SM Brons!!!

Min högsta dröm har gått i uppfyllelse, den dag jag förväntade mig det allra minst.

Saknar ord just nu, återkommer...

Inför årets härligaste race

Årets härligaste race, underbara fina Stockholm Marathon. Jag har varit på så många olika lopp i så många olika länder men inte någonstans har jag hittat ett lopp som överträffar detta. 

Kanske är det för att det går i en av mina favoritstäder? Kanske är det för att det är i Sverige och man känner sig mer hemma och bekväm med allt runtomkring? Kanske är det för att vi alltid brukar åka ett stort gäng med familj och släkt och liksom göra en "grej" av helgen där vi får tillfälle att umgås? Kanske är det för att det historiskt sett alltid har gått bra för mig på detta lopp?(bortsett från förra årets skräckmara) Kanske är det för att det faktiskt är ett fantastiskt bra arrangemang? Kanske är det för att jag sällan upplevt ett marathonlopp som är så kantat av publik hela vägen runt banan? Kanske är det för att när det är ett lopp på "hemmaplan" känner man flera av de andra löparna och har någon att prata med både innan, ibland under och även efter loppet?

Ja, vad vet jag, men listan kan göras lång över alla positiva känslor jag hyser inför detta lopp. Så även i år, trots att jag vet att jag denna gång inte kan vara med och fajtas om den där SM medaljen som jag så länge längtat efter, ser jag fram emot loppet med stor glädje och förväntan. 

För den här gången åker jag till Stockholm mer avslappnad än någonsin och mer fokuserad på allt kul runtomkring än på min prestation i sig. Jag vet att jag är i grym form rent träningsmässigt men jag vet också att jag med 90% säkerhet kommer att drabbas av den värk i min mage som förföljer mig på långa lopp. Då ingen behandling har påbörjats är statusen exakt densamma som på maran i Linz för 6 veckor sedan (som ju slutade på akuten) med enda skillnaden att jag nu har följt en av alla läkares tips och testar om en ordentlig kolhydratladdning kan förändra något. Eftersom det lilla halmstrået är det enda hopp jag har om ett bättre utfall är det knappast realistiskt att ha någon förhoppning/förväntning på tider och placeringar utan loppet blir ett test som får gå som det går helt enkelt. Självklart kommer jag starta i full fart, som om allt vore bra, och se hur länge det funkar och när smärtan sedan kommer är planen att slå av på takten och bara se till att ta mig runt. Kommer smärtan vid 5km blir det således en förfärligt dålig tid och en joggingtur runt Stockholm, håller den sig borta till 30km kan det kanske ändå bli en helt okej tid. Vid minsta tecken på att jag ska kollapsa och bli medvetslös som i Linz kommer jag dock att avbryta, smärta kan jag stå ut med och den kommer inte få mig att bryta, men att åka ambulans till akuten - aldrig mer. Sådana är förutsättningarna och kanske borde jag stanna hemma och inte utsätta mig för risken att må dåligt igen. 

Men eftersom jag har mer mängdträning än någonsin i kroppen och jag vet jag att jag vilken dag som helst lätt kan springa distansen utan smärta om jag bara håller ner farten, förstår jag inte varför jag ska stanna hemma och se loppet på tv när jag kan vara på plats, "löpa igenom loppet" och få uppleva den härliga stämningen och allt det roliga? 

Nej, en sån som bara ställer upp om man tror att man typ kan vinna vägrar jag att bli, jag tycker mig nämligen ha rätt att få vara med där i skymundan, njuta av stämningen och vara glad även om jag får en dålig tid i min stockholmsstatistik. Så oavsett om jag springer på pers, på min sämsta tid någonsin eller om jag till och med måste bryta tänker jag inte vara ledsen utan gå ut på kvällen och äta en god middag tillsammans med min familj på någon av stadens alla fina restauranger, hälsa på min bror med familj, ta en shoppingtur på söndag och ha en trevlig helg helt enkelt.

Och det finns ett liv efter marathon.

