester.
3. Min kropp var i chock efter att ha morgonjoggat 5,30 istället för 8.00 som den blivit bortskämd med under ledigheten och bidrog till än mer trötthet.
4. Det regnade, var kallt och blåste löjligt mycket motvind på upploppsrakan och jag sprang dessutom hela passet ensam utan draghjälp.
5. Jag brände mig på första tusingen genom att trots ovanstående ogynnsamma förhållanden tvinga mig att springa i samma fart som vanligt. Inte superkul när det skiljer 10sek på första och sista intervallen.
Det värsta är att jag inte ens njuter nu efteråt då jag bara är förbannad för att jag inte sprang bra.
Nu är dock denna skitdag äntligen över så RIP tisdag den 7 augusti 2012. Skönt att du aldrig kommer åter.
1. Jag var trött i benen efter ett tufft, kuperat, progressivt 25km pass igår.
2. Jag var trött och okoncentrerad efter att ha jobbat första dagen efter fyra veckors semester.
3. Min kropp var i chock efter att ha morgonjoggat 5,30 istället för 8.00 som den blivit bortskämd med under ledigheten och bidrog till än mer trötthet.
4. Det regnade, var kallt och blåste löjligt mycket motvind på upploppsrakan och jag sprang dessutom hela passet ensam utan draghjälp.
5. Jag brände mig på första tusingen genom att trots ovanstående ogynnsamma förhållanden tvinga mig att springa i samma fart som vanligt. Inte superkul när det skiljer 10sek på första och sista intervallen.
Det värsta är att jag inte ens njuter nu efteråt då jag bara är förbannad för att jag inte sprang bra.
Nu är dock denna skitdag äntligen över så RIP tisdag den 7 augusti 2012. Skönt att du aldrig kommer åter.
måndag 6 augusti 2012
Inspirerad
Då var man hemma i vardagen igen efter en fantastisk OS-vecka som har givit mig minnen för livet.
Resan avslutades igår med att vi tog på oss Sverigetröjor och radade upp oss utmed marathonbanan för att hejja fram Isabellah. Nu fyllde inte Sverigetröjorna så stor funktion eftersom även regnkläder var tvungna att användas i ösregnet, men vi skrek desto högre och hoppas att budskapet ändå gick fram och gav Isabellah lite extra kraft att ta sig igenom det tuffa loppet.
Som marathonlöpare var det otroligt inspirerande att stå vid sidan om och se hela världseliten passera förbi på tider jag inte ens vågar drömma om att någonsin ens vara i närheten av. Självklart blir man vansinnigt imponerad av medaljtrion som sprang med negativ split och segrarinnan hade halvmaratiderna 1,13,13 och 1,09,54 varav sista 2,1km på 6,57. Galet.
Men jag behöver inte titta så långt upp i resultatlistan för att imponeras. Isabellah slutade på en 18e plats i loppet och för en oinvigd kanske inte det låter så imponerande men tro mig, för att lyckas med det måste man springa vansinnigt fort. Jag roade mig med att kolla Isabellahs 5km passeringar som lyder enligt följande: 17,24 - 17,24 - 17,26 - 17,17 - 17,28 - 17,41 - 17,49 - 17,33. Hon springer alltså ungefär på mitt pers på 5000m (17,21) åtta gånger i rad. Hennes långsammaste femma skulle vara nittonde bästa tid på 5000m på svensk friidrotts årsbästalista och den snabbaste femman på placering tolv. Poängterar alltså igen att den jämförelsen är ställd mot löpare som då alltså "bara" springer 5000m EN gång, Isabella gör det åtta gånger på rad i samma fart. Det säger rätt mycket om hennes styrka.
Det är bara att lyfta på hatten för hennes välförtjänta storhet. För välförtjänt är det, hon tränar hårdare än alla oss andra och har hittat den magiska formeln/balansen i träningen som gör att hon håller sig hel och kan prestera gång, på gång, på gång.
Jag blir så sjukt inspirerad! Att stå vid sidan om och få se detta gav mig energi och motivation att åka hem och satsa ännu hårdare, ännu mer seriöst och ännu mer hängivet.
