Förvirrad

Förvirrad är verkligen ordet just nu, både för min sinnesstämning, min fysiska status, min tränings- och tävlingsplan och även ett ord som beskriver exakt hur jag betett mig senaste dagarna. Förvirrat.

Förvirrad sinnesstämning.
Är jag ledsen? Tårarna var många under helgen som gick. Jag grät mig till sömns på kvällen efter loppet, jag grät det första jag gjorde när jag vaknade dagen därpå och var gång någon omtänksam människa ringde eller messade för att höra hur jag mådde kom tårarna.
Men nu, är jag ledsen nu också?
Jag gråter inte längre, inte ens vid tanken på att en start i mitt älskade Stockholm marathon är i fara.
Men jag blir heller inte sprudlande glad inför något, allt känns oviktigt och jag känner mig oengagerad i saker som annars skulle gjort mig uppspelt och lycklig och njuter inte av saker som annars varit livets guldkant.
Jag är bara förvirrat likgiltig inför allt.

Förvirrad fysisk status.
Var hos en idrottsläkare idag som totalt sågade min tidigare läkares bedömning om att det är magmunsbråck som orsakat mina problem, istället tror han på bråck i en annan del av magen eventuellt i kombination med något fel med insulinet. Vidare utredning väntar, troligen i form av ultraljud och magnetröntgen men innan det kan ske måste jag träffa en kirurg som tar samma beslut. Alltid detta slussande från en person till en annan som gör att vägen till lösning blir lång. Just nu är jag därför oerhört tacksam för den vårdförsäkring min arbetsgivare tecknat för oss anställda som gör att jag slipper vårdköer och har fått en tid på en privatklinik redan på tisdag. Tycka vad man vill om att man kan köpa sig före i kön, men nu när avgiften är betalad vore det ju dumt att inte utnyttja möjligheten.
Men hur dåligt mår jag egentligen? Ska jag verkligen dra igång en lång process genom olika vårdinstutitioner för att hitta felet? Är jag verkligen SÅ dålig att det är nödvändigt? Man glömmer ju fort och när jag nu tänker tillbaka på söndagens race kan jag inte undvika att fundera på om jag kunde agerat på annat sätt för att undvika kollapsen. Kanske händer det inte nästa gång? Samtidigt är jag rädd för att överhuvudtaget tävla igen och kanske är det just därför jag känner mig likgiltig inför det faktum att tidigare så livsviktiga starter i tävlingar är i fara. För inte kan man ju vara ledsen över att slippa den plåga som för mig numer är så förknippat med tävlande?

Förvirrad tävling- och träningsplan
Hur ska jag nu träna vidare? Jag kan ju fortfarande träna precis som innan racet när allt kändes fantastiskt och träningen var fantastiskt lätt och fantastiskt rolig. Men vad ska jag inrikta träningen mot? Ska jag träna för marathon utan att veta när nästa mara ska äga rum? Ska jag träna snabbhet för kortare lopp som jag vet att jag kan tävla på redan nu och därmed riskera maraformen? Tänk om det är något lättfixat och jag faktiskt kan starta på SM trots allt och så står jag där utan den viktiga mängden.
Kanske ska jag tänka om och rent av satsa på ännu längre lopp än marathon till problemet är löst? Jag älskar ju att springa långt och så länge jag inte springer i maxfart känns det ju fortfarande bra, gjorde 40km i 4,30 fart så sent som för två veckor sedan utan minsta problem så kanske ska jag springa ett ultralopp?

Förvirrad i allmänhet
Mitt tillstånd sedan helgens kollaps är fortfarande långt ifrån normalt och här snackar vi förvirrad i ordets tydliga bemärkelse. Jag tänker inte klart, glömmer saker, är okoncentrerad, frånvarande och ärligt talat ganska trög. Går som i en dimma, orkar mycket lite och en dag på stan för läkarbesök och uthämtande av löparskor föranledde en lång vilopaus på T-centralen, en eneribar och två bananer innan jag orkade sätta mig på pendeln hem till brorsan igen.
Sedan vart jag plötsligt pigg och en jogg med brorsan som löparsällskap och brorsonen Hugo i löparvagnen kändes som ett perfekt fredagsnöje.
Sjuk och trött ena sekunden, träningssugen och pigg nästa.
Förvirrande.