Eftersom mitt lopp i helgen inte bara var grymt kul utan då mitt resultat tydligen var bättre än jag trodde då de där till synes svaga 38,01 över 10km visst var de en av de bästa segertiderna på länge och då jag hört sägas att man ska räkna med att lägga på ett par, tre minuter mot sina vanliga tider för den tuffa banan har jag fått mersmak och redan börjat blicka framåt för resten av säsongens lopp. Att min kropp just nu inte håller för marathon kanske inte måste vara katastrof, det finns ju så många andra distanser man kan springa och dessutom kan man tävla på så många fler lopp om man kan tänka sig att korta ner sina lopp med sisådär 3mil...

Så nästa vecka ska jag träffa nästa läkare som i lugn och ro ska få utreda min kropp medan jag åker land och rike runt och springer på bana, på landsväg, i terräng och på alla distanser som min kropp kan tänkas vilja vara med på. Sen framåt hösten så står jag där igen, på startlinjen på marathon, med pers i blicken och tipptopp kropp.

Men först, årets roligaste mara i världens finaste stad.

Lycka till alla därute, vi ses!

30 år!

Så har man då passerat det där 30 års strecket med några timmar och nu är man alltså officiellt vuxen.

Det är väl nu man ska få en kris och tycka att livet är allmänt pest men om alla dagar som 30 åring kommer att vara som denna har jag inget att krisa över.

En underbar dag där jag inte planerat något firande då det ska sparas till helgen efter maran men som ändå har fyllts av hyllningar på mail, mess, Facebook och telefon - man märker verkligen att det är något särskilt mot en vanlig födelsedag när man fyller jämnt! Tack alla ni därute som har grattat!

Men ni alla får ursäkta, dagens höjdpunkt var ändå morgonen. Blev väckt med frukost på sängen, vilket i och för sig inte var en överraskning eftersom min fina J frågade igår kväll vad sjutton jag vill ha till frukost nu när jag ska tömma kroppen på kolhydrater som en del av uppladdningen inför helgens mara. Jag hade därför själv förberett min ägg, nötter och kesellafrukost men jag fick i alla fall lyxen att ligga kvar i sängen medan han hämtade morgontidningen och en bricka som han verkligen gjort fin med lite tända ljus och fin uppläggning av maten.

Den stora överraskningen var paketet. Jag må fylla 30 år men för presenter blir man aldrig för gammal.

Ett jättestort paket plockades fram och jag blev lika uppspelt som ett barn. Jag har väl inte önskat mig något?

Jag öppnar paketet som innehåller en fantastiskt fin resväska i den lämpliga färgen rosa! (min favoritfärg) Blir superglad över väskan men innan jag hunnit tacka blir jag uppmanad att öppna väskan. Det finns mer! 

I väskan väntar en flaska Moet rose, min favoritchoklad och en resa till Paris! 

Helt okej att fylla tant då faktiskt. 

Helt okej!

Räddningen?

Inte för att jag tror på idiotläkarens osannolika teori om att mina kramper i magen kommer sig av att min lever är för tung för att dess ligament ska kunna hålla fast den i 42km löpning - då borde jag ha ont var gång jag springer och inte bara när jag kutar i tävlingsfart i flera timmar. Men, eftersom jag är en aning desperat är alla eventuella lösningsförslag värda ett försök varför jag nu har skaffat mig skydd som ska sättas runt magen för att se om lite extra stöd för mina muskler och inre organ kan hjälpa till att hålla levern på plats och därmed eventuellt minska värken.
En bekant som är sjukgymnast var supersnäll och jagade runt i bygden och lyckades fixa typ en korsett som var otroligt bekväm, satt som en smäck och garanterat gav ett grymt stöd för hela bålen. Problemet var bara att den var supertjock och superstor och inte ens i min desperata situation kunde jag föreställa mig 42km löpning iklädd denna korsett som påminde mer om 1800-talets korsettklädda damers festkläder än ett idrottshjälpmedel. Vad hjälper ett stöd om det gör att jag kvävs för att jag inte kan andas eller dör av värmeslag?