Det är två månader till Berlin. Då ska jag äta upp mitt pers och skölja ner det med skumpa efter målgång.
Men du kan vara lugn Isabellah, ditt svenska rekord/personliga rekord/klubbrekord kommer för alltid att vara utom räckhåll för mig.
Men det bjuder jag gärna på!
Resan avslutades igår med att vi tog på oss Sverigetröjor och radade upp oss utmed marathonbanan för att hejja fram Isabellah. Nu fyllde inte Sverigetröjorna så stor funktion eftersom även regnkläder var tvungna att användas i ösregnet, men vi skrek desto högre och hoppas att budskapet ändå gick fram och gav Isabellah lite extra kraft att ta sig igenom det tuffa loppet.
Som marathonlöpare var det otroligt inspirerande att stå vid sidan om och se hela världseliten passera förbi på tider jag inte ens vågar drömma om att någonsin ens vara i närheten av. Självklart blir man vansinnigt imponerad av medaljtrion som sprang med negativ split och segrarinnan hade halvmaratiderna 1,13,13 och 1,09,54 varav sista 2,1km på 6,57. Galet.
Men jag behöver inte titta så långt upp i resultatlistan för att imponeras. Isabellah slutade på en 18e plats i loppet och för en oinvigd kanske inte det låter så imponerande men tro mig, för att lyckas med det måste man springa vansinnigt fort. Jag roade mig med att kolla Isabellahs 5km passeringar som lyder enligt följande: 17,24 - 17,24 - 17,26 - 17,17 - 17,28 - 17,41 - 17,49 - 17,33. Hon springer alltså ungefär på mitt pers på 5000m (17,21) åtta gånger i rad. Hennes långsammaste femma skulle vara nittonde bästa tid på 5000m på svensk friidrotts årsbästalista och den snabbaste femman på placering tolv. Poängterar alltså igen att den jämförelsen är ställd mot löpare som då alltså "bara" springer 5000m EN gång, Isabella gör det åtta gånger på rad i samma fart. Det säger rätt mycket om hennes styrka.
Det är bara att lyfta på hatten för hennes välförtjänta storhet. För välförtjänt är det, hon tränar hårdare än alla oss andra och har hittat den magiska formeln/balansen i träningen som gör att hon håller sig hel och kan prestera gång, på gång, på gång.
Jag blir så sjukt inspirerad! Att stå vid sidan om och få se detta gav mig energi och motivation att åka hem och satsa ännu hårdare, ännu mer seriöst och ännu mer hängivet.
Det är två månader till Berlin. Då ska jag äta upp mitt pers och skölja ner det med skumpa efter målgång.
Men du kan vara lugn Isabellah, ditt svenska rekord/personliga rekord/klubbrekord kommer för alltid att vara utom räckhåll för mig.
Men det bjuder jag gärna på!
lördag 4 augusti 2012
Tårögd
Jag gråter inte på bio oavsett hur sorglig eller vacker filmen än må vara.
Jag gråter inte när tragiska händelser ur verkliga livet om sjuka barn, krigsoffer eller krossade familjer skildras i tv-rutan även om det berör mig och jag känner djupt medlidande och sympati.
Jag grät inte av lycka när min brorson Hugo eller min bästisbäbis Stella föddes, även om jag var så full av lycka att jag ville explodera.
Jag grät inte ens på mitt eget bröllop även om det var den vackraste och lyckligaste dagen i mitt liv.
Men när det handlar om idrott kommer känslorna fram så till den milda grad att de ibland svämmar över, blir okontrollerade och hamnar utanpå min kropp.
