St Moritz - MTB och trötta ben

Vaknade i söndags med helt overkligt ömma ben. Framsidan på låren, vaderna och mina höfter hade uppenbart tagit rejält med stryk i de kraftiga nedförslöpningarna i Swiss Alpine Marathon och jag ångrade plötsligt att jag inte hållit igen lite nedför utan blåst på för kung och fosterland för att tjäna in allt jag tappat uppför. Helt sönderslagen.

Tänkte att en morgonjogg och lite stretch kunde hjälpa så jag snörade på mig skorna och gav mig lite motvilligt iväg. Det flöt på över förväntan, vilket dock endast innebar att jag kunde ta mig framåt, men jag kände en lätt förtvivlan komma krypande när jag 10km slitsam jogg senare insåg att jag lovat maken en heldag på MTB. Hur min kropp skulle reda ut detta var oklart, men har man lovat så har man lovat så det var inte annat att göra än att stretcha extra länge, fylla på depåerna med rejäl frulle och koppla på sitt mest positiva tänk för att försöka få kroppen att glömma smärtan.

Vi hade valt ut en runda som enligt kartan   skulle vara "easy" och syntes passa bra för oss ovana mtb-cyklister som var mer ute efter en trevlig upplevelsetur än ett träningspass.  Vi trampade på bra på fina cykelvägar till en början och efter en rejäl stigning anade vi ett vattenfall mellan träden som vi gärna ville kolla in. Avvek därför från den utstakade rutten och trampade in på en liten skogsväg. Det började gå utför, vägen började bli smalare, stupen vid sidan om brantare, rötterna flera och stenarna oräkneliga. Lite väl svårcyklat tyckte vi nog allt att det var och vi fick ett kvitto på just detta när jag strax fick tvärstopp mot en rot, välte åt sidan och kanade två meter ner för en slänt med cykeln över mig innan jag lyckades få stopp på mig själv och undvika att falla de ytterligare femtio meter som väntade nedanför mig. Jonne fiskade upp både mig och cykel och många skrapsår och en hel del chockade tårar senare kunde vi fortsätta vår cykeltur med ett löfte till oss själva om att aldrig mer köra "off-road" utan följa de utritade MTB-vägarna på kartan. 

Men det behöver ju inte betyda att det var lätt. 

Vi följde de skyltar vi trodde var vår valda "easy" väg och tyckte nog allt att det var lite pinsamt att vi tyckte att det var både tekniskt svårt och fysiskt utmanande trots att vi valt en till synes lätt runda. Men vi kämpade på och ju längre tiden gick desto bättre teknik fick man och det var till slut riktigt kul att lirka sig runt och försöka hitta bästa vägen mellan stora stenar och andra hinder. Men det gick sakta.

Efter några skojiga, krävande, fina timmar i bergen började blodsocker och därmed koncentrationsförmågan sjunka och lägligt nog nådde vi då en liten by där vi kunde stanna för lunchpaus. En lasagne senare var man på gång igen och när vi plockade fram kartan för att kolla vart vi var och vart vi skulle kunde vi sluta skämmas över hur dåligt vi cyklat. Vi hade lyckats trampa oss in på en slinga med beskrivningen "extremt avancerad cykelväg där även topp cyklister kommer att behöva gå/bära cykeln långa sträckor". Tack för det, inte konstigt att det var svårt och gick sakta. Vi ansåg därmed att de tre avklarade avancerade cykeltimmarna fick räcka som utmaning denna dag och såg till att resterande cykling verkligen skedde på de mer lättcyklade vägarna. Lätt betyder dock i Schweitz inte att det inte är backigt, bara att det är lätt underlag, så upp och ner för den ena backen efter den andra trampade vi och konstigt nog funkade mina onda ben från gårdagen riktigt bra, uppenbart används inte samma muskler för löpning och cykling.

Vi tog oss tid till många små stopp för fotografering av de ständigt återkommande vykortsliknande vyerna och insupande av atmosfär och alpluft. Turens höjdpunkt var när vi efter en rejäl stigning hittar en liten sjö på 2000m höjd med det klaraste vatten jag någonsin sett. Efter att ha känt efter med handen dövades dock min första impuls att vilja bada, att titta på det vackra vattnet räckte långt!

