Sportfåne!

Dagarna rullar på i en rasande fart här i London och jag kan inte fatta att vi redan är halvvägs in i vårt OS äventyr.
Det är så grymt kul att gå från det ena evenemanget till det andra och är man sportfåne är det som julafton varje dag!

I måndags mjukstartade vi med att kolla två damhandbollsmatcher i arenan CopperBox inne i Olympic park. Första matchen var Angola - Kroatien vilket var en "Walk in the park" för Kroatien som var överlägsna Angola som såg ut som ett flicklag i jämförelse med de stora, biffiga kroatiskorna. Andra matchen höll högre klass, Danmark mötte Korea och vi hejjade så gott vi kunde på vårt nordiska grannland som trots vårt stöd tyvärr fick stryk av de kvicka koreanskorna.
Eftermiddagen var sedan fri från evenemang så vi ägnade istället tiden åt att utforska Olympic park, ta en båttur på Themsen för att kolla in de nyuppsatta OS ringarna på Tower Bridge och avslutade sedan dagen med en trevlig middag i stan.

Tisdagen var den sportsliga höjdpunkten än så länge. Vi hade biljetter till Wimbledons centercourt och när det på måndagskvällen stod klart vilka matcher vi skulle få se visste jublet inga gränser. Hela världseliten radades upp framför oss, passet inleddes med Venus Williams mot Wocniak och följdes sedan upp med Murray - Nieminen, Roddick - Djokovic och avslutades med Robson - Sharapova. Fick många avundsjuka blickar och kommentarer från de funktionärer som kollade våra biljetter och konstaterade att "oh, centercourt - congratulations it's a fantastic line-up today".
Och det var faktiskt i idrottsväg något av det häftigaste jag upplevt. Fullsatt på klassiska Wimbledon och hela världseliten i tennis på banan varav två var hemmaspelare. Stämningen var minst sagt fantastisk!
Efter detta avslutade vi med ett aningen mindre upphetsande evenemang då vi åkte tik Excel arena för att kolla på boxning. Boxningen inleddes med två ganska långtråkiga timmar där höjdpunkten snarare var de olika boxarnas immarcher till bra musik och häftiga ljuseffekter än själva boxningen som var rätt dryg för oss som inte är så insatta i reglerna. Kvällen avslutades dock med att en svensk gick upp i ringen vilket räddade allt och gav en rejäl adrenalinkick varför vi ändå avslutade dagen med en positiv känsla. Vid det här laget hade de flesta redan lämnat arenan (klockan var 23,15 när svenskens match startade) men vi gjorde vad vi kunde för att leva rövare och höja stämningen och lillebror hade tom dragit på sig en sverigetröja dagen till ära. Lyckliga efter en svensk seger lämnade vi sedan arenan för att åka hem och sova fem timmar innan det var dags att stiga upp i ottan för landhockeyn som inledde onsdagens sportfåneri.

Landhockeyn avgjordes på Riverside Arena, en utomhusarena inne på Olympic Park som var fylld till bredden med 17000 åskådare. Hade aldrig sett en landhockeymatch tidigare men efter att ha läst på de viktigaste reglerna var det ändå ganska lätt att hänga med i spelet och jag blev helt biten! Det var superspännande och en riktigt rolig sport som var som en blandning av fotboll och bandy. Varför spelar vi inte detta i Sverige? Fick veta att detta tydligen är en av världens största bollsporter. Även denna dag hade vi tur med lottningen och fick se några av världens bästa lag, Belgien-Holland och Australien-Spanien vilket givetvis förhöjde upplevelsen.
Efter denna obekanta sport gav vi oss iväg till mer bekant mark genom att resa 25 stationer med Jubilee Line till Wembley stadium för fotboll, vilket väl ändå får anses vara den sport vårt sällskap har bäst koll på. Trots gängets stora fotbollskunskaper var dock kunskapen om de lag som ställdes på banan inte särskilt stor; Korea och Gabons U23 lag är väl inte något som ens den allra mest inbitna fotbollsnörd vet något om? Matchen blev ändå en häftig upplevelse, 76 000 personer hade letat sig till arenan för att kolla dessa lag (man visste ju inte vilka lag det skulle bli när man köpte biljetterna) och alla hejade på båda lagen och jublade oavsett vilket lag som anföll. Man ville bara se mål liksom, vilket vi tyvärr blev utan då matchen slutade 0-0. Efter matchen uppstod ett smått kaos när alla skulle lämna arenan via den enda T-banestation som finns vid Wembley så det tog nästan två timmar innan vi var hemma och kunde avsluta kvällen med lite mat på kvarterspuben där vi bor innan vi stupade i säng våldsamt trötta efter intensiva dagar.

