Dag 3, PlayItas

Idag har varit den allra varmaste dagen än så länge, vilket verkligen kändes i kroppen redan på uppvärmningen till dagens första pass då pulsen rusade i topp och andningen satt i halsen innan vi ens börjat anstränga oss.
Passet inleddes med att vi joggade från hotellet till grannbyn där friidrottsanläggningen finns (5,5km) och efter att ha kört lite löpskolning och stegringar kändes det overkligt att jag skulle kunna klara genomföra passet då chocken över värmen höll på att ta kol på mig.
På mitt schema för dagen stod det egentligen 8*300m med riktigt lång vila (3min) men jag bestämde mig för att istället köra 400-ingar med kort vila (45sek) tillsammans med de andra då det dels är mycket roligare att ha sällskap och dels för att man såklart springer bättre när man får hjälp att hålla farten.
Cecilia och Jonas (ni vet, han som typ räddade livet på mig på Sthlm marathon) skulle köra 12st i 75-76sek fart med 45sek vila. För att inte trotsa min tränare genom att både köra för långa, för många och för kort vila bestämde jag mig för att köra 2*3*400m med en lite längre setvila.
Trots den dåliga uppvärmningen kändes det bra, riktigt bra, när vi väl var igång. Hade förväntat mig att gårdagens kvalitetspass skulle sitta betydligt värre i benen än det gjorde med tanke på hur lite kvalitet jag kört på sistone, men det kändes bra och lätt varför jag snabbt reviderade om min plan och bestämde mig för att köra 2*4*400 istället, alltså två intervaller extra.
Samtliga fyrahundringar passerade på ganska exakt 76sek vilket får anses vara helt okej under förutsättnignarna. Jag brukar normalt ligga några sekunder snabbare än så men då brukar jag också vila betydligt längre och dessutom ha mer kvalitetsträning i benen.
När jag var klar med mina åtta intervaller hade stackars Cecilia två kvar och samtidigt bestämde sig även vår lyxhare Jonas att kliva av. Cecilia såg helt förtvivlad ut och samtidigt helt förstörd av trötthet (såklart) vilket jag också hade gjort om jag hade haft tio fyrahundringar i benen och plötsligt inser at jag måste köra de två sista alldeles ensam i vinden. Men shit vad den tjejen har pannben, så fort den planerade 45sek vilan var slut startade hon ändå sin intervall och kutade iväg i sin vanliga fart. Inspirerad av hennes viljestyrka och av medlidande över hennes ensamhet bestämde jag mig för att "offra" mig och göra henne sällskap på den sista fyrahundringen också. Kan hon, kan väl jag tänkte jag och så kom det sig plötsligt att jag hade kört 9 fyrahundringar av bara farten.
Som det kan bli.

Sedan joggade vi hemåt och de där 5,5km hem kändes betydligt längre än på vägen dit när man nu var vansinnigt trött i benen och framförallt led en liten vattenbrist och därmed var vråltörstiga allihop. Vi diskuterade alla hur mycket isthe vi skulle dricka på rummet, hur gott det vore med en flaska vatten och började hallucinera om ett stort glas Cola med en citronskiva och mycket is.
Någon Cola fanns det tyvärr inte på mitt rum och eftersom jag bor så långt bort från receptionen man kan komma var det inte läge för min mörbultade kropp att promenera tillbaka för att inhandla denna magiska dryck. Istället blev det till att bälja i sig en flaska vatten halvliggande i solstolen på balkongen, så trött och blodsockerlåg så ni anar inte.
Tillsammans med ett stort gäng tjejer blev det sedan lunch på en liten restaurang vid havet. Tyvärr verkar restaurangerna fatta att vi tränande människor behöver rejält med mat varför luncherna tyvärr är helt kass. En räkomelett och en macka, på allvar? Vem står sig på något sånt?
För att orka med dagens andra pass var det inte annat att göra än att gå direkt från lunchbordet till supermarketen och handla på sig en komplettering med lite yoggi och frukt.
Mycket märkligt att inte hotellet, som har den rikligaste frukost- och middagsbuffé jag någonsin sett, inte kan stå med vettig lunch. Dåligt.

