Plötsligt händer det!

Efter att ha deppat och delat med mig av mina sorger i gårdagens långa "tycka synd om mig" inlägg där jag beskrev hur jag plågats på alla pass sista tiden var kroppen som förbytt idag.

Dagens 40km pass avklarades utan minsta tendens till illamående, utan någon trötthet och med enbart njutning. Hade till och med så kul i spåret att det råkade bli en spontan fartökning mellan 25-35km när sockret från min Vitargogel kickade in och gav mig än mer spring i benen. Märkligt hur mitt allmäntillstånd påverkas av hur det går i löparspåret, men nu är plötsligt humöret på topp igen och livet är lite roligare att leva. Jag vet att jag inte ska jubla, imorgon kan det kännas risigt igen då jag fortfarande inte vet orsaken till magproblemen, men idag väljer jag att leva i nuet och inte tänka på hur kroppen ska må på morgondagens dubbla pass utan bara njuta av att allt är alldeles, alldeles underbart idag!

Efter avslutat pass lyckades jag, vilket jag lyckas med ganska ofta, tigga till mig käk av mina närstående.
Den här gången var det vännerna Nettan och Linda och bästisbäbisen Stella som offrade sig och hade maten klar när jag sprungit klart.
Så lyxigt att varva ner med god mat, prat med bästa tjejerna och lek och gos med lilla Stella. Efter en liten promenad med ovanstående i regnet knallade jag vidare till min gamle far där eftermiddagskaffet intogs tillsammans med Storebror med familj som är hemma från Stockholm och hälsar på. Ännu mera gos med ännu en gosig bäbis hela eftermiddagen, men vem orkar bry sig om dagisbaciller när man omges av dessa sötnosar? Är ju fullständigt omöjligt att låta bli att pussa och krama på dem!

"Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är såhär?"

Som ni ju alla vet fick jag ju mina chanser till personligt rekord i Berlin marathon förstörda av en elak kramp i mellangärdet. Denna kramp har jag upplevt två gånger förut, en gång i Prag halvmarathon för några år sedan och en gång på Stockholm marathon förra året. Båda gångerna var lika oförklarliga och trots att jag sökte efter samband hittade jag inget och då två gånger på ett helt liv nästan är lika med ingen gång har jag båda gånger lämnat efterforskningen därhän då problemen varit väldigt tillfälliga och försvunnit efter bara några dagar.

Den här gången har det dock varit annorlunda. Sedan Berlin marathon har problemen med mellangärdet eskalerat och gjort sig påmint till och från nästan varje dag i form av kramper när jag springer i tävlingsfart, värk i mellangärdet, tryck över bröstet, halsbränna, ont i brösryggen och ont kring skulderbladen. Med tre veckor kvar till Florens marathon är det inte roligt när varje pass är mer eller mindre en plåga att genomföra, och det krävs enorm mental laddning att ändå ta sig ut på samtliga pass en vecka som denna, 18mil löpning, när jag vet redan innan att jag kommer att må dåligt. Än så länge har jag inte missat en enda meter träning men frågan är hur länge den mentala styrkan räcker till?
Nu när det senaste veckan har övergått till konstant värk och konstant obehag med följden att jag har svårt att sova, mår illa och det inte längre bara är under hård fysisk ansträngning som jag mår dåligt utan jag även har håll när jag sitter still på min kontorsstol var det dags att göra något åt saken.