Igår satt jag och ca 80 000 andra människor på Olympiastadion i London och följde friidrottens första tävlingsdag på OS. Detta var höjdpunkten på vår OS-resa för min del och jag var uppspelt hela dagen i väntan på detta evenemang. För att inte riskera att missa en enda minut övertalade jag övriga i sällskapet att åka till Olympiaparken flera timmar i förväg för att inte riskera förseningar i säkerhetskontrollen. Detta resulterade i en lång väntan på området där det gick åt ett rejält antal glassar, öl, läsk och storbildsskärmar med friidrott för att få tiden att gå men väl inne på arenan var det värt all väntan. Vilken stämning, vilken arena, vilken upplevelse att få se OS elden brinna, vilken känsla att nästan känna doften av de oanvända löparbanorna och vilken fantastisk inspiration att se hela världseliten på 10000m ställa sig på startlinjen och leverera ett lopp i absolut världsklass. Vågen gick på läktarna och följde löparna runt banan och när Dibaba gjorde sitt ryck, krossade motståndet och defilerade sista varvet visste jublet inga gränser.
Men allra mest jublades det dock nog ändå åt de två brittiskorna i fältet. Att se dem springa och överträffa sig själva inför 80000 hemmafans och därefter få springa ärevarv till folkets jubel gav mig gåshud och rysningar och är det mäktigaste jag upplevt i idrottssammanhang.
Så igår mina vänner, då grät jag.
Jag gråter inte när tragiska händelser ur verkliga livet om sjuka barn, krigsoffer eller krossade familjer skildras i tv-rutan även om det berör mig och jag känner djupt medlidande och sympati.
Jag grät inte av lycka när min brorson Hugo eller min bästisbäbis Stella föddes, även om jag var så full av lycka att jag ville explodera.
Jag grät inte ens på mitt eget bröllop även om det var den vackraste och lyckligaste dagen i mitt liv.
Men när det handlar om idrott kommer känslorna fram så till den milda grad att de ibland svämmar över, blir okontrollerade och hamnar utanpå min kropp.
Igår satt jag och ca 80 000 andra människor på Olympiastadion i London och följde friidrottens första tävlingsdag på OS. Detta var höjdpunkten på vår OS-resa för min del och jag var uppspelt hela dagen i väntan på detta evenemang. För att inte riskera att missa en enda minut övertalade jag övriga i sällskapet att åka till Olympiaparken flera timmar i förväg för att inte riskera förseningar i säkerhetskontrollen. Detta resulterade i en lång väntan på området där det gick åt ett rejält antal glassar, öl, läsk och storbildsskärmar med friidrott för att få tiden att gå men väl inne på arenan var det värt all väntan. Vilken stämning, vilken arena, vilken upplevelse att få se OS elden brinna, vilken känsla att nästan känna doften av de oanvända löparbanorna och vilken fantastisk inspiration att se hela världseliten på 10000m ställa sig på startlinjen och leverera ett lopp i absolut världsklass. Vågen gick på läktarna och följde löparna runt banan och när Dibaba gjorde sitt ryck, krossade motståndet och defilerade sista varvet visste jublet inga gränser.
Men allra mest jublades det dock nog ändå åt de två brittiskorna i fältet. Att se dem springa och överträffa sig själva inför 80000 hemmafans och därefter få springa ärevarv till folkets jubel gav mig gåshud och rysningar och är det mäktigaste jag upplevt i idrottssammanhang.
Så igår mina vänner, då grät jag.
torsdag 2 augusti 2012
Sportfåne!
Dagarna rullar på i en rasande fart här i London och jag kan inte fatta att vi redan är halvvägs in i vårt OS äventyr.
Det är så grymt kul att gå från det ena evenemanget till det andra och är man sportfåne är det som julafton varje dag!
I måndags mjukstartade vi med att kolla två damhandbollsmatcher i arenan CopperBox inne i Olympic park. Första matchen var Angola - Kroatien vilket var en "Walk in the park" för Kroatien som var överlägsna Angola som såg ut som ett flicklag i jämförelse med de stora, biffiga kroatiskorna. Andra matchen höll högre klass, Danmark mötte Korea och vi hejjade så gott vi kunde på vårt nordiska grannland som trots vårt stöd tyvärr fick stryk av de kvicka koreanskorna.
Eftermiddagen var sedan fri från evenemang så vi ägnade istället tiden åt att utforska Olympic park, ta en båttur på Themsen för att kolla in de nyuppsatta OS ringarna på Tower Bridge och avslutade sedan dagen med en trevlig middag i stan.
