Igår besökte jag ett mycket välkänt varuhus. Ett varuhus som är lite speciellt i flera avseenden.
Kundkretsen är oerhört varierad och det finns liksom inte en riktad målgrupp med gemensamma liknande egenskaper utan här är alla representerade – gammal som ung, svensk som utländsk, överklass som arbetarklass. Den enda ”folkgrupp” som är något underrepresenterad är männen. Hos de män som är där finns dock en tydlig gemensam nämnare - de ser alla oerhört uttråkade och oengagerade ut och nio av tio har släpats dit med våld av sina fruar, troligen i första hand för bärhjälpens skull, men också för att två kreditkort är bättre än ett när man besöker detta ställe. Inte för att det är dyrt, vi pratar troligen Sveriges lägsta priser, men varuhuset är nämligen också speciellt av den anledningen att man inte är där för att handla en, två eller kanske tre varor. Nej, nej, i de specialbyggda kundvagnarna byggs berg av varor med allt från kläder till toalettpapper till husgeråd och campingutrustning som man inte ens visste att man behövde när man steg in i butiken.
Kanske är det just denna saliga blandning av både varor och människor som gör butiken så intressant att den till och med tillägnas en dokusåpa på bästa sändningstid i Tv.
Jag pratar som ni säkert redan har räknat ut om GeKås i Ullared.
Vi som bor i närheten är mycket väl bekanta med fenomenet, vi släpades redan som barn dit av föräldrarna varje år när det var säsongsväxling och dags att uppdatera vintergarderoben med overaller och Snow-Boots eller sommargarderoben med gymnastikskor och badkläder. Det var sedan med motvilja man använde dessa inköp för det var ju liksom lite pinsamt att ha kläder från Ullared, skulle man vara cool var det ju märkeskläder som gällde! Den synen har dock förändrats med åldern, nu blir jag grymt imponerad och lite avis när någon har lyckats fynda och visar sina ”Display” jeans för 199kr från Gekås som är precis likadana som mina ”Replay” jeans som kostar tio gånger så mycket.
Hur sjutton orkar de ens titta på kläder i detta kaos av människor och varor?
Hur lyckas de gallra ut godbitarna bland allt skräp som faktiskt också säljs?
Och hur i hela fridens namn orkar de prova kläderna när det är 2 km kö till provrummen?
Ett annat udda fenomen på detta varuhus är det knäppa med att stå i kör för att komma in till en butik. En kö eller en väntan inför något brukar ju vara att man ska kanske få något eller uppleva något som man har någon vinning/nytta av. Du köar på väg in till biografen eller nattklubben, du väntar på ditt bord när du ska ut och äta och du väntar hos doktorn när han ska rädda dig från krämpor.
På GeKås köar man i flera timmar för att bli insläppt i varuhuset för att sedan som belöning för denna väntan få äran att trängas med tusentals andra människor, få ont i huvudet av den dåliga luften och den höga ljudvolymen, få skavsår på hälarna efter att för tionde gången ha blivit påkörd av en kundvagn och avsluta äventyret med att köa ytterliggare en gång för att komma ut igen och dessutom ge bort tusentals kronor av sina surt förvärvade pengar till någon smart affärsman som har lyckats komma på denna lysande affärsidé.
Jag och min kompis Malin åker tillsammans till GeKås ungefär en gång om året vilket är precis tillräckligt med tid för att man mellan gångerna ska hinna glömma hur himla jobbigt det är så att man varje gång man åker dit tror att man ska åka på en rolig utflykt och ser fram emot det som något positivt. Man skriver listor på alla möjliga roliga och ”bra att ha” saker som ska inhandlas och ser framför sig hur man strosar runt i lugn och ro och tittar på alla fina saker, bockar av listan på fynd ett efter ett och sitter och fikar på något trevligt ställe.
Sådär går det inte till.
Verkligheten:
Det börjar alltid med att man glad i hågen och peppad till tusen inleder shoppingen med iver, det ena mindre planerade inköpet efter det andra hamnar i kundvagnen och lyckan är total när man inser att ”herregud, den där duschtvålen är ju tio kronor billigare än hemma” så man köper fem istället för två flaskor. Ju längre in man arbetar sig i varuhuset desto tröttare blir man och när man har tagit sig förbi alla rengörings- och hygienartiklar och börjar närma sig de lite roligare avdelningarna är man redan så trött att en närmare titt på varorna som inhandlas känns överflödig vilket resulterar i att man
1. Köper saker man egentligen inte vill ha eller
2. Att man inte köper något alls. (alt 2 är dock mycket sällsynt).
När man till slut närmar sig kassorna är blodsockernivån så oerhört låg att man får tunnelseende, skäller på folk som står i vägen och blänger på ungar som gråter.
Vad kommer då mer lägligt än godisavdelningen? I blodsockerdimman köper man därför tre stycken 200g Marabou choklad eftersom de ju ändå är så billiga, de kan vara bra att ha och det är förnuftigt att proviantera.
Men när åt man senast 600g choklad liksom? Nödvändigt.
Sedan ställer man sig i kassan, jublar högt (inte) när slutsumman alltid hamnar på ett fyrsiffrigt belopp och släpar sig utmattad ut ur varuhuset. På väg ut står ett par glada försäljare från något telefonbolag och försöker utöver all annan skit du redan köpt sälja på dig ett telefonabonnemang. Undrar hur många sådana de säljer där vid utgången egentligen? Hur många har egentligen lust att sätta sig in i telefonpriser och avtal i det läget? Inte jag i alla fall.
Nej, här ligger prioriteten på att dumpa varorna i bilen (vilket igår råkade vara min lilla Ford Ka där jag och Malin skulle trycka in all vår shopping, såg aningen tajkon ut och jag vägrar därför dela med mig av en bild på detta spektakel) och sedan att så snabbt som möjligt få något att äta innan man svimmar.
In på första bästa (sämsta?) matställe. En snabb titt och det går inte avgöra vad det är för restaurang då även detta sortiment är ganska splittrat – här serveras både wok, pasta, pizza, gatukök och husman. Ungefär som på restaurang Kungsholmen i lördags då alltså, men där slutar likheterna.
Strunt samma, inte riktigt läge att vara finsmakare, så falafel till Malin och spagetti till marathonlöparen inhandlas och äntligen får man sätta sig ner.
Underbart att bli serverad köttfärs som luktar skumt.
Ännu mer underbart när man tar en tugga av maten och inser att inte ens en halv flaska ketchup kan få bort varken den lustiga smaken eller den konstiga lukten. Pillar ut så mycket spagetti som möjligt utan att få med mig alltför mycket av den stinkande färsen och tycker mig ändå ha magknip redan innan vi har lämnat restaurangen.
Efter en timslång bilresa är man sedan hemma igen och man börjar så smått komma till sans och känna sig ganska nöjd över inköpen och glad att det är över för den här gången.
Eller nej förresten, då ska ju skiten släpas upp i lägenheten, alla kassar ska packas upp och man ska (precis som alla gånger tidigare) drabbas av förvåning när man går igenom inköpen och inser att man är ganska mycket fattigare men inte särskilt många roliga saker rikare.
För hur roliga är egentligen de där fryspåsarna, den billiga duschtvålen eller 600g choklad när man väl är hemma?
Aldrig mer.
