Ont ska med ont fördrivas

Som ni vet har jag haft lite strul med mitt vänstra lår de senaste två månaderna. Inte så illa att jag inte kunnat springa alls, men tillräckligt ont för att inte kunna köra den mängd och den kvalitet som jag hade velat och behövt.

Jag har gjort en MR som tack och lov inte visade någon skelettskada så igår var det dags för naprapat-Jocke på Medic rehab i Jönköping att göra ett försök att rädda situationen. 

Vi började med diverse mätningar som visade att min rörlighet i höften skiljde över 10cm från höger till vänster sida och att jag var väsentligt svagare i vänster ben. Efter 75min knäckande och tänjande i vad som kändes som varenda kota, muskel och led från käken till foten gjorde vi om testerna och plötsligt var rörligheten jämn mellan båda sidor och styrkan klart förbättrad. (Dessutom hade han som en bonus lyckats knäcka bort det lock jag haft i örat i två veckor!) 

Vi vet ju såklart inte än om vi har hittat lösningen på problemet, men klart är ju att han lyckades med någon form av förbättring med tanke på att jag direkt visade bättre resultat på testerna - men om det är roten till det onda återstår att se...

På kvällen pratade jag med Mr Coach som efter naprapat-jockes utlåtande skulle ge mig träningsplanen för resten av veckan. Eftersom naprapat-Jocke tyckte att jag skulle våga köra på lite hårdare till vi ses igen nästa vecka hoppades och förväntade jag mig att få njuta av ett rejält distanspass idag på morgonen. Men tji fick jag, lätt jogg i 30min + styrka skulle inleda dagen enligt Coach A. Jag blev sur och inledde en massiv övertalningskampanj om att få utöka löpningen vilket dock endast ledde till att Coach A sträckte sig till 45min jogg "och inte en minut extra" eftersom han ansåg att man borde avvakta någon dag med hård löpning efter behandling då man dels kan känna sig seg men också för att få maximal effekt och låta kroppen läka.

Jag tvingades besviket att ge upp, även om jag fortfarande var sur och tyckte att Coach A hade fel och var en mes. Men coachen bestämmer.

När jag vaknade idag på morgonen tackade jag istället Gud för att Coach A både är snäppet envisare, snäppet klokare och har snäppet mer erfarenhet av träning än jag. Jag hade nämligen ont i varenda centimeter av min kropp och hade faktiskt själv inte velat springa en minut mer än de tilldelade 45 minuterna och plötsligt framstod Coach A som en hjälte i mina ögon som räddat mig från mitt eget förslag om att springa två timmar. Jag sprang joggen stel som en pensionär och höll ungefär samma fart som gamlingarna brukade hålla när jag jobbade på ålderdomshem och ordnade tipspromenad med de boende. Den efterföljande styrkan på gymmet höll ungefär samma nivå - vikterna jag orkade lyfta hade passat bra på något av de gymnastikpass som brukade hållas i arbetsterapin på nyss nämnda boende.

Kändes som om jag blivit överkörd av en ångvält. 

Hela dagen har den känslan hållit i sig även om det verkade släppa lite när jag och mitt pannben körde cykelintervaller i 90min på en enslig cykel på gymmet ikväll med bara en vägg som utsikt medan solen sken utomhus (Nej alla dagar är inte roliga när man är löpare!)

Jag har varit trött, mått illa, svettats, varit dålig i magen, haft hjärtklappning - helt enkelt mått totalt asrisigt.

När naprapat-Jockes enda kommentar på denna reaktion var att "det lovar gott" blev jag dock hoppfull om en smärtfri löparframtid och snabba lätta ben på härliga tävlingar i vårsolen. Ska bara överleva först.

Ont ska med ont fördrivas sägs det, hoppas det stämmer.

Godnatt.

Lyxig långhelg

Då var vi inne på den underbara långhelgens allra sista dag. Det dåliga vädret som utlovades har lyst med sin frånvaro och var dag har bjudit på strålande solsken och perfekt utomhusväder. 

Lycklig är jag då för att mitt onda ben plötsligt har börjat samarbeta lite mer med mig och i helgen har tillåtit ett par lite längre rundor i det härliga vädret - skönt att slippa spendera alltför mycket tid på gymmet när solen skiner!

