Det är väldigt vad kroppen är mystisk. Inledde dagen med ett pass på gymmet, kroppen kändes matt och konstig och det blev ett ganska halvdant styrkepass. Spenderade därefter resten av dagen på jobbet i en dimma av migränliknande huvudvärk vilket gör att det ska bli mycket intressant att se hur resultatet av dagens jobb med en avancerad koncernredovisning ser ut när jag kommer till jobbet imorgon - känns inte som om det kan vara många siffror som blev rätt där i dimman... Som tur är jobbar vi nu enligt sommartid och får gå hem redan klockan 16 så jag hann proppa i mig ett par huvudvärkstabletter och lägga mig på soffan en stund innan träningen. Tyvärr satt dock huvudvärken kvar när klockan slog träningsdags och det kändes helt overkligt och omöjligt att genomföra mitt planerade 18km distanspass i halvhög fart.
Släpade mig motvilligt ut genom dörren och kunde inte ens förmå mig att springa till mötesplatsen där jag skulle träffa min träningskompis B utan istället tog jag en promenad dit - allt för att skjuta löpningen på framtiden. Men, till slut var det oundvikligen dags att börja springa och då hände något med min kropp. Plötsligt var all seghet och huvudvärk som bortblåst, benen var hur lätta som helst och löpkänslan helt fantastisk! Flög fram i solskenet och kilometer efter kilometer försvann i en rasande fart och innan jag visste ordet av var jag hemma igen, med ett kanonpass i benen! Den är allt märklig och lurig den där kroppen!
Nu har jag radat upp kanonpass varje dag sedan senaste vilodagen för 8 dagar sedan och då ingen vila finns i sikte förrän på söndag är jag medveten om att det snart kommer ett skitpass men just nu passar jag på att njuta av att formen känns fantastiskt bra och leva i tron att löpning alltid är så enkelt som just nu!
Nu över till något helt annat.
Igår var jag på affären och genomförde veckans storhandling och jag måste erkänna att det faktiskt är ganska kul när man tänker efter.
Jag brukar roa mig med att titta på personerna framför mig i kön och gissa vad de har i sin korg och sedan kolla vad de lägger upp på bandet och se hur många rätt jag har. Igår var det nästan för enkelt, inte helt otippat att mannen framför mig i kön iklädd Helly Hanssen tröja, för korta jeans och träskor skulle lägga upp ett 6-pack folköl och två påsar Gorbys Piroger på bandet så jag drog full pott. Hade varit mer av en skräll om hans korg innehöll mozzarella, fina charkuterier och lite balsamico...
Det är också rätt intressant att man ibland måste "fylla ut" med lite andra varor som man egentligen inte vill ha för att det ska se lite bättre ut. Ni vet, man har gått hela vägen till affären bara för att handla en påse chips, en säck karamellkungen och en pepsi men man kan ju inte lägga upp bara dessa skräpvaror på bandet och därmed erkänna hur desperat godissugen man är så man fyller ut med ett gäng äpplen, en påse morötter och en naturell yoggi också för att signalera att det egentliga ärendet faktiskt var att köpa äpplen och att man bara passade på att köpa lite godis också när man ändå var på plats...
Sen finns det ju de där pinsamma sakerna man ibland måste handla. Personligen tycker jag av någon anledning att det är superpinsamt att handla toapapper. Jag vet att alla männsikor måste gå på toa och jag vet att alla männsikor måste handla toapapper ibland men ändå skäms jag vilket gör att jag t e x aldrig kan vara sådär vuxet ekonomisk och köpa en hel bal toapapper utan istället inhandla de minsta förpackningarna som finns, de där med typ 4 rullar, då de går lättare att gömma. Brukar gå ganska bra att dölja dessa under andra varor så länge man har dem i vagnen men när man sedan ska packa ner sina varor i kassar efter betalning får ju märkligt nog aldrig toappret plats i kassen så man måste ta rullarna under armen istället och jag riktigt ser hur alla människor tittar på mig och vet precis vad jag ska gå hem och göra.
Undrar om man kan beställa toapapper på nätet och få det hemkört?
måndag 27 juni 2011
söndag 26 juni 2011
En midsommarnatts dröm...
...var det passande namnet på torsdagens tävling som därmed fick inviga min midsommarhelg.
I bilresan på väg till tävlingen kunde vi bara konstatera att vädret var som det brukar vid midsommar när vi knappt såg ut genom bilrutan genom regnet. Jul och midsommar har mycket gemensamt - samma väder och samma mat, alltså 15 grader, ösregn och svenskt smörgåsbord.
Men, tro det eller ej, ju närmre Lerum vi kom desto bättre blev vädret och väl framme på idrottsplatsen såg det faktiskt inte ut som om de hade fått en enda droppe regn och trots att himlen stundtals var svart som natten klarade vi oss hela kvällen utan några större skyfall, skönt!
Jag hade som jag tidigare nämnt laddat för att pressa mig rejält och mentalt ställt in mig på att våga ta ut mig genom att haka på någon snabb rygg då jag verkligen ville testa mina krafter för att lära mig att våga flytta gränser och inte vara för "bekväm". Jag har ju aldrig sprungit 5000m på en "riktig" tävling tidigare så jag var övertygad om att det skulle bli en rejäl utmaning för mig. Tyvärr utvecklade sig inte tävlingen på det vis jag hade hoppats.