Efter att ha varit ute i sju timmar var vi åter i St Moritz och jag kan konstatera att cykling har sina fina sidor. Man får vila ibland när det rullar, man kan stanna och fika under turen, man kommer betydligt längre distans än när man springer och man kan vara ute en hel dag på tur.

Men ändå, tacka vet jag löpning. Har under alla mil jag avklarat aldrig någonsin varit i närheten av att ramla nedför stup och slå ihjäl mig. Dessutom springer jag nästan fortare än jag cyklar.

Löpning vs MTB, 1-0.

Kvällen spenderades sedan på en uteservering där vi firade att en riktigt bra semester var till ända med en extra fin och god middag innan vi promenerade genom byn en sista gång i den ljumna kvällsluften.

Idag när vi vaknade var det första gången på hela veckan som det var mulet och regnigt vilket passade utmärkt och gjorde det lättare att lämna detta paradis.

Men först skulle vi krama ur det sista ur denna vackra aktivitetsort varför det blev en halvmararunda i ösregnet med många sköna höjdmeter under fötterna innan vi tog farväl av St Moritz och påbörjade vår resa hemåt.

Men vi kommer tillbaka, jag är långt ifrån klar med min nya favoritplats på jorden.

Davos - Swiss Alpine Marathon

Efter underbara dagar i St Moritz var det igår eftermiddag dags att packa en väska och sätta sig på tåget mot Davos för en liten utflykt. Som av en händelse visade det sig nämligen att vi lagt vår semester i St Moritz just när Swiss Alpine marathon skulle avgöras bara några mil härifrån. Jag såg det som ett tecken och la till loppet i min race-kalender, men fegade dock lite och valde 30km klassen och inte huvudklassen om 78km. Ända sedan den dag anmälan registrerades har jag sett fram emot alla vackra vyer den fina banan skulle bjuda på och har särskilt lägtat efter att springa på den passage över en ravin som används som reklambild för loppet. Racet var i min planering en så kallad C-tävling, innebärande att den skulle springas som ett träningspass utan toppning och som ett upplevelselopp, varför uppladdningen i veckan har bestått av daglig löpträning toppat med en niotimmars hikingtur i alla underbara berg kring St Moritz.

Då starten gick redan klockan sju på morgonen idag valde vi att åka till Davos redan igår kväll och fick därmed gott om tid till att strosa runt både i byn och på sportmässan. Byn var en besvikelse, St Moritz är så mycket vackrare med fina gamla byggnader, en sjö mitt i byn och små pittoreska restauranger och butiker. Davos är bara en stor shoppinggata och en miljon hotellkomplex. Rätt trist faktiskt. Enda anledningen till att ha stannat längre skulle vara att Sheraton hotell verkligen levererade och hade förtjänat en längre vistelse.

Hotellet var för övrigt snälla nog att öppna frullen extra tidigt för alla löpares skull. Tyvärr är ju ultralöpare något mer vana att käka tätt inpå och under tiden de springer än vad jag är varför jag ändå tyckte att frulle 1,5 timme innan start är på tok för tätt inpå. Men då det inte var en prioriterad tävling orkade jag inte krångla utan fick istället anpassa mängden mat, välja bort de godsaker jag hade velat frossa från på buffén och begränsa mig till sådant som funkar för löpning och hoppas att mina gel under loppet skulle rädda energinivån. Brieosten kunde jag dock inte låta bli.

Hade noga studerat banprofilen och även pratat med en bekant som sprungit 78km banan fem gånger och därmed kunde ge en del tips om de 30km jag skulle springa som utgör den första delen av den långa banan. Var väl medveten om hur många höjdmeter som skulle tas men hade ändå inte lyckats föreställa mig hur det skulle vara, hade någonstans en plan om att försöka springa under två timmar (4,00min/km) men det visade sig vara väl optimistiskt då banan var betydligt tuffare än jag trott. De andra vana bergslöparna hånflinar nog i detta nu över att jag ojar mig över den bana som för mig framstod som krävande men för dem mest troligt bara framstod som små kullar. De 30km jag sprang ska nämligen vara långa banans lättaste del och det sägs att det är efter dessa som "loppet börjar". Så är det säkert, eftersom de därefter ska klättra typ 2000 höjdmeter, men för mig var det fullt tillräckligt med de backar jag bjöds på.

