Dagens träningspass bjöd på både rejäl flipp och flopp.
Flippen:
Efter två veckor tung mängdträning skulle denna träningsperiod idag avslutas med långpass innehållande fartökning innan det är dags att lätta på mängden och istället försöka få lite fart på benen inför Sthlm marathon. (Ja, planen är att starta, sen får vi se om jag får gå i mål...)
Var inte alls sugen på att springa när jag vaknade i morse, kroppen kändes tung och seg och jag var lite allmänt hängig. Dessutom var det mulet och regnigt vilket gjorde mig än mer sugen på att ligga i soffan och läsa en bok istället.
Men, där i soffan blir man inte särskilt bra på att springa, så jag trotsade hjärnans önskan och bestämde mig för att ändå ge mig ut. Idag behövdes dock mycket pepp innan jag kom iväg och det gick åt många tröstande tankar om att kanske inte springa riktigt så långt som jag tänkt, inte riktigt så fort som jag tänkt och att om det inte känns bra kan jag ju alltid lifta hem med Jonne som lovat att cykla med som vätskelangare. Nu är det ju så att jag under hela mitt liv bara avbrutit två träningspass, ett på bana 2009 då jag blev dålig i magen efter fyra av sex planerade tusingar och en gång 2007 när jag och en träningskompis sprang fel på ett morgonpass och min kropp vägrade fortsätta springa när vi efter två timmar istället för planerade 90min fortfarande inte var i närheten av hemmet. Att jag inte skulle fullfölja min plan idag var alltså ganska osannolikt men det är ändå alltid skönt att intala sig själv innan man börjar att man får, och kan, avbryta om man vill - även om man aldrig utnyttjar möjligheten.
Men väl igång var det som vanligt inte alls så jobbigt som jag inbillat mig och vips hade jag slagit träningspers på 40km och klickade för första gången in mig under 3,05, inkluderat en 5km passering mellan 30-35km med snittfart om 3,53.
Formen är det således inget fel på och återigen visar det sig att min kropp presterar som bäst om jag har tränat hårt under en längre period. Undrar just om man ska sluta trappa ner inför tävlingar och istället börja träna stenhårt sista veckan?
Floppen:
Jag kan försöka lura mig själv hur mycket som helst att allt är bra, att kroppen funkar och att jag kommer att kunna springa som en Gud på Stockholm marathon men idag blev jag påmind om att kramperna i magen fortfarande består och att problemet är långt ifrån löst.
Efter att inte har känt av det en enda gång på flera veckor kom kramperna som ett brev på posten i slutet av dagens fartökning och så var det återigen bevisat att hög fart och lång distans inte är en fungerande kombo. När jag åt en gel efter avslutad fartökning och slog av en aning på takten var visserligen kramperna strax som bortblåsta och de sista 5km var lika lätta och fina som resten av passet vilket ju alltid är en tröst. Kanske ska jag se det som positivt att allt kändes bättre efter påfyllnad av gel och därmed tro att teorin och planen om en rejäl kolhydratladdning inför Sthlm ska hålla kramperna borta?
Ska jag vara ärlig känner jag dock inte särskilt mycket hopp om att det ska gå att genomföra en mara i tävlingsfart utan dessa kramper i nuläget.
Surt när allt annat känns så bra.
Men, man ska vara positiv, så jag väljer att i första hand glädjas åt att träningen går bra och idag vara nöjd med att ha avslutat en fin träningsperiod med en stark kropp. Ska därför njuta av resten av dagen i sköna söndagens tecken med Giro D'Italia på tv, lite fotvård och en invigning av vår nya grill framåt kvällen.
söndag 19 maj 2013
fredag 17 maj 2013
God fredag
Släntrade hem från jobbet vid tretiden, tog på mig kortaste shortsen och svalaste linnet och gav mig ut på ett lugnt distanspass i 23 grader och solsken. Det var en sådan där dag när mina ben var lite trögstartade och det tog sisådär en 20km innan jag började känna att gårdagens terrängtusingar började försvinna ur benen och jag började få till något som ens liknade en okej fart. Kunde ju varit frustrerande men inte idag för vad gör väl det när det är årets än så länge somrigaste dag? Jag såg det istället som ren bonus att benen var så långsamma, mer tid i solen för mig liksom, varför stressa?