Jag fick förvånande nog (anser inte att jag är särskilt bra på 5000m) göra loppet ensam från start till mål och även om det såklart var kul att få vinna och att putsa på perset kunde jag ändå inte känna mig 100% nöjd när jag kom i mål då det kändes som om det funnits mer att ge om jag kunde fått hjälp med farthållning och vindskydd.
Men, med ett nysatt pers kan man såklart inte vara alltför missnöjd, bara att ladda om och leta ny tävling!
Efter att ha hejjat fram mina lagkamrater på 1500m styrde jag kosan vidare mot sommarstugan i Falkenberg för en god natts sömn och efter en morgonjogg och en långfrukost med svärmormor och svärmorfar var det dags för midsommarfirande med goda vänner.
Dagen bjöd traditionsenligt på sillunch med tillhörande visor, (dock utan nubbe för mig då tränaren planerat in 25km distans på midsommardagen), tillverkning av midsommarkransar, bouleturnering och grillning.
Dagens mest exotiska inslag var att fira midsommar i en husvagn då jag aldrig spenderat någon längre tid på en camping tidigare. Bara tanken på att bo i en trång husvagn utan riktig säng, ordentlig toalett och fräsch dusch har alltid skrämt mig och frågorna var många; Har alla foppatofflor? Har man likadana träningsoveraller? Tar alla fram grillen samtidigt? Har man bara gemensam toa? Hur går det egentligen till när man duschar med myntautomat?
Spänningen var olidlig inför denna nya upplevelse och jag får erkänna att jag var rejält skeptisk, men när jag fått kläm på hur rutinerna på en campingplats går till (drog ner stora skrattsalvor när jag trodde jag skulle betala för att gå på toa) tyckte jag faktiskt att det verkade vara ett ganska trevligt sätt att semestra och vi hade en fantastiskt mysig dag tillsammans.
Ångrade dock inte mitt val att åka tillbaka till sommarstugan när det var dags att sova och kunde inte låta bli att le lite när jag vaknade kissnödig mitt i natten, hörde regnet smattra mot rutan och kunde konstatera att jag hade toadörren två meter bort...
Sommarstuga vs camping, 1 - 0
I bilresan på väg till tävlingen kunde vi bara konstatera att vädret var som det brukar vid midsommar när vi knappt såg ut genom bilrutan genom regnet. Jul och midsommar har mycket gemensamt - samma väder och samma mat, alltså 15 grader, ösregn och svenskt smörgåsbord.
Men, tro det eller ej, ju närmre Lerum vi kom desto bättre blev vädret och väl framme på idrottsplatsen såg det faktiskt inte ut som om de hade fått en enda droppe regn och trots att himlen stundtals var svart som natten klarade vi oss hela kvällen utan några större skyfall, skönt!
Jag hade som jag tidigare nämnt laddat för att pressa mig rejält och mentalt ställt in mig på att våga ta ut mig genom att haka på någon snabb rygg då jag verkligen ville testa mina krafter för att lära mig att våga flytta gränser och inte vara för "bekväm". Jag har ju aldrig sprungit 5000m på en "riktig" tävling tidigare så jag var övertygad om att det skulle bli en rejäl utmaning för mig. Tyvärr utvecklade sig inte tävlingen på det vis jag hade hoppats.
Jag fick förvånande nog (anser inte att jag är särskilt bra på 5000m) göra loppet ensam från start till mål och även om det såklart var kul att få vinna och att putsa på perset kunde jag ändå inte känna mig 100% nöjd när jag kom i mål då det kändes som om det funnits mer att ge om jag kunde fått hjälp med farthållning och vindskydd.
Men, med ett nysatt pers kan man såklart inte vara alltför missnöjd, bara att ladda om och leta ny tävling!
Efter att ha hejjat fram mina lagkamrater på 1500m styrde jag kosan vidare mot sommarstugan i Falkenberg för en god natts sömn och efter en morgonjogg och en långfrukost med svärmormor och svärmorfar var det dags för midsommarfirande med goda vänner.
Dagen bjöd traditionsenligt på sillunch med tillhörande visor, (dock utan nubbe för mig då tränaren planerat in 25km distans på midsommardagen), tillverkning av midsommarkransar, bouleturnering och grillning.
Dagens mest exotiska inslag var att fira midsommar i en husvagn då jag aldrig spenderat någon längre tid på en camping tidigare. Bara tanken på att bo i en trång husvagn utan riktig säng, ordentlig toalett och fräsch dusch har alltid skrämt mig och frågorna var många; Har alla foppatofflor? Har man likadana träningsoveraller? Tar alla fram grillen samtidigt? Har man bara gemensam toa? Hur går det egentligen till när man duschar med myntautomat?
Spänningen var olidlig inför denna nya upplevelse och jag får erkänna att jag var rejält skeptisk, men när jag fått kläm på hur rutinerna på en campingplats går till (drog ner stora skrattsalvor när jag trodde jag skulle betala för att gå på toa) tyckte jag faktiskt att det verkade vara ett ganska trevligt sätt att semestra och vi hade en fantastiskt mysig dag tillsammans.
Ångrade dock inte mitt val att åka tillbaka till sommarstugan när det var dags att sova och kunde inte låta bli att le lite när jag vaknade kissnödig mitt i natten, hörde regnet smattra mot rutan och kunde konstatera att jag hade toadörren två meter bort...
