Vissa har små, andra lite större problem...

Efter att ha låtit två kiropraktorer, en naprapat, en massör, en sjukgymnast och en läkare titta på min rygg och min mage utan att kunna hjälpa mig att bli av med de problem som förstörde både Berlin och Florens maraton var det igår dags för att ge ytterligare en läkare chansen.
En gastroskopi skulle genomföras, en inte alltför trevlig undersökning som går ut på att man sväljer en slang med en kamera som läkaren kör runt med i magen och tarmarna samtidigt som de ser bilder inifrån magen på en tv-skärm. När man sväljer slangen hulkar man och klöks och under hela undersökningen trycks en massa luft upp och låt oss säga så här, allt man har lärt sig om hur man beter sig bland folk sätts ur spel när man ligger där på britsen och okontrollerat rapar och dreglar samtidigt som tårarna rinner.
Lägg till att det dessutom är ganska obehagligt att känna hur den där kameran vandrar inombords, att det gör lite småont hela tiden och att du i din misär är omringad av tre personer som på nära håll ser dig i ditt sämsta skick så har ni hur underbar min onsdagsförmiddag var igår. Inte så kul.
Vad som dock var positivt var att undersökningen var över på bara några minuter och vad som var ännu mer positivt var att undersökningen faktiskt visade en hel del saker som inte var bra i min mage. Positivt? Kan man ju fråga sig, det är väl inte positivt att vara sjuk?
Men efter alla undersökningar, efter alla problem jag har haft och med tanke på hur dåligt jag har mått känns det som en lättnad att någon faktiskt har hittat ett konkret fel som dessutom enkelt kan behandlas. Måhända att jag får äta medicin varje dag resten av mitt liv, men det är ju en baggis att peta i sig ett piller till frukost om det innebär att man får må bra! Tänk om alla sjukdomar var så enkla att bota, ett litet piller bara, så vore allt ur världen.

För alla sjukdomar är inte så enkla.

Igår var jag och mina ”löpargubbar” ute och käkade tillsammans. Mina ”löpargubbar” är de herrar som jag brukade springa tillsammans med minst en gång i veckan fram till för ett par år sedan, samma herrar som fick mig att börja springa och som har lärt mig allt jag kan om löpning. På sista tiden har det inte blivit så mycket gemensam löpning då gruppen inte har varit intakt, en av herrarna har drabbats av cancer, denna onödiga hemska skitsjukdom.
Men i förra veckan fick vi alla ett underbart besked, vår vän har efter en intensiv och obehaglig behandling äntligen blivit fri från sin sjukdom. Att kriga sig igenom en tuff behandling, att gå segrande ur behandlingen och att ha vunnit över denna skitsjukdom är en större seger än någon löptävling i värden och värt mer än vilket personligt rekord eller ens världsrekord som helst. Självklart måste detta firas ordentligt varför vi alla samlades för att äta och prata gamla tävlings- och träningsminnen i väntan på att vår vän ska vara så stark att vi kan fira på riktigt med en gemensam löprunda.
Jag blev alldeles varm av glädje över att se hur stark, hur pigg och hur livsglad vår vän var efter avklarad behandling och hur han verkade uppskatta och njuta av livet och vara full av framtidsplaner.

Jag tror att när man drabbas av något sådant får man en tankeställare och när man tagit sig igenom det ser man livet på ett annat sätt, med annat perspektiv, när man inser hur snabbt allt kan förändras. Jag är tacksam att jag än så länge sluppit att vara där själv, tacksam att mina problem kan lösas med ett litet piller och inte genom en evighetslång behandling med livshotande utgång, men väljer att genom min löparvän och andra nära som har varit sjuka istället ta deras svårigheter som ett uppvaknande om att livet är skört, att man ska vara tacksam för var dag man får och att uppskatta var dag man själv och alla i ens närhet får finnas hos oss. Det är inte en självklarhet och man kan inte påminna sig själv nog många gånger.

Steppe, jag väntar vid lyktstolpen redo att bli frånsprungen närhelst du vill.

Välkommen tillbaka!

Julefrid?

Den bra inledningen på helgen fortsatte i liknande stil med massor med bra och rolig träning som härlig längdskidåkning igår följt av grym intervallstege och tung styrketräning idag. Utöver det har julklappar handlats, hemmet fixats och det har även funnits tid till allmänt slappande med bokläsning, filmtittande och långfrukost med tillhörande frågesport ur lokaltidningen samtidigt som man sippar på den tredje koppen kaffe.

Som peaken på allt mys fick min fina J idag för sig att eftersom inte det snöslaskiga vädret bjuder på någon julstämning får vi fixa det själva och bestämde att vi skulle baka julgodis.
Att baka julgodis är inget jag brukar vilja ägna mig åt då jag tycker att det är betydligt godare med köpt, fabrikstillverkat godis än seg kola och stenhård knäck, men jag kan absolut hålla med om att julbaket har en hög mysfaktor och att det är ett bra sätt att komma i stämning. Så jag gav med mig.

Vi grävde fram godiskokboken som har följt med sedan jag var liten, en mycket pedagogisk bok från början av åttiotalet med recept anpassade för barn i femårsåldern. Boken innehåller därmed inte bara recept i extra stor textad stil utan även tecknade bilder om hur man ska gå till väga vid baket och tydliga instruktioner både om att akta sig för den varma smeten och om hur man ska diska sin gryta på bästa sätt när baket är klart.
Förutsättningarna för ett lyckat bak var således ganska goda då jag anser mig ha både en intelligensnivå och kokkunskaper som väl överstiger en femårings.

Min man pep iväg till affären och som det kan bli när han ska handla kommer inte alltid riktigt det man bett om med hem i kassen. Blockchokladen blev således till Marabou mjölkchoklad ("det är ju godare") och istället för vispgrädde blev det någon form av matlagningsgrädde ("den stod närmast").
Plötsligt kändes det hela väldigt spännande, stelnar verkligen knäcken med 15% grädde?
Tröstade mig med att vi ju egentligen inte bryr oss om det blir ätbart eller ej, det var ju mysfaktorn i själva bakandet som var det väsentliga. Så jag gjorde ingen stor grej av fadäsen utan tände juleljusen, satte igång jul-spellistan på Spotify och hällde julmust i glasen. Sedan var vi redo att inleda bakandet av daim, fudge och knäck.

Och visst var det mysigt till en början när man stod där och lyssnade på musiken och läste recepten tillsammans, och visst smakade det gott när allt några timmar senare väl var klart. Men den långa vägen till det färdiga godiset liknade mer pappa Rudolf i Sunes jul när han vandaliserar hela köket vid knäckbaket än Leilas jul där hon full av harmoni och julstämning fnular ihop den ena godsaken efter den andra medan brasan sprakar och hon nynnar på en julsång.
För inte är det särskilt fridfullt när brandlarmet går och det bolmar svart tjock rök ur micron där man glömt kvar chokladen som skulle smältas och man får gräva fram en förkolnad chokladklump istället för en krämig sås att hälla över daimen. (tur att min J köpt två chokladkakor)
Och jag tror nästan att ni alla kan känna igen er i den allmänna hysteri som utbryter när knäcken ska hällas i formarna. Man skyndar sig så pulsen stiger likt ett intervallpass för att smeten inte ska stelna i skålen, men när pulsen närmar sig 180 tappar man den precision som krävs för att träffa den 0,5 cm "stora" formen och lyckas istället välta den. Försöker man resa en vält form välter man såklart även nästa genom luftdraget av sin rörelse eller genom att man droppar knäcksmet även på dem och det slutar med att 8 av tio knäckformar ligger och badar i smeten. Om man mot förmodan faktiskt lyckas hålla stressnivån i styr och därmed formarna stående har man uppenbart inte varit tillräckligt snabb vilket innebär att ju längre ner i botten av grytan man kommer, desto tjockare är smeten. Till slut är den så trådig och seg att det är näst intill omöjligt att ens få loss den, än mindre att klicka ut den och den fastnar i precis allt. På skeden, på handen, i grytan, på bordet, på plåten, på diskborsten och till slut står man där som pappa Rudolf, kanske inte med nedrivna tapeter och söndrigt golv, men väl med sönderbrända fingrar och oanvändbara husgeråd.