Gjorde sedan misstaget att tro att jag skulle bli piggare av att lägga mig och vila en stund innan dagens andra pass. Somnade som en stock och när jag trettio minuter senare skulle vakna till liv och snöra på mig löparskorna ångrade jag mig, för inte var jag direkt piggare, tvärtom.
Kände mig fullständigt mörbultad och som om jag blivit överkörd av en lastbil, två kvalitetspass på två dagar kan vara tufft i vanliga fall, men två kvvalitetspass när man inte har kört kvalitet på länge är mördande och det kändes overkligt att jag skulle palla med att springa distans samt komplettera med styrketräning. Men efter fyra-fem kilometer började kroppen vakna till liv igen, stelheten släppa och ju längre passet gick desto bättre blev det. Nu tror jag nästan att jag är mig själv igen och hoppas att jag ska ha lite ork kvar i benen till imorgon då 36km långpass står på schemat.
Ska bli ljuvligt att springa långt och långsamt som omväxling till de två senaste, tuffa dagarna.

På återhörande!

Sällskapet var trevligt, utsikten likaså men både maten och personalens service
lämnade mycket övrigt att önska...

Dag 2, PlayItas

En dag som inleddes på allra bästa sätt tillsammans med Ann och Johanna på en morgonjogg som inte startade förrän klockan 08.00 som en härlig kontrast till de morgonpass som normalt startar 05.30 hemma i vardagen. Vad som också var annorlunda mot en vanlig vardag i januari var att passet genomfördes i värme och solsken och jag njuter varenda sekund jag får springa i lätta skor och lätta kläder. Ytterligare en sak som skiljer ett lugnt morgonpass på PlayItas mot ett vanligt morgonpass är att här blir egentligen inga pass riktigt lugna för vart man än springer är det sinnessjukt mycket backar och det blåser helt stört mycket utmed havet. Jobbigt såklart, men det är ju bara att tacka för extraträningen!

Efter avklarad morgonjogg avnjöt vi hotellets frukostbuffe på uteserveringen med härlig utsikt över havet. En riktig långfrukost där vi över flera koppar kaffe ömsom pratade om ditt och datt, ömsom satt tysta och blundade med ansiktet mot den stekande solen och bara njöt.
Efter en lång trevlig stund släpade vi oss de få meterna ner till hotellets poolområde där vi med varsin bok attackerade solstolarna för ytterligare ett par avkopplande timmar.
Sedan var det dags för dagens andra pass, 8 * 500m backintervall med en total distans om 18km. Egentligen är det lite overkill att köra backintervall här då alla rundor man springer som sagt innebär backträning men eftersom min tränare beordrat detta var jag lydig och gjorde som han sagt. Det var ju inte direkt svårt att hitta en lämplig backe, ska man springa 500m backe hemma blir det nästan alltid en backe som planar ut någonstans på vägen, här gick det stadigt uppåt hela distansen. I kombination med vansinnig motvind blev det ett tufft pass, så tufft att det blixtrade framför ögonen och illamåendet var nära vid varje backkrön. Men ett grymt bra pass blev det och jag njöt av att illamåendet och smärtan kom av att jag tog ut mig och gav allt på passet och inte av mina magproblem vilket har varit fallet tidigare i höst. En härlig känsla att känna sig frisk!
Efter passet skyndade jag tillbaka till rummet för att byta till torra kläder och sedan delta i det timslånga stretchpass som arrangeras dagligen på anläggningen. Grymt att ha tid att ägna en hel timme åt att tänja stela löpmuskler, inte direkt något man hinner i vardagen hemma.

Nu har jag vilat en stund med ännu mera bokläsning på min fina balkong och det är dags att möta upp de andra för middag innan jag återigen kommer att stupa i säng för att ladda om inför en ny, härlig träningsdag.
Livet på en pinne.

Dag 1, PlayItas

Igår firades nyårsafton traditionsenligt tillsammans med bästa vännerna Nettan och Pelle och deras lilla Stella. Eftersom jag skulle iväg till flygplatsen för avresa mot träningsläger på Fuerteventura redan vid 05.30 på nyårsdagens morgon och min fina J snällt nog lovat att offra sig genom att följa med som chaffis var planen att inte låta kvällen bli alltför sen varför vi istället träffades redan på eftermiddagen för att hinna med alla skojigheter som ska hinnas med. Stella skulle grattas på tvåårsdagen, en trerätters middag skulle tillagas tillsammans, sällskapsspel skulle spelas innan vi skulle avsluta kvällen med att skåla in det nya året vid tolvslaget.
Självklart hann vi ju inte allt detta innan klockan var tolv varför uret trots allt ändå visade 01,30 innan vi kom i säng varför man inte direkt var pigg som en nötkärna när det var dags att stiga upp 3,5 timme senare. Gissar dock att det var något lättare för mig som faktiskt skulle iväg på något kul, än för Jonne som faktiskt bara skulle åka bil fram och tillbaka till Göteborg för att vinka av mig för så många suckar och så många fy fan som jag hörde denna morgon har mitt öra aldrig tidigare skådat. Men iväg och fram kom vi och vi hann t o m med att käka frulle på ett fik tillsammans innan det var dags för mig att gå till gaten.

Kalla mig löjlig, men det där momentet när vi skulle skiljas åt och jag liksom ensam skulle knalla iväg åt mitt håll medan han vände hemåt var överraskande jobbigt. Kanske för att jag väldigt sällan reser iväg utan Jonne som sällskap men kanske framförallt för att jag för första gången reste iväg helt utan något sällskap överhuvudtaget. Jag är en person som kan njuta av lugnet i att få vara själv och till och med gillar att vara ensam hemma, att få styra mina egna tider och jag kan verkligen njuta av att bara ha en bra bok som sällskap. Men ändå var det en mycket märklig känsla att sätta sig ensam på flygplanet, att ensam vänta på sin väska på bagagebandet, att ensam åka bussen från flygplatsen till hotellet och att ensam sätta sig på ballkongen och njuta av den fantastiska utsikten utan att kunna dela det med någon.
Jag måste ärligt erkänna att jag hann känna mig riktigt ensam där någon timme innan Ann från Spårvägen messade att Stockholmarna var på väg mot hotellet och att ett första gemensamt träningspass väntade klockan 17.00. Tur att de förbarmar sig över en ensam stackars smålänning på äventyr!

Så nu är vi igång med träningen och jösses vad det ska tränas, jösses vad underbart det var att springa i shorts och linne, att ha lätta skor på fötterna och framförallt att ha fäste i frånskjutet och inte kana runt på snömodd eller isfläckar. Trots den knappa sömnen kändes kroppen så lätt, som en kalv på grönbete och det var inte förrän efter avslutad träning när jag pustade ut i den "kabinbana" jag måste åka från receptionen till mitt hotellrum som ligger allra längst bort och allra högst upp på berget som jag kände hur trött jag faktiskt var. Hade det inte varit för att jag var vrålhungrig efter en dålig matdag som mest bestått av bananer och mackor på flygplanet och jag visste att en middagsbuffé av modell större väntade i hotellrestaurangen hade jag utan problem kunnat krypa ner i sängen och somna redan klockan 19.
Men det gjorde jag inte utan istället tog jag mig ner till matsalen och åt till magen stod i fyra hörn innan jag återigen tog kabinbanan tillbaka till rummet och nu äntligen ska få krypa till kojs och njuta av de nio timmar härlig sömn som väntar innan det är dags för morgonpass.
Ett morgonpass i solen, iklädd shorts, med träningssällskap och med havet som närmsta granne. Nej, värre kan man allt ha det. Mycket värre.

Den här utsikten blir nog inte särskilt svår att stå ut med...

Jossans årskrönika 2012

Januari:

Ett fantastiskt träningsläger på PlayItas avklaras i perfekt löparväder, på en perfekt anläggning med underbara löprundor, fint boende och bra mat. En rolig och givande träningsvecka som gav mig riktigt bra träningspass i sällskap med sporrande träningskompisar och framförallt fick jag med mig tändvätska och motivation inför stundande säsong.  

Februari:

Europacupen i Terränglöpning avgörs i Castellion. Min första resa tillsammans med de nya klubbkamraterna i Hässelby där vi fick gott om tid att lära känna varandra efter att ha tillbringat ett extra dygn på flygplatsen i Amsterdam och några extra timmar i Paris på grund av inställda flyg. Bästa formen av teambuilding där vi fick hjälpas åt att köa för nya flygbiljetter, fixa tandborstar, boka hotellrum och jaga nya löparkläder.
Väl på plats gick tävlingen inget vidare för laget men personligen gjorde jag i mina ögon ett lopp långt över förväntan och åkte därför ändå hem med positiva vibbar.

Mars:

Springer säsongens allra bästa race på Haag halvmarathon där jag oväntat krossar perset med över 1,5 minut och springer in på tiden 1,16,52. Sprang med en känsla i kroppen jag aldrig tidigare upplevt där jag kände mig outtröttlig, oövervinnerlig och nästan oberörd trots den nya höga farten. Förväntningarna inför 2012 steg markant, känner mig vid den här tidpunkten oslagbar och starkare än någonsin.

April:

Terräng SM avgörs i Linköping. Jag utmanar mig själv genom att våga ställa upp på båda distanserna trots att jag vet att jag är svag i terrängen och trots att jag vet att jag kommer att placera mig långt bak i resultatlistan men springer ändå med glädje då allt som har med löpning att göra just nu känns fantastiskt. När man är stark är allting roligt, belönas med ett lagbrons på 4000m.

Jag och Hanna Bartholomew på terräng SM.
En bronspeng för mig och Hässelbys andralag, en individuell bronspeng för Hanna
och en guldmedalj för Hässelbys förstalag.
All anledning för oss att se nöjda ut!

Maj:

Floppar totalt på Göteborgsvarvet genom en sjätte plats på SM och en tid mer än tre minuter sämre än i Haag. Inför start kunde jag efter succén i Haag inte annat än hoppas/sikta på min första individuella SM-medalj, men något går snett. Jag kräks efter halva loppet och har inget minne av hur jag tog mig de sista kilometerna till målet. Väl framme kollapsar jag och får ligga i sjukvårdstältet med dropp istället för att fira en lyckad prestation.
Fruktansvärt tungt och en oerhörd besvikelse.

Juni:

Hinner inte sörja särskilt länge efter Varvet innan jag ställer om för fullt fokus mot maraton SM i Stockholm där en klar chans till revenge väntade. Åker till sommarstugan i Falkenberg helgen innan loppet för att ladda i lugn och ro i min absoluta favoritmiljö. Laddningen blir till en urladdning när jag drar på mig magsjuka och istället för bra träning och uppladdning ligger febrig och kräks hela helgen. Dröjer ända fram till torsdagen, två dagar innan loppet, innan jag kan äta igen och jag ger såklart upp hoppet om en topplacering men bestämmer mig ändå för att försöka. Startar loppet i min vanliga utgångsfart men näringsbristen efter magsjukan i kombination med den extrema kylan gör att jag vid 35km krampar i hela kroppen och inte längre kan ta mig framåt. Brytbuss till målet och två uppsvullna, röd/blå vader med blödningar som inte släpper förrän två veckor efter loppet blir belöningen för min dumhet och dumdristiga envishet.
Ännu en enorm besvikelse och det känns som om säsongen är slut när mina två chanser att nå min stora målsättning, att ta en individuell SM medalj, har gått i stöpet inom loppet av tre veckor. Hur går man vidare?

Juli:

Springer jubileumsmaran som hare åt min lillebror och känner mig i kanonform, att springa tillsammans med honom och bara ha roligt hela loppet var en fantastisk motivationshöjare och ett sätt för mig att hitta glädjen i löpningen igen efter de tunga bakslagen på SM tävlingarna. Det ger mig en enorm glädjeboost och tävlingssuget till Etape Bornholm blir enormt så när jag åker till Bornholm är jag förvisso osäker på min form men taggad till tusen för att ha roligt med tävlingar i en hel vecka!
Persar redan första dagen med att för första gången gå SUB36 på milen och efter det flyter resten av loppen på av bara farten vilket resulterar i det ena bra racet efter det andra och efter 5 dagars tävlande står jag på pallens tredje plats. Jag är tillbaka!

Med bröderna inför ett av årets roligaste, om än inte snabbaste, lopp.

Jag och Hammarbys Charlotte Karlsson gjorde vad vi kunde för att visa
danskarna i Bornholm vad vi svenskar går för.
Slutade med tredje plats för mig och fjärde plats för Charlotte.

Augusti:

Friidrotts SM, 5000m och 10 000m. Har inga förväntningar på ramskjutna placeringar men målsättningen är att slå pers på båda distanserna och när helgen är slut och jag far hemåt med tåget har jag just det med mig i bagaget – 17,18,99 och 35,38,45. Nöjd och glad över att formen verkar hålla i sig börjar jag blicka framåt mot Berlin där den verkliga revengen efter Stockholm maraton ska komma, där jag ska få ett nytt pers även på maraton och där jag ska visa för mig själv att floppen i Stockholm var en engångsföreteelse. Projekt hårdträning och formtoppning inleds. 

September:

Berlin maraton. 17e plats, 2,49,53. Nä, inte alls vad jag förväntat mig när jag ställde mig på startlinjen full av självförtroende med massa bra träning i ryggen med superlätta långpass på 40km och fina personliga rekord på alla kortare distanser som visar att även farten finns där. Jag vet att jag kan persa även på min specialdistans, jag vet att jag är bättre än förra året och drömmen om att slå Smålandsrekordet på 2,42 känns väldigt realistiskt.
Men ändå går det inte. Kramp i magen /mellangärdet efter 25km förstör loppet och jag får nöja mig med att plåga mig i mål på en halvtaskig tid. Ännu en besvikelse.

Oktober:

Träning, träning och träning efter att ha beslutat mig för att ge maran en chans till i år genom en start i Florens maraton. Vet fortfarande att jag har bra marathontider i mig, tänker att kramperna i Berlin var en tillfällighet och att utan dem persar jag lätt i Florens.
Men för var dag som går blir kramperna värre. Distanspassen funkar helt enligt plan men kvalitetspass efter kvalitetspass måste jag plåga mig igenom med smärta och obehag och tiderna är långt ifrån min normala nivå. Motivationen sviker när jag får slita varje dag, känner mig seg och trött då säsongen som egentligen skulle vara slut förlängs med 6 veckor och jag börjar undra varför jag ens håller på med löpning. Försakanden som jag gladeligen gör vanligtvis för att satsa maximalt känns plötsligt som uppoffringar och jag önskar mig ett vanligt liv. Finner ingen glädje i att springa men tvingar mig ändå ut på alla pass, helt enligt plan. Men för varje misslyckat pass växer paniken inför maran, självförtroendet sjunker och allt känns ännu tyngre. För varje lyckat pass tänds istället hoppet, nu vänder det men kan fortfarande inte besluta om jag ska starta eller inte.

November:

Åker till Florens och har beslutat mig för att springa, men känner mer en längtan över att få det överstökat än längtan efter racet. Väl på plats tänds dock en liten gnutta glädje, på sportmässan dagen innan lopp dras jag med i stämningen och börjar längta och när jag står på startlinjen känns allt som vanligt, även om jag i bakhuvudet såklart vet att så inte är fallet.
Väcks smärtsamt ur min dröm redan efter 5km när kramperna i mellangärdet börjar och sedan är det ett krig mellan huvudet och kroppen hela vägen in i mål. Huvudet vägrar att bryta, medan min kropp inte alls vill springa marathon. Jag tar mig i alla fall i mål på 8e plats med min sämsta maratid på tre år, 2,54,30, men är ändå på något sätt stolt, glad och nöjd att jag i alla fall försökte och att jag klarade att genomföra loppet

December:

Nästan direkt efter Florens återvänder glädjen i löpningen igen, även om kroppen fortfarande helst inte ville vara med. Som om en sten lyftes från mina axlar när pressen över en stundande tävling försvann och jag inte längre behövde gräva ner mig för ett misslyckat träningspass eller stirra mig blind på klockan när jag sprang. Tränaren ger mig två veckor där jag får springa hur långt jag vill, när jag vill och hur fort jag vill och från att ha trott att detta skulle resultera i att jag mest låg på soffan blev det istället en hel massa pass för nu var det ju plötsligt kul igen. Njöt av att springa i den fart som kändes bra för dagen, att kunna njuta av omgivningarna och inte känna några måsten. Sov en extra timme på morgonen om jag kände för det, käkade en extra bulle till kaffet om jag var sugen och gjorde saker som jag aldrig hinner göra annars när två träningspass och jobb ska hinnas med var dag.

Och nu är jag återigen tillbaka i träning och sugen på att satsa.
Löpning innebär glädje, magen mår bättre för var dag av medicinering, jag längtar till passen och njuter av att återigen fylla mina dagar och mina tankar med löpning. Börjar försiktigt blicka framåt och fundera på vad 2013 kan ha att erbjuda, fnula på nya målsättningar och längta efter att åter få stå på startlinjen och känna mig stark och i toppform. Inleder det nya året med ett träningsläger på Kanarieöarna där jag hoppas på det slutliga kvittot att min kropp återigen är redo för hård kvalitetsträning samtidigt som jag ska njuta av härliga distansrundor i solen på snöfria vägar.

2013, här kommer jag!

Ser fram emot soliga tävlingar i korta shorts, tävlingslinne
och kanonform under 2013!

 

Softish mellandagar

Då var julen slut för den här gången och i år får julen bra betyg, trots att jag normalt sett inte är någon julälskare. Ser vanligtvis bara stressen över allt som måste fixas, känner det dåliga samvetet över att inte räcka till för att träffa alla som borde träffas och pressad över att allt ska vara på ett visst sätt. Men i år har jag känt annorlunda och det har verkligen bara varit mysigt, trevligt och rofyllt - troligen just för att helgen innehållit lite extra dagar då den inleddes med lördag och söndag innan julafton och man därmed fick tid att fixa i lugn och ro och tid att varva ner innan helgen kom. Underbart.

Det värsta är att tiden går så fort när man har roligt. Julafton har jag ju skrivit om i tidigare inlägg, juldagen spenderades i samma anda fast den här gången hos mamma tillsammans med hela familjen, sällskapsspel och god julmat lite annorlunda mot den traditionella maten. På mamma och Esas julbord dök det b la upp en marockansk apelsinsallad, en spenatpaj och givetvis höjdpunkten - Esas supergoda kålrotlåda som jag längtat efter sedan förra julen.
Sedan följde annandagen där släkten byttes mot ett helt gäng hemvändande vänner från olika delar av landet som alla var hemma hos sina familjer över jul och tog sig tid att även besöka oss.
Älskar att få ha folk hemma, att få fixa med mat och att få vara värd och anstränga mig för att få alla att trivas. Tyvärr finns det alltför sällan tid till detta, men kanske njuter jag därför desto mer när det väl blir av!

När man inte har ett jobb som ska skötas har man ju dessutom massor med tid att utöver alla roligheter även få in massor med träning utan att ens behöva stressa eller pussla.
Jag känner klara förbättringar i min mage/rygg för var dag och jag har så smått börjat smyga in lite kvalitet i de annars så distansfyllda träningsveckorna och det märks tydligt att min kropp klarar hårdare och hårdare träning för var dags medicinering.
Idag var det därför dags för ett litet test, intervaller har funkat okej en tid, nu skulle jag försöka köra lite snabbdistans och se vad min mage tyckte om det.
Löpbandshatare som jag är, och ännu mer löpbandshatare som min tränare är, kom vi ändå överens om att det idag var läge att köra inomhus - dels för att lättare kunna avbryta om magen inte ville vara med, dels för att slippa riskera att bryta benen på blankisen ute.
Avklarade 5000m i 3,36 fart följt av 2000m i 3,30 fart och magen/ryggen kändes precis som vanligt! Vilken julklapp, hoppas innerligt att det håller i sig!

