Etapp 4

Idag avgjordes den fjärde etappen som var en bergsetapp om 8,5km. Etappen inleddes med att man startade i Hammerhamn, mitt i en backe, och började alltså stigningen stillastående för att sedan springa 85 höjdmeter fördelat på 1,5km. Det är brant. Därefter följde lite snällare löpning utför och på platten innan etappen avslutades med en spurt uppför 82 höjdmeter fördelat på 473m. Det, mina vänner, är riktigt brant.

Detta var en etapp jag bävat för sedan den dagen jag anmälde mig och i mina ögon veckans största utmaning. Jag var rejält nervös inför starten och tvivlade på om jag ens skulle klara springa uppför spurten eller om jag skulle förnedras genom att tvingas promenera över mållinjen.

Min taktik var att hålla igen de första tuffa 3km och sedan trycka på de nästkommande 5km som bjöd på ganska lätt löpning och därmed förhoppningsvis ha sparat kraft till sista backen genom att spara benen i början, samtidigt som jag eventuellt skulle ha skapat mig ett försprång bakåt genom att trycka på i de snabbare partierna.
Jag följde min plan till punkt och pricka till att börja med, det första uppförslutet kändes kontrollerat och inte alls så farligt som jag förväntat mig. När det sedan blev dags att trycka på kändes kroppen bra och jag hade förvånandsvärt bra tryck i steget med tanke på de fyra senaste dagarnas tävlande.
Men det här var ett lustigt lopp. Det verkade inte som om någon annan ville trycka på i de lättare partierna utan att alla sprang och sparade sig till den vidriga spurten. Den klunga jag låg i visade i alla fall inga tendenser på att vilja trycka på så jag gjorde som dem och höll igen lite grann till vi passerade den chiptidtagarmatta som registrerade att vi började 473m spurten där allvaret började. Här började även en ny tidtagning då det skulle utses en separat vinnare av spurtpris, alltså den som tog sig snabbast uppför backen.

Mina ben kändes tunga när jag började klättringen och där och då kändes det inte som om jag kunnat springa en enda sekund snabbare. Det enda jag tänkte på var att hålla mig springande till målet och det lyckades jag med - även om farten var löjlig.
Precis när jag korsade mållinjen tittade jag åt höger och insåg att jag just blivit omspurtad av den tyska som ligger femma totalt. Hade tyvärr ingen aning om att hon var så nära. Jag slutade därmed fyra på denna etapp men behöll min tredje plats totalt och tappade bara en sekund mot nyss nämnda tyska.
Förvånat kunde jag efter målgång konstatera att trots att det kändes som om jag knappt hade styrfart uppför sista backen blev jag femma i spurttävlingen. Segrarinnan, som även är överlägsen ledare i totaltävlingen, hade en snittfart om 5,32 medan jag hade 6,20. Säger rätt mycket om hur sinnessjukt brant det var.

Med facit i hand känner jag att jag hade kunnat gå på hårdare i spurten idag men att jag av ren rädsla inte vågade. Jag var så rädd, så rädd för den där backen att jag inte vågade gå för fullt då jag var rädd att jag inte skulle orka hela vägen upp om jag tog i för hårt. Borde ha vågat lite mer men det är lätt att vara efterklok.
Nu känner jag mig i alla fall oerhört lättad över att bergsetappen är avklarad och ser avslappnat fram emot morgondagens 10km stadslopp. Som jag ska njuta av lite "vanlig" löpning!

För övrigt har vi idag hunnit med att hyra cyklar för en cykeltur på ön samt besökt Nordeuropas äldst bevarade slottsruin Hammershus.
Lyxar även med morgonjogg på strandpromenaden varje dag som avslutas med ett dopp i havet från klipporna följt av lågfrukost på altanen.
Vår resa till Bornholm innehåller alltså ganska mycket mer än mjölksyra, svett och illamående.
Det är också en underbar semester!

Upplopp i Tour de france stil med massor av folk, graffitti på
asfalten och uppför, uppför och ännu mera uppför....

Etapp 3

Den tredje etappen avgjordes idag i Danmarks fjärde största skog, Almendigen. Banprofilen visade att 7,8km löpning i grymma backar väntade och kartan ljög inte, det var duktigt kuperat.

Etappen startade dock med en flack kilometer där man fick möjlighet att komma in i loppet och hitta känslan innan stigningarna började. Här kändes allt bra och jag kunde med lätthet gå med ledartjejerna. Men så fort första backen kom märktes det tydligt att jag inte hade alls samma klipp i steget uppför som dem och direkt fick de en lucka som jag inte ens brydde mig om att försöka jaga ikapp då jag insåg att om jag var chanslös redan i första lilla knixen skulle det inte direkt bli bättre när de "riktiga" backarna kom och det tjänade därmed inget till att slösa kraft på att jaga ikapp.

Istället gjorde jag mitt eget lopp och försökte disponera krafterna utefter banprofilen som visat att man efter två rejäla stigningar på ca en kilometer skulle nå de värsta topparna vid 3km och 6km. Efter 6km hade jag fått för mig att det bara var nedför- och slätlöpning som gällde fram till upploppet som jag visste innebar rejält brant uppförslöpning i ca 200m.
Tyvärr hade jag missuppfattat det hela och bommat ett par korta men branta stigningar som kom precis innan upploppet och blev mentalt knäckt när det plötsligt kom ännu mer backar där jag trodde att jag skulle få "vila". Detta gjorde att jag blev lite förtvivlad och allt kändes plötsligt supertungt. Turligt nog var det då inte så långt kvar så när upploppsbacken plötsligt kom och jag kunde se målet på toppen fick jag nya krafter och lyckades öka farten lite mot slutet. Att det dessutom var en helt fantastisk stämning i publiken gjorde att man här fick extra kraft att ta sig igenom den sista tuffa biten mot mål.
Jag slutade även idag på en tredje plats och ligger kvar som totaltrea vilket jag är nöjd med då jag inte hade några som helst förväntningar på placeringar innan jag åkte hit. Dock insåg jag än en gång idag vilken svag backlöpare jag är då det stundtals var riktigt tufft för mina svaga baklår så jag tror tyvärr att den där tredjeplatsen kan vara ett minne blott när morgondagens etapp har avgjorts på en än mer kuperad bana. Blir nästan lipfärdig när jag tänker på att göra om samma sak imorgon igen, längtar redan till fredagens platta 10km lopp...

Kvällen avslutades på ett alldeles förträffligt sätt med gemensam middag med Hammarbys Charlotte Karlsson med sambo och svåger som allihop är här och springer tillsammans.
På grund av det trevliga sällskapet blev kvällen sen och det är dags att sova om jag ska orka mobilisera kraft till ytterligare backlöpning imorgon varför detta inlägget måste avslutas omgående.
God natt.

Etapp 2

Den andra etappen avgjordes idag på Duodde Beach på Bornholms sydligaste spets. Stranden har flera gånger blivit utsedd till Europas finaste strand och iklädd bikini sittandes i en solstol med en fruktjuice i handen skulle man säkert uppskatta den kritvita, finkorniga sanden till fullo. Iklädd löparskor med en nummerlapp på bröstet och ett tidtagarur på armen uppskattar jag dock hellre hård, svart asfalt.

5,7km skulle alltså avklaras mitt på sandstranden som inför loppet fick tömmas på soldyrkare av flitiga funktionärer. Jag hade förberett mig på det värsta och räknade med att springa samtliga 5700m i riktig lös sand utan något fäste. Insåg dock på uppvärmningen att det inte riktigt var så illa som jag trott. På vissa delar av banan var sanden ganska hårt packad och på andra delar kunde man springa i vattenbrynet och därmed klara sig undan det mjukaste underlaget. Insåg att vägval kommer att bli avgörande och att det gäller att hålla koll på var man sätter fötterna dels för att hitta det hårdaste underlaget men dels också för att inte ramla på de hål och sandslott som många barn verkade ha roat sig med att gräva och bygga denna soliga dag.