Julefriden är här.

Den mycket pedagogiska kokboken.
Notera de fina bilderna och den stora texten, hur skulle något kunna gå fel?
 





Slutresultatet, tro det eller ej, men faktiskt riktigt gott!

 

"Nu blir det fredagsmys..."

Det är då fanken att man har så mycket myror i brallan att man aldrig kan sitta still till nagellacket torkar. De som nyss var så fina ser plötsligt ut som skrutt och allt jobb var förgäves. Crap.

För övrigt finns det inte så mycket att klaga på just nu.
För det första är det helg, vilket bara det höjer livskvaliteten något. Känns i hela kroppen när det är fredag, veckans bästa dag.
För det andra har jag bara jobbat halva dagen och istället ägnat eftermiddagen åt att springa långpass i ett riktigt vackert vinterlandskap, i solsken, med helt okej temperatur och på riktigt bra underlag! Sådana här dagar förbannar inte ens vinterhatande jag snön, bara förundras över att det ska vara så himla svårt för kommunen att hålla vägarna i stan rena när bönderna kan hålla samtliga landsvägar i kanonskick. Synd att möjligheten till att ge sig ut på landet begränsas till de gånger man kan träna i dagsljus, men desto ljuvligare dagar som denna när möjligheten erbjuds!
För det tredje har jag hunnit fixa både fötter (behövligt med tanke på hur de misshandlas i löparskor dagarna i ända) och naglarna. (med mindre lyckat resultat)
Nu bär det av för födelsedagskalas hos morsan med sambo som båda fyller år. Lite fegt det där med att fylla år dagarna efter varandra tycker jag, borde inte vara tillåtet. Framförallt borde det inte vara tillåtet att slå ihop kalasen, vi blir ju blåsta på ett firande liksom.
Men, men, får väl äta desto mer tårta ikväll då...

Trevlig helg alla!

Vuxen

Insåg häromdagen att jag börjar bli gammal. Eller kanske inte gammal, men i alla fall ganska vuxen. Känns lite läskigt vilket egentligen är rätt konstigt, känns inte som om det var så länge sedan jag var typ 17år och gjorde allt jag kunde för att övertyga världen om hur vuxen jag var, nåde den som påstod något annat. Nu när jag så långt det bara går vill förneka min vuxenhet är det plötsligt omvänt och omöjligt att komma undan. Jag närmar mig 30.

Detta blev väldigt påtagligt när jag häromdagen tittade igenom startlistan på Tromsö Midnight Sun marathon som jag ska springa som en kul grej tillsammans med vänner och familj på midsommarafton nästa år. Jag skulle egentligen bara se så att min anmälan hade gått igenom och att jag var med i listan men när det efter mitt namn stod att jag tillhörde ålderskategori 30-39, började jag genast fila på ett mail till tävlingsledningen för att korrigera detta fel. Just när jag skulle trycka på ”send” insåg jag något hemskt, det var inte fel. I juni nästa år har jag precis hunnit fylla trettio. Jag blev helt förlamad av insikten att jag alltså numera inte en person som står med i startlistan som ung och frisk elitlöpare som liksom bara är med i den riktiga tävlingen utan indelning i någon ålderskategori. Nej, jag är alltså en kärring som måste ålderskategoriseras så att övriga deltagare blir upplysta om att jag är så gammal att jag liksom inte riktigt räknas. Självklart är man ju samtidigt med i den ”riktiga” tävlingen men jag kommer också att hamna i en lista med bara min ålderskategori, gamlingarnas kategori. Om någon av oss från de gamla ålderskategorierna placerar oss högt i den ”riktiga” tävlingen är det liksom en skräll och lite pinsamt för de där unga löparna i sina bästa år att ha blivit ifrånsprungna av någon oss som näst intill har rollatorn väntande vid målet. Nä, usch, tvingas jag dessutom ha någon sådan där speciell nummerlapp på ryggen som visar alla vilken grupp jag tillhör som signalerar att ”mig behöver ni inte oroa er för, jag är gammal och passé”, då tror jag att jag skiter i att starta.
Hmpf.