Idag har vi slappat lite och har lite halvtidsvila i vårt sportfåneri. Tog sovmorgon innan jag och bröderna joggade en runda utmed Themsen och avslutade med en långfrukost. Nu är planen för dagen att softa runt lite och ladda batterierna för resterande dagar. Kanske kollar vi OS på storbildsskärm i HydePark och testar den nybyggda kabinbanan över Themsen innan vi ska se två volleybollmatcher framåt kvällen.

Det här är livet!

OS i London

Då var man på plats på sitt första olympiska spel. Stämningen är fantastisk, hela staden svämmar över av folk som alla bär tröjor och väskor med symboler från sina respektive hemländer och funktionärer som hela tiden är redo att hjälpa till att guida alla till rätt del av staden. Överallt är det fullt av evenemang och de idrotter man inte lyckats få biljetter till kan man följa på storbilds-tv i någon av alla de områden som riggats för detta ändamål.

Vi har just checkat in i en superfin lägenhet, som förvisso inte ligger i OS-byn då man ju tyvärr inte är en av de lyckliga som får vara med och tävla. Lägenheten ligger istället i Woolwich Arsenal vilket som åskådare är väldigt strategiskt placerat nära både Olympic park och Excel arena där de flesta evenemangen äger rum. Tror dock inte att detta var den huvudsakliga anledningen till att vi hamnade här utan snarare mina bröders stora fotbollsintresse. De älskar båda Arsenal FC och tydligen var det just här klubben grundades så när de fick fria händer att boka boende kan jag tänka mig att det snarare var dessa historiska vingslag som avgjorde valet.
Inte mig emot dock, den nyrenoverade lägenheten håller både högre standard och är större än vårt boende hemma med två sovrum, två badrum, ett stort vardagsrum, en hall och ett kök vilket är tur då vårt OS-gäng består av 6 vuxna och en bebis.
Ett extra plus också för att den ligger precis vid Themsens cykel/gångväg som går utmed hela floden som kommer bli perfekt att utforska under veckans lugna återhämtningspass som ska ge min kropp ny energi efter förra veckans tuffa tävlande.

Idag har dock inga idrottsevenemang funnits på vårt schema utan dagen har i första hand gått åt till att resa och komma tillrätta. Ett besök vid Olympic Park för att hämta ut lite biljetter och känna lite på stämningen har vi dock hunnit med och även en lunch på en brittisk pub. Ingen i sällskapet vågade tyvärr välja den inhemska specialiteten grismage som fanns som söndagsspecial, de öldrickande i sällskapet visade dock ingen tvekan inför den andra inhemska specialiteten tillverkad av humle och malt där de tog om både en och två gånger...

Imorgon börjar idrottsevenemangen radas upp i vår planering och innan veckan är slut ska vi hinna se välbekanta sporter som handboll, tennis, boxning, fotboll, volleyboll, pingis och friidrott (bl.a. 10000m och marathon) men även mer okända sporter som landhockey och skytte.

På tal om det måste jag nu engagera mig i övriga sällskapets försök att lära sig vilka regler som gäller i landhockey. En match är i full gång på tv:n och Google hjälper oss med reglerna så när vi sitter på läktaren ska vi minsann veta precis när det är dags att jubla eller skälla på domaren.

Etapp 5

Den femte och sista etappen avgjordes idag i Bornholms huvudstad Rönne. Banan var en snabb, i princip helt flack 10km bana så om man inte hade haft fyra dagars tävlande i benen hade det varit en suverän pers-bana.

Min taktik inför loppet var såklart inte att sikta på pers, var nöjd med att ha milpersat i måndags, utan jag skulle försöka gå på så hårt jag kunde men befarade att kroppen skulle vara trött varför tiden kändes oväsentlig. Jag och Charlotte (som låg fyra inför sista etappen) bestämde att gemensamt försöka hålla den tyska ståltanten på femteplatsen bakom oss så att vi fick hamna på topp fyra som erhöll lite finare priser än övriga och därmed kändes som "riktiga" placeringar.

