God fredag

Släntrade hem från jobbet vid tretiden, tog på mig kortaste shortsen och svalaste linnet och gav mig ut på ett lugnt distanspass i 23 grader och solsken. Det var en sådan där dag när mina ben var lite trögstartade och det tog sisådär en 20km innan jag började känna att gårdagens terrängtusingar började försvinna ur benen och jag började få till något som ens liknade en okej fart. Kunde ju varit frustrerande men inte idag för vad gör väl det när det är årets än så länge somrigaste dag? Jag såg det istället som ren bonus att benen var så långsamma, mer tid i solen för mig liksom, varför stressa?

Kom hem efter passet för att träffa min fina J som varit på jobbresa ett par dagar och hann väl ungefär säga hej innan han pep iväg för att gå på fotboll och lämnade mig till en fredagskväll i ensamhet. Dagens äktenskapstips till er alla: träffas så lite ni kan så sliter ni inte ut varandra och det blir otroligt spännande och kul när man väl ses, som att man har en första mysig dejt varenda gång man lyckas käka kvällsmat ihop. Har funkat för oss i 13,5 år i alla fall!
Ärligt talat blev jag faktiskt glad åt en lugn kväll i min ensamhet, (misstolka mig inte, älskar såklart min underbare makes sällskap) men vissa dagar är det ändå skönt att vara ensam och bara rå om sig själv. Förra veckans 20mil och denna veckas planerade 18mil börjar kännas i kroppen så att inte göra något och att inte ens behöva prata med någon passade denna dag alldeles utmärkt.

For till affären, handlade mat som jag själv var sugen på utan hänsyn till någon annan och tillagade fylld pasta med tomat och mozzarella toppat med avocadoröra, rostbiff och ruccola. Stod länge i tidningshyllan och tänkte köpa mig något glammigt magasin att läsa i kvällsolen på altanen, men som vanligt slutade det med att jag kom hem med en pocketbok istället - är ju smålänning och på det viset får man så mycket mer läsning för samma peng.

Nu sitter jag här på vår altan, middagen har intagits och jag kröner det hela med min nya bok, en kopp kaffe och min favoritchoklad från Marabou Premium.
Har ni inte käkat den så har ni missat något. Mörk choklad fylld med chokladmousse och någon form av chokladsås. Har hört folk säga att den är helt underbar men att "efter två rutor är det ju lagom, den är så mäktig och kraftig". Hör ni detta rykte på stan är det en lögn, är själv uppe i 6 rutor i nuläget och även om jag börjar känna mig en aning chokladmätt är det ingen omöjlighet att det kommer att kompletteras med ytterligare någon bit framåt kvällen.
Man måste ju liksom orka morgonpasset också...

Trevlig helg mina vänner, njut av sommaren!!

Husdjur

Vi har inte bara blivit med radhus med tillhörande liten tomt utan vi har även blivit med husdjur.

Jag kallar varelsen för Haile Gebrselassie eftersom den är både snabb, svart och har ett bra klipp i steget.

Oklart

Efter att sent i måndags eftermiddag fått besked om att jag kunde komma till Göteborg för en ultraljudsundersökning redan morgonen därpå fick jag snabbt som ögat skaffa mig ledigt från jobbet och komma på ett lämpligt sätt att ta mig de femton milen till storstaden. Efter att oräkneliga gånger hamnat i trubbel på grund av SJ:s dåliga leveranser, där förseningar och inställda tåg snarare är regel än undantag, hatar jag egentligen att åka tåg men då undersökningen skulle göras klockan 10,00 och jag var tvungen att vara fastande kände jag att en blodsockerlåg Jossan inte är särskilt lämplig bakom ratten. Efter att ha ringt runt till hela min familj och bekantskapskrets i jakten på en chaffis utan framgång (fullt förståeligt att det inte är så himla lätt för folk att boka av möten och ställa in affärsresor med så kort varsel för att hålla mig i handen) fanns det inte annat att göra än att trots allt skaffa sig tåg och bussbiljetter för denna resa. Tro det eller ej, den här gången måste jag ändå lyfta på hatten för Statens Järnvägar som stod för årets skräll när hela dagens resor flöt på exakt enligt tidtabell. Halleluja.
Men nu är det ju tyvärr så att eftersom jag bor på en ort utan järnvägsstation, en ort som för all del knappt finns med på kollektivtrafikens karta överhuvudtaget, blev denna femtonmilsresa en ganska långdragen historia trots att SJ skötte sitt. Lämnade mitt hem klockan 06,40 för att återvända igen vid 15-tiden. Av dessa typ nio timmar ägnades ca 20 minuter till själva undersökningen, resten av tiden bestod av resa i tåg, buss och taxi samt en hel del väntan på stationer i både Hestra, Borås och Göteborg samt lite sjukhusväntrum på det.
Knappast en effektiv dag om du frågar mig.