Försöker ändå koppla bort alla negativa tankar för att istället försöka njuta av den helg tillsammans med min bror, hans fina fru och världens gosigaste syskonbarn som jag så länge längtat efter.
För när Hugo låter sig nattas av faster Jossan, ger mig en kram när jag går till doktorn och stolt vill visa varenda leksak han har för sin gäst känner jag inte längre likgiltighet utan ren lycka. Och när två månader gamla Nora ler mot mig där hon nöjt ligger i mitt knä smälter jag och undrar just då om jag är klok i huvudet som river upp himmel och jord för lite magproblem. Har jag verkligen fattat vad som är väsentligt här i livet?

Löparmörker och resan där allt gick snett

Det började ju så bra med härlig form i bagaget och en fin dag i Linz. Med ett tävlingssug och en känsla av att det var min tur för framgång och med löften om strålande löparväder på tävlingsdagen. Sen drogs mysfaktorn och humöret ner några steg när Lufthansa kvällen innan race annonserade sin strejk med ett kort SMS och utan ytterligare info ställde in vår hemresa. Beslutade mig för att inte lägga någon vikt vid det just när den sista laddningen skulle genomföras utan släppa det för stunden och ta tag i problemet efter loppet, när perset var fixat. Inget skulle få stoppa mig den här gången.
Laddade med trevlig pastamiddag med Jocke och Therese och att det var allvar med laddningen förstod man när inte ens Jocke valde pizza på menyn av rädsla för magras, trots att de serverade de största pizzor vi någonsin hade sett.
Somnade tidigt, vaknade pigg och taggad, värmde upp i solen på en slinga utmed Donau och kunde sedan promenera de fem minuterna till starten i lugn och ro. Jag var redo, dagen var perfekt.
Sedan kom mörkret.