Det fanns ingen del på banan utöver de fem första kilometerna i stan som var flacka och bjöd på "vanlig" löpning. Antingen var det galet brant uppför och jag snittade typ 6min/km eller så var det superbrant nedför så jag plötsligt snittade strax över 3min/km. Uppför blev jag förbisprungen av mängder av löpare på lätta ben som fick mig att framstå som en klumpig och seg elefant, men nedför kunde jag ligga på riktigt bra och i varje nedförslut plocka placeringar. 

Det var ett vansinnigt kul lopp där jag sprang full av stor glädje hela vägen och där kroppen kändes lätt och bra, så bra att även om jag på toppen av de värsta backarna undrade vad jag hade gett mig in på aldrig blev så trött att det var plågsamt och trist. Detta gjorde att jag hela tiden kunde njuta av utsikten över berg, dalar, raviner och de fina små alpbyar vi med jämna mellanrum passerade och allt peakade när vi efter ca 25km sprang över en just den smala bro över ravinen som jag sett på reklambilderna och bara ett litet räcke skiljde mig från ett flera hundra meter djupt stup ner mot döden. Här var det så vackert att jag nästan ville stanna en stund och bara njuta. Men det fanns det ju inte tid till.

Efter en avslutning med ett par kilometer nedförsbacke genom Filisur korsade jag mållinjen som pigg och glad segrare på tiden 2,05,14 och var därmed nästan 5min före tvåan.

Ett bra race, ett kanonbra träningspass, en fantastisk upplevelse och en riktig motivationshöjare och ett glädjelopp som kommer att ge mig energi till tunga träningsperioder och tuffa tävlingar framöver. 

Ett tips till er alla från min rumpa är dock att om man ska springa lopp i bergen är det bra om man någon gång senaste halvåret tränat just backlöpning. Den har nämligen lite ont just nu...

Vi avslutade vår tripp till Davos med att efter loppet ta kabinbanan upp till Schatzalp och käka en klassiskt schweitzisk rösti-lunch på terrassen med utsikt över hela byn innan vi återvände till målområdet för att se ultralöparnas målgång. Lyfter på hatten för Jonas Buuds sjunde seger som gör att man är fantastiskt stolt att vara svensk när man är i Davos. Vill också lyfta på hatten för Linus Hultegård, en kille hemifrån som helt orutinerad i ultralöparsammanhang imponerade med att kuta loppet under åtta timmar. Grymt!

                                             

                                                       Redo för start, 07.00.

                          

    Firade segern med klassisk schweizisk       mat, rösti med skinka och ägg.

   På en terrass 300m upp i bergen med utsikt över byn smakade det än bättre.

Dag 1 och 2 i St.moritz, himmelen på jorden

Jag vill inte överdriva och smälla till med superlativen i onödan, men jag tror banne mig att jag har dött och hamnat i himmelen. Befinner mig sedan igår i St.Moritz och om jag för någon månad sedan påstod att Tromsö kan ha varit en av de vackraste platser jag har varit på tar jag tillbaka allt jag sagt. Det här stället slår alla platser jag tidigare besökt. Ett himmelrike.

Efter en morgonjogg utmed Zurichsjön, vilket förvisso också var vackert om än ganska fullt av stressade storstadsbor på väg till jobbet var det dags för en 3,5 timme lång tågresa till St.Moritz. Vi hade laddat med tidningar, böcker och fina Spotifyspellistor för att överleva tristessen med en så lång tågresa men detta visade sig fullständigt överflödigt. Första timmen, resan till Chur, spenderades på ett ganska modernt X2000 liknande tåg innan vi bytte till ett regionaltåg som både såg ut och lät precis som ett leksakståg när det tutade. Utanför fönstret svischade den ena vyn vackrare än den andra förbi, eller svischade och svischade, tåget gick extremt sakta och påminde mest om en sightseeingtur. Vi passerade höga bergstoppar, branta stup, höga smala broar över breda åar, sepentinvägar uppför bergen och kilometerlånga tunnlar genom bergen och stora delar av turen finns tydligen med på UNESCOs lista över världsarv. En otrolig upplevelse och trots att vi inte en enda gång plockade upp våra böcker och tidningar då vi var rädda att missa något av allt det vackra, flög tiden iväg och innan vi visste ordet av rullade tåget in på stationen i St. Moritz.

