Då är jag på väg hem från denna helgens äventyr i vår huvudstad med ett leende på läpparna. Två pers var mitt mål och två pers har jag med mig hem, då kan man inte vara annat än nöjd!
Inför dagens 5000m var min plan att inte vara så feg som på fredagens 10000m där jag kände att jag hade krafter kvar vid målgång och borde kunnat springa ännu fortare.
Startade därför mer offensivt idag och bestämde mig för att bita mig med i klungan så länge jag kunde, vilket blev lite mer än halva loppet. Vid flera tillfällen tappade jag någon meter men jag hade bestämt mig för att kriga och täppte flera gånger igen luckan, men till slut gick det inte längre och jag fick släppa. Blev ensam ett tag innan jag fick en rygg att jaga på nästa tjej som börjat tappa från klungan. Krigade mig ikapp och i ett par varv turades vi om att dra innan jag gick förbi och fick en lucka. Började då jaga nästa rygg men mina ben visade sig vara segare än väntat efter fredagens lopp och jag kunde inte alls avsluta med så mycket kraft som jag brukar. Insida lår, vader och benhinnor var förvånandsvärt slitna, antagligen på grund av min ovana av banlöpning. På sista varvet blev jag därför tvungen att släppa förbi tjejen jag tidigare kutat ifrån och fick kriga vidare ensam i regnet och passerade till slut mållinjen på 17,18,99, pers med två sekunder.
När jag ser tillbaka på min helg är jag nog ändå mest nöjd med mitt 5000m lopp trots att placeringen var sämre (12a idag, 8a i fredags) och trots att jag persade med ynka 2sek idag och rejäla 40sek i fredags.
Anledningen är att jag idag kände att jag gav allt jag hade för dagen och inte hade kunnat springa en sekund snabbare på mina trötta ben. Jag krigade och vågade försöka. När man känner att man har gjort allt man har kunnat är det betydligt lättare att vara nöjd än när man som i fredags går i mål och känner att man har massa kraft kvar och inte fått ut sin kapacitet och inte har tagit ut sig som man borde.
Nu ska jag hem och packa om mina väskor för att återvända till Stockholm igen på torsdag då funktionärsjobb och Tjejmil står på agendan. En Tjejmil som ger mig kalla kårar och obehagliga minnen efter förra årets hjärtproblem på det loppet, men hur stora är oddsen att det händer igen? Revenge är således något jag packar ner i min väska, tillsammans med en påse självförtroende efter helgens lopp.
Jag tror att jag har börjat hitta flytet igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar