Söndag i hemmets lugna vrå

Efter Tjejmilen i lördags körde vi raka spåret hem till Gislaved då både jag och Jonne längtade efter en skön, ledig söndag på hemmaplan. Efter en härlig sovmorgon i sin egen säng hade vi en trevlig och nyttig förmiddag där det både tränades, städades och hemmafixades i lugn och ro för första gången på länge utan stress och press.

Vi var färdiga med alla måsten lagom till att Finnkampen började på tv och trötta och möra med en eftermiddag i soffan i sikte damp vi ner framför tv:n och tryckte på fjärrkontrollen.
Men det kom inget ljud. Tryckte igen. Kom fortfarande inget ljud. Snurrade lite på batterierna i fjärrisen och tryckte igen. Fortfarande knäpptyst. I ett sista desperat försök körde vi den klassiska ”banka lite på fjärrkontrollen – metoden”. Tryckte igen och det var fortfarande tyst som i graven. Från tv:n i alla fall, min mans svordomar ekade dock högt i rummet.
Efter att Jonne (som är utbildad elektriker) i en halvtimme vänt och vridit på varenda kabel insåg vi att det var kört, hemmabioanläggningen var död och inga återupplivningsförsök funkade. Blev till att titta på Finnkampen med mesljud från den vanliga tv:n och till att ändra månadens budget till att inkludera inköp av ny förstärkare. Suck.

Men det gick ju trots allt ganska bra att titta på Finnkamp med dåligt ljud och när vi hejjat så gott vi kunde på alla som kämpade på Ullevi var det dags att kliva upp ur soffan och åka till affären för veckans storhandling. Jag knallade ner till min lilla Ford, vred om nyckeln och då hände ingenting. Jag vred igen och motorn gav ifrån sig ett mycket oroväckande hackande ljud, men startade inte. Min trogna lilla bil som aldrig har strulat tidigare ville plötsligt inte heller den vara med längre utan lät som en gräsklippare men rörde sig inte ur fläcken.  

Blev till att stega in till vår bilmekaniker-granne som var snäll nog att lyssna på det trevliga ljudet och konstatera att vi måste byta batteri. Suck. Pust.

Tog istället vår andra bil och åkte till affären, kom hem och fixade kvällsmat och medan maten blev klar i ugnen skulle vi bara sätta tillbaka tyget runt den bäddmadrass vi varit duktiga nog att tvätta tidigare på dagen. Då visar det sig, såklart, att överdraget inte bara har krympt i tvätten, dragkedjan har dessutom gått sönder. Efter att ha pillat med dragkedjan och dragit och slitit i tyget för att töja ut det (lyckades!) konstaterar jag att det smidigaste nog trots allt blir att dra på överdraget och sedan sy ihop det runtom då det verkade omöjligt att laga dragkedjan. Min man, som nu var väldigt sugen på att slippa allt strul och käka middag i lugn och ro, föreslog istället att vi skulle skita i det, kasta madrassen och köpa en ny imorgon. Men det tyckte jag var onödigt, det kan väl inte ta så himla lång tid att sy ihop den liksom? När jag två timmar senare började tröttna på att leka sömmerska ångrade jag mitt beslut men då var det så dags, var ju nästan färdig. Den lugna myskvällen hemma som skulle följas av att gå och lägga sig tidigt för att vara pigg till den gristräning som inleddes på måndagens morgonpass hade med ens förvandlats till en kväll sittandes på golvet med synål i högsta hugg, med en middag som intogs på 10 minuter och med en mycket sen läggdags med alldeles för få timmars sömn som resultat. Suck. Pust. Och stön.

Sköna, sköna söndag.

Tjejmilshelg

Några intensiva dagar i Stockholm är nu till ända och jag sitter trött som en mört i bil på väg hem från huvudstaden och lyssnar på Finnkampen.