Väl på plats var jag lite nervös för hotellets standard och måste här erkänna att jag är en riktig hotellsnobb som alltid ser till att bo på riktigt fina hotell. Medan många resonerar "att man inte behöver bry sig så mycket om boendet då man ju bara ska sova där" resonerar jag tvärtom. Ett riktigt bra hotell förhöjer hela semestern, finns inget bättre än att komma "hem" på kvällen för att ta en dusch eller ett bad i ett lyxigt badrum, sova i en skön säng i ett becksvart och tyst rum, äta frukost i en trevlig restaurang och ha en hotellpersonal som mer än gärna gör det där lilla extra bara för din skull. Hotellen vi bokat i Zürich både på hit och hemvägen såg riktigt moderna och fina ut och tillhörde stora kedjor var jag inte orolig och inte heller inför Swiss Alpine marathon i Davos på lördag är jag orolig, på Sheraton vet man vad man får. Hotellet här i St Moritz var dock mer av en chansning, även om man borde vara garanterad bra klass på ett hotell med 4,5 stjärnor såg det dock lite mer omodernt ut på bilderna men efter att ha surfat runt och kollat alla hotell som fanns tillgängliga så verkade det som att den där lite omoderna alpstilen var genomgående för alla hotell så vi slog till, men tog ett superior rum för att vara på den säkra sidan. 

Men min oro var obefogad. Utifrån lämnar den grå, ganska trista byggnaden ganska mycket övrigt att önska och inte heller receptionen med ful heltäckningsmatta, furuträ på väggar och tak och en souvenirshop med diverse schweiziska produkter imponerade inte. 

Men nu när jag har blottat mitt lite skämmiga hotellsnobberi och mina höga krav förstår ni storheten när jag säger att hotellrummet är något utöver det vanliga. 45 kvadratmeter stort, fem stora fönster med utsikt över alptopparna och framför dessa härliga fåtöljer att avnjuta utsikten i. Ett stort badrum med både dusch och badkar med inbyggd platt-tv, en elektrisk toastol med b l a värmeslingor i sitsen och typ en "rumpdusch" och fläkt (skojar inte, helt meningslöst och skrattretande - har ännu inte vågat prova men det blir mitt stora mål att göra så innan avresa) och ena väggen till badrummet är ett glasfönster som du dock snabbt kan få insynsskyddat genom att trycka på en knapp. Strax efter ankomst knackar housekeeping på dörren och levererar lite färsk frukt och kollar så att allt är okej och den trevliga receptionisten lånade glatt ut sin privata hikingkarta för att vi skulle slippa gå och köpa en egen. Ja ni förstår, inte ens kinkiga jag är besviken.

Gårdagskvällen blev ganska lugn och efter en lång promenad där vi rekade staden och hyrde lite cyklar körde jag ett intervallpass med Jonne som sällskap på cykel som blev av det jobbigare slaget då jag såklart ännu inte vant mig vid den höga höjden. Sprang några varv runt sjön och hann under det 75min korta passet stöta på både Mustafa Mohammed, ett stort gäng löpare från SK Vidar, några kenyaner  och dessutom massor av hurtiga motionärer. Hela byn är full av aktivitet, alla springer, cyklar, vandrar, seglar, spelar tennis eller ser ut att vara på väg till eller ifrån någon aktivitet. Sånt inspirerar mig och ger massor av energi att själv vilja vara aktiv! Efter resan och intervallpasset var vi dock rätt möra och passade därför på att njuta av hotellets fina service genom att käka på rummet för att samtidigt kunna  kolla in semifinalen i dam-EM i fotboll där resultatet väl blev det enda man kunde klaga på denna dag. 

Idag blev det en lugn morgonjogg där vi kollade in backhopparbacken från OS innan löparskorna byttes mot vandringsskorna och vi gav oss iväg på en rejäl hikingtur i bergen där vi bland annat besteg den högsta toppen Piz Nair på över 3000m höjd och sedan fortsatte med den ena toppen efter den andra. Får erkänna att det var med ganska möra ben jag kröp ner i badet, nio timmar efter vi lämnat hotellet för vår vandringstur. Full av underbara upplevelser och vackra vyer kan jag inte låta bli att undra om vi kanske tog oss lite vatten över huvudet, ovana vandrare som vi är, frågan är om man överhuvudtaget kommer att kunna röra sig imorgon?