Inför starten kände jag en skräckblandad förtjusning. Det var verkligen en fantastisk upplevelse och en häftig syn att se tusentals löpare värma upp och ladda mitt på stranden i solskenet. Samtidigt var det lite läskigt att inte veta vad som väntade - hur sjutton känns det att maxa på det här underlaget? Hur fort kan man springa? Orkar man springa?
Bestämde mig för att starta ganska lugnt för att hushålla med krafterna till sista biten då jag visste att underlaget blev sämre efter vändningen vid 2,5km och att sista km var kuperad i sanddynorna och med riktigt mjuk sand som underlag. Detta visade sig vara väldigt klokt, kände mig stark genom hela loppet och plockade rejält med placeringar mot slutet där många hade det riktigt tufft i det knappt springbara underlaget i sanddynorna.
Kändes också klokt att jag lyckades undvika att dra på mig onödigt mycket syra i benen efter gårdagens maxlopp och därmed spara lite kraft till morgondagens kuperade terräng. Trots detta var jag enbart 6sek efter gårdagens överlägsna segrarinna och placerade mig på en tredje plats.
Kul att ha en så bra och lätt känsla i kroppen och skönt att återhämtningen verkar funka som den ska! Återstår att se om min kropp vill vara med hela vägen fram till fredag och ska bli spännande att se hur jag reagerar på tävlande så många dagar på rad.

Utöver löpning har dagen bjudit på en utflykt till byn Gudhjem där vi strosade runt i stadens centrum som är den första ort jag varit i där huvudgatan med alla affärer och restauranger hade typ 17% lutning varför det bjöds på grym backträning att fönstershoppa. Vi passade även på att ta en öl/pepsipaus i folkmyllret i den trevliga hamnen samt titta på karamelltillverkning innan färden gick tillbaka till Sandvig igen där jag för första gången laddade med en LCHF lunch innan lopp. Smörrebröd bestående av lax med majo, panerad fisk med remouladsås och en ägggucka fyllde inte direkt på kolis-förråden men väl fettförråden och det verkar ju ha funkat kanon med tanke på hur bra kroppen kändes på dagens lopp. För mig är halva nöjet med semester att testa inhemska specialiteter så vad vore en semester i Danmark utan smörrebröd och röd korv?

Nu ska jag koppla av med att sitta en stund på vår vackra terrass och läsa en bok till ljudet av havet och njuta av hur gott det är med semester.

Första, och troligen enda, gången jag laddar inför lopp med Smörrebröd.
Men är det semester så är det!

På en av europas finaste stränder iförd full löparutstyrsel.
Bikini hade gett en snyggare bränna, men var skulle man fästa nummerlappen?

Stegringslopp i sanden innan start kändes mer som hård träning
än uppvärmning...

Etapp 1

Första etappen, 10km på en flack bana. Ryktet sa att banan skulle vara superlätt och supersnabb och då jag vet att Isabellah har sitt pers på 10km landsväg från just det här loppet var mina förväntningar på banan stora.
Mina förväntningar på min form var dock mer vaga, har ju som ni alla vet haft en tung vår men med det nysatta perset på 5000m från Sollentuna GP fanns ändå en liten gnutta hopp om att den negativa trenden hade vänt och att jag var på väg uppåt.
Nytt pers var således planen för dagens aktivitet.

Etappen avgjordes i Hasle. Massor av folk var på plats både för att delta i loppet och som åskådare vilket ju givetvis var kul då det bidrar till en bra stämning. Samtidig är det inte kul när det blir så trångt att möjligheten till tex stegringslopp är obefintlig och när arrangören ställt upp typ fem toaletter vid starten i tron att det ska räcka till ett par tusen löpare med tillhörande publik. Inte okej att man måste nervöskissa i skogen med ett löv som toapapper för att inte riskera att spendera all uppvärmningstid i toakö.