Men det kan det ju vara värt, kan man tycka, om man kommer hem med svar på sina problem och ännu hellre med en lösning på desamma. Tyvärr var det enda jag kom hem med ännu mera frågor och ännu mera tvekan om hur jag ska gå vidare för att kunna springa marathon smärtfri igen. Läkare nummer tre (röntgenläkaren) hittade inget konstigt mer än att levern var lite förstorad men bilderna ska gå vidare till läkare nummer två (magspecialisten) för ytterligare bedömning. Där står jag alltså nu, i väntan på ett besked, men det känns inte särskilt troligt att han kommer att se något annat än vad röntgenläkaren såg, d v s ingenting. Läkare nummer ett (idrottsläkaren) trodde inte på fel på något organ utan ville få undersökt om jag har något bukbråck, men trots att jag nämnde detta för läkare nummer två verkar inte läkare nummer tre ha blivit ombedd att kolla detta vid ultraljudsundersökningen. Troligen blev läkare nummer två lite trampad på tårna när jag framförde vad läkare nummer ett trodde, och kände sig därmed tvungen att ha en egen teori och vägrade utreda vad någon kollega kommit på. Alltså verkar det som att undersökningen behöver göras om, alternativt att jag måste magnetröntgas för att ge läkare nummer ett svar på sina frågor.
Som sagt, det här var inte direkt den mest effektiva dagen i världshistorien.

Vad dagen i Göteborg ändå gav var den tredje läkarens teori om att det är mitt blodsocker som kanske, eventuellt, skulle kunna orsaka kramperna. (inte för att han någonsin hade hört om detta tidigare…) Men kanske kan det finnas något i min kropp som gör att jag har svårare än andra att lagra glykogen, att jag därmed går tom och då får kramperna/värken. Han föreslog att jag skulle testa en kolhydratladdning enligt konstens alla regler och sedan testa ett maratonlopp för att se om det gör någon skillnad. Både han och jag är ju väl medvetna om att forskning har visat att detta inte har någon större effekt för de flesta människor och att det mest orsakar ”magras” och förstörda lopp på grund av en massa toastopp, men alla är ju olika och min kropp kanske verkligen behöver den där extrema laddningen för att lyckas lagra lika mycket som ni andra.
Och vad gäller "magras" kan jag stå ut med ett par turer till bajamajan om jag slipper mina andra problem då det synes vara ett lyxproblem med lite rallybajs jämfört med att åka pling-plong taxi till plåsterhuset.

Så då lutar det kanske åt en start i Stockholm trots allt, men jag måste säga att det är med kluvna känslor jag överväger att göra detta test. Jag hade lovat mig själv att inte utsätta mig för den här plågan en gång till förrän jag visste att det garanterat inte skulle hända igen, tre förstörda maratonlopp på raken med lite sjukhusvård som krydda borde liksom vara nog för att avstå. Men så ändå finns det ju där, hoppet, som ändå lurar mig själv att det kanske trots allt kommer att funka den här gången. Så å ena handen är jag glad att jag får starta, jag vill ju egentligen inget hellre än att springa Stockholm maraton som för mig alltid har varit årets höjdpunkt. Å andra handen har jag väldigt svårt att känna någon glädje, förväntan eller att tagga upp inför ett lopp där jag vet att jag med 95% säkerhet kommer att drabbas av antingen grymma magkramper, blodsockerfall eller i värsta fall – både och.
Att våga, eller inte våga, det är frågan...

Härligaste passet på länge!

Om jag igår sprang det roligaste passet på länge med trevligt sällskap och lång distans så var dagens morgonpass det härligaste på länge. En närapå religiös upplevelse.

Efter en lång vinter där man tvingat sig ut på morgonpass när det är så mörkt att man inte ser handen framför sig, där det är så kallt att det svider i kinderna och underlaget är så dåligt att det behagliga återhämtningspasset oundvikligen förvandlas till ett tröskelpass är det som en Guds gåva med dagar som denna. Dagar när solen skiner redan 05,30, luften är frisk, dagar då det är lite lagom med dagg på gräset för att det ska lukta sådär härligt av fuktigt gräs som värms av solen, fåglarna kvittrar i kör, asfalten är torr och inte bjuder på det minsta motstånd utan istället svarar på varje steg med ett härligt tryck och dagar då man kan välja vilken runda man vill utan att behöva fundera på om det är för mörkt, för halt eller för mycket snö på den där rundan man helst vill springa.
Så istället för den av gatlyktor belysta cykelbanan som är vinterns enda alternativ till morgonrunda väljer jag istället den fina skogsrundan på den härligt lagom mjuka skogsvägen och ser till att jag garanterat får med svängen runt sjön där jag får se morgondiset lätta över strandkanten och solen spegla sig i vattnet. Jag drar djupa andetag och fyller mina lungor med ljummen luft och känner hur kroppen fylls av syre och njuter av den sköna känslan av att kunna syresätta mig utan att få köldskador i lungorna.
Efter några kilometer stiger temperaturen så mycket att jag lättar lite grann på dragkedjan i halsen på min tunna tröja och kavlar upp armarna för att svalka mig och blir förvånad var gång jag kan titta på min klocka utan att behöva gräva mig igenom flera lager av funktionskläder. Men bäst av allt är nog ändå känslan att trots att jag bara återämtningjoggar iklädd mina långpasskor känns det som om jag flyger fram på lätta ben när jag påminner mig själv om den taskiga känslan på ett morgonpass i IceBugs och underställ.

Denna ljuvliga morgontimme når sin kulmen är jag vid passet slut får glädjas åt att jag numera bor i ett hus med en egen gräsmatta där jag kan stretcha i solen och där jag kan sätta mig en liten stund på altanen för att njuta av några sista djupa andetag av den friska morgonluften innan det är dags att stänga in sig på kontoret de kommande åtta timmarna.
Det är vår, löpningens allra ljuvligaste tid, den tid på året man får lönen för sin träningsflit under vintern och för de dagar man trotsat väder och vind för att få genomföra sin träning.
Jag njuter av varje steg, varje sekund och varje kilometer.

Men kommer jag att få fortsätta njuta?
Imorgon ska domen falla, det är dags för en magexpert att göra en ultraljudsundersökning av min mage och jag både fasar och ser fram emot vad denna undersökning ska visa.
Hittar de inget fel kommer jag att bli förtvivlad då jag i så fall inte vet hur jag ska gå vidare för att lösa mina problem, då är jag tillbaka på ruta ett igen. Felet finns kvar, men ingen lösning och ingen förklaring.
Samtidigt vill jag absolut inte att de ska hitta något som kommer att kräva en lång rehab eller besvärlig behandling som stoppar mig från dessa härliga löprundor i vårsolen.
Nej, något alldeles lagom allvarligt vill jag att de ska hitta. Något som kan förklara alla mina förstörda tävlingar men samtidigt är så lättfixat att jag kan stå på startlinjen om tre veckor redo att gå för fullt utan rädsla, utan hinder och utan plåga - för evigt befriad från problemen.
Imorgon vet jag.

Roligaste passet på länge!

Att jag älskar långpass vet ni ju alla vid det här laget och jag vaknar därför alltid med glädje när jag vet att dagen ska förgyllas av ett sådant pass.
Idag var jag dock extra uppspelt och förväntansfull när klockan väckte mig vid 7,30 snåret för idag skulle jag för första gången få sällskap av de rutinerade marathonrävarna Elisabeth och Adam. Vi har länge pratat om att försöka få till något gemensamt pass men av olika anledningar har det inte blivit av. Men idag, äntligen!

