Fanclub?

När jag är ute och tränar händer det otippat ofta att jag får en liten spontan hejjarklack.

Den här hejjarklacken kan ta sig flera olika skepnader och ibland upplevs den som positiv och ibland negativ då det stundtals kan vara svårt att avgöra de påhejjande personernas syfte med sina tillrop.

Låt mig ge er några exempel;

Det finns killgänget i ”nyss tagit körkort åldern” som åker i en gammal, ganska skruttig Volvo som någon av dem sparat ihop till på sitt sommarjobb. Bilen, vars grundpris förmodligen inte översteg 10 000kr, har utrustats med fäljar och högtalarsystem som med hästlängder överskrider detta belopp. De kommer farande på vägen i en fart som inte är tillåten och förmodligen på gränsen till vad skruttbilen mäktar med att döma av motorljudet. När de passerar den stackars ensamma löparjejen ska alltid rutor vevas ner, tutan testas och det ska vrålas och vinkas lite grann.

Det här är ett av de tillfällen då jag har lite svårt att ta till mig hejjaropen. Då jag varken är särskilt snygg eller särskilt lättklädd på mina träningspass (vilket möjligen skulle kunnat förklara en liknande reaktion) och då dessa killar troligen är mer intresserade av att meka med bilen än av löpning och därmed knappast suttit i bilen och analyserat mitt löpsteg förefaller det som att deras enda syfte med vrålandet är att få mig att känna mig obekväm. De lyckas.

Sedan har vi den äldre mannen som är ute och promenerar eller cyklar iklädd sin gamla orienteringsoverall från 1978 som tydligt visar att han minsann en gång också var en idrottsman av rang. Den här mannen agerar på ett av följande två sätt;

1. Antingen ropar han något positivt som att ”det ser bra ut”, ”oj vilket löpsteg” eller så ökar han farten på cykeln och hänger med bredvid en stund för att prata löpning. Kul, trevligt, lite gulligt och snällt men jag kan ändå inte låta bli att tänka att om han nu är så insatt i löparvärlden och själv har en massa fina meriter (som han gärna berättar om) borde han kanske också inse att just under ett snabbdistanspass kanske man inte är så sugen på kallprat och att han kanske borde stannat vid hejjaropen.

2. Det andra alternativa agerandet av denne man är han lite syrligt ropar ”snabbare kan du” eller ”öka takten” när man springer förbi. En bra dag tar man det faktiskt som ett hejjarop och tar i lite extra, en dålig dag tolkar man det som att det nog ser för sorgligt ut när man springer, känner sig kass och vill inget hellre än snäsa ”spring själv då gubbjävel” (men det gör man såklart inte)

Vi har också de äldre, svamp- eller bärplockande damerna eller damerna som stavgångar i grupp. På något sätt uppfattas alltid dessa damers tillrop som mer positiva än männens då de oftast är mer ödmjuka och av stilen ”Åh vad du är duktig tjejen” och ”jösses vad du springer fort” (kan mycket väl vara på en lugn jogg när det inte alls går fort).

De här tillropen gör mig alltid glad och då de, som sagt, kan komma även på ett riktigt luspass brukar man här kunna ta sig tid att vinka, ropa ”tack” eller något trevligt tillrop tillbaka.

Sedan har vi alla barn som endast säger något om de kommer i grupp. Ibland applåderar de (trevligt!), ibland vill de göra ”high five”, (också trevligt men bökigt), ibland ropar de saker som ”vart är du på väg” eller ”har du bråttom” (då vet jag inte vad jag ska svara)

Sedan finns det tyvärr den sämre varianten av barn, de vi kallar busungar, där det ska kastas snöbollar eller visas finger. Det är då man får påminna sig om att barn faktiskt är barn och låta dem komma undan utan att man själv visar finger eller stannar till för att mula dem. Har än så länge lyckats hålla humöret i styr och undvikit att misshandla något av dessa barn på detta sätt vilket tyvärr troligen beror mer på att jag inte vill stanna och förstöra mitt pass än att jag har ett så bra tålamod och kontroll på mitt humör.

Min undran är om detta även händer er som bor i stan eller om det är ett småstadsfenomen?

Min teori är nämligen att denna uppmärksamhet tyvärr varken grundar sig i att jag är en fantastisk löpare eller fantastiskt snygg utan enbart beror på att det händer så lite här på landet att reaktionen snarare beror på att när en löpare passerar är det första gången det händer något den dagen.

Men jag är tacksam, tillropen får mig att känna mig mindre ensam, och hur är det man säger – all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet…