Jag - en bitch

Igår hade jag en riktigt dålig dag i alla vakna timmar utom två som var de två första timmarna på dagen. De timmarna spenderades
med varje veckas lyxigaste träningspass, morgonsimning, följt av den alltid så underbara stunden i bastuns värme som belöning.
So far, so good, det var först när jag lämnade bastun och simhallens trygga vrå som dagen sket sig.

Det började med att något ljushuvud på kommunens tekniska kontor bestämt sig för att spärra av en del av parkeringen för någon form av underhållsarbete. Detta ljushuvud struntade fullständigt i att min bil var parkerad just i den delen långt före han ens hade gnuggat gruset ut ögonen på morgonen och spärrade glatt in min bil med meterhöga koner sammanbundna med någon form av plastpinne. När jag kommer till parkeringen, tio minuter innan jag förväntas möta mina kollegor i andra änden av stan för avresa mot konferens i Jönköping, blir jag alltså tvingad att superstressad i regn och kyla, släpa undan ett par av dessa supertunga och otypmpliga avspärrningar för att kunna ta mig ut från parkeringen. Hur glad blir man av det? Inte alls glad kan jag berätta.

Hur som helst lyckades jag, arg som ett bi, ta mig därifrån och var faktiskt i tid hos mina kollegor. Vi for mot Jönköping och väl framme på Stora Hotellet väntade kaffe och fralla på oss och jag fick en chans att varva ner. Det smakade ljuvligt och jag fylldes av ro när kaffets värme och koffein letade sig ut i min kropp. Just därför hade jag hellre druckit upp hela koppen än spillt ut den över både min vita blus och över golvet. Hur glad blir man av att ha kaffefläckar på blusen hela dagen? Inte alls glad ska ni veta.

Efter denna härliga inledning på dagen var det som ni förstår inte mycket som kändes kul längre så när jag på lunchrasten tar mig tid att ringa Mio Möbler och fråga efter mitt köksbord som borde levererats häromdagen kan ni alla föreställa er vad som hände när säljaren informerar mig om att bordet är 3 veckor försenat. Just det, bägaren rann över och jag ballade ur fullständigt och förvandlades till en riktigt otrevlig, gnällig och ilsken kund. En riktig bitch. Jag brukar bita ihop och inte skälla då jag vet att det faktiskt oftast inte är den person man får prata med som bär ansvaret för det inträffade. Men idag gick det bara inte. Efter att ha inlett med att tydligt förkunna att det "FAAAN inte är okej" fortsatte jag ånga på med att gnälla över att vi minsann sitter på golvet och äter, undra om jag kan förvänta mig leverans av min andra order innan jul (en soffa som redan från början hade en beräknad leveranstid om 6-8v) och toppade med att fråga när och om de någonsin hade tänkt kontakta mig och berätta om förseningen, eller om de trodde att jag inte skulle märka det?
Den stackars killen på andra sidan tråden försökte förtvivlat med alla knep för att lugna den hysteriska kvinnan han pratade med. Han berättade tröstande att stolarna i alla fall hade kommit! "Jippie", svarade jag, "då var ju problemet löst" Han erbjöd mig att låna ett bord men då fick han svaret att det inte är rimligt att kräva att jag ska köra 8 mil för att hämta och lämna tillbaka det.
Till slut gick jag med på att de redan samma dag kör hem mina stolar samt ett lånebord och sedan levererar vårt riktiga bord tillsammans med soffan om två veckor. Kostnadsfritt.

Slutsats;
Ibland är det bra att vara på riktigt dåligt humör och därmed våga vara lite envis och tjatig och hävda sin rätt. Det tjänade jag pengar på. Men det är också mycket dåligt att vara så okontrollerad att en stackars oskyldig kille får ta all ilska och därmed också får sin dag och sitt humör förstört.
Frågan är alltså om man vill vara rik eller vara en god människa?
Förlåt, kära möbelkillen.