Kom hem efter passet för att träffa min fina J som varit på jobbresa ett par dagar och hann väl ungefär säga hej innan han pep iväg för att gå på fotboll och lämnade mig till en fredagskväll i ensamhet. Dagens äktenskapstips till er alla: träffas så lite ni kan så sliter ni inte ut varandra och det blir otroligt spännande och kul när man väl ses, som att man har en första mysig dejt varenda gång man lyckas käka kvällsmat ihop. Har funkat för oss i 13,5 år i alla fall!
Ärligt talat blev jag faktiskt glad åt en lugn kväll i min ensamhet, (misstolka mig inte, älskar såklart min underbare makes sällskap) men vissa dagar är det ändå skönt att vara ensam och bara rå om sig själv. Förra veckans 20mil och denna veckas planerade 18mil börjar kännas i kroppen så att inte göra något och att inte ens behöva prata med någon passade denna dag alldeles utmärkt.
For till affären, handlade mat som jag själv var sugen på utan hänsyn till någon annan och tillagade fylld pasta med tomat och mozzarella toppat med avocadoröra, rostbiff och ruccola. Stod länge i tidningshyllan och tänkte köpa mig något glammigt magasin att läsa i kvällsolen på altanen, men som vanligt slutade det med att jag kom hem med en pocketbok istället - är ju smålänning och på det viset får man så mycket mer läsning för samma peng.
Nu sitter jag här på vår altan, middagen har intagits och jag kröner det hela med min nya bok, en kopp kaffe och min favoritchoklad från Marabou Premium.
Har ni inte käkat den så har ni missat något. Mörk choklad fylld med chokladmousse och någon form av chokladsås. Har hört folk säga att den är helt underbar men att "efter två rutor är det ju lagom, den är så mäktig och kraftig". Hör ni detta rykte på stan är det en lögn, är själv uppe i 6 rutor i nuläget och även om jag börjar känna mig en aning chokladmätt är det ingen omöjlighet att det kommer att kompletteras med ytterligare någon bit framåt kvällen.
Man måste ju liksom orka morgonpasset också...
Trevlig helg mina vänner, njut av sommaren!!
Kom hem efter passet för att träffa min fina J som varit på jobbresa ett par dagar och hann väl ungefär säga hej innan han pep iväg för att gå på fotboll och lämnade mig till en fredagskväll i ensamhet. Dagens äktenskapstips till er alla: träffas så lite ni kan så sliter ni inte ut varandra och det blir otroligt spännande och kul när man väl ses, som att man har en första mysig dejt varenda gång man lyckas käka kvällsmat ihop. Har funkat för oss i 13,5 år i alla fall!
Ärligt talat blev jag faktiskt glad åt en lugn kväll i min ensamhet, (misstolka mig inte, älskar såklart min underbare makes sällskap) men vissa dagar är det ändå skönt att vara ensam och bara rå om sig själv. Förra veckans 20mil och denna veckas planerade 18mil börjar kännas i kroppen så att inte göra något och att inte ens behöva prata med någon passade denna dag alldeles utmärkt.
For till affären, handlade mat som jag själv var sugen på utan hänsyn till någon annan och tillagade fylld pasta med tomat och mozzarella toppat med avocadoröra, rostbiff och ruccola. Stod länge i tidningshyllan och tänkte köpa mig något glammigt magasin att läsa i kvällsolen på altanen, men som vanligt slutade det med att jag kom hem med en pocketbok istället - är ju smålänning och på det viset får man så mycket mer läsning för samma peng.
Nu sitter jag här på vår altan, middagen har intagits och jag kröner det hela med min nya bok, en kopp kaffe och min favoritchoklad från Marabou Premium.
Har ni inte käkat den så har ni missat något. Mörk choklad fylld med chokladmousse och någon form av chokladsås. Har hört folk säga att den är helt underbar men att "efter två rutor är det ju lagom, den är så mäktig och kraftig". Hör ni detta rykte på stan är det en lögn, är själv uppe i 6 rutor i nuläget och även om jag börjar känna mig en aning chokladmätt är det ingen omöjlighet att det kommer att kompletteras med ytterligare någon bit framåt kvällen.
Man måste ju liksom orka morgonpasset också...