Började med att gå till kiropraktorn då det känns som om problemen sitter i ryggen, trycker framåt och påverkar magen. Kiropraktorn var säker på att han hade lösningen då han hittade något konstigt i ett revbensfäste och behandlade mig tre gånger innan jag enligt hans mening var frisk. Tyvärr fortsatte problemen varför jag tog steget och gick vidare till vårdcentralen.
Läkaren där var även han lika övertygad om att ha lösningen på mitt problem; magsår eller magkatarr, varför jag fick någon dundermedicin som ska käkas för att dämpa problemen i väntan på provsvaren som ska visa hur vi ska gå vidare.
På kvällen efter läkarbesöket hade jag ett telefonmöte med min kostrådgivare som även hon hade en lösning; äta tillskott av magnesium som är kramphämmande, dra ner på kaffet och prova laktosfri mat ett tag då jag tidigare varit väldigt känslig mot mjölkprodukter.
Och idag hade jag min sedvanliga massagetid bokad. När jag ber massören gå över ryggen lite extra och beskriver mina problem vägrar han göra det då han tycker att ryggen ser skum ut och vill att hans kollega (ytterligare en kiropraktor) ska titta på min rygg. Den nya kiropraktorn tittar på min rygg och nu är det han som har lösningen på problemet. En kota som ligger fel och orsakar delar av värken i magen i kombination med att något i magmunnen har "åkt upp" varför han vill knäcka till kotan och göra någon form av massage där man trycker ner magmunnen igen. Tid bokades på tisdag, till dess kan jag lindra besvären med att kyla bröstryggen med is.

Så nu äter jag således magsårstabletter, magnesiumtillskott, laktosfri mat, dricker grönt te istället för kaffe och kyler min rygg med isklamp ett par gånger om dagen.
Det sorgliga är att trots alla snälla människors hjälpsamhet och engagemang och trots att alla är så säkra på att just deras metod är den rätta, kommer jag inte ha en aning om vem som hade rätt och vilken åtgärd som hjälpte när jag (inom kort?) är frisk och därmed inte kommer att veta vem som ska hyllas med choklad från den fina Lindtbutiken vid Doumen i Florens när min kropp har levererat 42km i tävlingsfart utan magproblem...



En salig blandning av hjälpande medel, men många kockar
ger nog en bra soppa tror jag!

Nytt hem

Som jag tidigare berättat har vi dragit igång ett litet renoveringsprojekt här hemma med nya tapeter i sovrummet, nytt köksmöbel, ny soffa till tv-rummet, nya gardiner och planen var att även lägga lite krut på att fixa nya mattor och annat lull-lull för att fräscha till det lite grann. Anledningen till detta var att vi efter många års sökande inte har hittat något annat boende och därmed bestämt oss för att sluta leta och bo kvar i den lägenhet vi nu har på obestämd tid och tyckte därmed att det var läge att lägga lite energi på den lägenhet vi inte ägnat någon tid, engagemang eller pengar på länge.
Häromdagen fick dock renoveringen ett ganska abrupt slut.

Efter tre års väntande i kö utan minsta tecken på att en lägenhet i vårt ”drömhus” skulle bli ledig ringer plötsligt telefonen och vi erbjuds den lägenhet vi så länge har väntat på.
Min första spontana tanke var att det var ju typiskt att vi skulle få erbjudandet just nu när vi inte längre kan ta den. Efter allt jobb vi nyss lagt ner, alla planer vi nyss har skipat för vår nuvarande lägenhet och då jag nyss kommit till ro med beslutet att vi ska bo kvar där vi bor för all framtid kan vi ju inte flytta.

Men det är väl såklart att vi kan!
Men det är väl såklart att vi ska!
Men det är väl såklart att vi vill!

Nu blir det till att montera ner våra nya möbler igen, skruva ner den nya häftiga trådlösa belysning min man nyss lagt ett par dagar på att installera, vika ihop de nya fina gardinerna och återigen kånka soffan i trapporna. 

Hur vi ska få med oss de nyuppsatta tapeterna är dock fortfarande en olöst fråga och kanske något vi trots allt får acceptera att vi måste lämna kvar, men vad är väl ett par tusen kronor och en dags jobb i sammanhanget?