När startskottet gick fick jag en överraskning, min kropp var inte alls trött utan instället vansinnigt pigg och det kändes så himla lätt att springa. Tyckte inte att jag pressade mig men ändå tog jag ledningen och anförde en klunga om ca 8 löpare i ungefär 5km på mellantiden 17,41.
Då gick tävlingens totalledarinna på lite hårdare och fick en lucka som kändes onödig att försöka täppa igen då hon ändå var nästan tre minuter före mig totalt vilket jag knappast skulle ta in på en etapp om jag så sprang till jag stupade. La mig istället i rygg på totaltvåan (som även hon var långt före mig totalt) och bestämde mig för att hänga på henne så länge det gick. Nu var det ju så att jag var vansinnigt pigg idag så att hänga på henne var faktiskt inget problem, det var snarare så att jag funderade på att öka farten och gå ifrån men bestämde mig för att vara taktisk och bara se till att hålla rätt löpare bakom mig. Kändes som jag inte hade något att vinna på att plocka in några sekunder framåt eller utöka bakåt, däremot allt att förlora om jag gick på för hårt och väggade. Flöt därmed bara med bakom tvåan, tog vara på den bra ryggen i lugnt och behagligt tempo och bevakade min placering. Kändes helt galet, fantastiskt, superkul att få känna mig i så bra form efter hela veckans tävlande att jag hade full kontroll på loppet och med enkelhet kunde göra 36,48. Äntligen är jag tillbaka, äntligen funkar kroppen och att få en framgång efter alla motgångar känns som en sådan lättnad att jag nästan blev tårögd när jag insåg att jag säkrat en pallplats.
Att även Charlotte lyckades hålla tyskan bakom sig och klara sin fjärdeplats blev grädden på moset. Mission completed och det var kul att få avsluta den roliga veckan tillsammans på prisutdelningen på Rönne stadion!

Nu är väskorna packade för hemfärd tidigt imorgon bitti. Väl hemma ska ett sista 25km pass avklaras innan väskorna packas om för en vecka av OS-tittande i London kombinerat med lugna joggpass för min del. Ska bli härligt att se andra slita medan jag själv kan äta glass vid sidan om och njuta av välbehövlig återhämtning!

Mission completed, svenskt på både tredje och fjärde plats!

Om jag lyckades hålla min tredjeplats skulle det bli glass efter målgång,
om jag tappade min placering skulle det bli Swebar som vanligt.
Hej Ben & Jerry!

Etapp 4

Idag avgjordes den fjärde etappen som var en bergsetapp om 8,5km. Etappen inleddes med att man startade i Hammerhamn, mitt i en backe, och började alltså stigningen stillastående för att sedan springa 85 höjdmeter fördelat på 1,5km. Det är brant. Därefter följde lite snällare löpning utför och på platten innan etappen avslutades med en spurt uppför 82 höjdmeter fördelat på 473m. Det, mina vänner, är riktigt brant.

Detta var en etapp jag bävat för sedan den dagen jag anmälde mig och i mina ögon veckans största utmaning. Jag var rejält nervös inför starten och tvivlade på om jag ens skulle klara springa uppför spurten eller om jag skulle förnedras genom att tvingas promenera över mållinjen.

Min taktik var att hålla igen de första tuffa 3km och sedan trycka på de nästkommande 5km som bjöd på ganska lätt löpning och därmed förhoppningsvis ha sparat kraft till sista backen genom att spara benen i början, samtidigt som jag eventuellt skulle ha skapat mig ett försprång bakåt genom att trycka på i de snabbare partierna.
Jag följde min plan till punkt och pricka till att börja med, det första uppförslutet kändes kontrollerat och inte alls så farligt som jag förväntat mig. När det sedan blev dags att trycka på kändes kroppen bra och jag hade förvånandsvärt bra tryck i steget med tanke på de fyra senaste dagarnas tävlande.
Men det här var ett lustigt lopp. Det verkade inte som om någon annan ville trycka på i de lättare partierna utan att alla sprang och sparade sig till den vidriga spurten. Den klunga jag låg i visade i alla fall inga tendenser på att vilja trycka på så jag gjorde som dem och höll igen lite grann till vi passerade den chiptidtagarmatta som registrerade att vi började 473m spurten där allvaret började. Här började även en ny tidtagning då det skulle utses en separat vinnare av spurtpris, alltså den som tog sig snabbast uppför backen.