Trevlig helg mina vänner, njut av sommaren!!
torsdag 16 maj 2013
Husdjur
Vi har inte bara blivit med radhus med tillhörande liten tomt utan vi har även blivit med husdjur.
Jag kallar varelsen för Haile Gebrselassie eftersom den är både snabb, svart och har ett bra klipp i steget.
Jag kallar varelsen för Haile Gebrselassie eftersom den är både snabb, svart och har ett bra klipp i steget.
Oklart
Efter att sent i måndags eftermiddag fått besked om att jag kunde komma till Göteborg för en ultraljudsundersökning redan morgonen därpå fick jag snabbt som ögat skaffa mig ledigt från jobbet och komma på ett lämpligt sätt att ta mig de femton milen till storstaden. Efter att oräkneliga gånger hamnat i trubbel på grund av SJ:s dåliga leveranser, där förseningar och inställda tåg snarare är regel än undantag, hatar jag egentligen att åka tåg men då undersökningen skulle göras klockan 10,00 och jag var tvungen att vara fastande kände jag att en blodsockerlåg Jossan inte är särskilt lämplig bakom ratten. Efter att ha ringt runt till hela min familj och bekantskapskrets i jakten på en chaffis utan framgång (fullt förståeligt att det inte är så himla lätt för folk att boka av möten och ställa in affärsresor med så kort varsel för att hålla mig i handen) fanns det inte annat att göra än att trots allt skaffa sig tåg och bussbiljetter för denna resa. Tro det eller ej, den här gången måste jag ändå lyfta på hatten för Statens Järnvägar som stod för årets skräll när hela dagens resor flöt på exakt enligt tidtabell. Halleluja.
Men nu är det ju tyvärr så att eftersom jag bor på en ort utan järnvägsstation, en ort som för all del knappt finns med på kollektivtrafikens karta överhuvudtaget, blev denna femtonmilsresa en ganska långdragen historia trots att SJ skötte sitt. Lämnade mitt hem klockan 06,40 för att återvända igen vid 15-tiden. Av dessa typ nio timmar ägnades ca 20 minuter till själva undersökningen, resten av tiden bestod av resa i tåg, buss och taxi samt en hel del väntan på stationer i både Hestra, Borås och Göteborg samt lite sjukhusväntrum på det.
Knappast en effektiv dag om du frågar mig.
Men det kan det ju vara värt, kan man tycka, om man kommer hem med svar på sina problem och ännu hellre med en lösning på desamma. Tyvärr var det enda jag kom hem med ännu mera frågor och ännu mera tvekan om hur jag ska gå vidare för att kunna springa marathon smärtfri igen. Läkare nummer tre (röntgenläkaren) hittade inget konstigt mer än att levern var lite förstorad men bilderna ska gå vidare till läkare nummer två (magspecialisten) för ytterligare bedömning. Där står jag alltså nu, i väntan på ett besked, men det känns inte särskilt troligt att han kommer att se något annat än vad röntgenläkaren såg, d v s ingenting. Läkare nummer ett (idrottsläkaren) trodde inte på fel på något organ utan ville få undersökt om jag har något bukbråck, men trots att jag nämnde detta för läkare nummer två verkar inte läkare nummer tre ha blivit ombedd att kolla detta vid ultraljudsundersökningen. Troligen blev läkare nummer två lite trampad på tårna när jag framförde vad läkare nummer ett trodde, och kände sig därmed tvungen att ha en egen teori och vägrade utreda vad någon kollega kommit på. Alltså verkar det som att undersökningen behöver göras om, alternativt att jag måste magnetröntgas för att ge läkare nummer ett svar på sina frågor.
Som sagt, det här var inte direkt den mest effektiva dagen i världshistorien.
Vad dagen i Göteborg ändå gav var den tredje läkarens teori om att det är mitt blodsocker som kanske, eventuellt, skulle kunna orsaka kramperna. (inte för att han någonsin hade hört om detta tidigare…) Men kanske kan det finnas något i min kropp som gör att jag har svårare än andra att lagra glykogen, att jag därmed går tom och då får kramperna/värken. Han föreslog att jag skulle testa en kolhydratladdning enligt konstens alla regler och sedan testa ett maratonlopp för att se om det gör någon skillnad. Både han och jag är ju väl medvetna om att forskning har visat att detta inte har någon större effekt för de flesta människor och att det mest orsakar ”magras” och förstörda lopp på grund av en massa toastopp, men alla är ju olika och min kropp kanske verkligen behöver den där extrema laddningen för att lyckas lagra lika mycket som ni andra.