För nu väntar en flytt till ett radhus med vår första egna lilla trädgård där vi kommer att få en efterlängtad altan där vi kan sitta och grilla eller läsa en bok i solskenet om sommaren. Det väntar ett större boende över två våningar om fyra rum och kök, två badrum och egen tvättstuga och därmed plats att bjuda hem gäster utan att behöva trängas i köket vid middagen eller att tvingas låta folk sova på luftmadrass på golvet. Vi kommer att få känna lyxen av att kliva direkt in i vårt hem från markplan utan en vandring i trapphuset och jag ser redan fram emot att kunna stretcha på min egen gräsmatta efter avklarad löpning istället för på den stora allmänna parkeringens asfalt eller på golvet i tv-rummet. Jag längtar efter att slippa trafik som passerar utanför fönstret för nu ska vi bo på en återvändsgränd där endast cyklar passerar och jag jublar över att hinna flytta innan den stora livsmedelsbutik som ska byggas vägg i vägg med vårt nuvarande hus står klar och kommer därmed slippa väckas av varutransporter om nätterna och krocka med kundvagnar på dagarna.

Men bäst av allt, radhuset är inget eget hus utan en hyreslägenhet vilket alltså innebär att vi inte ens behöver sköta vår trädgård och uteplats själva utan gräset kommer att klippas, löven räfsas och landen rensas utan att vi behöver lyfta ett finger. Vi kan garva och ringa hyresvärden när tvättmaskinen pajjar och vi kan dricka varmt kaffe och läsa morgontidningen samtidigt som vi genom köksfönstret beskådar hur snön skottas bort från vår uppfart. Hyreslägenhet is the shit för alla lata människor med ont om tid.

Men visst är livet är rätt underligt, när man slutar söka finner man. Som om ödet liksom bestämde att när vi inte längre engagerade oss så kom lösningen av sig självt. Som att när man slutar fundera och slutar hoppas så slår önskningarna in.

Så enkelt allt kan vara liksom. Bara sådär.

Sommar, eller höst?

Idag spenderade jag hela dagen på jobbet med att med jämna mellanrum titta ut genom fönstret och beskåda det fina vädret.
Ösregn. Stormvindar. Mörker. Temperaturen runt nollan.
Knappast vad jag kallar optimala förhållanden för kvällens planerade 20km styrkeintervaller med 6*5min i halvmarafart. På något underligt sätt var jag ändå rätt taggad, kanske för att jag fått sova en timme extra p g a helgens tidsomställning, kanske för att jag var grymt revengesugen efter att ha gjort ett riktigt lusigt långpass i lördags.

Skyndade således hem nästan lite ivrig för att få ge mig ut på mördarpasset. Kastade av mig jobbkläderna och började gräva runt bland vinterträningskläderna. Någonstans där tog det stopp i effektiviteten och jag blev en aning handlingsförlamad. Vad sjutton skulle jag ta på mig? Inte för mycket om man vill springa snabbt, men inte för lite om man vill slippa frysa ihjäl. Den där förbaskade reflexvästen måste ju på. Pannlampa? Nej, inte på intervaller, får hitta en runda med belysning. Vattentäta skor? Enkla eller dubbla vantar? Mössa, pannband eller kanske både och? Underställ eller bara värmeshorts under tajtsen?
Mitt när jag stod där och velade och valde bland mina vinterkläder utan att ägna sommarkläderna en blick slog en ganska udda tanke mig.
Den 2 juni var det Stockholm marathon och vädret var nästan exakt detsamma som idag. Då tvekade jag inte en sekund på att starta i shorts och utan både mössa och vantar. Valde dock i sista stund att sätta på mig en underställströja vilket var mer än många andra hårdingar som sprang i bara tävlingslinnet. Är det tävling så är det.
Undrar hur många därute som valde shortsen och linnet idag?
Inte jag i alla fall, det var inte ens lockande trots att jag köpte nya, snygga nikeshorts så sent som igår.

Men visst är vi ganska knäppa i detta underbara land, som man så fint brukar säga är underbart just för att det har fyra årstider. För ärligt talat, har vi verkligen det? Eller har vi fyra årstider bara för att vi bestämmer att vi ska ha det och anpassar oss efter almanackan?
Bara för att det står juni (sommar) i kalendern springer man i shorts i samma väder som man i oktober (vinter) tar på underställ och dubbla vantar.
Bara för att det är midsommarafton (sommar) sitter man ute och äter svenskt smörgåsbord på i samma väder som man på julafton (vinter) aldrig skulle få för sig att duka upp samma buffé utomhus.