Men, i nöd och desperation väcks alla kreativa sinnen och plötsligt kom jag att tänka på alla mina gravida kompisar som jag har sett spänna ett sorts bäckenband under gravidmagen som stöd. Knallade in på babyproffsbutiken och frågade kassörskan om hon möjligen säljer sådana? Eftersom jag bor i en småstad där alla känner alla, tittar kassörskan lite förvånat på mig och utbrister "men Jossan, borde jag gratulera??" Jag skrattar högt och förklarar snabbt (och högt så att säkert alla andra kunder ska höra) vad jag ska ha bältet till varpå kassörskan (tack för det!) är snabb att säga att det "absolut inte såg ut som om jag var gravid".
Nä, knappast va?

Hur som helst, vi letade fram det minsta hon hade (skönt med ett kvitto på att mitt midjemått inte uppnår en storlek där bärhjälp anses behövas) och efter ett litet test och lite idebollande om hur man skulle kunna sy in de 20cm som det behövdes krympas utan att förstöra kardborrefästena slog jag till och begav mig hemåt för att förvandla gravidbandet till ett marathonlöparband.

Och nu efter lite sömnadskonst, fix och trix har jag ett alldeles egentillverkat magskydd som känns som om det ger ett bra stöd och sitter perfekt utmed revbenen där jag har ont.
Men om det kommer att funka för att få bort kramperna?
Det tror jag inte ens på själv.

Familjen idrott

Min familj är världens bästa på många sätt och vis. Det allra bästa är att vi har ett gemensamt intresse som gör att det alltid är lätt, roligt och mysigt att umgås.
Den gemensamma nämnaren kallas idrott, sportfånar är vi allihopa.
Så när det idag var dags att leverera pappas födelsedagspresent, ett besök på Örjansvall för att titta på Halmia, passade vi på att göra det till en heldag i idrottens tecken när vi ändå var igång - det kan väl aldrig bli för mycket sport?

Dagen inleddes därför med att vi istället för att åka direkt till Halmstad tog en liten omväg runt Markaryd där möjligheten fanns att få till ett fartpass på ett litet brödrostlopp över 10km. Så en i familjen snörade på sig löparskorna (läs jag) och de tre medföljande musketörerna (pappa, bror och make) agerade hejjarklack, serviceteam och gjorde även en stor insats i stödjandet av Markaryds IF genom flertalet inköpta kaffekoppar i den lilla kiosken.
För mig var målet att få ett bra fartpass, något som jag inte har alltför många av senaste månaden då läkarna avrått mig från detta, men nu när jag ändå bestämt mig för att skita i hälsan och springa Stockholm marathon kändes det som att det var dags att låta benen känna på lite tävlingsfart. Brödrostlopp är härliga på många sätt och vis. Allt görs lite på en höft och inte på så stort allvar, nervositeten är minimal och i och med att alla startar med en väldigt avslappnad inställning är stämningen mellan både löpare och funktionärer alltid så himla trevlig och familjär. Älskar grejen att man inte har en startpistol utan att man istället skickas iväg av en av klubbens eldsjälar som räknar ner från tio. Älskar att det på inbjudan står att tidtagning sker med "chips". (Sour cream and onion?). Älskar att speakern känner i princip alla startande och kan lämna kommentarer som att "här kommer frissan med ett bra klipp i steget" eller presenterar en löpare som "han som hållit på att träna länge men slagit igenom ungefär lika bra som ett pyspunkat cykeldäck på Kiviks marknad". Älskar skyltar som säger att "startplatsen är flyttad och nu är vid det gamla antikvariatet" vilket säkert gör det givet för alla infödda Markarydsbor att hitta starten men erbjuder en mer delikat uppgift för oss andra. Älskar att en lokal förening bygger upp en kiosk där det serveras hembakat och kaffe från termos.
Vad jag idag dock insåg är att jag INTE älskar att man inte kan kolla in banprofilen innan race. Mina asfaltsälskande ben och mitt huvud som var inställt på ett snabbt stadslopp önskade nämligen att de hade varit förberedda på att det till stora delar var ett terränglopp vi skulle springa där de första 6km innehöll både backar, skogsstigar och långa sträckor på gräs. Vid 3km var brann det i mina framlår, vid 5 brann även i lungorna och vid 6km kröp jag över backkrönen, snubblade över rötterna och undrade om det aldrig skulle ta slut? Av feghet och oro över att detta terränglopp skulle fortsätta hela vägen in i mål försökte jag hålla igen och spara lite på krafterna, och inte ens när det började gå nerför, vi fick medvind och underlaget förbyttes till härlig asfalt vågade jag trycka på för fullt. För vem vet vad som väntade efter nästa krök liksom?
Istället sprang jag lite "lagom" fort och vågade först trycka på de sista 2km som jag visste inte innehöll några obehagliga överraskningar då jag hade testjoggat dem på uppvärmningen och kunde därför avsluta med två snabba kilometer strax över 3,30. I mål klockades jag för 38,00, på pappret en otroligt svag tid men med tanke på banans utformning och med mina två 20mils veckor i färskt minne i benen är jag ändå nöjd och framförallt glad åt ett rejält träningspass. Att bästa herre sprang strax över 35min (jag var trea totalt) säger ju också en del om hur osnabb banan var och kanske innebar också min segermarginal på 8min (!) att jag inte pressade på det där sista man gör om det är en fajt om placeringarna. Dock innebar segern att jag fick välja ett fint pris på prisbordet - antingen en konstig rosa stol, ett presentkort hos den lokala frisören eller ett par trosor två storlekar större än vad jag brukar använda. Jag valde trosorna, kan vara bra att ha något att växa i.