Den första chocken över denna insikt la sig ganska snart men trots att jag under några dagar har hunnit bearbeta det hela genom att försöka intala mig själv att 30år verkligen inte är någon ålder (klyscha) har jag ändå inte riktigt kunna släppa det där med att jag nog faktiskt är vuxen nu, på riktigt. För nu när jag har öppnat ögonen ser jag att alla tecken finns där runtomkring mig, överallt i min vardag dyker de upp, de där bevisen på att jag börjar bli gammal.

Idag hade jag på mig ett par varma och rejäla skor när jag gick till jobbet med de lite finare skorna i en påse i handen för att kunna byta om när jag kom fram. Att jag var tvungen att promenera genom samhället i fula, grova vinterskor och riskerade att träffa massa folk jag kände som skulle skratta åt mig rörde mig inte i ryggen. Det viktigaste var att vara varm och torr om fötterna. Jag tvekade heller inte en sekund på att förstöra min frisyr genom att dra på mig en mössa för inte är det väl värt en öroninflammation bara för att vara fin i håret?
Vuxen.

Julklappshetsen härjar så fort man går utanför dörren och överallt pratas det om alla julklappar som ska inhandlas. När jag får frågan om jag köpt alla klappar svarar jag, ärligt, att vi har i princip slutat med det där med klappar i vår familj. Alla är ju VUXNA och kan själva köpa det man vill ha, bättre att använda pengarna till något vettigt istället för en massa paket som ingen behöver. Inte heller känner jag någon större längtan efter julen mer än att det ska bli skönt att vara ledig, men julmat, gran och Kalle Anka känns väl inte superupphetsande direkt. Vad hände med de långa önskelistorna, förväntningarna och pirret i magen?

Vuxen.

Ja exemplen går att göra många; jag älskar att gå på bio men väljer helst inte bion här i Gislaved som alltid börjar klockan 19,00 då det ”blir så dumt med maten”, man kan ju inte äta innan (för tidigt) men inte efter (för sent). Jag dricker kaffe på maten och tycker att elvakaffe är ett mycket trevligt påhitt, tycker bridgeblandning är ett ganska trevligt sällskap framför ”På spåret” på fredagskvällen, hävdar att kalvsylta är en av höjdpunkterna på julbordet och häromdagen stod till och med ”Ring så spelar vi” på i köket när vi åt frukost.

Ultravuxen.

Det onekligen snabbt utför…

Ännu en helg som flugit förbi...

Så var ännu en helg till ända, tiden går verkligen sjukt fort just nu men det brukar ju vara ett tecken på att man har roligt. Och roligt har jag verkligen haft denna helg som till största delen spenderats i Göteborg tillsammans med bästa vännerna Nettan och Pelle som arrangerat en resa åt mig och min Jonne som tack för att vi hjälpte till på deras bröllop tidigare i år. I våra ögon borde det varit vi som bjöd dem på en resa som tack för att vi FICK hjälpa till på bröllopet, men det var tydligen inte ett alternativ...

Efter avklarat morgonpass i en något behagligare temperatur än fredagens 23 minusgrader gick färden mot staden i väst där dagen spenderades på stan för vansinnesshopping. För husfridens skull delade vi in oss i ett kill- och ett tjejlag vilket visade sig vara ett smart drag för när vi stötte på killarna som efter någon timme ansåg sig klara med sina inköp och redo att dra vidare till en sportbar för PL fotboll hade vi tjejer endast hunnit med en butik...