Sommarstuga vs camping, 1 - 0
 |
| Sillunch i husvagnens förtält. Nytt för i år var att snapsvisorna inte delades ut i häften, nu gällde App på Iphonen. |
 |
| Jonne koncentrerar sig i bouleturneringen... |
 |
| ...Som togs på största allvar. Vilket klot är egentligen närmast?? |
onsdag 22 juni 2011
Tävlingsdags
Imorgon är det dags att återuppta tävlandet igen efter Stockholm Marathon med att åka till Lerum och springa 5000m på bana.
Det är inte en distans som jag lägger någon större vikt vid utan något jag springer för att det är så sjukt roligt att tävla och för att jag och Mr Coach har kommit fram till att det är bra för mig att springa lite kortare lopp då och då för att träna upp min snabbhet. Jag kör ju 99,9% av min träning ensam och även om jag är tjurig, envis och galet diciplinerad på mina träningspass har jag svårt att ta ut mig på samma sätt när jag är ensam som när jag har någon sparringpartner eller en nummerlapp på bröstet.
Förhoppningen med morgondagens tävling är således att det ska dyka upp en massa renodlade, duktiga 5000m löpare som drar upp en högre fart än jag själv vågat göra så att jag får kämpa för att följa deras ryggar. Hoppas att de på så sätt ska hjälpa mig till en bra tid (förhoppningsvis nytt pers) och framförallt ge min kropp en rejäl genomkörare.
Låter kanske lite konstigt att åka på en tävling och hoppas på att de andra ska vara bättre, men så är fallet denna gång då jag prioriterar tiden före placeringen. Tur är väl det förresten - som marathonlöpare ska man ju inte inbilla sig att man har en chans på några stordåd på en så kort distans.
Jag är dock aningen spänd över att se hur min kropp ska reagera, vet inte om den redan nu är redo att springa i så hög fart då det ju "bara" är 4 veckor sedan maran och av erfarenhet vet jag att min kropp kan känna av en tuff mara i 4 - 6 veckor.
Men träningen senaste veckan har gått väldigt bra, nytt träningspers på 300m och ett riktigt bra fartpass över 21km indikerar att formen trots allt är ganska god men det finns också spår av maran i kroppen. Återhämtningen mellan passen går inte lika fort, jag fick väldig mjölksyra senaste banpasset och jag tröttnade i slutet på ett lugnt distanspass häromdagen så det blir spännande att se om krafterna för 5000m i rekordfart finns just nu...
Den som lever får se....
Det är inte en distans som jag lägger någon större vikt vid utan något jag springer för att det är så sjukt roligt att tävla och för att jag och Mr Coach har kommit fram till att det är bra för mig att springa lite kortare lopp då och då för att träna upp min snabbhet. Jag kör ju 99,9% av min träning ensam och även om jag är tjurig, envis och galet diciplinerad på mina träningspass har jag svårt att ta ut mig på samma sätt när jag är ensam som när jag har någon sparringpartner eller en nummerlapp på bröstet.
Förhoppningen med morgondagens tävling är således att det ska dyka upp en massa renodlade, duktiga 5000m löpare som drar upp en högre fart än jag själv vågat göra så att jag får kämpa för att följa deras ryggar. Hoppas att de på så sätt ska hjälpa mig till en bra tid (förhoppningsvis nytt pers) och framförallt ge min kropp en rejäl genomkörare.
Låter kanske lite konstigt att åka på en tävling och hoppas på att de andra ska vara bättre, men så är fallet denna gång då jag prioriterar tiden före placeringen. Tur är väl det förresten - som marathonlöpare ska man ju inte inbilla sig att man har en chans på några stordåd på en så kort distans.
Jag är dock aningen spänd över att se hur min kropp ska reagera, vet inte om den redan nu är redo att springa i så hög fart då det ju "bara" är 4 veckor sedan maran och av erfarenhet vet jag att min kropp kan känna av en tuff mara i 4 - 6 veckor.
Men träningen senaste veckan har gått väldigt bra, nytt träningspers på 300m och ett riktigt bra fartpass över 21km indikerar att formen trots allt är ganska god men det finns också spår av maran i kroppen. Återhämtningen mellan passen går inte lika fort, jag fick väldig mjölksyra senaste banpasset och jag tröttnade i slutet på ett lugnt distanspass häromdagen så det blir spännande att se om krafterna för 5000m i rekordfart finns just nu...
Den som lever får se....
måndag 20 juni 2011
Lite ditt och lite datt
Idag känns det skönt att vi börjat jobba sommartid på jobbet så att man plötsligt får en timme extra fritid (=träningstid) varje dag.
Idag är jag nöjd för att jag genomförde mitt 21km fartpass på ett mycket bra sätt, trots att maran fortfarande luras genom att bidra med extra trötthet och sämre återhämtning.
Idag är jag glad för att jag hade goda rödbetsbiffar med ugnsrostad färskpotatis blandad med selleri, avokado, coctailtomat och spenat som slungats i rödvinsvinäger, olivolja och salt toppat med en klick fetaostsås av yoghurt mixat med fetaost och honung i min lunchlåda.
Bland det godaste jag har lagat på länge och mycket festligt och uppiggande en regning måndag.
Idag är jag arg för att vi var slöa och inte storhandlade och städade i helgen när vi hade massor med ledig tid så att vi nu måste klämma in det i vardagsstressen alt. leva med smutsen till nästa helg och hoppas att det då plötsligt är kul att städa. (eh, föga troligt)
Idag är jag trött för att jag var tvungen att läsa ut Patrik Sjöbergs bok igår kväll och därmed fick alldeles för lite sömn i natt.
Idag är jag ledsen för att ovanstående bok tog slut så fort, vad ska jag nu läsa?