Inledde loppet med en fantastisk känsla, höll igen på farten men passerade ändå milen med god marginal till utsatt tidsplan och låg snart på fjärde plats. Fick sportdryck av Jonne ett par gånger och lämnade positiva rapporter om min fina känsla, gav tummen upp och vinkade sedan glatt till Jockes familj som hejjade utmed banan. Allt var perfekt.
Så vid sjutton kilometer fick jag en liten föraning om att något var på gång, ett litet hugg i övre delen av magen och plötsligt en något mer ansträngd andning och farten började sjunka. Tog en liten bit av den energibar jag bestämt mig för att äta för att dämpa magens syra vid minsta tecken på att magmunsbråcket skulle göra sig påmint och tyckte nog att det lättade lite. Men så vid halvmaran var det där igen, känslan av att allt inte riktigt var som det skulle och en viss orkeslöshet började sprida sig i kroppen. Vid 22km fick jag återigen sportdryck och lämnade här en något mer negativ rapport till Jonne om att det nu inte längre var tummen upp och glada miner, bara "okej".
Sedan blev det bara värre.
Kramperna i magen som jag nu så väl känner igen både från Berlin och Florens eskalerade, andningen blev mer och mer ansträngd och min kropp kändes matt och orkeslös. Jag började få lite tunnelseende och insåg för varje steg att något var väldigt fel, idag var det visst bara inte smärtorna i magen jag skulle kriga mot, idag var det något mer.
Staplade mig framåt och försökte se om det fanns någon sjukvårdare i närheten då jag insåg att det här höll på att gå helt åt skogen men då jag inte såg någon i närheten såg jag inget annat alternativ än att tvinga benen framåt. Att rasa ihop där och då hade ju inneburit att någon av mina medtävlare hade fått rycka in och därmed fått sitt lopp förstört och det var inget jag ville vara orsak till. Att det inte skulle gå över var jag väl medveten om, men jag visste inte vad annat jag kunde göra än att fortsätta framåt och tvinga mig själv att hålla mig på benen. Paniken börjar sprida sig när jag känner att jag inte längre kan andas och plötsligt bär inte benen och jag faller ihop, bara några meter ifrån Jonnes vätskelangning - som om jag omedvetet slappnade av när jag visste att hjälpen var nära. Sedan minns jag inget mer förrän jag är omringad av ambulanspersonal och får härlig syrgas och återigen kan andas.
Från ambulansfärden till sjukhuset är det enda jag kommer ihåg en känsla av att jag bara ville sova och att jag inte kunde förstå varför jag inte bara kunde få vila en stund utan frågor om vad jag heter, vad jag kommer ifrån, vad min man heter osv. Nu förstår jag att det var deras sätt att hålla mig vid medvetande, men just då tyckte jag att de var idioter som inte bara frågade Jonne allt detta när han ändå stod bredvid?
In på sjukhuset och i med dropp, min magmedicin som injicerades direkt i blodet, diverse blodprover och EKG vilket orsakade allmän förvirring innan Jonne lyckades förklara på tyska att min låga puls är normal och inte ett tecken på att jag är döende. Här är jag fortfarande inte med i matchen utan på gränsen till medvetslös och enligt Jonne yrade jag på om skalbaggar i taket, bad att få höra sången en gång till och frågade vem som sjöng när det egentligen varken fanns skalbaggar eller musik i rummet.
Efter några timmars dropp kände jag dock hur livet återvände och kunde få förklarat för mig att det som hänt var att jag drabbats av extremt lågt blodsocker. Fick frågan om jag "överhuvudtaget ätit något idag" vilket jag givetvis hade - en rejäl frulle, energibar innan start, vätskelangning med riktigt stark sportdryck var femte kilometer borde definitivt räcka för att hålla blodsockret på en stabil nivå. Uppenbarligen är det något som är väldigt fel och alltså inte bara det magmunsbråck som jag tidigare trott varit orsaken till mina magsmärtor och andningsproblem på mina två senaste maror (äter ju nu medicin mot dessa) utan även något annat. Kanske orsakas det ena av det andra, jag har svårt att tro att jag drabbats av två helt olika sjukdomar utan samband. Någon vidare utredning gjordes dock inte på plats utan när blodsockret nått en okej nivå blev jag utsläppt från sjukan och planerar nu att fortsätta utredningen av detta på svensk mark. Snarast möjligt.
Till problemet är löst kommer jag inte starta på något mer marathon för till och med tjuriga jag inser att här går gränsen och att inte är värt att riskera sin hälsa så till den milda grad att man får ligga på sjukhus. Inte heller känner jag att jag fler gånger klarar av den besvikelse som jag gång på gång fått uppleva när hälsan har satt stopp och krossat de förväntningar man byggt upp inför mara när träningen har gått bra och som uppstår när man känner att alla förberedelser varit förgäves.

Men jag försöker se det positiva i att jag medan utredning pågår i alla fall kan träna som vanligt och till och med tävla på alla distanser upp till halvmarathon där jag inte märker av de här problemen. Får man ett löparknä, en stressfraktur eller något liknande är man ju hindrad från all form av löpning till läkarna har löst problemet så sett ur den synvinkeln är jag ju lyckligt lottad. Träna på som vanligt, tävla på kortare distanser och avvakta utredning och klartecken för marathon är alltså planen. Att bryta ihop, men komma igen.

Idag är jag dock inte mycket till löpare. Efter att ha lyckats sy ihop en ny hemresa tvingades jag igår härda ut en heldag med resa med buss, tåg, flyg och bil innan vi var hemma runt midnatt när det enda min mörbultade kropp ville göra var att sova... Vaknade idag som en urvriden disktrasa och är oerhört tacksam att jag har en gruppchef på jobbet med stor omtanke som närmast förbjöd mig att komma till kontoret utan istället uppmanade mig stanna hemma och vila. Varenda muskel i kroppen värker efter kramperna och blodsockret åker upp och ner som en berg- och dalbana och jag klarar bara ett par timmar på benen innan jag behöver äta och vila igen.
Men ge mig lite sömn, mycket mat och lite tid så ska jag snart återkomma med nya målsättningar och en ny tävligsplan för säsongen 2013.