Tisdagen var den sportsliga höjdpunkten än så länge. Vi hade biljetter till Wimbledons centercourt och när det på måndagskvällen stod klart vilka matcher vi skulle få se visste jublet inga gränser. Hela världseliten radades upp framför oss, passet inleddes med Venus Williams mot Wocniak och följdes sedan upp med Murray - Nieminen, Roddick - Djokovic och avslutades med Robson - Sharapova. Fick många avundsjuka blickar och kommentarer från de funktionärer som kollade våra biljetter och konstaterade att "oh, centercourt - congratulations it's a fantastic line-up today".
Och det var faktiskt i idrottsväg något av det häftigaste jag upplevt. Fullsatt på klassiska Wimbledon och hela världseliten i tennis på banan varav två var hemmaspelare. Stämningen var minst sagt fantastisk!
Efter detta avslutade vi med ett aningen mindre upphetsande evenemang då vi åkte tik Excel arena för att kolla på boxning. Boxningen inleddes med två ganska långtråkiga timmar där höjdpunkten snarare var de olika boxarnas immarcher till bra musik och häftiga ljuseffekter än själva boxningen som var rätt dryg för oss som inte är så insatta i reglerna. Kvällen avslutades dock med att en svensk gick upp i ringen vilket räddade allt och gav en rejäl adrenalinkick varför vi ändå avslutade dagen med en positiv känsla. Vid det här laget hade de flesta redan lämnat arenan (klockan var 23,15 när svenskens match startade) men vi gjorde vad vi kunde för att leva rövare och höja stämningen och lillebror hade tom dragit på sig en sverigetröja dagen till ära. Lyckliga efter en svensk seger lämnade vi sedan arenan för att åka hem och sova fem timmar innan det var dags att stiga upp i ottan för landhockeyn som inledde onsdagens sportfåneri.
Landhockeyn avgjordes på Riverside Arena, en utomhusarena inne på Olympic Park som var fylld till bredden med 17000 åskådare. Hade aldrig sett en landhockeymatch tidigare men efter att ha läst på de viktigaste reglerna var det ändå ganska lätt att hänga med i spelet och jag blev helt biten! Det var superspännande och en riktigt rolig sport som var som en blandning av fotboll och bandy. Varför spelar vi inte detta i Sverige? Fick veta att detta tydligen är en av världens största bollsporter. Även denna dag hade vi tur med lottningen och fick se några av världens bästa lag, Belgien-Holland och Australien-Spanien vilket givetvis förhöjde upplevelsen.
Efter denna obekanta sport gav vi oss iväg till mer bekant mark genom att resa 25 stationer med Jubilee Line till Wembley stadium för fotboll, vilket väl ändå får anses vara den sport vårt sällskap har bäst koll på. Trots gängets stora fotbollskunskaper var dock kunskapen om de lag som ställdes på banan inte särskilt stor; Korea och Gabons U23 lag är väl inte något som ens den allra mest inbitna fotbollsnörd vet något om? Matchen blev ändå en häftig upplevelse, 76 000 personer hade letat sig till arenan för att kolla dessa lag (man visste ju inte vilka lag det skulle bli när man köpte biljetterna) och alla hejade på båda lagen och jublade oavsett vilket lag som anföll. Man ville bara se mål liksom, vilket vi tyvärr blev utan då matchen slutade 0-0. Efter matchen uppstod ett smått kaos när alla skulle lämna arenan via den enda T-banestation som finns vid Wembley så det tog nästan två timmar innan vi var hemma och kunde avsluta kvällen med lite mat på kvarterspuben där vi bor innan vi stupade i säng våldsamt trötta efter intensiva dagar.
Idag har vi slappat lite och har lite halvtidsvila i vårt sportfåneri. Tog sovmorgon innan jag och bröderna joggade en runda utmed Themsen och avslutade med en långfrukost. Nu är planen för dagen att softa runt lite och ladda batterierna för resterande dagar. Kanske kollar vi OS på storbildsskärm i HydePark och testar den nybyggda kabinbanan över Themsen innan vi ska se två volleybollmatcher framåt kvällen.
