Min skatt

Dax för en hyllning till världens bästa Jonas. Denna man som inte bara är min fantastiskt fina äkta hälft och livskamrat utan också världens bästa coach och supporter.
Efter att i två dagar ha legat i feber klev han upp i morse, petade i sig två Alvedon, hjälpte mig reka en lämplig löparrunda om 40km på googlemaps, kollade målgången på Paris marathon tillsammans med mig (och lovade att någon gång följa med mig dit) innan han sedan följde med mig ut på mitt långpass.

Ett långpass som avklarades i det underbaraste av vårväder för min del, men som för min vätskelangande make med feber fick avklaras i bil då cykling inte var lämpligt i hans tillstånd och därmed fick han alltså inte ens njuta av vädret.
Tror inte att han själv förstår vilken hjälp han bidrar med, dels för att passet blir lättare när kroppen får påfyllning av energi med jämna mellanrum, men kanske nästan framförallt för hur mycket roligare det blir när man vet att var femte kilometer får man någon att prata med en stund. Aldrig har ett långpass känts så kort, aldrig har det känts så löjligt lätt och aldrig har det väl varit så roligt!

Min fina Jonas kanske inte är mannen som bevisar sin kärlek med att komma med rosor varje dag, leverera chokladhjärtan på löpande band eller bjuda på romantiska middagar men att spendera 3 timmar, 7 minuter och 20 sekunder i en bil för att frugan ska få optimala träningsförhållanden - det är kärlek det.

Tomt i tanken

Under frukosten i morse satt jag och surfade runt lite på nätet och läste bl.a. AKleist blogg på löparsajten "Löpning för alla" där det senaste inlägget hade den passande rubriken "mil slaktar ben".
Passande på så sätt att vi verkade vara lite i samma läge just nu, båda med en tävlingshalvmara i benen följt av i princip ingen återhämtning utan istället massa, massa mängd.
Eftersom jag inte har någon uppfattning om hur just han tränar slutar jämförelserna där, men kontentan av hans inlägg var i alla fall att springer man många mil kommer det till sist en dag när benen är så mosiga att man blir tvingad till att, mer eller mindre frivilligt, ta en vilodag.
Jag tänkte verkligen när jag satt där med min ostmacka och mitt kaffe och läste om de slaktade benen att jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag når samma stadium men bad till högre makter att jag skulle klara de två dagar som återstår till måndagens planerade vilodag utan att komma dithän. Har ett snitt på 30km per dag denna vecka och kroppen har trots denna, för mig, stora löpmängd levererat förvånansvärt bra fart på tröskelintervaller, bra känsla på grisiga backintervaller och framförallt har snittfarten på mina lite lugnare distanspass alla krupit ner mot 4,20 fart mot sedvanliga 4,30.
Men till slut blir man tvungen att betala...

Gav mig ut vid åttasnåret i strålande solsken och ett underbart vårväder för 2,5 timme lugn distanslöpning. En helt underbar förmiddag skulle det bli med ledigt från jobbet, favoritpass på schemat (lugn fart, lagom långt) vårkänslor i kroppen och där lyxpasset skulle krönas med en rehabbehandling på fantastiska Amadeuskliniken som är snälla nog att sponsra en seg och mörbultad löpare med både massage och kiropraktorbehandlingar.
Allt började bra med samma härliga känsla i benen som tidigare i veckan, och trots att jag på tränarens order försökte hålla igen lite på farten kunde jag bara inte få benen att gå långsammare än 4,30 fart. Det gick liksom inte bromsa dem, hur jag än försökte.
Så på lätta ben sprang jag och njöt av fågelkvitter, solsken och fantastisk löpform fram till ca 15km då det plötsligt hände något med min kropp.
På en sekund förvandlades den pigga kroppen som svävade över marken till en kropp som kändes som den sprang i kvicksand. Det fanns plötsligt ingen som helst energi kvar i kroppen och jag kände mig helt matt, dimmig i synen, yr, konstig, fumlig men jag kan inte påstå att musklerna i benen eller benen överhuvudtaget kändes särskilt tunga utan det var mer som om hjärnans signaler till benen att springa liksom plötsligt inte gick fram längre. Farten sjönk från en stund till den andra med säkert en halvminut/km och i backarna jag tidigare knappt märkt av kunde jag plötsligt knappt längre ta mig uppför springande.
Soppatorsken var ett faktum.