Mina ben kändes tunga när jag började klättringen och där och då kändes det inte som om jag kunnat springa en enda sekund snabbare. Det enda jag tänkte på var att hålla mig springande till målet och det lyckades jag med - även om farten var löjlig.
Precis när jag korsade mållinjen tittade jag åt höger och insåg att jag just blivit omspurtad av den tyska som ligger femma totalt. Hade tyvärr ingen aning om att hon var så nära. Jag slutade därmed fyra på denna etapp men behöll min tredje plats totalt och tappade bara en sekund mot nyss nämnda tyska.
Förvånat kunde jag efter målgång konstatera att trots att det kändes som om jag knappt hade styrfart uppför sista backen blev jag femma i spurttävlingen. Segrarinnan, som även är överlägsen ledare i totaltävlingen, hade en snittfart om 5,32 medan jag hade 6,20. Säger rätt mycket om hur sinnessjukt brant det var.

Med facit i hand känner jag att jag hade kunnat gå på hårdare i spurten idag men att jag av ren rädsla inte vågade. Jag var så rädd, så rädd för den där backen att jag inte vågade gå för fullt då jag var rädd att jag inte skulle orka hela vägen upp om jag tog i för hårt. Borde ha vågat lite mer men det är lätt att vara efterklok.
Nu känner jag mig i alla fall oerhört lättad över att bergsetappen är avklarad och ser avslappnat fram emot morgondagens 10km stadslopp. Som jag ska njuta av lite "vanlig" löpning!

För övrigt har vi idag hunnit med att hyra cyklar för en cykeltur på ön samt besökt Nordeuropas äldst bevarade slottsruin Hammershus.
Lyxar även med morgonjogg på strandpromenaden varje dag som avslutas med ett dopp i havet från klipporna följt av lågfrukost på altanen.
Vår resa till Bornholm innehåller alltså ganska mycket mer än mjölksyra, svett och illamående.
Det är också en underbar semester!

Upplopp i Tour de france stil med massor av folk, graffitti på
asfalten och uppför, uppför och ännu mera uppför....

Etapp 3

Den tredje etappen avgjordes idag i Danmarks fjärde största skog, Almendigen. Banprofilen visade att 7,8km löpning i grymma backar väntade och kartan ljög inte, det var duktigt kuperat.

Etappen startade dock med en flack kilometer där man fick möjlighet att komma in i loppet och hitta känslan innan stigningarna började. Här kändes allt bra och jag kunde med lätthet gå med ledartjejerna. Men så fort första backen kom märktes det tydligt att jag inte hade alls samma klipp i steget uppför som dem och direkt fick de en lucka som jag inte ens brydde mig om att försöka jaga ikapp då jag insåg att om jag var chanslös redan i första lilla knixen skulle det inte direkt bli bättre när de "riktiga" backarna kom och det tjänade därmed inget till att slösa kraft på att jaga ikapp.

Istället gjorde jag mitt eget lopp och försökte disponera krafterna utefter banprofilen som visat att man efter två rejäla stigningar på ca en kilometer skulle nå de värsta topparna vid 3km och 6km. Efter 6km hade jag fått för mig att det bara var nedför- och slätlöpning som gällde fram till upploppet som jag visste innebar rejält brant uppförslöpning i ca 200m.
Tyvärr hade jag missuppfattat det hela och bommat ett par korta men branta stigningar som kom precis innan upploppet och blev mentalt knäckt när det plötsligt kom ännu mer backar där jag trodde att jag skulle få "vila". Detta gjorde att jag blev lite förtvivlad och allt kändes plötsligt supertungt. Turligt nog var det då inte så långt kvar så när upploppsbacken plötsligt kom och jag kunde se målet på toppen fick jag nya krafter och lyckades öka farten lite mot slutet. Att det dessutom var en helt fantastisk stämning i publiken gjorde att man här fick extra kraft att ta sig igenom den sista tuffa biten mot mål.
Jag slutade även idag på en tredje plats och ligger kvar som totaltrea vilket jag är nöjd med då jag inte hade några som helst förväntningar på placeringar innan jag åkte hit. Dock insåg jag än en gång idag vilken svag backlöpare jag är då det stundtals var riktigt tufft för mina svaga baklår så jag tror tyvärr att den där tredjeplatsen kan vara ett minne blott när morgondagens etapp har avgjorts på en än mer kuperad bana. Blir nästan lipfärdig när jag tänker på att göra om samma sak imorgon igen, längtar redan till fredagens platta 10km lopp...