Idag var det trist att dagens största skyfall kom precis när jag tog en promenad på lunchen utan att ta med mig paraply vilket resulterade i att jag dels fick sitta och huttra i fuktiga kläder på jobbet resten av dagen och dels se bedrövlig ut med stripigt hår och kladdigt smink.
Idag känns det gött att tänka på att det bara är tre veckor till vi ska till solen på semester.
Idag blev jag tacksam när personalen i sportaffären omedelbart beställde hem ett nytt armband till min GPS klocka som pajjade igår. Oväntat bra service!
Idag är jag förbannad på den där konstiga varelsen som bor i tvättmaskinen och käkar strumpor. Har inte brytt mig så länge han nöjt sig med urtvättade, håliga Lindexstrumpor men när hans senaste offer var mina CEP strumpor för 650kr/paret passerade han gränsen. Nu är det krig! Någon som vet var han finns?
Misstänker att han är kusin med den minst lika mystiska varelse som smyger in de där äckliga godisarna som alltid på något underligt sätt finns kvar i botten på smågodispåsen.
Idag kändes det surt att läsa tabellen över div 2 fotbollen och inse att det verkligen inte ser bra ut för gislaveds IS. Framförallt är det surt för att min man blir så sur...
Idag är jag lycklig för att jag igår fick vara på trevligt släktkalas och träffa människor jag inte sett på länge, äta god mat och framförallt glädjas åt att alla verkade pigga och att vi nu förhoppningsvis kan lämna ett tråkigt sjukdomsår bakom oss!
Idag är jag nöjd för att jag genomförde mitt 21km fartpass på ett mycket bra sätt, trots att maran fortfarande luras genom att bidra med extra trötthet och sämre återhämtning.
Idag är jag glad för att jag hade goda rödbetsbiffar med ugnsrostad färskpotatis blandad med selleri, avokado, coctailtomat och spenat som slungats i rödvinsvinäger, olivolja och salt toppat med en klick fetaostsås av yoghurt mixat med fetaost och honung i min lunchlåda.
Bland det godaste jag har lagat på länge och mycket festligt och uppiggande en regning måndag.
Idag är jag arg för att vi var slöa och inte storhandlade och städade i helgen när vi hade massor med ledig tid så att vi nu måste klämma in det i vardagsstressen alt. leva med smutsen till nästa helg och hoppas att det då plötsligt är kul att städa. (eh, föga troligt)
Idag är jag trött för att jag var tvungen att läsa ut Patrik Sjöbergs bok igår kväll och därmed fick alldeles för lite sömn i natt.
Idag är jag ledsen för att ovanstående bok tog slut så fort, vad ska jag nu läsa?
Idag var det trist att dagens största skyfall kom precis när jag tog en promenad på lunchen utan att ta med mig paraply vilket resulterade i att jag dels fick sitta och huttra i fuktiga kläder på jobbet resten av dagen och dels se bedrövlig ut med stripigt hår och kladdigt smink.
Idag känns det gött att tänka på att det bara är tre veckor till vi ska till solen på semester.
Idag blev jag tacksam när personalen i sportaffären omedelbart beställde hem ett nytt armband till min GPS klocka som pajjade igår. Oväntat bra service!
Idag är jag förbannad på den där konstiga varelsen som bor i tvättmaskinen och käkar strumpor. Har inte brytt mig så länge han nöjt sig med urtvättade, håliga Lindexstrumpor men när hans senaste offer var mina CEP strumpor för 650kr/paret passerade han gränsen. Nu är det krig! Någon som vet var han finns?
Misstänker att han är kusin med den minst lika mystiska varelse som smyger in de där äckliga godisarna som alltid på något underligt sätt finns kvar i botten på smågodispåsen.
Idag kändes det surt att läsa tabellen över div 2 fotbollen och inse att det verkligen inte ser bra ut för gislaveds IS. Framförallt är det surt för att min man blir så sur...
Idag är jag lycklig för att jag igår fick vara på trevligt släktkalas och träffa människor jag inte sett på länge, äta god mat och framförallt glädjas åt att alla verkade pigga och att vi nu förhoppningsvis kan lämna ett tråkigt sjukdomsår bakom oss!
fredag 17 juni 2011
Fredagsmys
Med risk för att verka lite knäpp måste jag berätta att jag blev helt lycklig när jag gick till jobbet i morse och regnet öste ner så att paraplyet nästan vek sig, det blåste så att jag nästan föll omkull och himlen var mörk som om det vore mitt i natten.
Självklart gillar jag, som de flesta andra, när det är fint väder men just idag sitter det som en smäck (eller som en krocketklubba i skenbenet som min far hade sagt) med lite ruggigt väder så att man kan unna sig lite fredagsmys inomhus med gott samvete.
Sista dagen för inlämning av deklarationer var i onsdags, vilket innebär att inledningen av veckan var grymt stressig då allt måste vara klart och inlämnat till Pappa Staten senast klockan 23,59 den 15 juni. Så nu när det magiska datumet har passerats har luften gått ur mig och mina kollegor lite grann och jag känner mig plötsligt jääääättetrööööött! Då arbetsbördan är betydligt mindre nu är det därför skönt att kunna unna sig att gå ner lite i tempo och även ta lite extra ledigt, vilket jag började med redan idag.
Packade undan datorn klockan 15.00 och packade istället ner badkläderna och åkte till simhallen. Smällde mina 3km i ett rasande tempo och unnade mig därefter en lång härlig bastu med inpackning i håret, en lättläst skvallerblaska i ena handen och ett äpple i den andra. Ingen stress, ingen tid att passa = perfekt avslutning på veckan!