I det här läget är det inte kul att veta att nästan 20km löpning återstår innan man är hemma och det är i detta läge man förbannar sin bekvämlighet och sitt övermod där jag bestämt mig för att strunta i att ta med mig någon energi då jag just käkat frulle innan passet och räknade med att energin lätt skulle räcka de 2,5timme som jag skulle vara ute innan påfyllning åter skulle ske.
Det brukar det göra.
Tyvärr funkar tydligen inte kroppen som den "brukar göra" när man har en tiodagars period med så många mil i kroppen som i kombination med de sedvanliga alternativpassen resulterat i många, många timmars fysisk aktivitet var dag. Då finns det tydligen inga reserver kvar så jag gissar att min rejäla "ladda inför pass frulle" gick åt för att täcka det redan skrikande energibehovet från gårdagen, dagen innan dess och dagen dessförinnan varför jag gick tom redan efter dryga timmens löpning.

Det positiva i det hela är ju att det är ett problem som är snabbt avhjälpt. Efter att mer eller mindre ha krupit hem de sista två milen tömde jag skafferiet på de snabba energikällor jag kunde hitta och förvånades över vilka underverk choklad, banan och blåbärssoppa kan göra för en blodsockerlåg kropp. En dusch på det så var jag återigen människa nog att först kunna uthärda massagen som gör så ont under tiden men så gott efteråt och faktiskt även hitta energi att jobba några timmar på eftermiddagen.
Dagens lärdom, mina vänner, blir således att aldrig springa långa distanspass under tuffa träningsperioder utan att ha någon form av energipåfyllning redo i fickan, tro en som vet.
Till helgens planerade 40km pass blir det således till att engagera maken för en cykelutflykt i solen med tillhörande langning åt springande fru där förhoppningsvis cykelturen avslutas med en sväng om pizzerian.

Mil slaktar inte bara ben, de slaktar energireserver...

Sömn

Läste en intressant artikel av någon hälsoguru som skrev om vikten av att sova ordentligt, särskilt i samband med hård fysisk aktivitet. Han beskrev precis hur sömnen läker kroppen på allra bästa sätt under sömnen, att det är den bästa återhämtningen, att bra sömn kan förebygga fetma och hjälpa kroppen undvika många andra sjukdomar - allt sånt som vi vet men kan behöva påminnas om ibland.
Jag är fullständigt med på noterna, jag upplever själv att jag mår rent dåligt om jag inte får minst åtta timmars sömn varje natt och mer än en gång har jag räddat en begynnande förkylning genom att sova några extra timmar på natten. Sista veckan inför viktiga tävlingar ser jag alltid till att få någon extra timme sömn varje natt då jag upplever att det ger klart bättre förutsättningar att prestera på topp och jag tar alltid alla chanser jag får till en extra liten tupplur (sova middag på helgen är ett måste!)

Men hur mycket sömn är egentligen tillräckligt?
Den hälsoguru som skrivit nämnda artikel hade en intressant teori om att man för varje tränad timme skulle lägga till en timme sömn för att få en optimal balans mellan träning och vila.
Det låter ju helt fantastiskt och som något jag gärna skulle anamma men samtidigt låter det som en utopi för jag ser här ett tydligt problem i att få ihop dygnets timmar.
För låt säga att mitt grundbehov av sömn är åtta timmar. Lägg då till att jag tränar ca tre timmar per dag och alltså då även bör sova tre timmar extra så är fjorton timmar av dygnet förbrukat. Sedan ska man kanske jobba åtta timmar, då är vi uppe i 22 timmar. Kvar finns då alltså endast två timmar som ska räcka till att äta och laga mat, klä sig och duscha, transportera sig till och från jobbet, borsta tänderna, bädda osv. Ja, ni förstår, jag får det liksom inte riktigt att gå ihop...

Jag läste därför artikeln igen i hopp om att hitta en annons där det kunde framgå var den där människan köpte sina extra timmar på dygnet, tyvärr utan resultat. Kanske borde man maila och fråga?
Tills vidare får jag dock fortsätta mitt ohälsosamma leverne och riskera min hälsa och mitt välbefinnande, invänta den begynnande övervikten och försöka nöja mig och njuta av de ynka åtta-nio timmar i bingen som mitt (likt alla er andras?) dygn räcker till.
Sov gott.