Men, den dagen den sorgen, just idag vill jag inte ändra på en enda minut av dagens aktiviteter då allt ifrån den vackra morgonjoggen till varenda steg, varenda fikapaus och varenda utkiksplats på hikingturen varit helt magiska. 

Carpe diem, mina vänner, carpe diem.

Zürich

Nu har vi flyttat vårt semestrande utanför Sveriges gränser och idag anlänt till Zürich efter en smidig flygresa via Göteborg och München.

Varmt som i en gryta var det när vi landade, luften gick knappt att andas och svetten forsade utmed ryggen när vi kånkade våra väskor de ynka 800m från stationen till hotellet. 800m som kändes som en mil i en bastu men efter några åskknallar blev luften friskare så när vi efter att ha lastat av väskorna och svalkat oss med hotellets hemlagade apfelsaft gav oss ut för att kolla in staden var det en fröjd att vara ute i den härliga sommarkvällen.

Promenerade utmed floden och såg de sevärdheter vi blivit rekommenderade, dvs ett par kyrkor, operan och rådhuset och vi gick sedan en sväng utmed sjön som är lite av Zurichbornas oas och överallt utmed strandkanten satt det folk med picknickkorg och njöt av det fina vädret, umgicks och lyssnade på musik.

En bekant som har bott i staden hade sagt åt oss att om man inte gillar konstmuseum bränner man av sevärdheterna ganska fort och sedan ska man bara njuta av att strosa runt i staden och fika/äta på någon av alla trevliga restauranger. Han hade rätt, efter ett par timmar bytte vi därför turistandet mot att bara promenera, titta på folk och sedan tog det nog över en timme att hitta en lämplig restaurang för kvällens middag och tro mig, det beror inte på att det inte finns några, tvärtom! Tror aldrig jag har varit i en stad där restauranger, barer och kaféer duggar så tätt så det var helt enkelt omöjligt att välja. Italienskt, franskt och traditionellt schweiziskt dominerade utbudet och det är väl inte så konstigt med tanke på hur nära dessa länder vi befinner oss. Vi hade tänkt oss en traditionell schweizisk middag men det slutade med en risotto på en liten italiensk taverna, inte mig emot, jag älskar italienskt. Att de dessutom drev en egen vingård innebärande att både olivoljor, viner och ostar var egenproducerade var ju ett plus i kanten och den mysiga uteserveringen var pricken över i. Att sitta i en liten gränd, bli serverad god mat på bord med rutig duk och tända ljus, att ständigt se folk som strosar förbi på gångvägarna och att inte behöva frysa ens när klockan närmar sig tio på kvällen är verkligen ljuvligt och sinnebilden av en i det närmaste perfekt sommarkväll.

Nu blir det en tidig sänggång för i arla morgonstund ska jag hinna med en morgonjogg utmed sjön innan tåget tar oss vidare till St Moritz för ett par dagar vandring, mountainbike, sightseeing och löpning.

Auf wiederhören.

Ilsket långpass i solen

Efter att ha spenderat lördagen på Marstrand med svärfar och hans fru följt av en helkväll på ett fullsatt Ullevi med Robbie Williams på scen var klockan mitt i natten när vi tröttare än någonsin ramlade in i vårt hem och stupade i säng. Ställde ingen väckarklocka då jag inte tyckte att det spelade någon roll när jag skulle komma igång med söndagens långpass då hela dagen stod till mitt förfogande utan andra planer. Tyvärr vägde jag inte in väderaspekten i detta beslut vilket visade sig oklokt när sovmorgon, frukost och förberedelser för långpass inte var avklarade förrän klockan hunnit bli 11,30 och 40km långpass när solen står som högst och termometern visar nästan trettio grader var ett oundvikligt faktum. Plötsligt ångrade jag min semesterflummiga, nyfunna kärlek till sovmorgon.