Det här är livet!
Det är så grymt kul att gå från det ena evenemanget till det andra och är man sportfåne är det som julafton varje dag!
I måndags mjukstartade vi med att kolla två damhandbollsmatcher i arenan CopperBox inne i Olympic park. Första matchen var Angola - Kroatien vilket var en "Walk in the park" för Kroatien som var överlägsna Angola som såg ut som ett flicklag i jämförelse med de stora, biffiga kroatiskorna. Andra matchen höll högre klass, Danmark mötte Korea och vi hejjade så gott vi kunde på vårt nordiska grannland som trots vårt stöd tyvärr fick stryk av de kvicka koreanskorna.
Eftermiddagen var sedan fri från evenemang så vi ägnade istället tiden åt att utforska Olympic park, ta en båttur på Themsen för att kolla in de nyuppsatta OS ringarna på Tower Bridge och avslutade sedan dagen med en trevlig middag i stan.
Tisdagen var den sportsliga höjdpunkten än så länge. Vi hade biljetter till Wimbledons centercourt och när det på måndagskvällen stod klart vilka matcher vi skulle få se visste jublet inga gränser. Hela världseliten radades upp framför oss, passet inleddes med Venus Williams mot Wocniak och följdes sedan upp med Murray - Nieminen, Roddick - Djokovic och avslutades med Robson - Sharapova. Fick många avundsjuka blickar och kommentarer från de funktionärer som kollade våra biljetter och konstaterade att "oh, centercourt - congratulations it's a fantastic line-up today".
Och det var faktiskt i idrottsväg något av det häftigaste jag upplevt. Fullsatt på klassiska Wimbledon och hela världseliten i tennis på banan varav två var hemmaspelare. Stämningen var minst sagt fantastisk!
Efter detta avslutade vi med ett aningen mindre upphetsande evenemang då vi åkte tik Excel arena för att kolla på boxning. Boxningen inleddes med två ganska långtråkiga timmar där höjdpunkten snarare var de olika boxarnas immarcher till bra musik och häftiga ljuseffekter än själva boxningen som var rätt dryg för oss som inte är så insatta i reglerna. Kvällen avslutades dock med att en svensk gick upp i ringen vilket räddade allt och gav en rejäl adrenalinkick varför vi ändå avslutade dagen med en positiv känsla. Vid det här laget hade de flesta redan lämnat arenan (klockan var 23,15 när svenskens match startade) men vi gjorde vad vi kunde för att leva rövare och höja stämningen och lillebror hade tom dragit på sig en sverigetröja dagen till ära. Lyckliga efter en svensk seger lämnade vi sedan arenan för att åka hem och sova fem timmar innan det var dags att stiga upp i ottan för landhockeyn som inledde onsdagens sportfåneri.
Landhockeyn avgjordes på Riverside Arena, en utomhusarena inne på Olympic Park som var fylld till bredden med 17000 åskådare. Hade aldrig sett en landhockeymatch tidigare men efter att ha läst på de viktigaste reglerna var det ändå ganska lätt att hänga med i spelet och jag blev helt biten! Det var superspännande och en riktigt rolig sport som var som en blandning av fotboll och bandy. Varför spelar vi inte detta i Sverige? Fick veta att detta tydligen är en av världens största bollsporter. Även denna dag hade vi tur med lottningen och fick se några av världens bästa lag, Belgien-Holland och Australien-Spanien vilket givetvis förhöjde upplevelsen.