Väldigt sällsynt med brödrostar på prisborden på brödrostloppen nuförtiden.
Men ett par på tok för stora trosor och en guldmedalj är ju inte så illa det heller.

Efter loppet tog familjen idrott resan vidare mot Halmstad och avnjöt en burgare på sportbaren Olivers, den värsta Olearys rip-off jag någonsin stött på där både de rutiga dukarna, möblerna, bilderna på väggen och menyn var helt identisk. Skönt när man känner sig bekant med konceptet. 
Slötittade på Monaco GP formel ett medan vi käkade innan det var dags att inta Örjansvall för härlig division ett fotboll, Halmia mot Trollhättan. Här var de tre herrarna i sällskapet betydligt mer intresserade och engagerade än jag men fotboll i solsken är ju aldrig fel. Att Jonne dessutom vann på halva-potten-lotten gjorde ju inte upplevelsen sämre. 1591kr rikare lämnade vi arenan och när man är gifta gäller ju att "allt mitt är ditt" så jag var snabb att poängtera att han hemskt gärna får låna mina för stora trosor om jag får ta del av hans vinst. Han var en aning tveksam till upplägget.



Pappa, bror och make på ett inte alltför fullsatt Örjansvall.

Dagens vinstlott. Tyvärr inte min.

Familjehänget fortsatte sedan genom att vi i en rasande fart for hemåt (eller, eftersom idrottaren i gänget var chaffis då de andra druckit öl och hon inte är i närheten lika säker bakom ratten som i löparskorna gick det egentligen inte särskilt fort) och satte fjutt på grillen för att även hinna med en matpaus innan det var dags att från soffan följa Diamond Leauge friidrotten och Champions Leauge finalen innan dagens slut.

En helt vanlig familjedag för the Johansson family.