Kvällen avslutades på ett alldeles förträffligt sätt med gemensam middag med Hammarbys Charlotte Karlsson med sambo och svåger som allihop är här och springer tillsammans.
På grund av det trevliga sällskapet blev kvällen sen och det är dags att sova om jag ska orka mobilisera kraft till ytterligare backlöpning imorgon varför detta inlägget måste avslutas omgående.
God natt.

Etapp 2

Den andra etappen avgjordes idag på Duodde Beach på Bornholms sydligaste spets. Stranden har flera gånger blivit utsedd till Europas finaste strand och iklädd bikini sittandes i en solstol med en fruktjuice i handen skulle man säkert uppskatta den kritvita, finkorniga sanden till fullo. Iklädd löparskor med en nummerlapp på bröstet och ett tidtagarur på armen uppskattar jag dock hellre hård, svart asfalt.

5,7km skulle alltså avklaras mitt på sandstranden som inför loppet fick tömmas på soldyrkare av flitiga funktionärer. Jag hade förberett mig på det värsta och räknade med att springa samtliga 5700m i riktig lös sand utan något fäste. Insåg dock på uppvärmningen att det inte riktigt var så illa som jag trott. På vissa delar av banan var sanden ganska hårt packad och på andra delar kunde man springa i vattenbrynet och därmed klara sig undan det mjukaste underlaget. Insåg att vägval kommer att bli avgörande och att det gäller att hålla koll på var man sätter fötterna dels för att hitta det hårdaste underlaget men dels också för att inte ramla på de hål och sandslott som många barn verkade ha roat sig med att gräva och bygga denna soliga dag.

Inför starten kände jag en skräckblandad förtjusning. Det var verkligen en fantastisk upplevelse och en häftig syn att se tusentals löpare värma upp och ladda mitt på stranden i solskenet. Samtidigt var det lite läskigt att inte veta vad som väntade - hur sjutton känns det att maxa på det här underlaget? Hur fort kan man springa? Orkar man springa?
Bestämde mig för att starta ganska lugnt för att hushålla med krafterna till sista biten då jag visste att underlaget blev sämre efter vändningen vid 2,5km och att sista km var kuperad i sanddynorna och med riktigt mjuk sand som underlag. Detta visade sig vara väldigt klokt, kände mig stark genom hela loppet och plockade rejält med placeringar mot slutet där många hade det riktigt tufft i det knappt springbara underlaget i sanddynorna.
Kändes också klokt att jag lyckades undvika att dra på mig onödigt mycket syra i benen efter gårdagens maxlopp och därmed spara lite kraft till morgondagens kuperade terräng. Trots detta var jag enbart 6sek efter gårdagens överlägsna segrarinna och placerade mig på en tredje plats.
Kul att ha en så bra och lätt känsla i kroppen och skönt att återhämtningen verkar funka som den ska! Återstår att se om min kropp vill vara med hela vägen fram till fredag och ska bli spännande att se hur jag reagerar på tävlande så många dagar på rad.

Utöver löpning har dagen bjudit på en utflykt till byn Gudhjem där vi strosade runt i stadens centrum som är den första ort jag varit i där huvudgatan med alla affärer och restauranger hade typ 17% lutning varför det bjöds på grym backträning att fönstershoppa. Vi passade även på att ta en öl/pepsipaus i folkmyllret i den trevliga hamnen samt titta på karamelltillverkning innan färden gick tillbaka till Sandvig igen där jag för första gången laddade med en LCHF lunch innan lopp. Smörrebröd bestående av lax med majo, panerad fisk med remouladsås och en ägggucka fyllde inte direkt på kolis-förråden men väl fettförråden och det verkar ju ha funkat kanon med tanke på hur bra kroppen kändes på dagens lopp. För mig är halva nöjet med semester att testa inhemska specialiteter så vad vore en semester i Danmark utan smörrebröd och röd korv?

Nu ska jag koppla av med att sitta en stund på vår vackra terrass och läsa en bok till ljudet av havet och njuta av hur gott det är med semester.

Första, och troligen enda, gången jag laddar inför lopp med Smörrebröd.
Men är det semester så är det!

På en av europas finaste stränder iförd full löparutstyrsel.
Bikini hade gett en snyggare bränna, men var skulle man fästa nummerlappen?

Stegringslopp i sanden innan start kändes mer som hård träning
än uppvärmning...