Efter denna obekanta sport gav vi oss iväg till mer bekant mark genom att resa 25 stationer med Jubilee Line till Wembley stadium för fotboll, vilket väl ändå får anses vara den sport vårt sällskap har bäst koll på. Trots gängets stora fotbollskunskaper var dock kunskapen om de lag som ställdes på banan inte särskilt stor; Korea och Gabons U23 lag är väl inte något som ens den allra mest inbitna fotbollsnörd vet något om? Matchen blev ändå en häftig upplevelse, 76 000 personer hade letat sig till arenan för att kolla dessa lag (man visste ju inte vilka lag det skulle bli när man köpte biljetterna) och alla hejade på båda lagen och jublade oavsett vilket lag som anföll. Man ville bara se mål liksom, vilket vi tyvärr blev utan då matchen slutade 0-0. Efter matchen uppstod ett smått kaos när alla skulle lämna arenan via den enda T-banestation som finns vid Wembley så det tog nästan två timmar innan vi var hemma och kunde avsluta kvällen med lite mat på kvarterspuben där vi bor innan vi stupade i säng våldsamt trötta efter intensiva dagar.
Idag har vi slappat lite och har lite halvtidsvila i vårt sportfåneri. Tog sovmorgon innan jag och bröderna joggade en runda utmed Themsen och avslutade med en långfrukost. Nu är planen för dagen att softa runt lite och ladda batterierna för resterande dagar. Kanske kollar vi OS på storbildsskärm i HydePark och testar den nybyggda kabinbanan över Themsen innan vi ska se två volleybollmatcher framåt kvällen.
Det här är livet!
söndag 29 juli 2012
OS i London
Då var man på plats på sitt första olympiska spel. Stämningen är fantastisk, hela staden svämmar över av folk som alla bär tröjor och väskor med symboler från sina respektive hemländer och funktionärer som hela tiden är redo att hjälpa till att guida alla till rätt del av staden. Överallt är det fullt av evenemang och de idrotter man inte lyckats få biljetter till kan man följa på storbilds-tv i någon av alla de områden som riggats för detta ändamål.
Vi har just checkat in i en superfin lägenhet, som förvisso inte ligger i OS-byn då man ju tyvärr inte är en av de lyckliga som får vara med och tävla. Lägenheten ligger istället i Woolwich Arsenal vilket som åskådare är väldigt strategiskt placerat nära både Olympic park och Excel arena där de flesta evenemangen äger rum. Tror dock inte att detta var den huvudsakliga anledningen till att vi hamnade här utan snarare mina bröders stora fotbollsintresse. De älskar båda Arsenal FC och tydligen var det just här klubben grundades så när de fick fria händer att boka boende kan jag tänka mig att det snarare var dessa historiska vingslag som avgjorde valet.
Inte mig emot dock, den nyrenoverade lägenheten håller både högre standard och är större än vårt boende hemma med två sovrum, två badrum, ett stort vardagsrum, en hall och ett kök vilket är tur då vårt OS-gäng består av 6 vuxna och en bebis.
Ett extra plus också för att den ligger precis vid Themsens cykel/gångväg som går utmed hela floden som kommer bli perfekt att utforska under veckans lugna återhämtningspass som ska ge min kropp ny energi efter förra veckans tuffa tävlande.
Idag har dock inga idrottsevenemang funnits på vårt schema utan dagen har i första hand gått åt till att resa och komma tillrätta. Ett besök vid Olympic Park för att hämta ut lite biljetter och känna lite på stämningen har vi dock hunnit med och även en lunch på en brittisk pub. Ingen i sällskapet vågade tyvärr välja den inhemska specialiteten grismage som fanns som söndagsspecial, de öldrickande i sällskapet visade dock ingen tvekan inför den andra inhemska specialiteten tillverkad av humle och malt där de tog om både en och två gånger...
Imorgon börjar idrottsevenemangen radas upp i vår planering och innan veckan är slut ska vi hinna se välbekanta sporter som handboll, tennis, boxning, fotboll, volleyboll, pingis och friidrott (bl.a. 10000m och marathon) men även mer okända sporter som landhockey och skytte.
På tal om det måste jag nu engagera mig i övriga sällskapets försök att lära sig vilka regler som gäller i landhockey. En match är i full gång på tv:n och Google hjälper oss med reglerna så när vi sitter på läktaren ska vi minsann veta precis när det är dags att jubla eller skälla på domaren.