Och vad gäller "magras" kan jag stå ut med ett par turer till bajamajan om jag slipper mina andra problem då det synes vara ett lyxproblem med lite rallybajs jämfört med att åka pling-plong taxi till plåsterhuset.
Så då lutar det kanske åt en start i Stockholm trots allt, men jag måste säga att det är med kluvna känslor jag överväger att göra detta test. Jag hade lovat mig själv att inte utsätta mig för den här plågan en gång till förrän jag visste att det garanterat inte skulle hända igen, tre förstörda maratonlopp på raken med lite sjukhusvård som krydda borde liksom vara nog för att avstå. Men så ändå finns det ju där, hoppet, som ändå lurar mig själv att det kanske trots allt kommer att funka den här gången. Så å ena handen är jag glad att jag får starta, jag vill ju egentligen inget hellre än att springa Stockholm maraton som för mig alltid har varit årets höjdpunkt. Å andra handen har jag väldigt svårt att känna någon glädje, förväntan eller att tagga upp inför ett lopp där jag vet att jag med 95% säkerhet kommer att drabbas av antingen grymma magkramper, blodsockerfall eller i värsta fall – både och.
Att våga, eller inte våga, det är frågan...
Men nu är det ju tyvärr så att eftersom jag bor på en ort utan järnvägsstation, en ort som för all del knappt finns med på kollektivtrafikens karta överhuvudtaget, blev denna femtonmilsresa en ganska långdragen historia trots att SJ skötte sitt. Lämnade mitt hem klockan 06,40 för att återvända igen vid 15-tiden. Av dessa typ nio timmar ägnades ca 20 minuter till själva undersökningen, resten av tiden bestod av resa i tåg, buss och taxi samt en hel del väntan på stationer i både Hestra, Borås och Göteborg samt lite sjukhusväntrum på det.
Knappast en effektiv dag om du frågar mig.
Men det kan det ju vara värt, kan man tycka, om man kommer hem med svar på sina problem och ännu hellre med en lösning på desamma. Tyvärr var det enda jag kom hem med ännu mera frågor och ännu mera tvekan om hur jag ska gå vidare för att kunna springa marathon smärtfri igen. Läkare nummer tre (röntgenläkaren) hittade inget konstigt mer än att levern var lite förstorad men bilderna ska gå vidare till läkare nummer två (magspecialisten) för ytterligare bedömning. Där står jag alltså nu, i väntan på ett besked, men det känns inte särskilt troligt att han kommer att se något annat än vad röntgenläkaren såg, d v s ingenting. Läkare nummer ett (idrottsläkaren) trodde inte på fel på något organ utan ville få undersökt om jag har något bukbråck, men trots att jag nämnde detta för läkare nummer två verkar inte läkare nummer tre ha blivit ombedd att kolla detta vid ultraljudsundersökningen. Troligen blev läkare nummer två lite trampad på tårna när jag framförde vad läkare nummer ett trodde, och kände sig därmed tvungen att ha en egen teori och vägrade utreda vad någon kollega kommit på. Alltså verkar det som att undersökningen behöver göras om, alternativt att jag måste magnetröntgas för att ge läkare nummer ett svar på sina frågor.
Som sagt, det här var inte direkt den mest effektiva dagen i världshistorien.
Vad dagen i Göteborg ändå gav var den tredje läkarens teori om att det är mitt blodsocker som kanske, eventuellt, skulle kunna orsaka kramperna. (inte för att han någonsin hade hört om detta tidigare…) Men kanske kan det finnas något i min kropp som gör att jag har svårare än andra att lagra glykogen, att jag därmed går tom och då får kramperna/värken. Han föreslog att jag skulle testa en kolhydratladdning enligt konstens alla regler och sedan testa ett maratonlopp för att se om det gör någon skillnad. Både han och jag är ju väl medvetna om att forskning har visat att detta inte har någon större effekt för de flesta människor och att det mest orsakar ”magras” och förstörda lopp på grund av en massa toastopp, men alla är ju olika och min kropp kanske verkligen behöver den där extrema laddningen för att lyckas lagra lika mycket som ni andra.
Och vad gäller "magras" kan jag stå ut med ett par turer till bajamajan om jag slipper mina andra problem då det synes vara ett lyxproblem med lite rallybajs jämfört med att åka pling-plong taxi till plåsterhuset.
Så då lutar det kanske åt en start i Stockholm trots allt, men jag måste säga att det är med kluvna känslor jag överväger att göra detta test. Jag hade lovat mig själv att inte utsätta mig för den här plågan en gång till förrän jag visste att det garanterat inte skulle hända igen, tre förstörda maratonlopp på raken med lite sjukhusvård som krydda borde liksom vara nog för att avstå. Men så ändå finns det ju där, hoppet, som ändå lurar mig själv att det kanske trots allt kommer att funka den här gången. Så å ena handen är jag glad att jag får starta, jag vill ju egentligen inget hellre än att springa Stockholm maraton som för mig alltid har varit årets höjdpunkt. Å andra handen har jag väldigt svårt att känna någon glädje, förväntan eller att tagga upp inför ett lopp där jag vet att jag med 95% säkerhet kommer att drabbas av antingen grymma magkramper, blodsockerfall eller i värsta fall – både och.
Att våga, eller inte våga, det är frågan...
måndag 13 maj 2013
Härligaste passet på länge!
Om jag igår sprang det roligaste passet på länge med trevligt sällskap och lång distans så var dagens morgonpass det härligaste på länge. En närapå religiös upplevelse.
Efter en lång vinter där man tvingat sig ut på morgonpass när det är så mörkt att man inte ser handen framför sig, där det är så kallt att det svider i kinderna och underlaget är så dåligt att det behagliga återhämtningspasset oundvikligen förvandlas till ett tröskelpass är det som en Guds gåva med dagar som denna. Dagar när solen skiner redan 05,30, luften är frisk, dagar då det är lite lagom med dagg på gräset för att det ska lukta sådär härligt av fuktigt gräs som värms av solen, fåglarna kvittrar i kör, asfalten är torr och inte bjuder på det minsta motstånd utan istället svarar på varje steg med ett härligt tryck och dagar då man kan välja vilken runda man vill utan att behöva fundera på om det är för mörkt, för halt eller för mycket snö på den där rundan man helst vill springa.
Så istället för den av gatlyktor belysta cykelbanan som är vinterns enda alternativ till morgonrunda väljer jag istället den fina skogsrundan på den härligt lagom mjuka skogsvägen och ser till att jag garanterat får med svängen runt sjön där jag får se morgondiset lätta över strandkanten och solen spegla sig i vattnet. Jag drar djupa andetag och fyller mina lungor med ljummen luft och känner hur kroppen fylls av syre och njuter av den sköna känslan av att kunna syresätta mig utan att få köldskador i lungorna.
Efter några kilometer stiger temperaturen så mycket att jag lättar lite grann på dragkedjan i halsen på min tunna tröja och kavlar upp armarna för att svalka mig och blir förvånad var gång jag kan titta på min klocka utan att behöva gräva mig igenom flera lager av funktionskläder. Men bäst av allt är nog ändå känslan att trots att jag bara återämtningjoggar iklädd mina långpasskor känns det som om jag flyger fram på lätta ben när jag påminner mig själv om den taskiga känslan på ett morgonpass i IceBugs och underställ.
Denna ljuvliga morgontimme når sin kulmen är jag vid passet slut får glädjas åt att jag numera bor i ett hus med en egen gräsmatta där jag kan stretcha i solen och där jag kan sätta mig en liten stund på altanen för att njuta av några sista djupa andetag av den friska morgonluften innan det är dags att stänga in sig på kontoret de kommande åtta timmarna.
Det är vår, löpningens allra ljuvligaste tid, den tid på året man får lönen för sin träningsflit under vintern och för de dagar man trotsat väder och vind för att få genomföra sin träning.
Jag njuter av varje steg, varje sekund och varje kilometer.
Men kommer jag att få fortsätta njuta?
Imorgon ska domen falla, det är dags för en magexpert att göra en ultraljudsundersökning av min mage och jag både fasar och ser fram emot vad denna undersökning ska visa.
Hittar de inget fel kommer jag att bli förtvivlad då jag i så fall inte vet hur jag ska gå vidare för att lösa mina problem, då är jag tillbaka på ruta ett igen. Felet finns kvar, men ingen lösning och ingen förklaring.