Långfredagen var det såklart långpass (vad annars?) och på schemat stod 90min löpning + 90min crosstrainer. De senaste veckorna har jag hållit mig till först ingen löpning och sedan distanspass på ca 60-75min men då det har börjat kännas något bättre var det alltså dags att testa 90min. Joggade ner till elljusspåret för att få mjukt underlag och snurrade varv på varv och då kroppen kändes ruggigt pigg och benet faktiskt helt okej började jag förhandla med mig själv om att få förlänga löpningen lite. Två timmar var det första alternativ som dök upp i huvudet men så kom förnuftet fram som sa till mig att öka från senaste månadens längsta pass om typ 75min till 120min på en gång kanske inte vore så klokt så jag tillät mig själv en kompromiss om 105min. Men så när jag kom in för varvning och det vore dags att svänga hemåt fortsatte liksom benen med autopilot ytterligare ett varv till och  två timmar var således ett faktum. Inspirerad av det avsnitt av "svett och etikett" jag haft som sällskap till frullen innan passet valde jag att följa Kalles ord om att fånga dagen och tillåta mig att springa bara för att det var kul och kändes bra och struntade i att fundera på eventuella konsekvenser. 

I ren pepp och glädje över att med lätthet ha kunnat kuta två timmar utan att bli trött och utan att få särskilt ont i benet blev de efterföljande 60min på cross en fröjd och jag pressade mig till och med till att köra dem i intervallform. Gött, njöt sedan hela eftermiddagen, började drömma om att snart kunna tävla igen och förträngde den risk som fanns för att jag skulle vakna med ett totalförstört ben dagen efter.

Det hände tack och lov inte. Visst gjorde benet ont på påskaftonen men inte värre än efter de dagar jag kutat halva distansen. Skönt! 

Eftersom jag tydligen plötsligt blivit tonåring igen och lyckades sova ända till 9,30 på långfredagen och därmed inte kom igång med långpasset förrän framåt lunchtid var det perfekt att vi var bortbjudna på grillning med släkten och jag därmed slapp engagera mig i matlagning efter passet. Kunde istället unna mig ytterligare en stunds vila vilket tonårsjossan tydligen behövde eftersom jag vaknade igen först efter en timme...

Gårdagens morgonpass om 90min var en ljuvlig historia och jag hade det där flowet och avslappnade känslan ni vet där man liksom bara springer och njuter av att i lugn och ro få njuta av skogen, vägen, solen alldeles ensam och med en stillhet som ger en meditativ känsla. Att det avslutades med en långfrukost tillsammans med min fina J och en kompis blev pricken över I.

Full av energi tog jag sedan tag i lite trädgårdsfix och rensade land, planterade lite växter och gjorde iordning en liten kaffehörna utmed den del av huset där morgonsolen är som starkast och jag ser redan fram emot alla kaffekoppar som ska avnjutas på denna plats! Älskar våren!

Sedan var det dags för pass nummer två med 90min tröskelintervaller på gymmet vilket också blev ett kanonpass trots att jag förväntade mig en viss trötthet då det dels var tätt inpå dagens första pass men också sista passet den här träningsperioden innan vilodag. Men icke, kroppen var på topp och jag kunde konstigt nig pressa mig riktigt hårt - kan det vara på grund av bonusenergin från all god mat som jag har bjudits på i helgen månne? För på kvällen blev vi återigen bjudna på middag, den här gången hemma hos morsan som serverade en liten vårbuffe där en tomat och räkpaj kan ha varit det godaste jag ätit på länge. 

Kolla in receptet här:

http://www.ica.se/recept/tomat-och-dillpaj-med-rakor-5013/

Världsklass!

Ja, för att inte göra den här långhelgen till en alltför långdragen historia kan vi väl sammanfattningsvis bara säga att hela helgen gått i samma anda - sovit alldeles för länge, tränat bra och mycket, njutit av grillning och goda middagar med vänner och familj och busat, gosat och haft påskäggsjakt med både kompisars barn och syskonbarn.

          

Fulltankad av positiv energi är jag nu redo att attackera vardagen igen!

Hoppas även ni har haft en fin påsk!

Eller?!

Skulle just ta mig en liten energikick innan  morgonpasset:

          

Måste man verkligen upplysa om att russinen är torkade?

Trodde ju att det var det som var grejen med russin, att de är torkade, för om de inte vore torkade inhandlas de väl i fruktdisken under benämningen vindruva?

Jag gillar olika!

Satt just och läste nyheterna i SvD och fastnade på en artikel som gjorde mig uppriktigt förbannad.

Frankrike har tydligen infört en lag som säger att man inte får jobba som modell om man har ett BMI under 18 vilket enligt artikeln tydligen innebär en gräns att om man är 175cm lång får man inte väga under 55kg. Bryter man mot lagen riskerar man 6 månaders fängelse och 75000eur i böter. 