Det VAR för bra för att vara sant...

I mitt inlägg nyss skrev jag att "kan det vara för bra för att vara sant?"

Det kunde det.
Hann inte mer än stänga av paddan och lägga mig för att vila innan det pep i mobilen och ett SMS dök upp:
"Unfortunally your flight on monday has been cancelled"

I nuläget består därmed uppladdningen av att hitta alternativ resväg hem eftersom Lufthansa behagar strejka från och med måndag. Underbart.

Lägesrapport

Ett härligt första dygn i Linz har avklarats.
Hotellet vi bor på är fint, även om det utifrån ser ut som ett miljonprojektsbygge som inte fått fasaden tvättad på de senaste 20 åren. Invändigt är det dock betydligt bättre, framförallt restaurangen som erbjuder både femrätters candellight dinner (som vi tyvärr inte kommer prova) och en frukostbuffe som har allt man kan önska. Det är fördelen med att springa lopp i typ Tyskland Holland som har en frukostkultur mer lik vår då det känns bättre att grunda med vettigt bröd, yoggi och müsli timmarna innan tävling än med de croissanter och geleliknande flingor som brukar serveras i Italien och Spanien. Att hotellet har en superbra wi-fi är också ett stort plus men det allra bästa med hotellet är dock läget, det ligger precis mitt emellan start och mål för morgondagens lopp innebärande att man kan värma upp och gå på toa på "hemmaplan" och kan krypa hem när man är trött och sliten efter målgång.

Dagen idag inleddes med en 10km jogg med 10*30sek lätt fartökning utmed Donau. Vädret var även idag lite grått och mulet, men då temperaturen ändå är helt okej var det perfekt väder för en löptur. Sprang och funderade på hur formen egentligen känns, kanske är jag lite dålig i magen?Är jag lite snuvig? Har jag ont i halsen? Har jag ont i ett knä? En fot?
Men hur jag än kände efter hittade jag absolut inte ett enda fel på mig själv. (Peppar peppar ta i trä) Tvärtom, jag kände mig pigg och alert och sådär ni vet när man liksom har fullständig kontroll över varenda liten muskelcell i sin kropp. Stretchade, körde lite löpskolning och kände ett våldsamt sug efter att springa lite mer, lite längre och lite snabbare. Det gjorde jag förstås inte eftersom jag vet att springa lite mer, lite längre och lite snabbare är just vad som står på morgondagens meny så jag höll mig i skinnet och hoppas att samma sug och längtan efter löpning finns även imorgon.
Vet inte om det kan kännas FÖR bra för att vara sant? Hoppas inte det...

Efter att ha avnjutit ovan nämnda frukost for vi ut till sportmässan för att hämta nummerlappen. Väl på plats blir det lite rörigt och nervöst när de säger att någon redan hämtat ut min lapp. Försöker förklara för dem att kanske har arrangören fixat så att den finns på hotellet (eftersom jag bor på det hotellet där arrangören ordnat ett hotellrum åt mig) men tjejen bakom disken varken förstår vad jag säger eller verkar särskilt intresserad av att hjälpa utan hänvisar mig till informationsdisken. Går dit och fortsätter jaga nummerlapp och det visar sig att det tydligen är där den finns. Av någon underlig anledning har de samlat de seedade löparnas lappar på en egen plats, varför är för mig en gåta, kanske skulle det vara någon form av VIP-service men exakt vad jag tjänade på att hämta min nummerlapp fyra meter ifrån den första, vanliga utlämningen är för mig en gåta? Väl där möts jag i alla fall av en supergullig och trevlig person som lämnar all viktig info kring loppet och framförallt ger mig min nummerlapp. Jag skyndar därefter ut från mässan så fort jag kan för att undvika att falla för frestelsen att köpa den Garmin klocka jag nyss blivit så kär i men som jag absolut inte behövde och som dessutom hade gjort mig onödigt och väsentligt mycket fattigare.