När fötterna värkte, kassarna var fulla och kontot tomt mötte vi upp med grabbarna och begav oss till hotell Gothia Towers där två fina hotellrum med fantastisk utsikt väntade på oss. Efter att ha svidat om till en sprillans ny klänning med tillhörande kavaj (ett par av mina så många lyckade inköp) samlades vi i restaurang Incontro för att äta deras Incompagnia meny. Vi bjöds på en helt fantastisk måltid där diverse italienska smårätter skickades mellan oss på fat likt man äter tapas i Spanien. Ett roligt sätt att äta där man äter långsamt och länge, där maten blir ett samtalsämne och ett mycket bra sätt att få testa en massa olika smaker och slippa välja bara en maträtt. Italienskt bröd, charkuterier, marinerade grönsaker, bruscetta, svamprisotto, kalvkind, ostar och blandade desserter levererades i ett perfekt tempo av den serviceinriktade personalen som dessutom tog sig tid att noga informera om både råvaror och tillagning. Helt klart bland det absolut bästa jag någonsin ätit och jag rekommenderar verkligen alla som har vägarna förbi Götet att boka bord och denna färdiga meny. Den goda maten i en miljö med sådär lite lagom stimmig stämning var perfekt för ett livligt sällskap om fyra som pratar och skrattar både högt och mycket och ger Incontro fem parmaskinkor av fem möjliga i betyg. Try it!

Kvällen avslutades sedan med en tur upp till Heaven 23, hotellets skybar på 23 våningen, som även det är en upplevelse utöver det vanliga där man redan i panoramahissen drabbas av svindel och väl uppe har en fantastisk utsikt över hela Göteborg och de tusentals lampor som just nu pryder det julpyntade Liseberg.

Efter en lång sovmorgon och en lyxig hotellfrukost for vi idag hemåt igen och väl hemma var det dags för mig att bli insläppt i min fina Jonnes längsskidåkarvärld. Han hade varit snäll och vallat upp mina skidor som i flera år stått nästan oanvända i källaren och idag var det dags för ett provåk. Jag har nämligen bestämt mig för att hitta något positivt med den här hemska snön och kylan varför möjlighet till träning i kombination med en gemensam aktivitet med min make (som är näst intill besatt av skidåkning) synes vara en bra grej. Mitt mål är att minst en gång i veckan hinna med en tur på skidorna mellan löppassen, dels just för att jag tror att det är grym alternativ träning för en löpare men nästan framförallt för skoj skull. Är nog dock en bit kvar innan det blir särskit skoj, innan det ger någon vidare träning och innan det blir särskilt socialt. Idag staplade jag nämligen mest runt likt Bambi på hal is och då jag hann ungefär 1km på den tid min make hann 1mil var den enda sociala biten med det hela att han behövde hjälpa mig både med att få fast händerna i stavarna och med att få loss pjäxorna ur bindningarna...

Nu väntar en ny vecka och när jag just i detta nu inser att det bara är ynka två veckor kvar till julafton känns det som om det hade varit lämpligt om något inköp i helgen hade varit något man kunde slagit in till en liten klapp.
Någon som har numret till tomten och hans nissar så att jag kan få lite akuthjälp?

Väder, vansinnesresa och en förstörd julklapp

Ingen har väl undgått det väderkaos som råderi  Sverige just nu, alla pratar om det, det skrivs spaltmeter om det itidningarna och varenda nyhetssändning på tv handlar just om vårt väder. Jag tänker inte vara sämre, dax att prata väder.
I morse på min morgonpassfria dag satt jag och åt frulle i godan ro samtidigt som jag tittade på nyhetsmorgon. Plötsligt hör jag hur det,som vanligt, börjar pratas om vädret igen. Normalt sett hade jag bara lyssnat med ett halvt öra för förlåt mina kära Stockholmsvänner, men för oss här ute i landet är det inte superintressant att dag ut och dag in höra om hur hemskt det är för alla stackars Stockholmare som är fullständigt lamslagna i snökaoset.Det kommer faktiskt snö även i andra delar av landet och även utanför Stockholms län finns det faktiskt bilar, tåg och människor som då har svårt attta sig fram varför det kanske inte direkt är som att man kastar sig på fjärrkontrollen och skruvar upp volymen när man för tusende gången får höra om ett inställt pendeltåg i Solna eller en bilkö i Södertälje. Men den här gången höjde jag volymen för dra på trissor, de pratade om Småland! Jag citerar: ”det har varit väldigt kallt på sina håll i landet, i GISLAVED i Småland har man i natt mätt upp temperaturer på -26 grader.”

Jag sneglar lite mot mitt fönster och tittar ut, jodå det såg onekligen ganska kallt ut. Sneglar även lite på termometern och konstaterar att nyhetsuppläsaren inte ljög, -23 grader.