Vi har just checkat in i en superfin lägenhet, som förvisso inte ligger i OS-byn då man ju tyvärr inte är en av de lyckliga som får vara med och tävla. Lägenheten ligger istället i Woolwich Arsenal vilket som åskådare är väldigt strategiskt placerat nära både Olympic park och Excel arena där de flesta evenemangen äger rum. Tror dock inte att detta var den huvudsakliga anledningen till att vi hamnade här utan snarare mina bröders stora fotbollsintresse. De älskar båda Arsenal FC och tydligen var det just här klubben grundades så när de fick fria händer att boka boende kan jag tänka mig att det snarare var dessa historiska vingslag som avgjorde valet.
Inte mig emot dock, den nyrenoverade lägenheten håller både högre standard och är större än vårt boende hemma med två sovrum, två badrum, ett stort vardagsrum, en hall och ett kök vilket är tur då vårt OS-gäng består av 6 vuxna och en bebis.
Ett extra plus också för att den ligger precis vid Themsens cykel/gångväg som går utmed hela floden som kommer bli perfekt att utforska under veckans lugna återhämtningspass som ska ge min kropp ny energi efter förra veckans tuffa tävlande.
Idag har dock inga idrottsevenemang funnits på vårt schema utan dagen har i första hand gått åt till att resa och komma tillrätta. Ett besök vid Olympic Park för att hämta ut lite biljetter och känna lite på stämningen har vi dock hunnit med och även en lunch på en brittisk pub. Ingen i sällskapet vågade tyvärr välja den inhemska specialiteten grismage som fanns som söndagsspecial, de öldrickande i sällskapet visade dock ingen tvekan inför den andra inhemska specialiteten tillverkad av humle och malt där de tog om både en och två gånger...
Imorgon börjar idrottsevenemangen radas upp i vår planering och innan veckan är slut ska vi hinna se välbekanta sporter som handboll, tennis, boxning, fotboll, volleyboll, pingis och friidrott (bl.a. 10000m och marathon) men även mer okända sporter som landhockey och skytte.
På tal om det måste jag nu engagera mig i övriga sällskapets försök att lära sig vilka regler som gäller i landhockey. En match är i full gång på tv:n och Google hjälper oss med reglerna så när vi sitter på läktaren ska vi minsann veta precis när det är dags att jubla eller skälla på domaren.
fredag 27 juli 2012
Etapp 5
Den femte och sista etappen avgjordes idag i Bornholms huvudstad Rönne. Banan var en snabb, i princip helt flack 10km bana så om man inte hade haft fyra dagars tävlande i benen hade det varit en suverän pers-bana.
Min taktik inför loppet var såklart inte att sikta på pers, var nöjd med att ha milpersat i måndags, utan jag skulle försöka gå på så hårt jag kunde men befarade att kroppen skulle vara trött varför tiden kändes oväsentlig. Jag och Charlotte (som låg fyra inför sista etappen) bestämde att gemensamt försöka hålla den tyska ståltanten på femteplatsen bakom oss så att vi fick hamna på topp fyra som erhöll lite finare priser än övriga och därmed kändes som "riktiga" placeringar.
När startskottet gick fick jag en överraskning, min kropp var inte alls trött utan instället vansinnigt pigg och det kändes så himla lätt att springa. Tyckte inte att jag pressade mig men ändå tog jag ledningen och anförde en klunga om ca 8 löpare i ungefär 5km på mellantiden 17,41.
Då gick tävlingens totalledarinna på lite hårdare och fick en lucka som kändes onödig att försöka täppa igen då hon ändå var nästan tre minuter före mig totalt vilket jag knappast skulle ta in på en etapp om jag så sprang till jag stupade. La mig istället i rygg på totaltvåan (som även hon var långt före mig totalt) och bestämde mig för att hänga på henne så länge det gick. Nu var det ju så att jag var vansinnigt pigg idag så att hänga på henne var faktiskt inget problem, det var snarare så att jag funderade på att öka farten och gå ifrån men bestämde mig för att vara taktisk och bara se till att hålla rätt löpare bakom mig. Kändes som jag inte hade något att vinna på att plocka in några sekunder framåt eller utöka bakåt, däremot allt att förlora om jag gick på för hårt och väggade. Flöt därmed bara med bakom tvåan, tog vara på den bra ryggen i lugnt och behagligt tempo och bevakade min placering. Kändes helt galet, fantastiskt, superkul att få känna mig i så bra form efter hela veckans tävlande att jag hade full kontroll på loppet och med enkelhet kunde göra 36,48. Äntligen är jag tillbaka, äntligen funkar kroppen och att få en framgång efter alla motgångar känns som en sådan lättnad att jag nästan blev tårögd när jag insåg att jag säkrat en pallplats.