Om vi nu ändå bara ska ha ett väder i det här landet, och det vädret ska vara kyla och regn, tror jag att det är dags att fundera på att emigrera.
Helst till ett land där det alltid är 17 grader, solsken, vindstilla och där det inte finns en enda backe, ingen störande trafik och där det alltid är ljust minst fram till klockan 21.00 på kvällen.
Landet löpning, var ligger det?

Fel fokus

Var ut och körde ett distanspass nyss. Solen sken, det var nästan vindstilla och om än väldigt kallt så väldigt friskt och skönt i luften. Perfekt löparväder alltså.

Jag funderade lite på mindfullness, något som jag och en kompis pratade en del om förra helgen. Hon berättade att det handlar om att öppna ögonen, att vara här och nu och att kunna njuta av det man har omkring sig och leva i nuet. Hon hade till och med varit så seriös att hon skaffat sig en app på området där hon fick hjälp att träna på detta. Riktigt så seriös är inte jag, men under dagens pass började jag fundera på just detta, öppnade ögonen och såg mig omkring på min runda. Följande noterade jag;

1. Att det är väldigt konstigt att hundägare får dagens ris var och varannan dag i tidningen för att de inte städar upp sitt hundbajs. Jag såg minst två högar med hästskit på den cykelväg jag sprang på och jag vill påstå att det är betydligt värre att snubbla över ett kilo bajs från en häst än några gram bajs från en liten vovve. En hel majbrasa med ris skulle de ha, hästägarna.

2. Att det ligger fantastiskt mycket skräp i vägrenen. Såg bl.a. ett tangentbord, en stol med hål i stolsitsen, en madrass och en väldig massa godispapper. Funderade lite över hur det går till när en stol hamnar i vägrenen. Att någon tappar en vante, eller ett godispapper kan jag förstå. Men en stol? Någon måste ju på allvar suttit hemma och bestämt att "den där gamla stolen måste jag göra mig av med" och kommit på den briljanta iden att åka och slänga den i vägrenen. Efter detta kloka beslut måste personen sedan alltså lastat stolen i bilen, kört ut på 90 vägen, svängt in till kanten, satt på varningsblinkers för att sedan kliva ut och dumpa stolen i diket. Ojdå.

3. Att min mössa kliar väldigt, att mina skor börjar bli utslitna och att det är väldigt knepigt att undvika att det blir en glipa mellan vante och tröja som släpper in kalluft om man samtidigt vill kunna kolla klockan med jämna mellanrum. Någon borde uppfinna en lösning på det problemet tycker jag, jag lyckades inte under dagens pass.

4. Att höstlöv har väldigt många olika färger. Och att det finns väldigt mycket löv, särskilt när de inte längre är på träden. Vem ansvarar egentligen för att sopa bort löv från vägen?

5. Att man tappar väldigt mycket tempo när man är ute och springer och koncentrerar sig mer på att titta på omgivningarna, fundera och känna efter en massa än på att faktiskt springa...

Transportlöpning

Jag får ofta frågan hur jag lyckas pussla in träningen i den annars så pressade vardagen där både jobb, familj och vänner ska hinnas med. Det är inte alltid helt enkelt och kräver att man är lite kreativ, men allra oftast går det faktiskt att lösa på något sätt.
Något som är väldigt effektivt är om man kan transportlöpa, alltså istället för att springa en runda springer man från punkt A till punkt B och har därmed sparat in den tid den transporten hade tagit med annat färdmedel. Man kan t e x springa till- och från jobbet (om man nu inte bor 200m från sitt jobb som jag, då är det knappast lönt att ens snöra på sig löparskorna) och därmed spara in tiden för en eventuell bil-, buss eller tågresa.