Istället far vi in till stan igen, äter en trevlig lunch och sitter länge kvar och dricker kaffe, tittar på folk och fascineras över att det faktiskt finns en avdelning i restaurangen där man får röka hur mycket man vill. Trodde inte detta fanns längre, lyckligtvis är det inte just där vi sitter men att passera förbi på vägen ut räckte gott för att sända en tacksamhetens tanke till de lagstiftare som sett till att detta inte finns i Sverige.
Efter en liten promenad runt gamla stan för en titt på Mozarthaus, Landhaus och det gamla slottet kollade vi även in start- och målområdet innan vi återvände till hotellet för ett par timmars slappande med en god bok. Planen för kvällen är en pastamiddag tillsammans med vännerna Jocke och Therese och sedan att somna tidigt, för imorgon väntar en tidig morgon följt av en mycket spännande dag.

På återhörande...

På resande fot

Den där löpningen är allt en bra grej, den tar mig ständigt till nya platser i olika delar av världen och förutom den rent idrottsliga upplevelsen fyller dessa resor min erfarenhetsbank och berikar mig på så många sätt. Det är sannerligen en förmån att få se världen och samtidigt göra det man älskar mest, att springa, och varje gång jag ger mig ut på ett nytt löpäventyr tänker jag tacksamt på hur bra jag har det.

Just nu befinner jag mig i ett mulet men varmt Linz i Österrike. Målet med resan är att förhoppningsvis få till ett bra marathonlopp på söndag där jag får visa både er därute och mig själv att jag kan springa bra även när det gäller, inte bara på träning. Det vore sannerligen på tiden efter tre marafloppar på rad.
Men nu ska inget gå fel - Kroppen känns riktigt bra, väderprognosen säger sol och tio-femton grader varmt, jag känner mig taggad och harmonisk och framförallt riktigt ruggigt sugen på att springa marathon. Det enda lilla orosmolnet är osäkerheten över om min magmedicin klarar att hålla styr på min mage under 42km i tävlingsfart. Detta vet varken jag eller läkarna som inte har någon erfarenhet av löpare på elitnivå och därmed inte kan lämna några garantier. Funkar inte magen nu blir det således till att överväga den operation som jag så gärna vill undvika, men min utgångspunkt är såklart att det funkar! Eftersom jag inte haft några problem på träning sedan jag började med medicinen utgår jag iskallt ifrån att så inte heller ska vara fallet på tävling.
Jag väljer därför att med enbart positiva tankar se fram emot söndagens race, och tror och hoppas på en efterlängtad framgång!

Utöver löpningen har helgen mycket annat skoj att erbjuda. En av min mans bästa vänner Jocke är här för att springa halvmaran och då han i sin tur har med sig sin roliga och trevliga sambo Terese förväntar jag mig kvinnligt sällskap på en shoppingrunda innan hemfärd på måndag. Dessutom har Jocke gamla studiekamrater, tillika löpare, som bor här i stan som har utlovat en gemensam middag för oss alla på klassiskt österrikiskt hak med tillhörande wienerschnitzel efter avslutat race.
Någon liten sevärdhet, en utkiksplats och provsmakning av stadens berömda Linztarte på det så får vi en till synes perfekt helg att lägga till handlingarna.

Men först, fokus på loppet, man måste ju liksom springa fort för att förtjäna och kunna njuta av allt det gottiga...

Typiskt manligt?