10 minuter senare var dock inte allt lika perfekt längre...
Stod i duschen då en mamma och hennes 3-4 år gamla son kom in i rummet. Det var en livlig liten grabb som sprang runt och lekte och levde rövare i duschen, vilket inte störde mig nämnvärt förrän jag och även min handduk fick en rejäl dusch med iskallt vatten från en vattenslang han hade fått tag på. Inte särskilt skönt men den största kallduschen kom nog ändå när mamman säger till barnet att "så får man inte göra" och att han måste "be tanten om ursäkt".
Eh, TANT?! Menar hon mig eller?! När blev jag en tant?!
Okej visst, för ett barn på fyra år är kanske en kvinna på 28 år är en tant, men nu var det ju inte barnet utan mamman som kallade mig för tant. Skämmes!!
"Tant kan du vara själv din kärring, håll ordning på din stökiga unge så att han slutar förpesta omgivningen för oss andra", sa jag inte...Utan jag var typiskt tråkigt korrekt och kontrollerad, log istället lite ansträngt och hasplade ur mig ett vänligt "men herreguuuud nej, det är ingen fara" innan jag snabbt skyndade mig till spegeln för att se om jag helt plötsligt hade blivit gråhårig? Fått gäddhäng? Åderbrock? Kärlekshandtag?
Men spegelbilden visade ungefär vad den brukar visa - en ganska vanlig 28 åring med "bonnabränna", lite för lite kurvor på kroppen, en ganska stor potatisnäsa och ett risigt hår i stort behov av en klippning.
För första gången kände jag mig dock ganska nöjd med den bilden...
Nu ska tanten fullfölja planen med fredagsmys och göra en hembakad pizza, se en bra film och läsa några kapitel i Patrik Sjöbergs bok som för övrigt är mycket bra och rekommenderas starkt till alla - både friidrottsintresserade och andra "vanliga dödliga". Han är verkligen en mycket intressant person med mycket både positiva och negativa erfarenheter i bagaget.
Goodbye vardag - välkommen helgen!!!
Självklart gillar jag, som de flesta andra, när det är fint väder men just idag sitter det som en smäck (eller som en krocketklubba i skenbenet som min far hade sagt) med lite ruggigt väder så att man kan unna sig lite fredagsmys inomhus med gott samvete.
Sista dagen för inlämning av deklarationer var i onsdags, vilket innebär att inledningen av veckan var grymt stressig då allt måste vara klart och inlämnat till Pappa Staten senast klockan 23,59 den 15 juni. Så nu när det magiska datumet har passerats har luften gått ur mig och mina kollegor lite grann och jag känner mig plötsligt jääääättetrööööött! Då arbetsbördan är betydligt mindre nu är det därför skönt att kunna unna sig att gå ner lite i tempo och även ta lite extra ledigt, vilket jag började med redan idag.
Packade undan datorn klockan 15.00 och packade istället ner badkläderna och åkte till simhallen. Smällde mina 3km i ett rasande tempo och unnade mig därefter en lång härlig bastu med inpackning i håret, en lättläst skvallerblaska i ena handen och ett äpple i den andra. Ingen stress, ingen tid att passa = perfekt avslutning på veckan!
10 minuter senare var dock inte allt lika perfekt längre...
Stod i duschen då en mamma och hennes 3-4 år gamla son kom in i rummet. Det var en livlig liten grabb som sprang runt och lekte och levde rövare i duschen, vilket inte störde mig nämnvärt förrän jag och även min handduk fick en rejäl dusch med iskallt vatten från en vattenslang han hade fått tag på. Inte särskilt skönt men den största kallduschen kom nog ändå när mamman säger till barnet att "så får man inte göra" och att han måste "be tanten om ursäkt".
Eh, TANT?! Menar hon mig eller?! När blev jag en tant?!
Okej visst, för ett barn på fyra år är kanske en kvinna på 28 år är en tant, men nu var det ju inte barnet utan mamman som kallade mig för tant. Skämmes!!
"Tant kan du vara själv din kärring, håll ordning på din stökiga unge så att han slutar förpesta omgivningen för oss andra", sa jag inte...Utan jag var typiskt tråkigt korrekt och kontrollerad, log istället lite ansträngt och hasplade ur mig ett vänligt "men herreguuuud nej, det är ingen fara" innan jag snabbt skyndade mig till spegeln för att se om jag helt plötsligt hade blivit gråhårig? Fått gäddhäng? Åderbrock? Kärlekshandtag?
Men spegelbilden visade ungefär vad den brukar visa - en ganska vanlig 28 åring med "bonnabränna", lite för lite kurvor på kroppen, en ganska stor potatisnäsa och ett risigt hår i stort behov av en klippning.
För första gången kände jag mig dock ganska nöjd med den bilden...
Nu ska tanten fullfölja planen med fredagsmys och göra en hembakad pizza, se en bra film och läsa några kapitel i Patrik Sjöbergs bok som för övrigt är mycket bra och rekommenderas starkt till alla - både friidrottsintresserade och andra "vanliga dödliga". Han är verkligen en mycket intressant person med mycket både positiva och negativa erfarenheter i bagaget.
Goodbye vardag - välkommen helgen!!!
onsdag 15 juni 2011
En pudel
Som rubriken antyder är det dags för mig att krypa till korset och göra en pudel.