Hur som helst, trevligt var det ändå och extra trevligt att träffa Hammarbys Charlotte Karlsson i starten så man hade någon att prata med och jogga ner med efteråt. Och som sällskap under loppet också för den delen, i Sollentuna skiljde 1 sekund oss åt i mål, idag 10sek. Kul när man är så jämna att man kan ha hjälp av varandra!
Vädret var perfekt för löpning då solen sken, det var varmt och vindarna svaga. Jag fick en bra position i starten, precis i rygg på den tjej som senare skulle visa sig vinna loppet och med Charlotte och ytterligare en tjej hack i häl. Första 5km var superlätta med fin asfaltslöpning i lätt medlut och i en lagom stor klunga. Passerade femman på 17,31 och kände mig i princip oberörd. Då kom överraskningen - plötsligt bytte vi underlag till först sandstrand och sedan skogsstig med diverse luriga rötter och stenar som hotade fälla en så fort man tappade koncentrationen. Här ångrade jag kraftigt att jag i ren fåfänga vägrat ha på mig mina fula löparglasögon då jag med solen i ögonen fick ursvårt att se de fällor som lurade. Här tappade jag all fart och all rytm och de två tjejer jag haft precis före mig fick en lucka. Mellan 5km och 7km var det sjukt tungt och jag kunde inte låta bli att tänka på hur sjutton jag ska stå ut med att göra om detta på fredag igen - och då med ytterligare tre tävligar i benen. Här gick Charlotte förbi mig och jag fick riktigt bra hjälp av hennes rygg. Plötsligt vid 7km fick jag nya krafter, trycket i steget återvände och jag fick tillbaka flytet i löpningen. Sista biten mot mål kändes superbra igen, vid 9,5 hade jag 34min på klockan och jag lyckades glatt med snabb huvudräkning räkna ut att om jag bara håller 4min/km skulle jag klara mig SUB36, lugna puckar alltså!
Vi svänger runt ett gathörn och bara upploppet återstår. Dagens andra överraskning kom när det visade sig att upploppet skulle springas i uppförsbacke. Tack för det liksom, nu gällde det att ta i för kung och fosterland om jag inte skulle sumpa chansen till pers på de sista 200m.
Som marathonlöpare är ju just min spurt ganska obefintlig, men jag lyckades i alla fall hålla farten och korsa mållinjen på en fjärde plats på det nya perset 35,51. Mission completed!

Efter en lång väntan på bussens hemfärd var vi inte hemma förrän klockan visade 21.00. Mitt blodsocker började vid det laget nå en helt oacceptabel nivå då en så sen hemfärd inte fanns i min planering och min medhavda matsäck endast innehöll en Swebar.
Bestämmer oss således för att utnyttja hotellets erbjudande om Take Away pizza att käka på vår terrass för att få mat snarast möjligt. När servitrisen upplyser om att köket hunnit stänga ska jag ärligt säga att jag var nära att sätta mig på golvet och börja lipa i restaurangen men efter att ha duschat å käkat en ask russin jag hittade i en av mina väskor steg blodsockret tillräckligt för att lyckas släpa mig ner till byns centrum där alla vettiga kök hade stängt men det i alla fall gick skaka fram en pizza på ett skabbigt hak. Den var löjligt god.

Nu ska här tittas på OS krönika innan det ska sovas för att orka med morgondagens turistande i byn Gudhjem och kvällens utmaning på Dueodde beach där etapp 2 ska avgöras i sanden.
God natt!

Taggad inför start med bara en tanke i huvudet, SUB36!

Bornholm

Efter en skön semestervecka i sommarstugan i Falkenberg innehållande både en heldag hos Nettan och Pelle i Varberg, diverse utflykter med Jonnes morföräldrar och härliga träningspass vid havet i solskenet har nu väskorna packats om för en vecka på Bornholm.
Igår kväll checkade vi in på ett superfint hotell där vi har en egen terrass med utsikt över havet som är beläget ca 30m ifrån det trädgårdsmöbel där vi just avnjutit dagens frukost till ljudet av måsar och vågornas brus i strålande solsken. Jag vet, det låter som en saga, men det otroliga är att det faktiskt är sant!

Men vi är ju inte bara här för att semestra, mellan badandet och utflykterna på ön ska jag delta i Etape Bornholm, ett etapplopp som avgörs över fem dagar med inledning ikväll. Tävlingarna fördelar sig enligt följande:

Etapp 1: 10km stadslopp.
Etapp 2: 5,8km strandlöpning.
Etapp 3: 7,8km kuperad terräng.
Etapp 4: 8,5km berg/klipplöpning.
Etapp 5: 10km stadslopp.