Som tur var iklädde sig min fina J rollen som coach/vätskelangare och hoppade upp på cykeln bärande på så mycket vätska att han hade kunnat knäcka extra som kamel. Vi gav oss ut på en av mina favoritrundor och kroppen kändes till en början riktigt lätt och fin, trots den pressande värmen. Funderade på kontraster, likheter och skillnader mellan detta långpass i det extremvarma vädret med ett pass på exakt samma runda i januaris extremkalla vinterväder när det var 26 grader kallt. Kom fram till att ett pass iklädd shorts och topp, på torr och fin asfalt, till ljudet av fågelkvitter och doften av blommor vinner alla dagar i veckan över januaripasset där benen blev stela av kylan, kroppen tung av alla lager av kläder, kinderna illröda av frostskador och kläderna vita av all fukt som frusit till is. Dagens pass kändes plötsligt som ett lyxpass och såg ut att bli en njutning, så länge jag bara såg till att få i mig tillräckligt med vätska.

Min fina J hade under hela frukosten poängterat och påmint mig om vikten av just vätska och, som sagt, utrustat sig på alla sätt och vis för att jag skulle slippa "gå torr". Efter 15km passerade vi Jonnes morbrors hus och semestertider som det är satt familjen såklart ute i solen och njöt. Självklart ville vi ju stanna och prata men då jag ogärna ville avbryta mitt pass fortsatte jag springa medan Jonne tog ett snabbstopp för att säga hej då vi räknade med att han lätt skulle kunna cykla ikapp mig lagom till nästa vätskelangning. Jag sprang, och sprang, och blev allt törstigare och varmare. Efter fem kilometer hade han ännu inte kommit ikapp, efter ytterligare fem kilometer syntes han fortfarande inte till och efter totalt 15km utan vätska började jag få panik och befara att han aldrig skulle komma ikapp. Huvudet närmade sig kokpunkten, munnen var torr som sanden i Sahara och löpning kändes plötsligt inte längre alls som någon särskilt lyxig och njutningsfull semestersysselsättning.

Jag blev argare och argare och förbannade min makes sociala sida som gör att han troligen inte kunnat avbryta sin snabbvisit hos morbror så snabbt som jag då tyckte att han borde, jag förbannade hans dåliga cykel som troligen gjort att han inte kunnat cykla så snabbt som han borde för att hinna ikapp och jag förbannade mig själv för att jag förlitat mig på honom istället för att ta ansvar för att själv placera ut vätska på lämpliga platser som jag alltid gjort tidigare. Var arg för att det var han som tjatat mest om hur viktigt det var med vätska och nu flummande bort langningen. Var arg för att han i första hand tjatat om att jag för att påskynda min för tillfället dåliga återhämtning absolut aldrig får gå tom på energi och nu hade försvunnit med mitt socker. Var arg för att mitt pass som börjat så fantastiskt lätt, fint och underbart nu skulle bli förstört. Lipfärdig och svimfärdig vägrade jag av ren ilska ta den chans till genväg som fanns för att här förkorta min runda utan fortsatte istället min ursprungliga väg mot 40km. Om jag så skulle krypa hem tänkte jag inte låta min flummiga coach förstöra mitt pass.

Så äntligen hör jag hur en cykel rullar upp bredvid mig och jag ser hur Jonne sträcker fram min sportdryckflaska och en gel samtidigt som han ser bedrövad ut, ber om förlåt och snabbt berättar hur han bara stannat i tio minuter men ändå fått cykla som en tok för att hinna ikapp. Jag tittar på honom med svart blick, skiter fullständigt i alla ursäkter och fräser ur mig ett "du får sparken som tränare" innan jag rycker åt mig min vätska, min gel och häller en flaska vatten över mig.

Sedan råder radiotystnad sista milen hem, bortsett från några tröstlösa försök från Jonne att föra en konversation med mig men han får inga svar. Jag är för arg, för sur, för irriterad och för trött. 

Efter en evighetslång sista mil var vi så äntligen hemma och jag fick i skuggan av ett träd kasta mig på gräset och svepa allt som fanns kvar av vatten och sportdryck samtidigt som min fina J, med samvetskval över att ha pajjat mitt pass, fjäskade för mig genom att ta hand om mina prylar, erbjuda sig att hämta allt jag kunde tänkas behöva och vara allmänt extra omtänksam för att få mig att må bra men kanske framförallt att återigen vilja prata med honom. Jag tiger fortfarande som muren, både för att jag är arg över mitt förstörda, dåliga pass och för att jag mår illa, men piggnar snart till så mycket att jag orkar kasta en snabb blick på klockan bara för att inse att tiden 3,04 är min bästa tid någonsin på rundan. Plötsligt är all ilska och all trötthet inte så himla farlig längre och jag blir mitt vanliga jag igen där Jonne är världens bästa och mest engagerade coach, världens allra underbaraste make och löpning en härligt solig sommardag är det allra roligaste och bästa  jag vet i världen. Jag är dock inte dummare än att jag passar på att nyttja Jonnes dåliga samvete till att låta honom cykla till affären och köpa iskall cola och resorb innan han återfick sin anställning som coach.