Berlin

Då var vi hemma i regnet och mörkret igen efter en helg i ett sensommarvackert Berlin.
Helgen har varit bra på alla sätt och vis, om man bortser från lite problem under maran, och då det väl maran ni alla är mest intresserade att höra om är det väl bäst att jag börjar med en liten race report.

Jag hade förväntat mig ett välorganiserat lopp och det fick jag. Allt funkade från avhämtning av nummerlappar på sportmässan, till resa till och från start och målområde, hantering av överkläder, ingång till startfållor och tillgång till toaletter. Tyskarna hade till och med lyckats ordna med vackert väder för solsken och 13 grader när skottet gick klockan 9.00 kan man inte kalla annat än perfekta förhållanden. Min man hade rekat platser för vätskelangning och lyckades tack vare Berlins väl fungerande kollektivtrafik att vara på plats i tid på sex av sju planerade langningar vilket är galet imponerande med tanke på att loppet avgjordes på en envarvsbana och att det sägs ha varit ungefär en miljon människor som trängdes utmed banan som åskådare. Tycker med all rätt att man kan kalla Jonne en U- och S-Bahn expert efter denna bedrift och att man kan kalla mig Lyllo som har en sådan engagerad make som offrar både semesterdagar, tid och kraft på att ge mig perfekta förutsättningar på mina lopp.
Så varför lyckades jag då inte med mitt mål om personligt rekord?
Min frustration är enorm när jag nu återigen måste beskriva ett scenario där jag står på linjen i ruggigt bra form, förberedd till tusen på att springa fort och ännu en gång blir hindrad av min i år så trilskande kropp som förstör så att jag inte får chans att nyttja min fulla kapacitet. Vid 25km började en krampkänsla vid mellangärdet och bröstet komma krypande för att växa och till slut vara så kraftig att den hindrade mig från att hålla kroppen upprätt och gav mig problem att andas. Denna "kramp" har drabbat mig två gånger förut på tävling, en gång på Prag halvmaraton 2009 och på Sthlm marathon förra året, och är svår att beskriva. Det känns som om någon boxat mig i mellangärdet och samtidigt lägger en stor tyngd på mitt bröst. Det gör sjukt ont, är svårt att hålla sig upprätt och blir samtidigt svårt att andas. Vad det beror på är en gåta men något jag måste gå till botten med för att undvika fler gånger. De andra gångerna har det hållt i hela vägen in i mål och flera dagar efteråt, den här gången släppte det efter att milen mellan 25 och 30km var avklarad. Det var en mycket lång och jobbig mil bör tilläggas, inte enbart på grund av smärtan utan även mentalt då det kändes som om jag för andra maran i rad skulle tvingas bryta. Jag resonerade mycket med mig själv under den där plågsamma milen och övertygad om att ett bryt till skulle sätta sig som ett hjärnspöke hos mig och leda till att jag skulle vara rädd att starta på en mara någonsin igen bestämde jag mig för att jag skulle i mål, oavsett om det skulle innebära att jag fick krypa över upploppet vid Brandenburger Tor med en sluttid om 4 timmar. I ren desperation gjorde jag här (vid 30km) något jag aldrig tidigare gjort. Jag stannade till på en vätskekontoll, försökte stretcha ut mage och bröst och drog i mig en gel av okänd sort som arrangören bjöd på, en näve russin och två muggar av något konstigt te. Jag äter/dricker givetvis aldrig något på lopp som jag inte noga testat innan, men för mig var loppet redan kört i det här läget så det var värt en chansning, vad hade jag att förlora liksom?
Om det berodde på denna panikåtgärd eller om det var en ren tillfällighet började krampen faktiskt lossna ett par kilometer senare och vid 35km kände jag att jag återigen började kunna utföra något som liknade löpning och vid 37km kunde jag faktiskt springa ganska okej även om smärtan låg där och lurade och störde hela vägen in i mål. Det var sjukt frustrerande att känna denna begränsning då benen kändes pigga och lätta, men jag tog mig i alla fall "ända in i kaklet" och jag får erkänna att det var med viss förvåning jag korsade mållinjen och såg klockan visa en så pass bra tid som 2,49,53. Men med en tidplan satt för att med marginal gå under 2,45 kan jag bara inte säga att jag är nöjd med tiden - oavsett omständigheter.
Nöjd är jag dock med placeringen, 19 plats och bästa svenska, och med att jag kunde plockade fram min tjurighet och vilja, inte bröt och därmed lyckades hålla hjärnspökena borta och redan kvällen efter loppet kunde börja längta efter ett nytt marathon vilket jag garanterat inte hade gjort om jag hade haft ett DNF med mig hem.
På något sätt är man kanske lite knäpp, men sådana här grejer är ju ändå en del av sporten och hur ont krampen än gjorde, hur plågsamt det än var, hur gärna jag ville lägga mig ner och gråta och åka hem när det var som värst kan jag inte säga annat än att det på något sätt ändå var roligt. Jäkligt roligt till och med. Marathon är verkligen en fantastiskt, rolig utmaning och jag har nu återigen blivit påmind om att det är det allra, allra bästa jag vet - pers eller inte.
Ett pers fick förresten vår familj ändå med oss hem då brorsan lyckades kuta på 3,02,57 och således är ytterligare ett steg närmare sitt mål om SUB3 innan 33. Med ett år kvar till sin 33års dag ser det onekligen ljust ut!

För övrigt har vi haft en fin och mysig helg. Vi bodde bra i en lägenhet i Penzlauer Berg, ett område fullt av mysiga små restauranger och parker. Lägenheten lånade vi av en bekant som dessutom varit snäll nog att tipsa om lite bra restauranger, sevärdheter, praktiska tips mm i Berlin. I lägenheten fanns också en cykel vilken kom väl till pass när det var dags för tjejen utan lokalsinne att träna i denna gigantiska stad då min betydligt mer välorienterade man därmed kunde följa med som vägvisare.
Vi har såklart även sett till att hinna med de stora sevärdheterna som bla monumentvandring längs med Under den Linden, besök på Olympiastadion, njutit av utsikten i tv tornet, kollat in Checkpoint Charlie och läst om Tysklands svarta historia vid det gamla Gestapo högkvarteret.
Som grädde på moset avslutade vi idag vistelsen med att i strålande sol njuta av "OmpaBompa musik" på Oktoberfest vilket var en upplevelse på många sätt. Leberkäsesemmeln och Scweinshaxe hamnar dock inte på min tio- i-topp över kulinariska upplevelser...

Nu väntar någon vecka lugn och återhämtande träning innan jag istället för den planerade vinterträningen styr om planen till träning som ska konservera formen till ytterligare en höstmara så snart min kropp är redo igen.
Jag bara måste få en chans till i år att bevisa för mig själv att jag har SÅ mycket mer än 2,49 i kroppen. Jag känner det, min tränare vet det så nu ska det bara göras också och inte bara snackas.
Skam den som ger sig!

Jag och brorsan i arla morgonstund i väntan på start.

Lyxig frukost på mysigt fik blev perfekt återhämtning och belöning dagen efter loppet.
Fruktsallad med yoghurt, nybakat bröd, italiensk skinka, lax, ägg, grönsaker och MASSOR av kaffe.
Som jag hade längtat efter detta kaffe efter att avstått denna underbara dryck ett par dagar
inför maran.

Olympiastadion var mäktig!

Berlin Marathon, nu kommer jag!

Så är vi då inne på sista dagarna innan maraton. Dessa sista så jobbiga dagar där man kastas mellan hopp och förtvivlan, där man ena stunden är säker på att man kommer att göra sitt livs lopp för att nästa stund vara lika säker på att man inte kommer att starta för att man nog börjar bli sjuk. Man lever i sin hyponkondri-bubbla och sover varenda sekund man kan, överkonsumerar vitaminer av rädsla för att bli sjuk, spritar sina händer tills de blir nariga och torra och är arg (rentav hatisk) på varenda person som vistas i ens närhet och visar minsta tecken på förkylning. Ena sekunden är man full av självförtroende när man summerar alla fina träningstimmar man har bakom sig, nästa sekund analyserar man sönder dessa timmar och hittar tusen saker man kunde gjort annorlunda.
Alla ni därute som tävlar vet hur det är, samma sak inför varje viktigt lopp, och ni andra som följer min blogg har fått denna ångest beskriven för er så många gånger förut att jag lämnar det därhän denna gång. Ni vet hur jag känner just nu.