Tiderna från samtliga etapper läggs ihop och på fredagen koras en slutsegrare. Jag ska inte ha en chans på en framskjuten placering då två av etapperna avgörs på mycket kuperade banor vilket är min största svaghet.
Mitt mål med veckan är istället att få en riktigt bra träningsvecka i kombination med en härlig semester på denna vackra ö. Det enda resultatmässiga målet jag har är att försöka slå pers på 10km, det ges ju två chanser till det under veckan men det bör vara ikväll det ska ske när benen fortfarande är fräscha. Att persa sista dagen med fyra tävlingar i benen är väl inte särskilt troligt...

Vad gäller semestrandet ska vi försöka se så mycket som möjligt av ön. Arrangören, som hämtade oss med buss i Ystad, ger var dag möjlighet att följa med på utflykter till olika delar av ön med samma buss. Vi kommer inte följa med på allt då jag egentligen inte är så förtjust i "skolresekonceptet" där man slussas runt som en skock får, men ett par dagar kommer vi ändå utnyttja möjligheten att på ett enkelt sätt att ta sig runt ön utan att behöva cykla. (vilket man inte är så sugen på när man ska tävla varje kväll...)

Men idag står vi över utflyktandet och ska istället ge oss ut på en promenad för att utforska närområdet innan det är dags att tagga upp för den tävlingsetapp som jag tar på störst allvar denna vecka.

Kost del 2

Då kommer fortsättningen på mitt samarbete med kostrådivaren som ska hjälpa mig med att förändra min kost så att jag kan få ut maximalt av min träning.

Häromdagen träffades vi för att tillsammans gå igenom den kostregistrering jag gjorde under tre dagar i förra veckan och det var dags för mig att få min "dom". Många års ansträngningar i att laga all mat från grunden, varierat och med bra råvaror skulle utvärderas. Har jag gjort så rätt som jag har eftersträvat?

Jag vill börja med att säga att kostrådgivaren ingav väldigt stort förtroende; utbildad inom kost, inriktad mot idrott och duktig ultralöpare kändes det verkligen som om hon verkligen visste vad hon pratade om. Hon hade inför vårt möte gått igenom vad jag ätit och hur jag tränat och utifrån det beräknat hur många kalorier jag fått i mig/gjort åt per dag, hur fördelningen mellan kolhydrater, proteiner och fett sett ut samt tagit fram förslag på vad jag bör förändra. Så vad kom hon fram till?

Kontentan var att jag lagar superbra och näringsrik mat där jag får i mig bra råvaror, alla vitaminer och en bra fördelning av alla näringsämnen men att jag får i mig på tok för lite energi. Min kostplan hade kunnat kopierats, delats ut och varit näst intill perfekt för en person som tränar kanske tre-fya gånger/vecka. Dock är den inte särskilt perfekt för någon som tränar två gånger/dag varför jag omgående måste öka energiintaget ganska kraftigt, med nästan 50%.

Min första fråga var då hur man kan gå back 1000 - 1500 kcal/dag utan att svälta ihjäl? Tydligen funkar det så att min kropp gått ner på sparlåga och hushåller med den energi den får. Om jag fattat det hela rätt ska det för min del innebära att om jag kan lyckas få i mig den där extra, saknade energin kommer jag inte att gå upp i vikt eftersom förbränningen kommer att öka men däremot kommer kroppen kunna utnyttja den extra energin till mina muskler och min syreupptagning och göra att jag orkar mer och kan prestera bättre.

Hur ska jag då gå till väga för att lyckas med detta?
Då jag i volym omöjligt kan äta mer (äter stora portioner och 6ggr/dag) gäller det att öka energiinnehållet i det jag redan äter, framförallt genom att se till att få i mig mer bra fett för att bygga upp skelettet och undvika skador. Fick bland annat tips på ett extra energirikt bröd som jag nu har bakat och på nötblandningar som jag kan använda till mellanmål eller i frukostfilen. Lightprodukter är bannlysta, proteinpulver ska återinföras i min kostcirkel och fullkornspastan ersättas av vanlig pasta. Dags att inse att det som är nyttigt för en elitlöpare alltså inte nödvändigtvis är det som målas upp som nyttigt i hälsotidningar, butikernas reklamblad och i skolans hemkunskap. Inom kort kommer även fler konkreta tips skickas till mig via mail och sedan gäller det för mig att följa alla råden till vi ses för en utvärdering i september då vi även kommer att kika på individanpassad uppladdning inför lopp mm.