Inledde med att springa 11km innan jag mötte upp de båda i "grannbyn" Anderstorp där de båda anslöt för att ta mig med ut på okänd mark. Ut i skogar och byar jag aldrig tidigare sett och jag tänkte flera gånger att det är i såna lägen man inte vill bli trött eftersom man inte skulle hitta hem om man blev avhängd. Vid 22km passerade vi Elisabeths föräldrahem där vi fick den fantastiska servicen med vätska och muggar placerade i postlådan redo att avnjutas av törstiga löpare innan vi fortsatte färden genom skogen.
Solen sken, tempot var behagligt och sällskapet så otroligt trevligt att jag knappt tänkte på att jag faktiskt sprang. Tiden gick så fort och plötsligt var det roliga slut, vi kom ut på cykelvägen som binder samman Gislaved och Anderstorp och det var dags att springa åt varsitt håll. Min plan hade varit att springa 32km vilket skulle räcka exakt för att få ihop denna veckans planerade 20mil men full av inspiration av allt löparsnack, det trevliga sällskapet och med vetskapen att Adam minsann skulle springa 40km var även jag tvungen att förlänga.
De första trevliga 30km hade ju passerat utan att jag knappt märkt dem så det kändes som om det nu började ett nytt pass. Eftersom det nya passet endast skulle sträcka sig över den blygsamma distansen 10km kändes det lägligt att festa till det lite och fira denna lyckade dag med en fartökning och kunde därför 40min senare klocka av det roligaste passet på länge och summera 40,3km på klockan, strax över 3 timmar. Känslan var fantastiskt härlig när jag pustade ut på altanen, inte bara över tillfredställelsen av en bra träningsvecka, utan i första hand med en glad och upprymd känsla efter en trevlig förmiddag med goda vänner i solskenet. Att träna med sällskap är "the shit", dels för att det är så mycket roligare men också för att det ofta får en att göra det där lilla extra med passet. För inte hade jag förlängt med 8km fartökning om jag varit ensam hela vägen.
Mer sånt!

Efter att ha kastat mig in i duschen och hastat ihop en hallonpaj kom sedan släkten för att fira Jonnes födelsedag. Mycket trevligt som vanligt, med syskonbarnet Arvid somh partyhöjare. Djupt försjunken i sin egen värld tillsammans med min iPhone och mina hörlurar levererade han en show man sällan skådat då han högljutt skrålade Michael Telos "ai se eu te pego"...

Grande finale på Ernst & Youngs löparevent!

I lördags var det så dags för Värnamo Kvartsmarathon, finalen på det löparevent jag och min kollega Lasse har arrangerat för våra kunder och medarbetare på Ernst & Young under våren. Eventet har innehållit bland annat en föreläsning om träning, ett gemensamt träningspass och skulle avslutas med att springa kvartsmaran tillsammans.Hela projektet har varit ett rent nöje från början till slut och att intresset skulle komma att bli så stort hade vi aldrig kunnat drömma om när vi drog igång det hela tidigt i vintras. 39 personer har deltagit vid något tillfälle vilket kanske inte låter så mycket för en utomstående men med tanke på vilken liten ort vi lever på och med tanke på att endast 150 inbjudningar skickades ut tycker jag att det är ett fantastiskt deltagarantal! Så roligt att få ett sådant gensvar när man tar sig tid att arrangera något!Förutom att jag var gång jag håller i en föreläsning förvånas över att det finns folk som faktiskt är intresserade av vad jag har att säga vilket ger mig personligen en självförtroendeboost har det varit fantastiskt kul att få lära känna nya människor och att få träffa så många människor med ett gemensamt intresse. Det har varit så roligt att få prata löpning med löpare på så olika nivå, allt från rutinerade löpare med seriösa tidsmål inför loppet till nybörjarlöpare med målet att ta sig runt 10549m springandes. Det ger verkligen perspektiv på sin egen löpning.Att sedan se hur dessa personer, som på vår första träff inte kände varandra, gå från att vara lite svenskt avvaktande mot varandra till att vara ett lag med bra stämning och härlig gemenskap där man skojar, skrattar och peppar varandra inför start och dessutom tar sig tid att stanna kvar länge efter målgång för att prata igenom loppet har gett mig den största glädjen. Att den annars så individuella sporten löpning kan skapa sådan gemenskap är fint och härligt.Att jag sedan själv tyvärr inte kunde delta i loppet p g a mitt rådande tävlingsförbud kändes givetvis lite surt när man stod där vid starten och kände den spänning och förväntan som råder i en startfålla. Men efter att ha förberett mig genom att stilla det värsta springet i benen genom att springa en rejäl distansrunda på morgonen innan loppet och att tillåta mig själv att på ren inspiration från loppets alla intryck springa ett fartpass på kvällen kändes det faktiskt riktigt roligt (men annorlunda!) att istället för att fokusera på sin egen prestation få engagera sig i de andra. Bidrog istället med allt från att hämta allas nummerlappar till pepping, tips och råd innan loppet och att dela ut goodiebags till alla duktiga lagmedlemmar och därmed få förmånen att lyssna till var och ens unika berättelse om loppet efteråt.Många av dessa efterfrågade direkt efter målgång ett liknande arrangemang nästa år, och det är väl det bästa betyg man kan få?Härligt jobbat alla Ernst & Young löpare, det var med stolthet jag såg alla gula tröjor korsa mållinjen!

Livet leker?

Fredag kväll och fredagsmys på hög nivå, tackar bästis Nettan som glömt kvar ett paket lakritspuck i min frys som just krönt denna vecka. Vill dock minnas att lakritspuck var godare när jag var typ 10år och valde den i glasskiosken vid badplatsen? Men glass är ju glass liksom, jag är inte särskilt svårflörtad.

Rätt soft också med en ledig dag mitt i veckan som gjorde att det igår kändes som måndag och sen idag var det plötsligt fredag. Skulle inte ha några problem att vänja mig vid sådana veckor, inga problem alls faktiskt.
Skulle heller inte ha några problem med att vänja mig vid dagens 16 grader och solsken som på kvällspasset gjorde att det kändes som om jag aldrig ville vända hem igen. Det är sådana här dagar man längtar efter hela långa vintern och nu var den här, dagen där man kunde springa med shorts, sina lätta skor och där solglasögonen faktiskt fyllde en annan funktion än bara vind/regn/snöskydd. Äntligen vår!

Den lediga 1 maj onsdagen var också en fin historia och jag har kommit fram till att 1 maj nog är min favorithelg. För oss som inte är det minsta politiskt aktiva är det ju en helg helt utan mening, helt utan krav, inget att fira, inga traditioner utan helt enkelt bara en extra ledig dag som man kan göra precis vad man vill med. Vi valde att använda dagen till sovmorgon, långpass, trädgårdsfix i vår mycket lagom stora (lilla) trädgård och att sitta på vår altan och dricka kaffe i solen. Kan bara inte sluta njuta av vårt nya hem, så underbart att kunna vara ute men ändå vara hemma, om ni förstår hur jag menar.

Och den där måndagen igår, som egentligen var en torsdag, hade även den rejält med guldkant. Fick först besök av min fina vän Marta som jag inte träffat på länge och sedan spenderade jag kvällen tillsammans med födelsedagsfirande Malin på restaurang med god mat och flera timmar tid att prata om allt mellan himmel och jord.

Som ni hör skulle man egentligen kunna säga att livet leker, att allt är riktigt fint just nu men det finns ett litet moln på den i övrigt så blå himlen. För även om jag nu mår som vanligt igen måste träningen begränsas till lugna/halvlugna distanspass då mitt besök hos magspecialisten i Göteborg i tisdags har resulterat i ett förbud mot att pressa mig i maxfart (eller göra något annat som utlöser kramperna i magen) eftersom han kände en rejäl svullnad under mina reven. En misstänkt svullen lever ska man tydligen ta på allvar så mest troligt ska detta utredas vidare med röntgen/ultraljud på Sahlgrenska sjukhuset nästa vecka.
Inget tävlande och inga kvalitetspass förrän vi vet vad det är som orsakar svullnaden och värken, men jag försöker vara glad och tacksam för att jag i alla fall kan springa obegränsat med lugn distans. Planen är därför att i någon vecka framöver sikta på att återgå till grundträning med fokus på distans och med målet att snitta 30km/dag. Förhoppningsvis gör det att när läkaren ger mig klartecken att köra för fullt ska jag direkt gå över på att snabba upp farten i benen och då ha kvar min fina grund att stå på. Lever på hoppet att detta klartecken ges direkt efter nästa veckas undersökning tillsammans med en mirakelsnabb bot mot problemen och tror fortfarande att jag står på startlinjen i Stockholm den 1 juni.
Hoppet är det sista som överger en människa...