Istället fokuserar vi på vad jag hoppas, förväntar mig och tror om helgens utmaning:

Jag hoppas: Att min kropp visar sig från sin piggaste sida. Att jag får må bra under loppet och inte får ont någonstans. Att jag slipper strul med magen eller andra problem. Att vädret blir bra och stämningen på loppet är trevlig. Och så hoppas jag på pers.

Jag förväntar mig: Ett välorganiserat lopp, vi snackar trots allt en av världens största maraton som dessutom äger rum i Tyskland där ”alles in ordnung” är ledordet. En pannkaksplatt bana som ska passa min dåliga backteknik och obefintliga benmuskulatur som hand i handsken. Bra draghjälp tack vare det enorma startfältet.

Jag tror: Att det kommer att vara tufft att nå upp till mitt mål om nytt pers. 2,45 är inget jag gör vilken dag som helst och något som kräver att både min kropp och alla yttre förutsättningar är 100%. Men jag tror också att jag är bättre förberedd nu än någon gång innan när jag har startat ett maraton varför jag, pers eller inte, tror att jag kommer att kunna prestera ett resultat som jag är nöjd med. Träningen i veckan har känts grymt bra och efter att ha känt mig riktigt hösttrött och sömning i början av veckan börjar jag nu känna mig pigg och riktigt, riktigt taggad!

Utöver mina förhoppningar och förväntningar på helgens idrottsliga prestationer hoppas jag även på en trevlig helg i en för mig ny stad. Stannar i Berlin två dagar efter loppet för att hinna turista och hoppas då på trevliga restaurangbesök, bra shopping och att hinna med diverse sevärdheter som min nyinförskaffade reseguide samt vänner och bekanta tipsat om.

Förhoppningarna på en trevlig helg ökade än mer när jag idag pratade med brorsan, som också ska springa maran, och vi konstaterade att vi ovetande av varandras bokningar lyckats ordna boende på samma gata i Berlin endast några hundra meter ifrån varandra. Hur stora är oddsen för det? Känns som om det finns ganska många gator och hotell att välja på i Berlin. Nu kommer vi enkelt att kunna njuta av underbart sällskap av brorsan med familj under helgen vilket känns som en riktig höjdare!

Men de goda middagarna, shoppingrundan och museibesökandet kommer att upplevas som betydligt trevligare om jag får uppleva dem nöjd efter ett bra lopp än om de ska upplevas med en känsla av besvikelse i kroppen…

Taskig tajming

Mycket bra att vår köksgrupp blev såld nästan innan vi ens hunnit få upp annonsen på Blocket.
Mindre bra att leveransen av vår nya köksgrupp inte verkar vara särskilt nära förestående.

Önskar att jag kunde säga att det inte gör något eftersom mina golv är så välstädade att man lätt kan sitta där och äta. Men då ljuger jag...

Fanclub?

När jag är ute och tränar händer det otippat ofta att jag får en liten spontan hejjarklack.

Den här hejjarklacken kan ta sig flera olika skepnader och ibland upplevs den som positiv och ibland negativ då det stundtals kan vara svårt att avgöra de påhejjande personernas syfte med sina tillrop.

Låt mig ge er några exempel;

Det finns killgänget i ”nyss tagit körkort åldern” som åker i en gammal, ganska skruttig Volvo som någon av dem sparat ihop till på sitt sommarjobb. Bilen, vars grundpris förmodligen inte översteg 10 000kr, har utrustats med fäljar och högtalarsystem som med hästlängder överskrider detta belopp. De kommer farande på vägen i en fart som inte är tillåten och förmodligen på gränsen till vad skruttbilen mäktar med att döma av motorljudet. När de passerar den stackars ensamma löparjejen ska alltid rutor vevas ner, tutan testas och det ska vrålas och vinkas lite grann.