Samtidigt vill jag absolut inte att de ska hitta något som kommer att kräva en lång rehab eller besvärlig behandling som stoppar mig från dessa härliga löprundor i vårsolen.
Nej, något alldeles lagom allvarligt vill jag att de ska hitta. Något som kan förklara alla mina förstörda tävlingar men samtidigt är så lättfixat att jag kan stå på startlinjen om tre veckor redo att gå för fullt utan rädsla, utan hinder och utan plåga - för evigt befriad från problemen.
Imorgon vet jag.
Efter en lång vinter där man tvingat sig ut på morgonpass när det är så mörkt att man inte ser handen framför sig, där det är så kallt att det svider i kinderna och underlaget är så dåligt att det behagliga återhämtningspasset oundvikligen förvandlas till ett tröskelpass är det som en Guds gåva med dagar som denna. Dagar när solen skiner redan 05,30, luften är frisk, dagar då det är lite lagom med dagg på gräset för att det ska lukta sådär härligt av fuktigt gräs som värms av solen, fåglarna kvittrar i kör, asfalten är torr och inte bjuder på det minsta motstånd utan istället svarar på varje steg med ett härligt tryck och dagar då man kan välja vilken runda man vill utan att behöva fundera på om det är för mörkt, för halt eller för mycket snö på den där rundan man helst vill springa.
Så istället för den av gatlyktor belysta cykelbanan som är vinterns enda alternativ till morgonrunda väljer jag istället den fina skogsrundan på den härligt lagom mjuka skogsvägen och ser till att jag garanterat får med svängen runt sjön där jag får se morgondiset lätta över strandkanten och solen spegla sig i vattnet. Jag drar djupa andetag och fyller mina lungor med ljummen luft och känner hur kroppen fylls av syre och njuter av den sköna känslan av att kunna syresätta mig utan att få köldskador i lungorna.
Efter några kilometer stiger temperaturen så mycket att jag lättar lite grann på dragkedjan i halsen på min tunna tröja och kavlar upp armarna för att svalka mig och blir förvånad var gång jag kan titta på min klocka utan att behöva gräva mig igenom flera lager av funktionskläder. Men bäst av allt är nog ändå känslan att trots att jag bara återämtningjoggar iklädd mina långpasskor känns det som om jag flyger fram på lätta ben när jag påminner mig själv om den taskiga känslan på ett morgonpass i IceBugs och underställ.
Denna ljuvliga morgontimme når sin kulmen är jag vid passet slut får glädjas åt att jag numera bor i ett hus med en egen gräsmatta där jag kan stretcha i solen och där jag kan sätta mig en liten stund på altanen för att njuta av några sista djupa andetag av den friska morgonluften innan det är dags att stänga in sig på kontoret de kommande åtta timmarna.
Det är vår, löpningens allra ljuvligaste tid, den tid på året man får lönen för sin träningsflit under vintern och för de dagar man trotsat väder och vind för att få genomföra sin träning.
Jag njuter av varje steg, varje sekund och varje kilometer.
Men kommer jag att få fortsätta njuta?
Imorgon ska domen falla, det är dags för en magexpert att göra en ultraljudsundersökning av min mage och jag både fasar och ser fram emot vad denna undersökning ska visa.
Hittar de inget fel kommer jag att bli förtvivlad då jag i så fall inte vet hur jag ska gå vidare för att lösa mina problem, då är jag tillbaka på ruta ett igen. Felet finns kvar, men ingen lösning och ingen förklaring.
Samtidigt vill jag absolut inte att de ska hitta något som kommer att kräva en lång rehab eller besvärlig behandling som stoppar mig från dessa härliga löprundor i vårsolen.
Nej, något alldeles lagom allvarligt vill jag att de ska hitta. Något som kan förklara alla mina förstörda tävlingar men samtidigt är så lättfixat att jag kan stå på startlinjen om tre veckor redo att gå för fullt utan rädsla, utan hinder och utan plåga - för evigt befriad från problemen.
Imorgon vet jag.
söndag 12 maj 2013
Roligaste passet på länge!
Att jag älskar långpass vet ni ju alla vid det här laget och jag vaknar därför alltid med glädje när jag vet att dagen ska förgyllas av ett sådant pass.