Etapp 1

Första etappen, 10km på en flack bana. Ryktet sa att banan skulle vara superlätt och supersnabb och då jag vet att Isabellah har sitt pers på 10km landsväg från just det här loppet var mina förväntningar på banan stora.
Mina förväntningar på min form var dock mer vaga, har ju som ni alla vet haft en tung vår men med det nysatta perset på 5000m från Sollentuna GP fanns ändå en liten gnutta hopp om att den negativa trenden hade vänt och att jag var på väg uppåt.
Nytt pers var således planen för dagens aktivitet.

Etappen avgjordes i Hasle. Massor av folk var på plats både för att delta i loppet och som åskådare vilket ju givetvis var kul då det bidrar till en bra stämning. Samtidig är det inte kul när det blir så trångt att möjligheten till tex stegringslopp är obefintlig och när arrangören ställt upp typ fem toaletter vid starten i tron att det ska räcka till ett par tusen löpare med tillhörande publik. Inte okej att man måste nervöskissa i skogen med ett löv som toapapper för att inte riskera att spendera all uppvärmningstid i toakö.

Hur som helst, trevligt var det ändå och extra trevligt att träffa Hammarbys Charlotte Karlsson i starten så man hade någon att prata med och jogga ner med efteråt. Och som sällskap under loppet också för den delen, i Sollentuna skiljde 1 sekund oss åt i mål, idag 10sek. Kul när man är så jämna att man kan ha hjälp av varandra!
Vädret var perfekt för löpning då solen sken, det var varmt och vindarna svaga. Jag fick en bra position i starten, precis i rygg på den tjej som senare skulle visa sig vinna loppet och med Charlotte och ytterligare en tjej hack i häl. Första 5km var superlätta med fin asfaltslöpning i lätt medlut och i en lagom stor klunga. Passerade femman på 17,31 och kände mig i princip oberörd. Då kom överraskningen - plötsligt bytte vi underlag till först sandstrand och sedan skogsstig med diverse luriga rötter och stenar som hotade fälla en så fort man tappade koncentrationen. Här ångrade jag kraftigt att jag i ren fåfänga vägrat ha på mig mina fula löparglasögon då jag med solen i ögonen fick ursvårt att se de fällor som lurade. Här tappade jag all fart och all rytm och de två tjejer jag haft precis före mig fick en lucka. Mellan 5km och 7km var det sjukt tungt och jag kunde inte låta bli att tänka på hur sjutton jag ska stå ut med att göra om detta på fredag igen - och då med ytterligare tre tävligar i benen. Här gick Charlotte förbi mig och jag fick riktigt bra hjälp av hennes rygg. Plötsligt vid 7km fick jag nya krafter, trycket i steget återvände och jag fick tillbaka flytet i löpningen. Sista biten mot mål kändes superbra igen, vid 9,5 hade jag 34min på klockan och jag lyckades glatt med snabb huvudräkning räkna ut att om jag bara håller 4min/km skulle jag klara mig SUB36, lugna puckar alltså!
Vi svänger runt ett gathörn och bara upploppet återstår. Dagens andra överraskning kom när det visade sig att upploppet skulle springas i uppförsbacke. Tack för det liksom, nu gällde det att ta i för kung och fosterland om jag inte skulle sumpa chansen till pers på de sista 200m.
Som marathonlöpare är ju just min spurt ganska obefintlig, men jag lyckades i alla fall hålla farten och korsa mållinjen på en fjärde plats på det nya perset 35,51. Mission completed!

Efter en lång väntan på bussens hemfärd var vi inte hemma förrän klockan visade 21.00. Mitt blodsocker började vid det laget nå en helt oacceptabel nivå då en så sen hemfärd inte fanns i min planering och min medhavda matsäck endast innehöll en Swebar.
Bestämmer oss således för att utnyttja hotellets erbjudande om Take Away pizza att käka på vår terrass för att få mat snarast möjligt. När servitrisen upplyser om att köket hunnit stänga ska jag ärligt säga att jag var nära att sätta mig på golvet och börja lipa i restaurangen men efter att ha duschat å käkat en ask russin jag hittade i en av mina väskor steg blodsockret tillräckligt för att lyckas släpa mig ner till byns centrum där alla vettiga kök hade stängt men det i alla fall gick skaka fram en pizza på ett skabbigt hak. Den var löjligt god.

Nu ska här tittas på OS krönika innan det ska sovas för att orka med morgondagens turistande i byn Gudhjem och kvällens utmaning på Dueodde beach där etapp 2 ska avgöras i sanden.
God natt!

Taggad inför start med bara en tanke i huvudet, SUB36!