Det här är ett av de tillfällen då jag har lite svårt att ta till mig hejjaropen. Då jag varken är särskilt snygg eller särskilt lättklädd på mina träningspass (vilket möjligen skulle kunnat förklara en liknande reaktion) och då dessa killar troligen är mer intresserade av att meka med bilen än av löpning och därmed knappast suttit i bilen och analyserat mitt löpsteg förefaller det som att deras enda syfte med vrålandet är att få mig att känna mig obekväm. De lyckas.

Sedan har vi den äldre mannen som är ute och promenerar eller cyklar iklädd sin gamla orienteringsoverall från 1978 som tydligt visar att han minsann en gång också var en idrottsman av rang. Den här mannen agerar på ett av följande två sätt;

1. Antingen ropar han något positivt som att ”det ser bra ut”, ”oj vilket löpsteg” eller så ökar han farten på cykeln och hänger med bredvid en stund för att prata löpning. Kul, trevligt, lite gulligt och snällt men jag kan ändå inte låta bli att tänka att om han nu är så insatt i löparvärlden och själv har en massa fina meriter (som han gärna berättar om) borde han kanske också inse att just under ett snabbdistanspass kanske man inte är så sugen på kallprat och att han kanske borde stannat vid hejjaropen.

2. Det andra alternativa agerandet av denne man är han lite syrligt ropar ”snabbare kan du” eller ”öka takten” när man springer förbi. En bra dag tar man det faktiskt som ett hejjarop och tar i lite extra, en dålig dag tolkar man det som att det nog ser för sorgligt ut när man springer, känner sig kass och vill inget hellre än snäsa ”spring själv då gubbjävel” (men det gör man såklart inte)

Vi har också de äldre, svamp- eller bärplockande damerna eller damerna som stavgångar i grupp. På något sätt uppfattas alltid dessa damers tillrop som mer positiva än männens då de oftast är mer ödmjuka och av stilen ”Åh vad du är duktig tjejen” och ”jösses vad du springer fort” (kan mycket väl vara på en lugn jogg när det inte alls går fort).

De här tillropen gör mig alltid glad och då de, som sagt, kan komma även på ett riktigt luspass brukar man här kunna ta sig tid att vinka, ropa ”tack” eller något trevligt tillrop tillbaka.

Sedan har vi alla barn som endast säger något om de kommer i grupp. Ibland applåderar de (trevligt!), ibland vill de göra ”high five”, (också trevligt men bökigt), ibland ropar de saker som ”vart är du på väg” eller ”har du bråttom” (då vet jag inte vad jag ska svara)

Sedan finns det tyvärr den sämre varianten av barn, de vi kallar busungar, där det ska kastas snöbollar eller visas finger. Det är då man får påminna sig om att barn faktiskt är barn och låta dem komma undan utan att man själv visar finger eller stannar till för att mula dem. Har än så länge lyckats hålla humöret i styr och undvikit att misshandla något av dessa barn på detta sätt vilket tyvärr troligen beror mer på att jag inte vill stanna och förstöra mitt pass än att jag har ett så bra tålamod och kontroll på mitt humör.

Min undran är om detta även händer er som bor i stan eller om det är ett småstadsfenomen?

Min teori är nämligen att denna uppmärksamhet tyvärr varken grundar sig i att jag är en fantastisk löpare eller fantastiskt snygg utan enbart beror på att det händer så lite här på landet att reaktionen snarare beror på att när en löpare passerar är det första gången det händer något den dagen.

Men jag är tacksam, tillropen får mig att känna mig mindre ensam, och hur är det man säger – all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet…

Kostuppföljning

Häromveckan hade jag mitt tredje möte med den kostrådgivare som hjälper mig att få en bättre balans i min kost. Den här gången handlade det i första hand om en uppföljning om hur det har gått sedan vi sågs senast och om lite finslipning i form av tips hur man bäst laddar inför tävlingar och lite konkreta tips inför stundande Berlin maraton.