Idag var jag dock extra uppspelt och förväntansfull när klockan väckte mig vid 7,30 snåret för idag skulle jag för första gången få sällskap av de rutinerade marathonrävarna Elisabeth och Adam. Vi har länge pratat om att försöka få till något gemensamt pass men av olika anledningar har det inte blivit av. Men idag, äntligen!
Inledde med att springa 11km innan jag mötte upp de båda i "grannbyn" Anderstorp där de båda anslöt för att ta mig med ut på okänd mark. Ut i skogar och byar jag aldrig tidigare sett och jag tänkte flera gånger att det är i såna lägen man inte vill bli trött eftersom man inte skulle hitta hem om man blev avhängd. Vid 22km passerade vi Elisabeths föräldrahem där vi fick den fantastiska servicen med vätska och muggar placerade i postlådan redo att avnjutas av törstiga löpare innan vi fortsatte färden genom skogen.
Solen sken, tempot var behagligt och sällskapet så otroligt trevligt att jag knappt tänkte på att jag faktiskt sprang. Tiden gick så fort och plötsligt var det roliga slut, vi kom ut på cykelvägen som binder samman Gislaved och Anderstorp och det var dags att springa åt varsitt håll. Min plan hade varit att springa 32km vilket skulle räcka exakt för att få ihop denna veckans planerade 20mil men full av inspiration av allt löparsnack, det trevliga sällskapet och med vetskapen att Adam minsann skulle springa 40km var även jag tvungen att förlänga.
De första trevliga 30km hade ju passerat utan att jag knappt märkt dem så det kändes som om det nu började ett nytt pass. Eftersom det nya passet endast skulle sträcka sig över den blygsamma distansen 10km kändes det lägligt att festa till det lite och fira denna lyckade dag med en fartökning och kunde därför 40min senare klocka av det roligaste passet på länge och summera 40,3km på klockan, strax över 3 timmar. Känslan var fantastiskt härlig när jag pustade ut på altanen, inte bara över tillfredställelsen av en bra träningsvecka, utan i första hand med en glad och upprymd känsla efter en trevlig förmiddag med goda vänner i solskenet. Att träna med sällskap är "the shit", dels för att det är så mycket roligare men också för att det ofta får en att göra det där lilla extra med passet. För inte hade jag förlängt med 8km fartökning om jag varit ensam hela vägen.
Mer sånt!
Efter att ha kastat mig in i duschen och hastat ihop en hallonpaj kom sedan släkten för att fira Jonnes födelsedag. Mycket trevligt som vanligt, med syskonbarnet Arvid somh partyhöjare. Djupt försjunken i sin egen värld tillsammans med min iPhone och mina hörlurar levererade han en show man sällan skådat då han högljutt skrålade Michael Telos "ai se eu te pego"...
Idag var jag dock extra uppspelt och förväntansfull när klockan väckte mig vid 7,30 snåret för idag skulle jag för första gången få sällskap av de rutinerade marathonrävarna Elisabeth och Adam. Vi har länge pratat om att försöka få till något gemensamt pass men av olika anledningar har det inte blivit av. Men idag, äntligen!
Inledde med att springa 11km innan jag mötte upp de båda i "grannbyn" Anderstorp där de båda anslöt för att ta mig med ut på okänd mark. Ut i skogar och byar jag aldrig tidigare sett och jag tänkte flera gånger att det är i såna lägen man inte vill bli trött eftersom man inte skulle hitta hem om man blev avhängd. Vid 22km passerade vi Elisabeths föräldrahem där vi fick den fantastiska servicen med vätska och muggar placerade i postlådan redo att avnjutas av törstiga löpare innan vi fortsatte färden genom skogen.
Solen sken, tempot var behagligt och sällskapet så otroligt trevligt att jag knappt tänkte på att jag faktiskt sprang. Tiden gick så fort och plötsligt var det roliga slut, vi kom ut på cykelvägen som binder samman Gislaved och Anderstorp och det var dags att springa åt varsitt håll. Min plan hade varit att springa 32km vilket skulle räcka exakt för att få ihop denna veckans planerade 20mil men full av inspiration av allt löparsnack, det trevliga sällskapet och med vetskapen att Adam minsann skulle springa 40km var även jag tvungen att förlänga.