Jag känner mig supertaggad och peppad att ta tag i detta på en gång och spänd på att se om detta verkligen kommer att resultera i att jag blir en bättre löpare. (vilket kostrådgivaren verkade övertygad om!)
Undrar om det verkligen kan vara så enkelt? Jag ska i alla fall på allvar ta till mig råden jag får av någon som så uppenbart vet bättre än jag och ge det nya upplägget en allvarlig chans så lär vi allihop se i resultatlistor framöver om det funkat eller ej!
Fortsättning följer...

Mitt roligaste marathon

Idag gick jubileumsmaran som firade att det var 100år sedan marathonloppet på OS i Stockholm avgjordes. Startskottet gick 13,48 precis som för 100år sedan och loppet avgjordes så långt det var möjligt på samma bana. (vägnätet har ju förändrats en del på 100år)
Funktionärerna hade tidstypiska kläder, i vissa vätskestationer bjöds på samma godsaker som 1912 och banan kantades av orkestrar och körer som framförde musik från den tiden med en ensam man med ett positiv som banans musikaliska höjdpunkt om du frågar mig. Pris hade utlovats till de löpare som hade bäst utklädnad och även utklädd publik belönades med rabatt när de köpte fika och roligt nog var det många som anammat detta och faktiskt var utklädda - såg b l a en löpare klädd i kostym, hög hatt och löparskor.
Stämningen i start- och målområde var fantastiskt positiv och avslappnad. Det kändes härligt och väldigt ovant att vara på stadion utan att vara nervös och istället kunna titta på allt kul som fanns att se och att prata med alla trevliga människor. Det märktes verkligen tydligt att de allra flesta såg det hela som en jippogrej och var där i första hand för upplevelsens skull och inte för att jaga tider.
Alla utom min lillebror.

Hans önskan var att av sin syster bli harad runt banan i femminuters fart och då jag inte hade plats i min tävlingskalender för att tävla i marathon och hade anmält mig till loppet för att ha det som ett långpass var det ju perfekt att samtidigt kunna erbjuda hjälp till någon annan. När även min storebror anmälde intresse att "sociallöpa" blev det hela än bättre då jag därmed fick en unik chans att få uppleva ett marthonlopp tillsammans med båda mina syskon.

Vi höll ihop hela vägen från start till mål och min lillebror, som aldrig tidigare varit under 3,5 timme på marathon, sprang lysande bra och med lite pepp från sina syskon bet han ihop även när benen värkte i de sega uppförsbackarna och när vi närmade oss målet insåg vi att hans personliga rekord skulle krossas. Glädjen och känslan var nästan som om jag själv hade persat och det kändes som om vi lyckades som lag - även om jag givetvis inte ska ta äran från brorsan som ju själv tog vartenda steg runt den tunga banan!

Jag hade som plan att kliva av vid orginaldistansen, 40km, för att slippa få en träningsmara som säsongsbästa men när vi närmade oss stadion ville jag inte för mitt liv missa chansen att få gå i mål tillsammans med mina bröder efter att ha hållit ihop hela vägen, så efter passeringen av 40km rev jag av mitt chip från nummerlappen, kastade det i soptunnan och fullföljde hela maran tillsammans med brorsorna.

Höjdpunkten i hela mitt löparliv nåddes när vi hand i hand fick passera mållinjen medan speakern förkunnade att "here comes Josephine Ambjoernsson, hässelby SK, together with two gorgeous men".
Tror aldrig jag har sprungit med sådan glädje och stolthet som idag och är så oerhört tacksam att jag fick chansen att göra det jag älskar mest (springa marathon) tillsammans med dem jag älskar mest (familjen).
Det är fullkomlig lycka för mig!