Tackade Gud (eller tränaren) för att jag inte hade morgonpass på schemat och bad en stilla bön om att temperaturen skulle stiga under dagen så att dagens löpning skulle kunna bedrivas utan köldskador på snoken och igenfrostade ögonfransar likt Wassberg.

På tal om det hemska snöandet i Stockholm valde jag förresten kanske inte världens bästa dag när jag i onsdags satte mig i bilen för att köra 35mil till Trosa för att träffa en naprapat som min fantastiska klubb Hässelby fixat åt mig. Det är tydligen svårt att få en tid hos denna eftertraktade person så när klubben har löst att man får komma med två dagars framförhållning får det vara vilket väder det vill, kan min rygg/mage bli fixad är det värt att puttra till Trosa i 35km/h i snöstormen.

Så för att göra en lång historia (resa) kort startade jag hemifrån klockan 09,00, körde i snöstormen nonstop till Trosa, hann efter en lång resa där ungefär 4liter spolarvätska och tre par vindrutetorkare förbrukats nätt och jämnt med att käka en snabb lunch innan en timme undersökning och behandling väntade innan jag direkt vände hem och körde tillbaka samma sträcka. Knallade in genom min ytterdörr klockan 21,20 efter ungefär 10 timmars bilkörning på en sträcka som i normalfallet borde tagit ungefär 7 timmar och där jag troligen riskerat mitt liv både en och två gånger på de oskottade vägarna. Vansinnigt egentligen, men om man får tro naprapaten så var det värt det. Han tror sig nämligen ha fixat alla mina problem och om jag nu bara är duktig och gör hans styrke- och rörlighetsövningar varannan dag framöver ska felet inte behöva återkomma utan jag ska kunna springa utan problem forever and ever. Som bonus hittade han dessutom låsningar i min rygg som i många år begränsat mitt löpsteg och gjort att jag inte kunnat springa på ett optimalt sätt och inte haft möjlighet att koppla in alla muskelgrupper som behövs för att springa effektivt. Han var övertygad om att med hans hjälp ska jag, utan att egentligen förändra min löpträning, kunna förbättra mig med flera minuter på maran. Låter kanske lite väl optimistiskt, men det vore såklart grymt om han har rätt.
Tills vidare nöjer jag mig gott med att han lyckats fixa så att jag den senaste natten för första gången på länge kunnat sova som en stock utan att vakna med smärta, att min aptit plötsligt har återvänt och att jag inte en enda gång idag har drabbats av yrsel och illamående.
Det räcker långt, jag hade nästan glömt hur det känns att inte må dåligt och ha värk hela tiden!

Förutom snökaoset bjöd onsdagen även på en riktig julklapssflopp.

I vår familj och släkt har vi bestämt oss för att dra ner på julklapparna och inte ens jag och min fina Jonne brukar köpa något till varandra om man inte av en händelse råkar stöta på något som synes vara den perfekta klappen.
I år hade jag gjort just det, stött på den perfekta julklappen, och fixat en keps från Borussia Dortmunds officiella web-shop som jag visste att Jonne ångrade att han inte köpt när han var på plats i Dortmund senast.
Jag kommer ALLTID hem före Jonne från jobbet, ALLTID utom de dagar när jag åker tur och retur till Trosa i snöstorm. Just denna dag ankom såklart paketet och låt oss säga såhär, det var liksom ingen tvekan var det kom ifrån. En stor gulsvart låda med lagets emblem på stod utanför vår dörr och väntade när Jonne kom hem från jobbet varpå han ringer mig och frågar om jag har köpt en julklapp till honom? Även om jag anar ugglor i mossen svarar jag såklart att ”nej det har jag inte” varpå han säger att han i så fall undrar vem som har beställt ett paket från Dortmund till vår lägenhet, i mitt namn.
”Jaha, god jul då” är det enda jag ilsket får ur mig innan jag knäpper av luren. Vad fasen hände med den klassiska avin där man får hämta sitt paket på posten? Där fick man för att man gjort sig till. Scheisse.