Så vad har då hänt sedan senast?

När jag sist uppdaterade er om mitt kostprogram hade jag precis fått göra en kostregistrering som därefter granskats av rådgivaren som kunde konstatera att jag hade energiunderskott i princip varje dag. Vi kom gemensamt fram till att jag omöjligt kunde få i mig mer energi genom ökad volym mat då mina portioner redan var så stora som min mage mäktar med och då jag redan åt sex gånger om dagen. Strategin blev därmed att öka kvaliteten på det jag äter och hitta små ”kryphål” i måltiden där jag på ett enkelt sätt kan höja energiinnehållet.

Vi har sedan dess gått vidare med att jag har fått en hel mängd värdefulla verktyg som hjälp i min vardag. Jag har b la fått en lista över saker som är ”bra att ha i Jossans kylskåp/skafferi/frys” där en mängd livsmedel radas upp tillsammans med en motivering till varför jag ska välja just dessa. Jag har en annan lista bestående av tre kolumner; en för bra fett, en för bra protein och en för bra kolhydrat där jag vid varje måltid ska kolla att jag får med något ur varje kolumn för att försäkra mig om att jag äter en fullvärdig måltid. Utöver detta har jag fått en mängd bra mellanmålstips, tips på vad man kan äta efter träning samt att jag har fått tillbaka min kostregistreringslista där kostrådgivaren vid sidan av varje måltid noterat vad jag bör förändra. (tex. ”byt 4% grädden mot 15%”, ”lägg till en näve nötter”, ”ät en extra banan”…) vilket på ett enkelt sätt visar vilka små och enkla förändringar som räcker för att få resultat. Jag har verkligen sugit åt mig alla tips som en svamp och de gånger jag känner mig det minsta osäker på hur eller vad jag ska äta plockar jag fram mina små lathundar så är problemet löst på en minut. Att något jag trodde var svårt kan vara så enkelt!

Nu har jag varit noga med att följa råden i snart två månader och följande saker har jag noterat:

1.    Jag var tveksam till kostrådgivarens teori om att trots det kraftigt ökade intaget av energi kommer jag inte att gå upp i vikt. För mig var detta en omöjlig ekvation, eftersom jag inte gick ner i vikt med min vanliga kost borde väl en så kraftig ökning av energiintag leda till viktökning? Kostrådgivaren fick dock rätt, inför vårt möte vägde jag mig och inte ett gram har jag ökat trots att jag nu får i mig minst 500kcal mer per dag, mestadels från fettkällor. Istället används den extra näringen till att förbrännas i musklerna på träningen och öka prestationsförmågan.

2.    Hur min inställning till ätande har förändrats bara genom att jag fått insikt om hur fel jag har haft. Ett tydligt exempel är när jag var på resande fot för ett tag sedan och stannade på en bensinmack för att få i mig lite kvällsmat. Min man valde en räkbaguette och jag funderade på att göra detsamma men ändrade mig i sista stund med tanken att jag borde få i mig ordentligt med mat och inte bara en macka varför jag köpte en pastasallad med räkor i tron att jag då åt en mer rejäl måltid. Innan vi börjar äta kollar vi på innehållsförteckningarna, min sallad innehöll 370kcal och räkbaguetten 602kcal. (därmed inte sagt att räkbaguetten är bättre bara pga det högre energiinnehållet, men ändå!)

För ett par månader sedan hade jag inte kollat energiinnehållet utan ätit min sallad i tron att jag gjorde ett bra val. Nu blev jag medveten om att min sallad innehöll på tok för dåligt med energi, varpå jag kompletterade genom att köpa till en fralla och en burk keso. Det räcker alltså ganska långt med att vara medveten för att kunna göra skillnad och bättre val.