I flera olika sammanhang och inför en mängd olika människor har jag klart och tydligt totalsågat idén med kompressionstights för snabbare återhämtning. Det kan väl ändå inte funka?
Jag har kallat de människor som använder dem för både galna och nördiga och dessuotom idiotförklarat dem som till råga på allt sover i dem - man behöver väl inte ta löpningen med sig in i sovrummet?!
Om tv i sovrummet tidigare var känd som den största romantikdödaren måste väl ändå ett par inbrottssäkra tights nu tagit ledningen på den listan?
Nej, kompressionstights är verkligen höjden av nördighet.
Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?
Jag har länge använt mig av kompressionsstrumpor när jag springer och tycker att detta är fantastiskt skönt. När min man skulle handla kompressionsskydd till mina vader för ett par veckor sedan lyckades säljaren övertyga honom om att tightsen var världens bästa uppfinning och att Jonne absolut borde köpa ett par sådana till sin löpartokiga fru.
Då Jonne kände till min skepsis inför denna uppfinning avvaktade han (klokt) och påbörjade istället en övertalningskampanj för att få mig att förstå vilken revolution detta skulle innebära för min löparkarriär.
Principfast som jag är stod jag ändå fast vid min åsikt och fortsatte hävda att detta skulle vara en fullständigt onödig investering, har människor i alla år klarat sig utan detta ska nog även jag göra det och att jag vägrar gå på varenda trend som spelar på vår osäkerhet och vilja att bli bättre.
Men efter ännu mera tjat började jag trots allt vackla i min övertygelse. Kanske är det inte så dumt ändå?
Kanske borde man testa? Men då jag sågat så många inbitna användare kunde inte min stolthet tillåta att jag plötsligt själv skulle dyka upp iklädd likadana tights...
Så kom min födelsedag och när jag pustar ut på hotellrummet efter Stockholm Marathon och det är dags att öppna mina födelsedagspresenter dyker de upp; i paketet från min käre far finns ett presentkort på ett par kompressionstights.
Nu har jag ingen ursäkt längre, nu måste jag ju testa, så en beställning gick iväg och igår väntade ett paket i postlådan när jag kom hem från jobbet. Jag måste nog erkänna att jag faktiskt var riktigt spänd på att testa dessa magiska, omtalade brallor.
Så ett första test genomfördes efter avslutat intervallpass igår kväll då jag spenderade hela kvällen i mina nya tights. Funkade det?
Svårt att säga, men grymt bekväma var de i alla fall och visst kände jag ett visst pulserande i benen och en ökad cirkulation men om det innebär att jag är mer återhämtad idag än vad jag skulle varit utan tightsen vet jag inte. Jag får väl ge det ytterliggare några dagar innan jag lämnar ett slutgiltigt omdöme men efter att ha googlat och läst på lite om hur de ska fungera låter det trots allt ganska vettigt och vetenskapligt. Jag antar också att en viss del i om de kommer att fungera eller inte sitter i huvudet så nu ska jag intala mig själv att det funkar och bestämma mig för att allt som kan vara bra för återhämtningen är värt ett ärligt försök.
Vill dock att ni alla är vittnen på att det var min makes idé och hans övertalningsförmåga som ledde till att jag nu har sunkat ner mig genom att glida runt i lägenheten iklädd fula tights, mer lik Janne Långben än Real housewifes of Beverly Hills, så han kan inte använda detta som ett argument till en framtida skilsmässa...
För övrigt vill jag bara tillägga att mitt otroliga löpsug och min glädje att springa håller i sig.
Igår var det dags för 300m intervaller på bana, vilket normalt sett inte hamnar högst på listan över mina favoritpass. När sista intervallen var genomförd på nytt träningsrekord och jag låg och kippade efter andan medan en träningskompis spydde och en annan hade kramp i båda benen kunde jag ändå inte annat än känna total lycka, glädje och tillfredsställelse och mellan flåsningarna skrika till de andra att "Åh, vad roligt detta är!!!!..."
I flera olika sammanhang och inför en mängd olika människor har jag klart och tydligt totalsågat idén med kompressionstights för snabbare återhämtning. Det kan väl ändå inte funka?
Jag har kallat de människor som använder dem för både galna och nördiga och dessuotom idiotförklarat dem som till råga på allt sover i dem - man behöver väl inte ta löpningen med sig in i sovrummet?!
Om tv i sovrummet tidigare var känd som den största romantikdödaren måste väl ändå ett par inbrottssäkra tights nu tagit ledningen på den listan?
Nej, kompressionstights är verkligen höjden av nördighet.
Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?
Jag har länge använt mig av kompressionsstrumpor när jag springer och tycker att detta är fantastiskt skönt. När min man skulle handla kompressionsskydd till mina vader för ett par veckor sedan lyckades säljaren övertyga honom om att tightsen var världens bästa uppfinning och att Jonne absolut borde köpa ett par sådana till sin löpartokiga fru.
Då Jonne kände till min skepsis inför denna uppfinning avvaktade han (klokt) och påbörjade istället en övertalningskampanj för att få mig att förstå vilken revolution detta skulle innebära för min löparkarriär.
Principfast som jag är stod jag ändå fast vid min åsikt och fortsatte hävda att detta skulle vara en fullständigt onödig investering, har människor i alla år klarat sig utan detta ska nog även jag göra det och att jag vägrar gå på varenda trend som spelar på vår osäkerhet och vilja att bli bättre.
Men efter ännu mera tjat började jag trots allt vackla i min övertygelse. Kanske är det inte så dumt ändå?