Nähepp, dags att börja packa väskan. Imorgon ska vi visst bli bjudna på en resa till Göteborg med boende på Gothia Towers, femrätters italiensk avsmakningsmeny, shopping och massa tid tillsammans med våra underbaraste vänner.

Välkommen helgen!

Lite för kallt för min smak...

Jag har ju i alla fall två friska ben

Förbannade snön under dagens morgonpass.
Inte en enda väg var skottad och jag pulsade i den decimeterhöga snön i en fart som kändes som långsam promenad i kvicksand. När jag någon gång lyckades komma på en väg där någon bil redan hunnit köra och jag fick ett bilspår att springa i kände jag mig som en raket, värsta sprintern i toppform, till jag sneglade på klockan och insåg att den fantastiska sprintfarten motsvarade ca 4,37 min/km. Blir ingen 100m final på OS i den farten direkt. Inte i DM eller ens i Gislavedsmästerskapen heller skulle jag tro.  

Men på något sätt var det ändå lite kul. Jag hade ingen press på att farten behövde vara hög, jag hade inte krav på någon särskild distans utan kunde istället slappna av och försöka göra det bästa av situationen. Jag valde att se detta hinder som extra träning.

Så istället för att svära högt de gånger jag behövde kliva ut i diket för att undvika att bli påkörd av en bil (vägarna blir sjukt smala när de inte är skottade) valde jag att garva och ta några extra steg med höga knän i den djupa snön. Istället för att visa finger när lastbilarna rusade förbi i full fart och blåste stora snömoln mot valde jag att tycka att det var lite härligt med den mjuka snön mot mina kinder och när snön var som allra, allra djupast drömde jag mig tillbaka till den stekheta dagen i somras när strandetappen i Bornholm avgjordes. Strandloppet var oväntat nog min bästa etapp på hela Bornholmsveckan, kanske just för att vi här i norr de senaste åren fått vänja oss vid vargavintrar där snöpulsning (som på många sätt påminner om sandpulsning) är ett naturligt inslag i vardagen.

Efter en timme i snön fick det ändå vara slut på det roliga och när jag slog av klockan på parkeringen och var så trött att jag ville kasta mig ner och vila i närmsta snödriva kändes det ändå lite konstigt att vara nöjd med sitt pass när klockan visar en snittfart om 5.00 plus samtidigt som kroppen känns som efter en tuff tävling. Men det är bara att vänja sig, det är vinter, och jag väljer att tacka vädergudarna för att de planerade om mitt träningsschema så att den lugna morgonjoggen ersattes med en timmes tröskelpass. Extraträning som härdar. Så istället för missnöjd med dålig fart kände jag mig till och med duktigare än vanligt för efter ett sådant här pass har man liksom besegrat motståndet att ge sig ut, skrattat vädergudarna i ansiktet och visat att mig knäcker de inte i första taget. Man känner sig som en ostoppbar hårding som klarar alla utmaningar och övervinner alla tänkbara hinder.

Men strax fick jag lite perspektiv på mitt liv.

För när jag tittade upp genom snön som tyngde mina ögonfransar såg jag min rullstolsburne granne som på något sätt lyckats ta sig ut på parkeringen genom snön och nu väntade på sin taxi till jobbet. ”Du är inte klok, är du ute och springer i det här vädret, hur lyckas du ta dig fram?” frågar han.

Vad svarar man på det? Hur lyckas JAG ta mig fram?
Jag har ju liksom två friska ben som jag helt frivilligt har valt att slösa med genom att använda till att bara för nöjes skull pulsa runt i snön. Den utmanande träningstimmen kändes plötsligt ganska futtig jämfört med den utmaning det måste innebära att klara en vardag i rullstol. Att förbanna snön för att den är ett hinder som gör det svårt att genomföra träningen ter sig ju onekligen som ett pluttigt I-Landsproblem i jämförelse med att försöka ta sig till jobbet, till affären eller ens ut för att slänga soporna på oskottade vägar när man färdas i en rullstol.
Det var plötsligt inte jag utan min granne som visade sig vara den ostoppbara hårdingen som klarar alla utmaningar och övervinner alla hinder. Respekt.