Tidigare ikväll satt jag i vårt kök och fnulade på den inköpslista som skulle följa med mig till affären för dagens veckohandling. Min fina Jonne kommer in i köket för att ta sig en knäckemacka och eftersom han noterat vilken aktivitet jag ägnar mig åt säger han till att "nu tar jag de sista knäckorna så köp nya när du är på affären".
Lägger genast till detta "måste alltid finnas hemma-livsmedel" på listan och åker iväg till affären för att bunkra.

När jag en stund senare återigen är i mitt kök, den här gången för att packa upp varorna, inträffar något förbryllande.
Jag öppnar brödburken för att lägga i knäckebröden men döm om min förvåning när det första jag ser är en knäckebrödsförpackning. Undrar för en sekund om jag börjar bli dement eller om jag har drömt, för sa inte Jonne just att han käkade upp de sista knäckorna? Såg jag inte till och med när han knaprade i sig detta delikata mellanmål?
Jodå, vid en närmare inspektion av förpackningen inser jag nämligen att det är just precis bara det som finns kvar, en förpackning, utan innehåll.

Jag ogillar att generalisera men är inte detta något typiskt manligt?
Som om ni män därute liksom saknar en gen som gör att man inte kan tänka ett steg längre än just bara på att få det för stunden mest akuta behovet (som i det här fallet att äta sin knäcka) tillgodosett. När man har lyckats ordna så det behovet är tillfredsställt är hjärnan direkt inställd på nästa uppdrag och lika angelägen som man nyss var att lägga beslag på de sista knäckorna, lika o-angelägen är man i det läget om att ta hand om den tomma förpackningen. Den syns liksom inte i tunnelseendet där knäckebrödet, smöret och leverpastejen är det enda som ryms.

Kanske är detta samma gen som gör att en man kan dricka upp all juice i paketet utom en centimeter i botten och sedan ställa tillbaka paketet i kylskåpet så att nästa törstiga person (kvinnan) besviket får lyfta på det fjäderlätta paketet, slänga det i återvinningen och fortsätta vara törstig.
Eller samma gen som gör att en man tar det sista på toarullen och sedan lämnar badrummet utan att plocka fram en ny så att när nästa person (kvinnan) efter att ha uträttat sina behov och sitter med byxorna vid anklarna ska upptäcka att det inte finns något toapapper och därmed ställas inför en mycket delikat uppgift att lösa.
Denna gen som också gör att en man efter att ha diskat och torkat av diskbänken anser sig klar med uppdraget och med gott samvete attackerar soffan, varpå nästa person (kvinnan) får konstatera att slasken inte heller denna gång blivit rensad på resterna från disken.

Men vad vet jag.
Jag är ingen genforskare, bara en stackars fördömande kvinna som bygger sina slutsatser på en uppväxt i en syskonskara med bröder och på tretton år tillsammans med min fina J.

Helgens dryckestips - Rödbetsjuice

En dryck som med sin illiga färg och skarpa doft avskräcker redan när den hälls i glaset.

När den når läpparna slås man direkt av att smaken är precis så läskig som man hade kunnat tro, när drycken når gommen gör den skarpa men samtidigt söta smaken att tungan nästan rullar ihop sig och när den når munhålan eskalerar äcklighetsgraden till en nivå som framkallar klökningar och att tvinga drycken den sista biten ner till magen blir dagens utmaning.

Om man lyckas få ner drycken dit den ska får man som belöning uppleva en brännande känsla hela vägen genom matstrupen som man aldrig tidigare mött och väl nere i magsäcken gör den svidande och brännande känslan att det känns som om något fräter sönder dig inifrån.

Som lök på laxen, grädde på moset eller för all del rödbeta på pyttipannan stannar smaken kvar i både mun och matstrupe en lång stund efter att drycken intagits så att man verkligen ska få valuta för pengarna.

Smakbetyg: -

Men vad sjutton, gör det här mig till en bättre löpare om så bara med 1sek/mil ska jag med glädje dagligen korka upp flaskan och ta mig en hutt.
Hålla för näsan, dricka fort och ha ett juicepaket redo för att gurgla bort smaken blir taktiken.
Varsågod blodet!