Kanske borde man testa? Men då jag sågat så många inbitna användare kunde inte min stolthet tillåta att jag plötsligt själv skulle dyka upp iklädd likadana tights...
Så kom min födelsedag och när jag pustar ut på hotellrummet efter Stockholm Marathon och det är dags att öppna mina födelsedagspresenter dyker de upp; i paketet från min käre far finns ett presentkort på ett par kompressionstights.
Nu har jag ingen ursäkt längre, nu måste jag ju testa, så en beställning gick iväg och igår väntade ett paket i postlådan när jag kom hem från jobbet. Jag måste nog erkänna att jag faktiskt var riktigt spänd på att testa dessa magiska, omtalade brallor.
Så ett första test genomfördes efter avslutat intervallpass igår kväll då jag spenderade hela kvällen i mina nya tights. Funkade det?
Svårt att säga, men grymt bekväma var de i alla fall och visst kände jag ett visst pulserande i benen och en ökad cirkulation men om det innebär att jag är mer återhämtad idag än vad jag skulle varit utan tightsen vet jag inte. Jag får väl ge det ytterliggare några dagar innan jag lämnar ett slutgiltigt omdöme men efter att ha googlat och läst på lite om hur de ska fungera låter det trots allt ganska vettigt och vetenskapligt. Jag antar också att en viss del i om de kommer att fungera eller inte sitter i huvudet så nu ska jag intala mig själv att det funkar och bestämma mig för att allt som kan vara bra för återhämtningen är värt ett ärligt försök.
Vill dock att ni alla är vittnen på att det var min makes idé och hans övertalningsförmåga som ledde till att jag nu har sunkat ner mig genom att glida runt i lägenheten iklädd fula tights, mer lik Janne Långben än Real housewifes of Beverly Hills, så han kan inte använda detta som ett argument till en framtida skilsmässa...
 |
| Bildbeviset... |
För övrigt vill jag bara tillägga att mitt otroliga löpsug och min glädje att springa håller i sig.
Igår var det dags för 300m intervaller på bana, vilket normalt sett inte hamnar högst på listan över mina favoritpass. När sista intervallen var genomförd på nytt träningsrekord och jag låg och kippade efter andan medan en träningskompis spydde och en annan hade kramp i båda benen kunde jag ändå inte annat än känna total lycka, glädje och tillfredsställelse och mellan flåsningarna skrika till de andra att "Åh, vad roligt detta är!!!!..."
måndag 13 juni 2011
Äntligen!
Klockan är 05.00 när jag väcks av livlig musik från klockradion.
Med tanke på att Vägverket asfalterar vägen utanför vårt hus på nattetid och vibrationer i golvet och våra fönster kombinerat med bullret från deras maskiner har hållit mig vaken hela natten borde jag vara den trötta Jossan som svär åt väckarklockan och vill ligga kvar, men inte idag.
När första löppasset på en vecka väntar är det inga som helst problem att motivera sig att ta sig ur sängen!
Löpabstinensen är enorm, är nog tur att jag har fått alternativträna hela veckan annars hade jag väl klättrat på väggarna likt en pundare på torken.
Tittar ut genom fönstret och ser morgonsolens sken och en klarblå himmel. Termometerns kvicksilver har klättrat upp till måttliga 6 grader - kallt, men perfekt väder för ett morgonpass!
Öppnar skoskåpet och ögnar igenom utbudet av löparskor, vilka ska få följa med mig ut idag?!
Lunarglide 2 är givet men ska jag ta de rosa, finaste skorna?! Eller kanske de svarta sprillans nya?! Eller kanske de lila som är väl insprungna och de mest bekväma men på gränsen till utslitna?!
Lagom till att jag har velat färdigt har GPS klockan fått tillräckligt med tid i laddaren för att klara en timmes distanslöpning så jag snörar på mig de rosa skorna (maj fäjvorits) och skuttar glatt ut i solskenet för en löptur på lätta ben!
Älskar att springa tidigt på morgonen och se staden vakna. Eftersom jag bor mitt i centrum inleds rundan mitt i stan som vid den tidpunkten är tom på människor och bilar och tystnaden är total. Kanske möter jag ett tidningsbud eller möjligtvis någon skiftarbetare på väg hem från jobbet men oftast får jag ha staden alldeles för mig själv.
Efter några inledande kilometer byts asfalten mot fina skogsvägar och byggnader mot grönskande träd. Jag drar in den friska luften och sluter till och med ögonen någon sekund för att njuta av varje steg jag tar och skänker samtidigt en tracksam tanke för var dag jag får vara frisk och skadefri och kan springa obehindrat.
Måste erkänna att det faktiskt verkar ha varit riktigt nyttigt att vara ifrån löpningen några dagar för att bli påmind om hur viktig del den är av mitt liv, hur mycket jag älskar att springa och för att ladda både kropp och knopp med ny energi.
Benen känns oerhört lätta och kroppen full av kraft vilket resulterar i att var gång jag kikar på min klocka ser jag att farten är för hög och jag måste verkligen anstränga mig för att hålla ner farten och följa tränarens rekomendationer.
En hare hoppar över vägen, ett spindelnät fastnar i mitt hår och jag blir fuktig om fötter och underben av morgondaggen. Jag passerar en å och ser morgonsolen spegla sig i vattnet och strax möter jag den första hundägare som är ute och rastar sin bästa vän.
Åh, låt aldrig denna stund och denna fantastiska löprunda ta slut!