Vardagslyx

Nähä, om man kanske skulle ta sig en kopp kaffe till medan man tittar på fönsterputsarna som gör våra fönster fina i vårvädret?
Det är jag allt värd.

En glad påsk

Underbara långhelg!
Älskar att vara ledig från jobbet och hinna träna, träffa vänner och familj, pula hemma, sova så länge man vill utan att behöva stressa eller pussla för att få tiden att gå ihop.
Älskar att meteorologerna har fel och att det utlovade skitvädret med snö och kyla lyser med sin frånvaro och istället lämnar plats åt strålande sol och härliga plusgrader dag efter dag.
Älskar att bo i ett hus med liten trädgård och en altan där jag kan sitta i lä med ansiktet mot solen och njuta av känslan att våren är på väg.

Helgen har verkligen varit underbar.
Började redan i torsdags då jag efter en halvdag på jobbet och tre träningspass spenderade kvällen hos mamma med sambo med allt lyx en kväll med mammavård innebär med god mat, massa prat och att få ligga i soffan och kolla på tv utan att ens känna att man måste anstränga sig för att vara trevlig. Man får bara vara liksom, på ett sådär avkopplande sätt som man bara kan vara hos sin mamma.
På långfredagen snörades löpaskorna på för en färd mot svärmors residens och jag blev ännu en gång påmind om vilken lyx det är att ha en familj som erbjuder ett så bra och engagerat stöd i min löpning. Jag startade hemifrån vid 14 tiden efter att ha packat bilen med ombyte till kvällens släktmiddag samt lite olika flaskor sportdryck och även en ny sorts Gel som jag tänkte vänja min kropp vid inför maran i Linz. 30 minuter efter min start satte sig min fina J i bilen och körde ikapp mig för att langa en dos sportdryck och erbjuda sitt sällskap från bilfönstret några minuter.
Han fortsatte därefter sin färd mot sin mormor och morfars hus 7km längre fram och lämnade vattenflaskan på muren innan han gick in för att jag skulle få ytterligare en påfyllning när jag passerade en stund senare. Efter att ha sett mig springa förbi avvaktade han ytterligare en halvtimme innan han återigen körde ikapp mig, gav mig en Gel och körde en omväg på ett par mil för att lagom möta mig när 5km av rundan återstod för en sista påfyllning av sportdryck.
Väl framme efter 2tim och 45min löpning hade svärmor värmt upp bastun åt mig, lånade ut ett par veckotidningar och gav mig sedan en timme i lugn och ro i värmen för återhämtning innan jag tillsammans med övriga släkten kunde måla några ägg och sedan sätts mig till bords för en riklig påskbuffe som lagats utan att jag ens behövt lyfta ett finger. Bortskämd? Jodå, och jag gillar't!

På påskafton var det vilodag med tillhörande sovmorgon och sedan väntade shopping, fika på stan och grillning med Nettan, Pelle och lilla Stellis hos oss på kvällen.
Eftersom vi nu är så vuxna att det finns små barn med när det är dags för fest blir kvällarna sällan sena med resultatet att vi kunde vakna tidigt på påskdagen. Eller tidigt och tidigt, jag hade ju olägligt nog missat att klockan skulle ställas fram med resultatet att efter att jag trott att jag hade gott om tid att ligga och dra mig plötsligt fick hoppa upp ur sängen med eld i baken för att hinna mina backintervaller innan våra lunchgäster skulle dyka upp. Tur att jag tryckt i mig rejält med påskgodis kvällen innan så jag kunde leva på sockerkicken, för någon vidare frulle fanns det inte tid till.
Men jag hann och fick ytterligare en fin dag med både riktigt bra intervaller, en trevlig eftermiddag med goda vänner på besök och en lång promenad i kvällsolen med min fina J, även om jag hela dagen vart lite jet-laggad av den där försvunna timmen. Funkar dåligt med tidsomställning för en Skalman som jag med inbygd mat och sovklocka.

Nu är det sista dagen på ledigheten och jag har just klarat av veckans mest krävande och ångestladdade pass (22km distans varav 5*6 min tröskel) och jag känner mig därmed väldigt avslappnad inför resten av veckan. De resterande 17 milen den här veckan som i huvudsak består av distans känns som en baggis och ska bli underbara att avklara nu när våren är här och kvällspassen kan genomföras i dagsljus, med lätta skor iklädd mina nya vårkläder från Nike. Äntligen!
Imorgon är det dags för jobb igen, men ska jag först krama ur det sista av ledigheten med en härlig eftermiddag i solen, kanske med en skål glass och en kaffe innan det är dags att inta gymmet för ett ösigt pass bodypump.
Mer långhelg åt folket!