Att vara marathonlöpare är stundtals riktigt tufft och krävande, men att vara gift med en - det är nog troligen värre...

       

Ett steg i rätt riktning!

Efter förra helgens löparfiasko var det igår dags att ställa sig på startlinjen igen. Förhoppningarna och förväntningarna inför gårdagens 6km Slussprov i Trollhättan var väldigt låga och jag var inställd på att få ytterligare ett slitsamt race. Hur mycket bättre kan formen bli på en vecka liksom? 

För att i alla fall försöka hitta tillbaka till något som liknar dräglig form har jag i veckan lättat lite på träningen och lyssnat på kroppens tydliga "jag mår inte bra och är sliten-signaler" och efter ett par pass med helt okej kropp hade jag en vag önskan om en bättre känsla och att det i alla fall skulle vara kul att springa igen. Med en så trött kropp som förra helgen är det inte roligt att springa, inte ens första kilometern, och sådant gör mig ledsen.

Men igår var det annorlunda och direkt när skottet gick hittade jag ett bra flyt och det kändes inte som att det gick det minsta fort, även om första kilometern avklarades i ett väldigt tempo. Banprofilen visade att första tre kilometerna skulle vara ganska lättlöpta för att sedan följas av två riktigt tuffa kilometer med uppförslöpningar vid slussarna och sedan avslutas med en hyfsat snäll kilometer in mot mål. Detta stämde väl hyfsat även om några överraskningar dök upp längs vägen, som t e x en zick-zack löpning uppför en smal stig bestående av fem nittiograders svängar där man nästan behövde hålla sig i räcket för att ta sig runt, lite stigar bestående av lösa stenar där det var svårt att få fäste och framförallt en hel del korta och branta backar vilket jag är sämst på. Gillar bättre riktigt långa och sega backar där man inte tappar så mycket rytm och steg, min teknik i branta backar är nämligen kass.

Men även om jag tappade massor fart i backarna och knixarna kom aldrig den där panikartade tröttheten, mattheten och den tillhörande förtvivlade och uttråkade känslan från förra helgen. Istället förvånades jag varje gång banan planade ut över vilken fart jag faktiskt hade i benen och hur bra kroppen faktiskt kändes. Tyvärr litade jag dock inte så mycket på min form att jag vågade gå på för fullt då jag var rädd att dra på mig den onormala tröttheten utan sprang istället en aning avvaktande för att hushålla med krafterna. När klockan pep för 5km passering såg det ut som om banrekordet fanns inom räckhåll då jag hade långt mer än fyra minuter på mig att avklara de sista 1000m. Jag drog på allt jag hade och kroppen svarade superfint och vid ett par ögonkast på klockan verkade jag hålla 3,30 fart. Som ohotad och glad segrare kunde jag korsa mållinjen, men blev förvånad när jag såg att klockan tickat iväg till 23,45 och därmed 15sek EFTER banrekordet. Hur gick det till? Sista biten som kändes så lätt, om än med lite överraskande små kullar att besegra som stal min fart. Men SÅ långsamt som 4,30 kunde det väl omöjligt ha gått?

Efter en närmare titt på klockan visar det sig att jag enligt min GPS sprungit 6300m istället för de beräknade 6000m, så när jag enligt min klocka hade 1000m kvar resterade alltså 1300m. Inte konstigt då att det behövdes en bra bit över fyra minuter. 

Men, men, känslan var bra vilket är det viktigaste och tiden var ju helt okej med tanke på den tuffa banan och närheten till banrekordet. Normalt skulle jag blivit besviken över att känna att jag hade så mycket kraft kvar efter målgång och över att inte ha fått ut allt, men den här gången är jag istället tacksam och glad för det och tar det som ett tecken på att min kropp är på väg att bli återhämtad och jag gläds åt att inte vara så onormalt trött som förra helgen.