Helgen inleddes redan i torsdags då vi checkade in på Globe Hotel sent på kvällen för att kunna infinna oss på Östermalms IP och dela ut nummerlappar till alla Tjejmilstjejer på fredagsmorgonen. Att stå vid ett bord och leverera nummerlapp efter nummerlapp i sex timmar kanske låter rätt trist men det var det verkligen inte, tvärtom - jag hade riktigt kul och trevligt! Så kul att träffa alla pigga och glada tjejer som trots att de köat ute i regnet för att komma in på sportmässan ändå inte klagade utan gärna pratade och skojade med oss funktionärer. Så himla roligt att träffa så många människor som alla ska springa samma lopp men ändå har så olika mål, förhoppningar, förväntningar och tankar kring loppet. Fick bl a frågor om var man sätter nummerlappen, om man får ha regnjacka på sig och om man kan få seeda upp ett startled för att "man faktiskt har börjat träna". Ganska stora kontraster mot mina egna förväntningar på loppet eller hur samtalet vid lunchen tillsammans med Isabellahs man och tränare gick angående deras syn på loppet.
Men det är ju det som är så härligt, alla kan vara med, motionär som elit, och alla får med sig sin upplevelse och sitt lopp därifrån - ingen insats värd mer än någon annan!

Efter avslutad funktionärsuppgift, som lyxigt nog innehöll en helt fantastisk buffelunch med pastasallad, potatissallad, räkwraps, kyckling med bacon, kallskuret, paj och andra godsaker åkte jag direkt för ett uppföljningsmöte med min fantastiska kostrådgivare (mer om det i ett senare inlägg). Efter detta mycket givande möte for jag tillbaka till hotellet och däckade som en sten framför en film med mina trötta ben i högläge för att vila upp mig inför stundande tävling.

Så idag klockan 13 gick startskottet för årets Tjejmil och den här gången kändes allt betydligt bättre än förra året då jag drabbades av våldsam hjärtklappning på uppvärmningen. Men jag var inte lika taggad som vanligt, det skulle bli kul att springa såklart men den där riktiga taggningen och den extra peppen fanns inte riktigt där och den behövs om man ska kunna pressa sig att springa riktigt fort. Jag vet inte varför, det var bara en lite seg dag med lam mental inställning.
Startade ändå med fem bra kilometer, både vad gäller fart och känsla, men sedan blev det segt. Vid 6km kommer en rejäl backe och där gjorde förra helgens tävlingar och onsdagens backiga 30km pass i 4,20 fart sig påminda och med sega ben tog jag backen i rätt kass fart. Trodde här att jag var slut och att jag skulle avsluta på en riktig skittid men vid 7-8km fick jag nya krafter och i den sista långa backen vid 9km hade jag faktiskt rejält tryck i benen och kunde hyfsa till tiden och så när plocka en placering. I mål på 36,33, en okej tid men inte mer. Inte helt okej för att det kändes segt och för att jag gärna ville sprungit SUB36 vilket jag gjort de två senaste 10km loppen. Å andra sidan ett ganska okej formbesked när jag påminner mig själv om att jag till för en månad sedan hade ett pers på 36,21 som jag nu alltså "bara" var 12sek efter trots tjejmilens ganska osnabba bana.
Självklart kan man inte förvänta sig att persa varje helg och visst har man blivit lite fartblind när man är halvnöjd med att placera sig topp tio av 30000 tjejer, men det kan inte hjälpas. Halvnöjd är ordet för dagen.

Nu är vi som sagt på väg hem och det ska bli så himla skönt att vakna i sin egen säng imorgon bitti och ha en hel söndag i hemmets lugna vrå för första gången på evigheter.
Borta bra men hemma bäst!

Mitt skrivbord

Idag när städerskan kom och ville dammtorka mitt skrivbord och jag blev tvungen att samla ihop mina prylar insåg jag att det visst var en salig blandning saker som gömde sig där under alla viktiga papper...

Till vänster ser ni en virkad princesstårta jag fick på min födelsedag i maj av min kompis Marta. Det var veckan innan Göteborgsvarvet och hon visste att det var mot mina principer att käka godsaker under uppladdningen för en viktig tävling varför en virkad tårta fick duga som substitut till en riktig dito.

Vattenflaskan har jag alltid på bordet med förhoppning om att det ska få mig att dricka mer vatten (lyckas dåligt, gillar inte vatten...)

Hittade även en förpackning bakteriedödande servetter som jag fick av min kompis Malin när hon tyckte att jag var för nojjig och hade för mycket tävlingshypokondri inför ett lopp.