After work, någon?

Jodå, i Gislaved finns verkligen precis allt som ni andra har i storstan, bara i liksom lite mindre skala.

Upptäckte till exempel så sent som idag att de börjat med After Work i korvvagnen utanför Ica. Härligt att äntligen få en plats där jag kan samla mina kostymklädda revisorskollegor för att koppla av med en "strips i strut" på fredagskvällen.
Som jag har längtat!

Premiär med blandade känslor

Då var tävlingssäsongen 2013 igång, men det var med blandade känslor jag korsade mållinjen på dagens halvmara i holländska Venlo.
Som jag anade i gårdagens inlägg verkade inte förutsättningarna för loppet bli de bästa då det var kallt och blåsigt och mina farhågor besannades - det blåste om möjligt ännu mer idag än tidigare i helgen och temperaturen visade -3 grader. Inte superupplyftande när speakern upplyser oss om att detta är det sämsta vädrets i Venloops historia. No kidding liksom, jag höll på att frysa häcken av mig redan på uppvärmningen och då var jag ändå en av de få som varit klok (feg?) nog att välja långa tajs med kylan och de krampande benen från Stockholm marathon i färskt minne.
Förutsättningarna var således långt ifrån optimala och alla eventuella tankar på PB var bara att lägga i papperskorgen på en gång. Här handlade det om att göra det bästa av situationen.

Kände mig ändå lätt i kroppen när skottet gick och hade bra tryck, ett flyt i steget och ett bättre rörelsemönster än jag någonsin känt så de var ingen tvekan om att formen fanns där. Första 7-8km, där det var vindstilla och stundtals medvind, var superfina och första milen avklarades strax över 36min vilket var helt enligt plan. Men sen började skiten.
Utmed floden blåste det så kraftig sidvind att jag stundtals slog i det ena benet i det andra för att vinden tog tag i det i luften och blåste det åt sidan. På broarna blåste det så att mina linser torkade och jag knappt kunde se och de sista 3km mot målet var ett skämt. Det var som att springa in i en vägg och det kändes som att för varje steg framåt kom jag två steg bakåt. Är man så dum att man då tittar på klockan får man skylla sig själv, för det är verkligen inte peppande att se att man plötsligt taktar över fjuttiga 4,00. Då vill man bara hem och lägga sig under ett täcke, dricka te och framförallt inte vara kvar i den där förbannade kylan och blåsten och springa på nästan pinsamma tider.

Men självklart fortsatte jag de där sista, riktigt trista kilometerna mot mål och det är bara att tacka alla snälla holländare som tagit sig ut i det dåliga vädret och kantade gatorna in mot centrum som med sitt hejjande gav kraft att ändå kämpa på och framförallt livade upp stämningen och gjorde det hela lite kul där i misären.
I mål på 16e plats med en tid på strax över 79min, ca 2min sämre än planerat, får anses vara en godkänd premiär efter de förutsättningar som rådde.
Helt okej, men inte mer.

Jag tar dock med mig den positiva känslan i kroppen, att jag kände mig pigg, stark och lätt och som att det ändå har hänt något i min kropp under vintern. Att jag inte kroknade utan att känslan var att den halvdåliga tiden i första hand berodde på vädret. (Vågar säga så eftersom flera andra vittnat om hur även de missat sina mål med 1-2min) Jag tar också med mig glädjen och tryggheten av att min mage inte strulade utan alltså numer verkar hålla för 21km i tävlingsfart.
Med detta i ryggen börjar redan imorgon förberedelserna för Linz marathon, nu vet jag att formen finns där, att jag är frisk, så om bara vädret är med mig ska jag våga sikta högt och jaga perset. Jag vill tro att jag kan, jag har sett på träning att jag kan och att jag är stark - kanske starkare än någonsin. Därför är det hög tid att jag får till det på tävlingarna nu också så jag får ett bevis på min styrka, för nu var det länge sedan jag fick lite stolpe in och lite flyt när nummerlappen plockades fram.

Jag tror att det är i Linz det vänder.