Men det gör den, underbart är kort och när jag tittar på klockan nästa gång ser jag att jag snart har nått min distans och att det är dags att ta sig hemåt. Ökar farten något sista biten, lyfter steget lite grann och känner hur otroligt mycket kraft jag har att trycka på lite extra. Jag vet, jag borde inte, men det är så underbart att känna att kroppen kan och att kroppen vill.
Nästan hemma igen möts jag av en annan stad än den jag lämnat bara någon timme tidigare. Nu är staden full av liv med människor på väg till jobb och dagis, trafiken har tätnat och ljudnivån har stigit.
Stackars de människor som bara får se staden från den här sidan, missar verkligen något!
Svänger in på gården, knäpper av klockan och unnar mig några sköna minuters avkoppling på en bänk i solskenet granskandes en and som pickar på någon kvarglömd brödbit innan jag går in och avslutar med mitt bålstyrkeprogram.
Stretchen fuskas busigt nog bort för när träningen är avklarad lockar en stillsam frukost med bärsmoothie på färska jordgubbar, kaffe och morgontidningen betydligt mer än ytterliggare en kvart på yogamattan.
Men jag får ju en ny chans efter löpningen imorgon, eller i övermorgon, eller dagen efter det för nu är ordningen återställd och dagarna ska fyllas med löpning.
Mums!
Med tanke på att Vägverket asfalterar vägen utanför vårt hus på nattetid och vibrationer i golvet och våra fönster kombinerat med bullret från deras maskiner har hållit mig vaken hela natten borde jag vara den trötta Jossan som svär åt väckarklockan och vill ligga kvar, men inte idag.
När första löppasset på en vecka väntar är det inga som helst problem att motivera sig att ta sig ur sängen!
Löpabstinensen är enorm, är nog tur att jag har fått alternativträna hela veckan annars hade jag väl klättrat på väggarna likt en pundare på torken.
Tittar ut genom fönstret och ser morgonsolens sken och en klarblå himmel. Termometerns kvicksilver har klättrat upp till måttliga 6 grader - kallt, men perfekt väder för ett morgonpass!
Öppnar skoskåpet och ögnar igenom utbudet av löparskor, vilka ska få följa med mig ut idag?!
Lunarglide 2 är givet men ska jag ta de rosa, finaste skorna?! Eller kanske de svarta sprillans nya?! Eller kanske de lila som är väl insprungna och de mest bekväma men på gränsen till utslitna?!
Lagom till att jag har velat färdigt har GPS klockan fått tillräckligt med tid i laddaren för att klara en timmes distanslöpning så jag snörar på mig de rosa skorna (maj fäjvorits) och skuttar glatt ut i solskenet för en löptur på lätta ben!
Älskar att springa tidigt på morgonen och se staden vakna. Eftersom jag bor mitt i centrum inleds rundan mitt i stan som vid den tidpunkten är tom på människor och bilar och tystnaden är total. Kanske möter jag ett tidningsbud eller möjligtvis någon skiftarbetare på väg hem från jobbet men oftast får jag ha staden alldeles för mig själv.
Efter några inledande kilometer byts asfalten mot fina skogsvägar och byggnader mot grönskande träd. Jag drar in den friska luften och sluter till och med ögonen någon sekund för att njuta av varje steg jag tar och skänker samtidigt en tracksam tanke för var dag jag får vara frisk och skadefri och kan springa obehindrat.
Måste erkänna att det faktiskt verkar ha varit riktigt nyttigt att vara ifrån löpningen några dagar för att bli påmind om hur viktig del den är av mitt liv, hur mycket jag älskar att springa och för att ladda både kropp och knopp med ny energi.
Benen känns oerhört lätta och kroppen full av kraft vilket resulterar i att var gång jag kikar på min klocka ser jag att farten är för hög och jag måste verkligen anstränga mig för att hålla ner farten och följa tränarens rekomendationer.
En hare hoppar över vägen, ett spindelnät fastnar i mitt hår och jag blir fuktig om fötter och underben av morgondaggen. Jag passerar en å och ser morgonsolen spegla sig i vattnet och strax möter jag den första hundägare som är ute och rastar sin bästa vän.
Åh, låt aldrig denna stund och denna fantastiska löprunda ta slut!
Men det gör den, underbart är kort och när jag tittar på klockan nästa gång ser jag att jag snart har nått min distans och att det är dags att ta sig hemåt. Ökar farten något sista biten, lyfter steget lite grann och känner hur otroligt mycket kraft jag har att trycka på lite extra. Jag vet, jag borde inte, men det är så underbart att känna att kroppen kan och att kroppen vill.
Nästan hemma igen möts jag av en annan stad än den jag lämnat bara någon timme tidigare. Nu är staden full av liv med människor på väg till jobb och dagis, trafiken har tätnat och ljudnivån har stigit.
Stackars de människor som bara får se staden från den här sidan, missar verkligen något!
Svänger in på gården, knäpper av klockan och unnar mig några sköna minuters avkoppling på en bänk i solskenet granskandes en and som pickar på någon kvarglömd brödbit innan jag går in och avslutar med mitt bålstyrkeprogram.
Stretchen fuskas busigt nog bort för när träningen är avklarad lockar en stillsam frukost med bärsmoothie på färska jordgubbar, kaffe och morgontidningen betydligt mer än ytterliggare en kvart på yogamattan.
Men jag får ju en ny chans efter löpningen imorgon, eller i övermorgon, eller dagen efter det för nu är ordningen återställd och dagarna ska fyllas med löpning.
Mums!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)