I ett hörn fann jag ett rör brustabletter med extra vitaminer som väntade på att pigga upp mig och i ett annat hörn väntade en avocado och en banan på att det skulle bli mellisdags. (dessa hade dock inte legat lika länge som bacillservetterna och vitaminen då båda var fullt ätbara och slank ner i min mage under dagen idag)

Längst bak i samlingen av upphittade grejer ser ni mitt stresshjärta, en grej man ska krama i handen när man behöver komma ner i varv, och bredvid det ligger en gammal bläckpatron. Denna bläckpatron beställdes tidigt i våras för att sättas i min bärbara skrivare. Enligt vår IT-kille skulle det vara superlätt att byta så efter att jag krigat med min skrivare i nästan två timmar utan att få det att funka gav jag upp men var för stolt för att erkänna mitt underläge och be honom om hjälp. Såhär fem månader senare ligger alltså patronen ännu oanvänd och min skrivare är fortfarande lika oanvändbar. Undrar om man ska krypa till korset och be om hjälp, eller låta patronen ligga till sig ytterligare några månader...

Hittade även ett affirmationskort som jag limmade fast på min lampa. Kortet uppmanar mig att "inte låta andras negativa tankar påverka mig". Kan vara bra att påminna sig om det när någon ilsken kund eller kinkig kollega avreagerat sig på mig.

Vad har ni för kul på era skrivbord?

Pers igen och igen...

Då är jag på väg hem från denna helgens äventyr i vår huvudstad med ett leende på läpparna. Två pers var mitt mål och två pers har jag med mig hem, då kan man inte vara annat än nöjd!

Inför dagens 5000m var min plan att inte vara så feg som på fredagens 10000m där jag kände att jag hade krafter kvar vid målgång och borde kunnat springa ännu fortare.
Startade därför mer offensivt idag och bestämde mig för att bita mig med i klungan så länge jag kunde, vilket blev lite mer än halva loppet. Vid flera tillfällen tappade jag någon meter men jag hade bestämt mig för att kriga och täppte flera gånger igen luckan, men till slut gick det inte längre och jag fick släppa. Blev ensam ett tag innan jag fick en rygg att jaga på nästa tjej som börjat tappa från klungan. Krigade mig ikapp och i ett par varv turades vi om att dra innan jag gick förbi och fick en lucka. Började då jaga nästa rygg men mina ben visade sig vara segare än väntat efter fredagens lopp och jag kunde inte alls avsluta med så mycket kraft som jag brukar. Insida lår, vader och benhinnor var förvånandsvärt slitna, antagligen på grund av min ovana av banlöpning. På sista varvet blev jag därför tvungen att släppa förbi tjejen jag tidigare kutat ifrån och fick kriga vidare ensam i regnet och passerade till slut mållinjen på 17,18,99, pers med två sekunder.

När jag ser tillbaka på min helg är jag nog ändå mest nöjd med mitt 5000m lopp trots att placeringen var sämre (12a idag, 8a i fredags) och trots att jag persade med ynka 2sek idag och rejäla 40sek i fredags.
Anledningen är att jag idag kände att jag gav allt jag hade för dagen och inte hade kunnat springa en sekund snabbare på mina trötta ben. Jag krigade och vågade försöka. När man känner att man har gjort allt man har kunnat är det betydligt lättare att vara nöjd än när man som i fredags går i mål och känner att man har massa kraft kvar och inte fått ut sin kapacitet och inte har tagit ut sig som man borde.

Nu ska jag hem och packa om mina väskor för att återvända till Stockholm igen på torsdag då funktionärsjobb och Tjejmil står på agendan. En Tjejmil som ger mig kalla kårar och obehagliga minnen efter förra årets hjärtproblem på det loppet, men hur stora är oddsen att det händer igen? Revenge är således något jag packar ner i min väska, tillsammans med en påse självförtroende efter helgens lopp.
Jag tror att jag har börjat hitta flytet igen!

Nytt pers igen!

Gårdagens 10000m gick helt enligt planerna. Tänkte mig en jämn fart loppet igenom och en sluttid SUB36 minuter och lyckades med just detta, höll i princip exakta kilometerpasseringar (med undantag för kilometer 8-9 som gick långsamt och sista kilometern som gick fort) och slutade på tiden 35,38 och därmed nästan 40sek pers!
Kroppen kändes bra och benen lätta så det var ett rent nöje att springa alla de 25 varven.
Försöker alltid ta med mig något positivt och något negativt från alla lopp och det negativa från detta pers-lopp får bli att jag (som vanligt) var för feg och för klok. Skulle försöka hålla 84-85/varv så när klungan jag låg i ökade till 82sek/varv valde jag att släppa fast att jag inte var trött utan för att det var snabbare än min plan. När jag gick i mål kände jag att det fanns krafter kvar och jag tror allt att jag hade några sekunder till i kroppen. Men, jag gör som stavhoppar-Bubka och Co och persar lite lagom mycket så att det finns chans att persa snart igen...