Efter en timmes kompletterande styrketräning på gymmet är det nu dags att attackera butikernas mellandagsrea och därefter kika lite på vår nya lägenhet. Underbart att veta att det trots alla aktiviteter ändå kommer att finnas gott om tid kvar på dygnet för att ge sig ut och slira på isiga vägar på kvällens distanspass utan att behöva försaka något annat.
Älskar ledigheten och den extra tiden det innebär och säger tack till Jesus för att du är född.

Hoppas även ni därute har möjlighet att vara lediga och njuta av allt vad det innebär!

Jul, jul strålande jul

Julafton börjar närma sig sitt slut och som vanligt förundras man över hur fort denna dag försvinner förbi. Efter alla förberedelser skulle man vilja pausa tiden en stund för att dra ut på det hela, men då det ju är en omöjlighet får jag nöja mig med att summera dagen och vara glad att jag fått lägga min tjugonionde lyckade julafton till handlingarna.

Dagen har varit fantastiskt mysig. Inleddes med en julfrukost tillsammans med min storebror och familj, dock utan min fina J som traditionsenligt gav sig iväg i arla morgonstund för rådjursjakt med sina kompisar.
Jag ägnade morgonen åt att göra vad jag kunde för att trissa upp lilla brorsonen Hugo att förstå hur spännande det är med julklappar och att tomten ska komma. Men trots att jag både skakade och petade på paketen ville han hellre leka med sitt gosedjur och titta på fåglar genom fönstret och förstod inte alls varför faster var så uppspelt och konstig.

Efter en stunds busande var det dags för mig att ta på löparskorna och bege mig iväg mot jullunchen hos Jonnes mormor och morfar. För att spara tid var det bestämt att jag skulle springa dit och Jonne ansluta direkt från jakten. Då det hade snöat ungefär 15cm under natten och vägarna på den redan tunga, backiga vägen till jullunchen var dåligt skottade blev det ett ganska tufft pass. Som tur var visade sig min kropp från sin allra bästa sida så trots detta blev det en fin runda där jag njöt hela vägen och som grädde på moset efter 20km avslutades med att svärmorfar mötte mig i dörren och informerade mig om att bastun var precis lagom uppvärmd för frusen löperska. Det kallar jag lyx.

Sedan följde det traditionsenliga firandet med dopp i grytan och tupplur framför Kalle Anka innan det var dags att återvända hem (i bil den här gången) för att fortsätta firandet tillsammans med mina syskon, svägerska, syskonbarn och pappa.
För första gången på många år hade vi en tomte som delade ut klapparna då vi tyckte att det var dags för Hugo att stifta bekantskap med den röda, skäggiga gubben.
Lillebror fick äran att gå ut och "köpa tidningen" och det var en något konfunderad och reserverad, dock inte särskilt rädd, Hugo som välkomnade tomten och hans paket.
Som vuxen bryr man sig ju inte särskilt mycket om vad som finns i paketen (även om jag såklart är grymt tacksam för de fina hårprodukter, böcker och rosa Sony- hörlurar som fanns i mina paket) så höjdpunkten var helt klart när Hugge öppnade paketet med en Barbaskön i modell större. Oslagbart när han blir helt till sig och inte vet hur han ska bete sig och ömsom skrattar, ömsom viftar okontrollerat med armarna, hoppar och tjuter av glädje innan han efter en stund spontant går fram och kramar Barbaskön.
Äkta glädje, julen är verkligen barnens högtid!

Efter ett par omgångar sällskapsspel och några knäck för mycket i magen är det nu dax för sängen så man kan ladda om inför ännu en julafton imorgon - fördelen för oss med skilda föräldrar som får dubbelt av det roliga.

Hoppas ni alla har en fin jul!

Dan, före dan, före dopparedan...