Tanken bakom lagen är givetvis att ändra skönhetsidealen och undvika att unga tjejer påverkas att svälta sig själva.

Vilket såklart är bra, jag vill självklart inte att någon ska må dåligt och vill absolut att man gör allt man kan för att undvika att tjejer hamnar i ett ätstört beteende. Det är såklart inte det som gör mig upprörd.

Nej, vad som gör mig förbannad är det faktum att om man hade infört motsvarande lag på andra hållet, att man skulle få böta om man tex vägde över 70kg, hade det blivit ett jäkla liv och det hade skrivits spaltmeter om hur tjocka människor diskrimineras. 

Det finns absolut tjejer som är väldigt smala för att de svälter sig, men det finns också tjejer som faktiskt är fullt friska och hälsosamma men som ändå är underviktiga. En sådan lag säger tydligt att det inte är okej, att man är en dålig förebild och till och med kriminell om man ser ut som jag som med god marginal understiger gränsen. Att man inte duger.

Det gör mig förbannad!

Att kommentera en smal persons kropp är tydligen helt legitimt. Jag har varit med om hur gamla tanter kommenterat min kropp i bastun på simhallen för "det är inte nyttigt att vara FÖR smal". En främmande människa som jag brukar småprata med på gymmet då och då men inte träffat på ett tag tyckte häromdagen att det var helt okej att som kallprat kläcka ur sig att "har du inte gått ner en del i vikt och blivit ÄNNU smalare sen vi sågs sist?" och grannfrun har mer än en gång erbjudit mig hembakade bullar för att jag "allt behöver äta upp mig lite"  - ja exemplen är många.

Jag vet inte hur det är att vara tjock men förstår självklart att de tvingas utstå en massa elaka kommentarer men jag skulle ändå vilja se ovan nämnda situationer inträffa för en överviktig person - att tanterna i bastun tittar på deras kropp och säger "det är minsann inte bra att vara FÖR tjock", att en okänd person på gymmet granskar din kropp och som lite trevligt kallprat utbrister att "har du inte blivit ÄNNU tjockare sedan vi sågs senast?" eller att grannfrun knackar på dörren och erbjuder en påse morötter eftersom du "nog behöver hålla igen och äta lite mer hälsosamt". 

Om/när något av ovanstående inträffar för en tjock person så är i alla fall alla överens om att det var av illvilja och elakhet från den som gjorde det - mot en smal person är det ord och handlingar som på något sätt sker av omtanke (som att det skulle vara synd om stackars oss!) då folk faktiskt helt enkelt inte inser är att vad de just har sagt och gjort är att förolämpa oss precis på samma sätt som om de sagt något liknande till en överviktig person.

Att införa en lag över hur smal/tjock man får vara toppar dock alla dumheter jag någonsin hört talas om. Vore det inte bättre med en lag om att det ska finnas alla sorters kroppar på modellerna så att unga tjejer får förebilder som visar att man duger och kan vara vacker både som tjock och som smal?

Kan vi inte bara alla enas om att allas kroppar kan få se ut precis som de gör och inse att alla kroppar är vackra på sitt sätt? Att alla är olika liksom är charmen med människan? Att det ta mig fasen är en mänsklig rättighet att ha samma värde och rättigheter oavsett om du är tjock, smal, lång eller kort och bestämma att vi  från och med nu inte dömer någon utifrån deras yttre?

Gilla olika!!!!

Always look at the bright side of life

Idag vaknade vi verkligen upp till måndagarnas måndag.

Mörkare än vad vi vant oss vid på grund av omställningen till sommartid och tröttare än vanligt på grund av tidförskjutningen som gjorde att våra kroppar trodde att vi steg upp en timme tidigare är vanligt. (Och det gjorde vi ju visserligen också!) Himlen var mörkgrå och regnet vräkte ner och smattrade så hårt mot rutan att man lätt kunde ha misstagit det för åska.

Alla härliga minnen från helgen som passerat krockar plötsligt med verkligheten och hamnar i skymundan av det faktum att vi just när väckarklockan ringer verkligen är just precis så långt ifrån nästa helg man kan komma.

Måndag med en liten extra twist av grå vardag skulle vi kunna kalla det. Eller måndag upphöjt till två.

Sådana dagar har man dock ett val.

Antingen så ser man just bara allt det där grå, trista och oglammiga i en händelselös vardagsmåndag och gräver ner sig i deppighet och ger därmed sig själv en ännu tråkigare dag.Grattis.