3.    Även i min kropp börjar jag nu känna förändringar. För första gången på flera år kan jag sova hela natten utan att bli väkt av hunger och jag kan plötsligt köra ganska tufft på mina morgonpass utan att komma hem darrig och yr för att det är tomt i tanken. Känner också att även om benen är trötta något pass har jag ork och energi nog att hålla koncentrationen uppe och därmed kunna hålla upp fart och kvalitet trots trötta ben bara genom att hjärnan är med och ger mig styrka att inte ge upp.

     Framförallt känner jag dock skillnaden under den tid jag inte tränar. Den lättirriterade Jossan som inte orkar engagera sig i mer än bara löpningen och som stundtals bryter ihop och lipar för att det typ är jobbigt att plocka ur diskmaskinen är som bortblåst. Jag känner mig i bättre balans och har plötsligt energi till projekt även vid sidan om löpningen.

 
Vad återstår nu att göra?
Det som återstår är att fortsätta smyga in små förändringar, steg för steg, till jag är uppe i den energibalans som behövs för att kunna prestera på topp. Rom byggdes inte på en dag och att tro att man kan ändra allt på en gång är inte realistiskt, men jag känner att jag är en bit på väg och jag blir mer och mer taggad att fortsätta jobba för varje tecken på förbättring min kropp visar.
Jag ser redan nu fram emot en tuff träningsvinter där jag ska kunna bygga min kropp, inte bara med tuff träning som tidigare år, utan med rätt byggstenar i kroppen. Jag tror att när jag fått några månader med kontinuitet av den nya kosten kommer resultaten att synas ännu tydligare och förhoppningsvis visa sig på resultaten under 2013.
En ny värld har öppnat sig!

Vecka 1

Efter att ha spenderat några dagar hemma har jag plötsligt insett hur mycket som behöver göras och hur slitna vissa delar av vår inredning börjar bli. Vi har inte gjort om eller köpt något nytt till hemmet på länge då vi har trott att vi snart ska bli vuxna och vilja flytta till ett hus. Efter att nyligen varit på en husvisning av ytterligare ett perfekt hus som vi ändå inte ville ha för att det verkar för jobbigt att sköta, har vi bestämt att bo kvar i vår lägenhet på obestämd tid. Projekt uppiffning har därför inletts, big time, eftersom vi kom fram till att renoveringsbudgeten kan vara ganska stor utan att ens närma sig de miljoner vi skulle fått lägga på ett hus.

Projekt nummer ett blev att åka till möbelaffären och välja ut en ny soffa. Ett projekt som inte är så enkelt som man kan tro.
Vill man ha kuddar eller plymåer? Schläsong eller divan? Cosy corner eller vanlig hörnsoffa?
Ska man i första hand välja en som lämpar sig för slappa stunder framför tv:n eller en som är lämplig när man har många gäster?
En som är lämplig att sitta i när man intar kvällsmaten eller en som inte är det så att man slutar med den ovanan och istället äter vid köksbordet?

Vi provsatt, vi provlåg, testade nackkuddar, testade bra ställning för tv-tittande, för fikande och för datoranvändande. Till slut hittade vi den optimala soffan med lämpliga tillbehör som funkar för alla tillfällen men i första hand för slappande framför tv:n då det faktiskt är det vår soffa mest används till. Då var det bara dags att välja klädsel också, var ju inte alls svårt då det bara fanns typ 50st att välja på...
Efter ytterligare en lång stunds grubblande hittade vi en exakt lagom grå färg som var ganska ljus, men inte så ljus att varenda spilld droppe te kommer att synas. Perfekt!

Expediten tog glatt upp vår beställlning och slickade sig runt munnen åt den fina dagskassan vi med detta inköp bidrog till. Meddelade sedan att om 6-8 veckor kommer vår nya soffa att levereras. "SEX TILL ÅTTA VECKOR?!! Det var länge" pep jag fram.
"Ja, men det är väl härligt att få vänta och längta efter detta och börja nedräkningen, nästan som en graviditet" sa den klämkäcka expediten.

Eh what? Men okej, vi säger väl så då. Vi är därmed i vecka 1 just nu i vår soffgraviditet. Spännande...