Att även Charlotte lyckades hålla tyskan bakom sig och klara sin fjärdeplats blev grädden på moset. Mission completed och det var kul att få avsluta den roliga veckan tillsammans på prisutdelningen på Rönne stadion!
Nu är väskorna packade för hemfärd tidigt imorgon bitti. Väl hemma ska ett sista 25km pass avklaras innan väskorna packas om för en vecka av OS-tittande i London kombinerat med lugna joggpass för min del. Ska bli härligt att se andra slita medan jag själv kan äta glass vid sidan om och njuta av välbehövlig återhämtning!
Min taktik inför loppet var såklart inte att sikta på pers, var nöjd med att ha milpersat i måndags, utan jag skulle försöka gå på så hårt jag kunde men befarade att kroppen skulle vara trött varför tiden kändes oväsentlig. Jag och Charlotte (som låg fyra inför sista etappen) bestämde att gemensamt försöka hålla den tyska ståltanten på femteplatsen bakom oss så att vi fick hamna på topp fyra som erhöll lite finare priser än övriga och därmed kändes som "riktiga" placeringar.
När startskottet gick fick jag en överraskning, min kropp var inte alls trött utan instället vansinnigt pigg och det kändes så himla lätt att springa. Tyckte inte att jag pressade mig men ändå tog jag ledningen och anförde en klunga om ca 8 löpare i ungefär 5km på mellantiden 17,41.
Då gick tävlingens totalledarinna på lite hårdare och fick en lucka som kändes onödig att försöka täppa igen då hon ändå var nästan tre minuter före mig totalt vilket jag knappast skulle ta in på en etapp om jag så sprang till jag stupade. La mig istället i rygg på totaltvåan (som även hon var långt före mig totalt) och bestämde mig för att hänga på henne så länge det gick. Nu var det ju så att jag var vansinnigt pigg idag så att hänga på henne var faktiskt inget problem, det var snarare så att jag funderade på att öka farten och gå ifrån men bestämde mig för att vara taktisk och bara se till att hålla rätt löpare bakom mig. Kändes som jag inte hade något att vinna på att plocka in några sekunder framåt eller utöka bakåt, däremot allt att förlora om jag gick på för hårt och väggade. Flöt därmed bara med bakom tvåan, tog vara på den bra ryggen i lugnt och behagligt tempo och bevakade min placering. Kändes helt galet, fantastiskt, superkul att få känna mig i så bra form efter hela veckans tävlande att jag hade full kontroll på loppet och med enkelhet kunde göra 36,48. Äntligen är jag tillbaka, äntligen funkar kroppen och att få en framgång efter alla motgångar känns som en sådan lättnad att jag nästan blev tårögd när jag insåg att jag säkrat en pallplats.
Att även Charlotte lyckades hålla tyskan bakom sig och klara sin fjärdeplats blev grädden på moset. Mission completed och det var kul att få avsluta den roliga veckan tillsammans på prisutdelningen på Rönne stadion!
Nu är väskorna packade för hemfärd tidigt imorgon bitti. Väl hemma ska ett sista 25km pass avklaras innan väskorna packas om för en vecka av OS-tittande i London kombinerat med lugna joggpass för min del. Ska bli härligt att se andra slita medan jag själv kan äta glass vid sidan om och njuta av välbehövlig återhämtning!
 |
| Mission completed, svenskt på både tredje och fjärde plats! |
 |
| Om jag lyckades hålla min tredjeplats skulle det bli glass efter målgång, om jag tappade min placering skulle det bli Swebar som vanligt. Hej Ben & Jerry! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)