Eller så gör man vad man kan för att hitta godbitarna i den där grådassigheten, för de finns där även om de gömmer sig väl, och skapar sig en en dag man ändå kan njuta av och uppskatta - eller i alla fall genomlida på ett drägligt sätt om man nu befinner sig på den allra lägsta nivån.

Jag väljer alternativ två och tänker nu dela med mig av mina knep.

För det första.

Man ska alltid unna sig ett riktigt gott kaffe till sin frukost och varje dag se till att ha några minuter extra tillgodo på morgonen för att i lugn och ro få sitta och sippa på det svarta guldet oavsett om det innebär att din redan svintidiga väckning får övergå till ultrasvintidig - det är så värt det. 

Men när det är en ultragrå vardag som idag kan man dock behöva pigga upp denna redan lyxiga stund ytterligare och det gör man lämpligen genom att välja rätt kaffekopp. Själv har jag kaffekoppar för alla olika sinnesstämningar och väljer med omsorg efter huruvida jag vill bli peppad och påmind om mina löparframgångar (Rörstrandsmuggen från prisbordet på Stockholm marathon), känna mig älskad (den rosa muggen jag fått av en av mina bästa vänner), känna mig lite mysig och soft (den gigantiska muggen som egentligen är en temugg), få sommarfeeling (den färgglada muggen som påminner om saftkalas i bersån). Ja, ni fattar. Muggen gör hela grejen så välj med omsorg!

    Sommarmuggen eller mysmuggen, 

                     det är frågan.... 

För det andra.

Valet av bodylotion följer en liknande ritual som ovan. En dag när du redan är pepp och kanske står i omklädningsrummet på gymmet efter ett väl genomfört morgonpass funkar det lysande med en tråkig och vardaglig lotion från Apoteket. Men en riktigt grå måndag får man ta till det tunga artilleriet för att komma i ett bättre mood och då är det Molton Browns lotion från hudvårdsbutiken som gäller. Eller kanske Elisabeth ardens lotion med lite glitter i. Eller kanske den där sjukt väldoftande body buttern från Body shop. Ni fattar grejen, en lyxlotion får dig att känna dig lyxig - din kropp vet ju inte om det är lördag kväll och party på G eller måndag morgon och en dag på jobbet som väntar. Glamour!

För det tredje.

Lunchrummet är inte en lyxrestaurang och utbudet i lunchlådan står sig kanske ganska vagt i jämförelse med en femrätters på en guide michelinkrog. 

Men är det något som är bra med måndagar så är det ju lunchlådans innehåll för då dyker ju oftast helgens rester upp i lådan. Aldrig luktar det väl så mycket tacos, grillat, potatisgratänger, mustiga köttgrytor och saffranspimpade fisksoppor i lunchrummet som på just måndagen.

Och det som kändes mysigt på fredagsmyset, lyxigt på lördagskvällen och festligt på söndagsmiddagen bör ju rimligtvis erbjuda samma mysighetsgrad på måndagslunchen?

Värt att tänka på när man är uttråkad och dagen känns evighetslång redan klockan elva - då är det bara en timme kvar till fredagsmyset!

För det fjärde.

På helgen har man tvättat hela tvättkorgens innehåll innebärande att alla de bästa träningskläderna är rena. När du tittar ut genom kontorsfönstret på regnet och funderar på att skippa dagens löptur till förmån för tvn eller när tröttheten kommer med blodsockerdipen vid tretiden och du bara vill hem och sova hellre än att gå på ditt planerade gruppträningspass på gymmet peppar man sig med hur snygg man kommer att vara på kvällens träningspass. Inte ett enda hål kommer att finnas på strumporna just idag, du kommer att kunna ta på dig den där mjuka och följsamma sport bh:n du köpte förra veckan istället för den söndertvättade skunken du hade i fredags. Ditt mest färgglada och välsittande linne är nystruket och luktar typ havsbris istället för svett och du kommer att kunna välja tajtsen som faktiskt fortfarande håller både färg och passform och får dina ben att se grymt välsvarvade ut.

Så avslutar man dagen på topp och när man torkar svetten ur pannan, sveper det sista i vattenflaskan och tar på sin snyggaste, nytvättade överdragsjacka inser man plötsligt att man är en hel dag närmare helgen. Välkommen tisdag.

Vad funkar för dig?

Comeback på bloggen, en ny vän och träning som välgörenhet

Jaha, att jag har haft en oplanerat lång frånvaro från bloggen har väl inte undgått någon. Eftersom det inte finns någon som helst anledning till denna skrivkramp lämnar jag det utan kommentarer, låtsas som att det inte har hänt och gör ett försök att återuppta skrivandet nu när andan av någon anledning plötsligt föll på igen. 