De första trevliga 30km hade ju passerat utan att jag knappt märkt dem så det kändes som om det nu började ett nytt pass. Eftersom det nya passet endast skulle sträcka sig över den blygsamma distansen 10km kändes det lägligt att festa till det lite och fira denna lyckade dag med en fartökning och kunde därför 40min senare klocka av det roligaste passet på länge och summera 40,3km på klockan, strax över 3 timmar. Känslan var fantastiskt härlig när jag pustade ut på altanen, inte bara över tillfredställelsen av en bra träningsvecka, utan i första hand med en glad och upprymd känsla efter en trevlig förmiddag med goda vänner i solskenet. Att träna med sällskap är "the shit", dels för att det är så mycket roligare men också för att det ofta får en att göra det där lilla extra med passet. För inte hade jag förlängt med 8km fartökning om jag varit ensam hela vägen.
Mer sånt!
Efter att ha kastat mig in i duschen och hastat ihop en hallonpaj kom sedan släkten för att fira Jonnes födelsedag. Mycket trevligt som vanligt, med syskonbarnet Arvid somh partyhöjare. Djupt försjunken i sin egen värld tillsammans med min iPhone och mina hörlurar levererade han en show man sällan skådat då han högljutt skrålade Michael Telos "ai se eu te pego"...
torsdag 9 maj 2013
Grande finale på Ernst & Youngs löparevent!
I lördags var det så dags för Värnamo Kvartsmarathon, finalen på det löparevent jag och min kollega Lasse har arrangerat för våra kunder och medarbetare på Ernst & Young under våren. Eventet har innehållit bland annat en föreläsning om träning, ett gemensamt träningspass och skulle avslutas med att springa kvartsmaran tillsammans.Hela projektet har varit ett rent nöje från början till slut och att intresset skulle komma att bli så stort hade vi aldrig kunnat drömma om när vi drog igång det hela tidigt i vintras. 39 personer har deltagit vid något tillfälle vilket kanske inte låter så mycket för en utomstående men med tanke på vilken liten ort vi lever på och med tanke på att endast 150 inbjudningar skickades ut tycker jag att det är ett fantastiskt deltagarantal! Så roligt att få ett sådant gensvar när man tar sig tid att arrangera något!Förutom att jag var gång jag håller i en föreläsning förvånas över att det finns folk som faktiskt är intresserade av vad jag har att säga vilket ger mig personligen en självförtroendeboost har det varit fantastiskt kul att få lära känna nya människor och att få träffa så många människor med ett gemensamt intresse. Det har varit så roligt att få prata löpning med löpare på så olika nivå, allt från rutinerade löpare med seriösa tidsmål inför loppet till nybörjarlöpare med målet att ta sig runt 10549m springandes. Det ger verkligen perspektiv på sin egen löpning.Att sedan se hur dessa personer, som på vår första träff inte kände varandra, gå från att vara lite svenskt avvaktande mot varandra till att vara ett lag med bra stämning och härlig gemenskap där man skojar, skrattar och peppar varandra inför start och dessutom tar sig tid att stanna kvar länge efter målgång för att prata igenom loppet har gett mig den största glädjen. Att den annars så individuella sporten löpning kan skapa sådan gemenskap är fint och härligt.Att jag sedan själv tyvärr inte kunde delta i loppet p g a mitt rådande tävlingsförbud kändes givetvis lite surt när man stod där vid starten och kände den spänning och förväntan som råder i en startfålla. Men efter att ha förberett mig genom att stilla det värsta springet i benen genom att springa en rejäl distansrunda på morgonen innan loppet och att tillåta mig själv att på ren inspiration från loppets alla intryck springa ett fartpass på kvällen kändes det faktiskt riktigt roligt (men annorlunda!) att istället för att fokusera på sin egen prestation få engagera sig i de andra. Bidrog istället med allt från att hämta allas nummerlappar till pepping, tips och råd innan loppet och att dela ut goodiebags till alla duktiga lagmedlemmar och därmed få förmånen att lyssna till var och ens unika berättelse om loppet efteråt.Många av dessa efterfrågade direkt efter målgång ett liknande arrangemang nästa år, och det är väl det bästa betyg man kan få?Härligt jobbat alla Ernst & Young löpare, det var med stolthet jag såg alla gula tröjor korsa mållinjen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)