En dag som inleddes med distanspass tillsammans med lillebror i vackert vinterväder. Vi valde en vacker, om än backig runda, ute på landet och det var som alltid lika underbart när man kommer utanför stan och får springa utan en bil, utan en människa i sikte. Man får verkligen total lugn, ro och tid att tänka eller som idag, tid att prata ikapp med en lillebror man inte träffar alltför ofta.
Efter två backiga, kalla men trevliga mil valde lillebror att vända hemåt. Själv valde jag att ge mina obefintliga rump- och lårmuskler en liten julklapp och sprang därför de avslutande 12km på en ännu backigare runda - har man bestämt sig för att bygga muskler så har man. När 32km hade gått och jag var lagom mör i benen, självklart efter backarna men kanske framförallt för att jag var totalt stelfrusen efter att inte ha klätt mig ordentligt, fick det vara nog även för mig och jag vände hemåt. Väl hemma belönade jag mig själv med en 30min lång och varm dusch och för att höja julstämningen bytte jag återhämtningsmellisen mot en näve knäck och en varm mugg glögg. Julmys på hög nivå.

Därefter var det dags att ge sig ut i butikerna för att inhandla julmaten till julaftonens kalas. Trodde jag var smart som väntat in i det sista med förhoppningen att den värsta hysterin med folk på Ica skulle lagt sig. Jag hade rätt, det var ganska glest i butiken denna dag. Tyvärr inte bara glest på folk utan även glest på mat.
Jag höll mig lugn när den färska brysselkålen fick bytas mot fryst, när svagdrickan kommer att få ransoneras då det endast fanns fem 33cl flaskor att tillgå och när det fina julgransglittret fick ersättas med sådant där fult glitter man fick ha i håret på dagis när man var tärna
Men när jag insåg att det inte fanns en enda julskinka i butiken började det bli jobbigt, riktigt jobbigt, för inte blir det väl jul utan julskinka?! Paniken började sprida sig och jag såg framför mig en eftermiddag jagandes skinka runt halva Småland, alternativt en eftermiddag där jag själv skulle behöva hitta lämplig gris att stympa.
Går fram till charken för att handla pate när jag kommer på att i charken säljer de ju även färdigskivad skinka. Färdigskivad julskinka torde ju komma från en hel julskinka och min fantastiska skutledningsförmåga leder då alltså fram till att någonstans där bakom disken måste alltså en hel julskinka ligga och lura. Så jag frågar helt enkelt om man istället för skivad skinka per hekto kan få köpa deras hela skinka? Det får man såklart, även om jag av blicken att döma troligen var den första för dagen som kommit på den iden. Medan de väger upp skinkan hör jag hur de börjar diskutera om de ska ge någon rabatt om man köper så mycket. Först då slår det mig att det kanske hade varit smart att fråga om priset först, inser att en färdigkokt, färdiggriljerad skinka som är avsedd att säljas i skivor per hekto förmodligen har ett rätt saftigt kilopris.
Men ärligt talat, två dagar innan julafton, med det sista i butiken som liknar en grisrumpa hade de ett rätt bra förhandlingsläge, de visste att jag skulle betala vad som helst.
Så i år äts vår julskinka, förmodligen Sveriges dyraste sådan, med andakt. Den som planerar att lämna svålen, peta bort griljeringen eller skära bort kanten göra sig icke besvär att ens komma hit.

Med kylen full av (dyr) julmat, for vi sedan vidare i jakten på julstämning och avnjöt den årliga julkonserten i Båraryds kyrka som alltid är lika bra och alltid avslutas med alla tiders bästa julsång, O Helga natt. Precis som det ska vara på julen, man ska inte ändra på något, allt ska följa traditionen.
Så när vi väl kommit in i stämningen kunde vi ju inte annat än att avsluta kvällen med att klä granen, hugga in på julskinkan, äta lite julgröt (som egentligen ingen av oss gillar, men ska man ha julstämning får man bita ihop), slå in lite julklappar och lyssna på julmusik.

Jodå, det blir nog jul i år också.