På tal om min feghet och att ha krafter kvar vid målgång är tränarens direktiv för att undvika detta på morgondagens 5000m helt annorlunda och lyder: "skit i klockan och var inte klok. Våga öppna hårdare än någonsin och lita på att du kan gå på vilja om du kroknar på slutet".
Hoppas på pers även imorgon, även här är jag utan chans till bra placering varför tränarens taktik är helt okej - har ju inget att förlora!

Idag är jag ledig från tävlande och dagen har inletts med en morgonjogg tillsammans med MrCoach och ska nu fortsätta med att hejja fram klubbkamraten Hanna på 1500m, titta på VM-deltävlingen i triathlon som avgörs i centrala Stockholm och avslutas med en bio.

En perfekt dag för att ladda batterierna inför morgondagens utmaningar!

Friidrotts SM

Då är jag på plats i Stockholm. Igen.
Det är ett väldigt frekvent resande till vår huvudstad nuförtiden; var hit och jobbade i förra veckan, är här för friidrotts SM denna helgen och ska tillbaka igen på torsdag för Tjejmilen där jag först ska hjälpa till i nummerlappsutdelningen och sedan springa loppet.
Men, det finns ju värre ställen att spendera sin tid på, jag gillar Stockholm.

Ikväll står 10 000m på agendan, en distans jag bara sprungit en gång tidigare på bana och det var just på SM förra året. För er som inte minns hur det gick kan jag fräscha upp ert minne om att det var ett lopp jag var sjukligt nervös inför i flera veckor, tappade skon under loppet och slutade till sist på en överraskande fjärde plats. När jag ser tillbaka på min löparkarriär vill jag påstå att det är ett av de bästa lopp jag gjort, just för att jag trots problemen med den tappade skon lyckades komma tillbaka i loppet och få en (med mina mått mätt) ganska bra tid - 36,17 och min hittills bästa SM placering.

I år är nervositeten inte lika stor, självklart pirrar det i magen men det hör till när det är tävling men det är långt ifrån den ångest jag kände då. I år känns det som att ingen besvikelse och inget misslyckande kan kännas värre än Stockholm marathon och det lugnar mig, vad som än händer kan det inte bli värre än då. Ban-SM är dessutom inte en superprioriterad tävling för mig eftersom det inte avgörs på mina specialdistanser utan mitt fokus ligger redan nu fem veckor fram på Berlin marathon. Placering känns idag oväsentligt för trots min fjärde plats från förra året vore det inte realistiskt att sikta på någon framskjuten placering då startfältet i år är helt fantastiskt och fullt av löpare med betydligt högre kapacitet än mig på denna distans. Kul ska det bli i alla fall och jag hoppas att vi i det stora startfältet ska kunna hjälpa varandra till många bra tider och mitt mål är att få åka hem med två nya pers på söndag kväll. (springer även 5000m på söndag)

När jag i morse käkade frukost upptäckte jag plötsligt att mina bordsgrannar var OS-silvermedaljören Lisa Norden och resten av triathlonlandslaget och vid ett annat bord satt ett stort gäng holländska triatleter. Undrade vad som var på gång och fick reda på att det är VM deltävlingar som avgörs mitt i Stockholm i helgen! Damernas lopp avgörs imorgon eftermiddag så nu får jag möjlighet att kompensera för att jag inte var och tittade på den spännande triathlontävlingen när vi var på Os i London. Då var jag på skytte vilket med facit i hand känns som en felprioritering...

Nähäpp, dags att plocka ihop sina grejer och bege sig mot Stockholm Stadion. Håll en tumme eller två!