Ett steg framåt, helt klart.

Kajkar runt

Cyklingen på Ven blev en härlig upplevelse.

I strålande solsken åkte vi färjan över från Landskrona och travade raka spåret till Vens cykeluthyrning som var den största anläggning i sitt slag jag någonsin sett. Enligt uppgift ska 1200 cyklar ha funnits till uthyrning och jag tänker inte ifrågasätta denna uppgift, jag har aldrig sett så många cyklar på en gång, inte ens i Haag där jag minns att jag häpnade över att mängden cyklar verkade överstiga antalet invånare. Med denna obegränsade tillgång till cyklar i åtanke syntes det på förhand en aning överambitiöst att jag hade förbokat vår tandemcykel eftersom risken för att cyklarna skulle ta slut inte direkt var särskilt överhängande. Men jag gillar att ha koll på läget och väl på plats visade sig min framförhållning vara ett vinnande koncept då vi med ett leende kunde slinka förbi den 150m långa kön till uthyrningen och gå till luckan för förbokade cyklar där endast två personer stod före oss och väntade på service. Jackpot!

Efter en lite vinglig start med många skratt fick vi snart koll på tekniken för tandemcykling och trampade sedan igång med cykelkartan i högsta hugg med målet att ta oss runt hela ön.

Fyra och en halv timme senare klev vi åter på färjan tillbaka till fastlandet och då hade vi cyklat varenda väg som fanns utmärkt på kartan, varit på Tycho Brahes observatorium, besökt den vackra gamla kyrkan som ska vara en av de vanligaste vigselkyrkorna i landet, klättrat upp på utkiksplatsen, varit inne på whiskeydestilleriet, besökt getost- och pastabutiken och dessutom både haft lunch- och glasspaus. Ven är, som ni förstår, inte en särskilt stor ö. Men fin!

For sedan hemåt och efter att ha sovit en natt i sin egen säng  och spenderat en förmiddag innehållande två löppass för mig och en 18 håls golfrunda för maken packade vi återigen väskorna och for den här gången mot Växjö för ett besök hos goda vänner. En härlig eftermiddag och kväll spenderades i deras trädgård med grillning och slappande i solstolen på agendan. Efter en noggrann instruktion om lämplig morgonpassrunda, som gicks igenom både två och tre gånger för att lokalsinnesaknande Jossan inte skulle försvinna i den mörka smålandsskogen kunde jag inleda nästa dag på bästa sätt med en härlig morgonjogg på landet med solen och kohagar som mitt enda sällskap. Jag hittade hem, till allas förvåning, och detta firades med att vi åkte till Kronoborgs slottsruin där vi turistade, lärde oss om Nils Dacke och fikade i solen innan vi for hemåt igen.

Avslutade sedan dagen med att köra ett riktigt bra pass på bana bestående av s k supertusingar följt av styrketräning med medicinboll innan pappa och bror kom och förgyllde kvällen genom att hänga på vår altan en stund. 

Idag har vi första dagen på länge på hemmaplan och än så länge har den ägnats åt sådana där tråkiga saker som man måste ägna sig åt när man inte har varit hemma på länge, typ städa, tvätta och sopsortera. Ett lätt löppass har jag också hunnit med såklart och nu låter det som att jag har fått min vilja igenom att ägna eftermiddagen åt att fara på loppis. Blev nämligen så himla inspirerad av våra goda vänner i Växjös trevliga hem där en perfekt mix av nya, moderna möbler blandas med inredningsdetaljer från loppisfynd. Så vill jag med ha det, så idag kan bli dagen då jag för första gången handlar något på en loppis. Om inga fynd uppenbarar sig har jag en glassfika planerad på vägen så att resan inte ska vara i onödan. 

När kvällen sedan kommer är det så åter dags att packa väskan för att kajka vidare på nästa roadtrip som inleds med att springa 6km på Slussprovet i Trollhättan, fortsätter med ett besök hos svärfar i Kungälv och avslutas med att spana på Robbie Williams på ett fullsatt Ullevi.

Varför vara hemma och ta det lugnt när världen är full av så mycket skojigheter?

       Växjö från sin allra vackraste sida!

   Att hyra tandemcykel istället för vanliga

   cyklar gav definitivt en extra krydda till 

   cykelturen!