Gör Oskarshamn i ett rasande tempo

Trött som en mört ligger jag i min säng på mitt hotellrum i Oskarshamn och kan knappt hålla ögonen öppna.
Ett hotellrum på supertrevliga Hotell Post, ett nyrenoverat och trevligt hotell med bra läge mitt i stan, en löpslinga som börjar i parken bredvid hotellet, ett nyöppnat gym och relaxavdelning, bra mat och fantastisk service av personal som bl.a. fixade kvällsmacka när vi kom fram sent igår kväll, ordnade vaktning av min rumsnyckel under kvällens löprunda och serverade vatten och banan när jag kom tillbaka.
Varför denna lyx mitt i veckan undrar ni nog nu?
Nej, jag har (tyvärr?) inte åkt till Oskarshamn för att leva lyxliv utan är här för att avlasta mina kollegor på Ernst & Young kontoret som just nu står med jobb upp över öronen och tacksamt välkomnade "boksluts-akuten Jossan" när jag erbjöd en utryckning.
Superkul att träffa nya människor och få miljöombyte och jobba med nya uppdrag, men samtidigt ganska påfrestande med både lång resa och långa, intensiva dagar.

24 timmar i Oskarshamn:
Anlände 22,30 igår kväll efter tre timmars bilresa. Efter att ha checkat in, packat upp och käkat den kvällsmacka som hotellet (som sagt) snällt nog erbjöd blev timmen alldeles för sen innan jag lyckades somna. I alla fall på tok för sent med tanke på att dagens morgonpass skulle inledas 05,15 för att avklaras innan arbetsdagen började. Därefter följde en rolig men också tröttsam arbetsdag då det innebär en viss stress och press att vilja vara effektiv och hinna med så mycket det bara går och vara till så stor hjälp som möjligt när man har åkt hela vägen hit, samtidigt som min kropp och hjärna inte direkt funkar på topp efter bara fem timmar sömn...
Dagen har därför gått som i en dimma och när klockan närmade sig 18,00 fanns det inte en chans att jag orkade med en enda siffra till. Inte hann jag mer heller för den delen för då var det istället dax att få till ett sprint- och löpskolningspass innan den planerade middagenen med min skojsiga kollega Mattias.

Kastade mig ut direkt från jobbet och fick till ett ganska bra pass med tanke på uppladdningen, kastade mig sedan in i duschen och slog nog Gunde Svans rekord i att duscha snabbt, kastade på mig kläderna och rafsade ihop håret i en slarvig tofs och hade inte tid att sminka mig, kastade mig sedan ner till restaurangen och var på plats två minuter innan avtalad tid, kastade i vrålhunger i mig maten och kastade mig sedan i säng för att få sova så många minuter jag bara kan.
Livet i en hastighet av 1090km/h. Godnatt.

(Har föresten fått världens minsta hotellrum, ni ser verkligen precis hela rummet på bilden. För att kunna stretcha efter träningen fick jag lyfta upp bordet och ställa det i sängen, och träningskläderna hänger på tork på fönsterluckorna)

Jubelidiot

Utdrag från dagens samtal med den idrottshatande läkare som granskat bilderna från ultraljudet av min mage:

Jag: "Åh vad bra att du ringer, vad visade bilderna?"

Idioten: "Du har en väldigt stor lever, men inga andra tecken på allvarlig sjukdom. Jag tror helt enkelt inte att människokroppen är skapad för den extrema påfrestning det innebär att springa marathon. Du kanske kan börja simma eller nåt istället?"

Jag: "Det är inte aktuellt. Hur går vi vidare? Problemet kvarstår, jag har fortfarande ont."

Idioten: "Går vidare? Jag ser ingen anledning att gå vidare. När sprang du senast?"

Jag: Berättar om mina senaste veckors dagliga ganska tuffa träning och beskriver återigen när och hur smärtan yttrar sig.

Idioten: "Kan du träna på det viset tycker jag att du verkar friskare än de flesta. Du får alltså bara ont när du springer långt och fort? Då är ju problemet allra enklast löst genom att du undviker att göra just det"

Jag: Vad är du för idiot som i din brist på empati och vilja att hjälpa andra människor så uppenbart gjort helt fel yrkesval? Har du köpt din läkarlicens på Blocket jävla pajas?

...Sa jag såklart inte.
Tog istället några djupa andetag och förbannade honom inombords innan jag tackade för all (obefintlig) hjälp och avslutade samtalet.

Idiot var ordet för dagen.
J.U.B.E.L.I.D.I.O.T