Kärlek i luften

Det där med kärlek är så himla underbart. Den finns i så många olika sorter, i så många olika former men vilken sort man än väljer så är den så underbar, så vacker och så full av värme.
Min lördag var en dag i kärlekens tecken.
Min allra bästa vän som jag älskar som en syster skulle gifta sig men en man som jag ”fått på köpet” men ändå älskar som vore även han en del av min familj. Två personer som har varit ett par sedan tolv år tillbaka där jag och min Jonne har varit med sedan dag ett. Som par har vi firat i princip alla midsomrar, nyårsaftnar och påskaftnar tillsammans sedan dess, vi har varit på semestrar i Thailand, London, Bohuslän, Danmark och många mer och mindre exotiska platser. Vi har varit på fester, på hundratals fotbollsmatcher och oräkneliga är de myskvällar vi avklarat i hemmets lugna vrå med god mat och soffhäng.
Jag och Nettan har delat alla saker man delar med en bästis, mest roligheter som tur är, men även stöttat varandra de gånger livet inte visat sin ljusaste sida och även Pelle och jag har våra egna gemensamma minnen; vi tog tex körkort samma dag och ingen utför ”höja pokalen dansen” lika bra som han och jag tillsammans.
När deras dotter föddes fick jag äran att prata med de stolta föräldrarna innan barnet knappt hunnit ut och fick genom luren även höra bebben ”prata” bara någon timme gammal.
När det var dags för mig och min fina J att gå altargången fram och säga JA till varandra var det självklart att de skulle vara våra toastmasters som hjälpte oss i planeringen och delade denna dag med oss på ett så nära sätt man kan utan att faktiskt ha blodsband.
Som ni förstår var lördagen en stor dag, i första hand för brudparet såklart, men även för oss. Nu var det ombytta roller, de var brudparet och vi var toastmasters. Ett ansvar och en ära som vi axlade med glädje!

Om förberedelserna, vigseln och den efterföljande festen finns givetvis hur mycket som helst att säga och att ens försöka beskriva det vackra brudparet och följet med barn och syskonbarn vore bortkastat då det omöjligt går att återge hur fint det var.

Jag nöjer mig därför med att säga att det var en helt fantastisk dag där både vädret (efter en regnig morgon) visade sig från sin bästa sida och där allt klaffade från första steget in i kyrkan till sista fyrverkerismällen på natten.
Istället fokuserar jag på en tanke som slog mig flera gånger under dagen om just hur många olika former av kärlek det fanns på en och samma plats på en och samma dag.
Där fanns givetvis, och i första hand, kärleken mellan två personer som bestämt sig för att vara tillsammans livet ut. Det strålade om brudparet och alla runtomkring kände och visste att det inte kunde vara mer rätt än så här. Kanske är det den här kärleken man tänker på i första hand när man hör ordet kärlek?
Men där fanns också kärleken mellan förälder och barn genom föräldrar som nästan sprack av stolthet av att se sina barn i kyrkan och som svämmade över av känslor när de insåg att deras små barn blivit vuxna.
Där fanns syskonkärleken från en storebror som med humor och ironi på ett härligt sätt i ett fantastiskt tal förde fram sin kärlek till sin ”irriterande” lillebror, kärleken från en syster som troligen är den som känner bruden allra bäst och från en storbror som lagt både tid och energi på att ta fram tal med tillhörande rekvisita. Det var kärleken från alla vänner som så tydligt gjorde allt de kunde för att göra festen och dagen till något minnesvärt för alla och bjöd lite extra på sig själva denna dag.
Alla 72 personer på plats älskar verkligen brudparet på sitt eget lilla vis, allas kärlek är unik och alla känner brudparet på sitt sätt och har sin historia och speciella relation till dem.
Just i lördags samlades all denna kärlek på en och samma plats och fyllde hela kyrkan och festlokalen med värme, och det kändes i luften. Inget var jobbigt eller svårt.

Om vi var nervösa i rollen som toastmasters?

Innan festen var vi fruktansvärt nervösa, det kändes som om hela dagen skulle vara förstörd om vi gjorde en miss och att det var vårt ansvar att dagen blev precis som brudparet ville. Hur många gånger kan man korrekturläsa ett festprogram utan att bli ordblind, och hur många gånger kan man dubbelkolla med serveringspersonalen att man är överens om hur serveringen ska gå till utan att uppfattas som hysterisk? Tro mig, vi testade gränserna i vår oro att förstöra den viktiga dagen.
Men väl på plats insåg vi hur onödig denna oro varit och hur oväsentlig en liten miss från vår sida i form av en felstavning i ett festprogram, en felsägning i något tal, ett fyrverkeri i baklås eller en försenad bröllopstårta skulle ha varit i det stora sammanhanget och kunde med den insikten slappna av göra vad vi skulle utan oro och nervositet.
För vi var bara lull-lull, det vi arrangerade var bara bonus, det som alla ville se och alla ville ha var ett brudpar som sa ja och en fest full av kärlek.

Och det fick vi.

Brudparet på väg ut ur kyrkan!

Trött liten Stella iklädd pyamas fick gosa lite med
mamma framåt natten.