Det har givetvis hänt massor sedan vi senast hördes men att uppdatera er på allt vore naturligtvis omöjligt så även det lämnar jag därhän och hoppar på tåget där vi befinner oss just idag istället.

I veckan som gick anordnade jag och byrån jag jobbar på, Ernst & Young AB, en föreläsning för våra kunder dit vi hade bjudit in Frida Södermark för att berätta om sitt spännande liv som ultralöpare och livsnjutare. Föreläsningen var en höjdare och våra kunder var väldigt nöjda med arrangemanget men allra nöjdast var nog jag som dessutom fick förmånen att hänga med Frida ett helt dygn. Eftersom hon skulle på löparresa till Berlin och blev upplockad med buss här hemma först på kvällen dagen efter föreläsningen bodde hon i vårt gästrum, delade kontor och lunchlåda med mig på jobbet och tillsammans hann vi både med att springa sightseeingtur i Gislaved, besöka ortens konsthall (som jag själv inte varit på sedan jag var liten) och gå på popquiz på hotellet där vi lyckades vinna en LP skiva med the pinks. Min man uppskattade även han denna nya bekantskap då han äntligen stötte på en själsfrände att få dela sin kärlek till Tyskland med vilket kulminerade när han och Frida på högsta volym diggade tysk schlager som en sista uppladdning inför Fridas Berlinresa. 

Jag och Frida hade bara träffats ett par gånger tidigare och man kan ju tro att det skulle vara obekvämt att ha en i princip främmande människa boende hos sig ett helt dygn men från den stund Frida klev över tröskeln kändes det som om en gammal vän var på besök. Det är verkligen skönt att hänga med människor där man får lov att vara sig själv utan att behöva göra sig till och då det är få människor som sprider så mycket positiv energi omkring sig som Frida bjöds jag helt klart på en ovanligt skojsig torsdag som jag kommer att minnas länge!

                         Popquiz!!!! 

          

Idag är det lördag och då ska man köra långpass. Har ett ben som har krånglat lite till och från någon månad varför några längre långpass springandes tyvärr inte är aktuellt för tillfället. 

Lägligt nog arrangerade gymmet idag "spin of hope" vilket är ett arrangemang till förmån för Cancerfonden som går ut på att man bildar ett lag, köper tillgången till en spinningcykel i tolv timmar och sedan gäller det att hålla cykeln i rörelse mellan sju på morgonen och sju på kvällen. Jag hade tilldelats två timmar mellan 12,00 och 14,00 och för att få till ett regelrätt långpass inledde jag med 75min löpning ute i det strålande vårvädret innan det var dags för mig att ta över ansvaret för den svettiga cykeln. Jag drog verkligen en vinstlott som lyckades hamna på ett pass med 90-tals spinning och insåg snart att om man trampar i takt till gamla godingar som "cotton eye joe", "no limits" och "Mr Vain" kan man helt enkelt inte känna av någon trötthet för med den peppiga musiken hade jag lätt kunnat cykla alla tolv timmarna ensam. Men eftersom mina lagkamrater gärna också ville vara med på ett hörn var det efter två timmar dags för mig att kliva av cykeln och lämna över till nästa man som då skulle få njuta av schlagerspinning ledd av en cyklist iklädd glittrig hatt och paljettlinne medan jag själv fick gå loss på diverse godsaker i den goodiebag som tilldelades alla som deltog i cyklandet.

Ett bra arrangemang och ett fantastiskt sätt att kunna förena nytta med nöje. Bara att gå in och anmäla sig till sommarens motsvarighet "Ride of hope" som genomförs på racer på flera platser runt om i landet så gör du en bra sak både för dig själv och för andra!

Med mosiga ben och med 3 timmar och 15 minuter på träninskontot ligger jag nu i soffan och funderar på om resten av dagen ska spenderas ute i solen, på en biograf, en trevlig restaurang eller kanske just här med benen i högläge.

Värre problem och frågeställningar har man ju stått inför...

Trevlig helg mina vänner!

Playitas

Jodå, jag lever. I allra högsta grad!

Men är och tränar på Playitas där wi-fi kostar skjortan och går ungefär lika snabbt som på den gamla goda modemtiden på 90-talet. 

Att uppdatera bloggen med bilder och maffig text är således uteslutet så jag får helt enkelt ägna min surftid åt att träna istället.

På återhörande när jag återvänt till civilisationen.