Eftersom jag i lördags spenderade dagen vid sidan om löparspåret på Växjö Marathon fick det traditionsenliga lördagslångpasset förläggas till söndagen. ”Problemet” var bara att svärmor gärna ville bjuda på söndagsmiddag som jag såklart gärna ville äta, samtidigt som jag gärna ville kompensera lördagens tidiga revelj (06.00) med en sovmorgon på söndagen. Vad göra?

Efter en liten kontroll på nätet lyckades jag komma fram till att distansen från min dörr till svärmors dörr uppgår till exakt 36,2km och problemet var således löst. Jag valde helt enkelt en mycket klimatsmart resa till söndagsmiddagen genom att ta apostlahästarna.

 

Jag har givetvis färdats denna väg en mängd gånger men det slog mig nu när jag för första gången avklarade sträckan till fots hur olika man upplever omgivningarna genom bilfönstret och springandes. Den där sjön som bara svischar förbi på ett ögonblick hann man ju plötsligt beundra och inse hur vacker den var, utsikten från den högsta toppen som jag aldrig ens hunnit se var fantastisk och jösses vad många fina små hus man passerade – har de alltid funnits här?

Något jag heller inte hade noterat när jag i bil färdats denna väg är hur fruktansvärt backiga de första 20km är. När jag kom fram till Burseryd (ett av de få samhällen man passerar utmed vägen) var jag förtvivlat trött i benen men då underlättade det betydligt att veta vad som väntade när jag kommer fram till målet; en varm dusch, en uppvärmd bastu, ett dukat middagsbord med gatanterat tillhörande efterrätt och lite ordentlig ”mammavård”. Med detta i huvudet steg humöret och det kändes inte som något större problem att uthärda den sista milen oavsett om det skulle innebära backar eller ej. Lyxigt nog planade vägen faktiskt ut efter detta gudsförgätna samhälle och sista milen var riktigt lättlöpt och bjöd på en riktigt trevlig resa mot det härliga målet.

Vad finns det då för fördelar och nackdelar med transportlöpning?

Största fördelen är givetvis tidsbesparingen då restiden inräknas i den träningstid man annars skulle haft innan resan påbörjades. Fördelen är också känslan av att man är på väg någonstans och att löpningen därmed fyller ett annat syfte än ”bara” träning.

Ytterligare en positiv sak är att detta träningssätt kan leda ut en på vägar man aldrig skulle valt annars och att man därmed får se nya platser och springa på nya vägar.

Nackdelen är att om man behöver vätska måste man kånka med sig ett vätskebälte om man inte har riggat vätskekontroller innan start vilket kan vara svårt och som annars är något jag brukar lösa på långpass genom att springa dessa pass en 5km varvbana där jag kan placera ut vätska i förväg. Vätskebälte funkar helt okej om man springer i lugn fart men ska man försöka hålla uppe tempot är bältet bara i vägen.

En nackdel är också att om man, som jag gjorde igår, springer hela passet i en riktning kan man ha oturen att få motvind hela vägen och den tröst jag normalt finner i att ”efter uppförsbacke kommer nedförsbacke” gäller inte längre då det inte är garanterat att man startar och avslutar på samma höjdnivå vilket ju är fallet om man kutar en runda med start och mål på samma ställe.

Men igår såg jag faktiskt bara fördelar. Utan denna transportlöpning hade jag gått miste om svärmors grymma älggryta (ja, hon kan laga annan mat men blir jag bjuden på något annat blir jag besviken och det vill hon ju gärna undvika) och jag hade inte fått gosa ner mig med mitt 5 år gamla syskonbarn i soffan för att vila middag och kolla på barnprogram.

Det kallar jag återhämtning de luxe.

Go, Mini, Go!!

Världens bästa lillebror persade med 7min i det strålande Växjövädret!!
3,18,11 - kan inte vara annat än stolt!

Nästa år får det nog bli ett syskonlag i lagtävlingen!

Hur lyckas man vara så pigg, glad och näst intill
oberörd bara några minuter efter målgång? Grym.