Nu skiter jag i det här

Kan inte beskriva hur knäckande det är att bygga upp förväntningar och förhoppningar på härliga framgångar när träningen gått bra och läkare lovat att ens problem är lösta och sen ändå springa där på Stockholms gator och inte kunna andas. Kan knappt stå upprätt för att ryggen och magen krampar. Vinglar fram för att syrebristen ger mig yrsel. 

Man inser då att läkarna hade fel, allihop, problemen är värre än någonsin.

Uppvärmningen kändes bra, första 5km gick lekande lätt, nästa 5km helt okej men vid 11km tog det utan förvarning  tvärstopp. Kände så väl igen symtomen från Linz och jag visste att om jag fortsätter försöka pressa farten kommer det även att sluta likadant som då. 

I ambulans.

Jag borde bryta, det vet jag.

Men att bryta är för mig ett ännu större nederlag än att korsa mållinjen på en usel tid. Vill inte ha ett DNF, vill inte hamna i brytspiralen. Jag fortsätter mot mål men håller mig på lagom lugn snigelfart för att undvika ambulansen och syrgasen den här gången. Med "Knapp styrfart i nedförsbacken", som brorsan som beskådade eländet beskrev sin systers löpning, krigade jag mig i mål på en så pinsamt dålig tid att jag inte ens tänker sätta den på pränt på denna blogg (men varsågoda att gotta er i mitt misslyckande i den officiella resultatlistan) och blir sjua. 

Att bli sjua kan ju verka fantastiskt bra, men med en så dålig tid är det en oförtjänt bra placering som bara visar att det tråkigt nog måste varit många fler än jag som hade problem därute idag.

Besvikelsen är stor, tårarna många, tankarna ännu fler och uppgivenheten att inte veta vad som är fel eller vart jag ska vända mig är hemsk. 

Jag tror att min tävlingssäsong kan ha fått ett ovälkommet slut i samband med dagens tävling. För varför ens försöka ladda om för en mara när den fart jag höll idag inte ens räcker till de tider jag bör prestera på dubbla distansen? Varför ens tro att något förändras på fyra veckor? Varför ställa sig på startlinjen bara för att casha in ännu en besvikelse?

Nä, nu skiter jag i det här. Allt är ju ändå bara så jävla meningslöst.

Nu kör vi!!

Väskan är packad med snabbaste skorna, de nya röda shortsen och ett nytvättat Hässelbylinne.

Ett sista träningspass över 12km med 5*1min + 5*30sek fartökningar har genomförts där låren för första gången på länge kändes rörliga och fräscha och där det äntligen fanns ett litet uns av det där sköna flytet som har saknats senaste dagarna.

Jag har just lyckats klämma i mig en äcklig carboloader som tillbehör till min mellismacka.

Naglarna är målade i mitt nya nagellack som perfekt matchar mina tävlingsshorts.

Nu avgår strax bilen mot huvudstaden för ett av mina favoritlopp, på en av mina favoritdistanser, i en av mina favoritstäder där tävlingsdagen dessutom ska krönas med en kväll där jag får träffa bästa storebrorsan, fina svägerskan och de galna små syskonbarnen som jag längtar så sjukt mycket efter. 

Livet är allt bra gött när man känner att man går en härlig helg till mötes.

                         

                     Röda naglar och en äcklig carboloader. 

Nya inköp

Inget gör väl en kvinna lyckligare än att få springa in på posten och hämta ett par paket fyllda med resultatet från den senaste internetshoppingen?

Inget gör väl just den här kvinnan lyckligare än när paketen är fyllda med löpargrejer!

Det ena paketet innehöll ett litet höst-kit med nya löparvantar, reflexer och långa, varma kompressionsstrumpor.

Det andra paketet fyllde på förrådet med sportdryck och carboloader och ska väl räcka till för att överleva helgens DN Stockholm halvmarathon och efterföljande Eindhoven marathon utan havererat blodsocker med ambulansfärd från banan som resultat. (been there, done that liksom...)

Och nej, för er som undrar, det röda nagellacket ni ser på bilden återfinns varken i sortimentet hos Löplabbet eller Pölder Sport utan inhandlades på skönhetssalongen på hemvägen. Detta inköp ska dock inte helt förringas ur löparögon då hela syftet med inköpet är att ett nytt, fint, rött nagellack kommer att matcha mina nya, fina, röda löparshorts mycket bra på helgens tävling.

Kan mycket väl vara just den detaljen som gör hela skillnaden mellan kanon eller kalkon på lördag...

                           

Stel, öm, knäckt och mosad...

Var på den klassiska "inför viktig tävling behandlingen" hos det fantastiska teamet på Amadeuskliniken i Gislaved tidigare idag. 

Började med att låta kotis se över min rygg och kunde med glädje knalla ut ifrån rummet efter att han konstaterat att den kota och nerv som troligen orsakat mina magsmärtor såg betydligt bättre ut än på länge. Lite justeringar blev det ändå, och en uppmaning om att gå hem och kyla de utsatta områdena samt smörja in med lite smärtlindrande/inflammationsdämpande gel för att påskynda läkningen. 

Fortsatte sedan in till massören Roger som skulle få äran att ge sig på de framsidor av låren som har känts overkligt stela, bortdomnade, krampande och allmänt konstiga sedan i förra veckan och som protesterade redan i första lilla backen på lördagens Tjejmil. 

De såg visst inte så värst bra ut.

Svullna och stela på gränsen till överansträngda blev utlåtandet och det var en bekymrad blick som mötte mig när jag informerade om att "han fick göra vad han vill, bara benen är fräscha till helgen". Med tanke på hur låren såg ut blev den efterföljande halvtimmen i massörens händer en rätt oskön upplevelse där knutor skulle tryckas ut, det knådandes, mosades, smörjdes in och tänjdes åt alla håll. Men efter många skrik och full av svettpärlor i pannan kunde jag på darriga ben lämna även detta behandlingsrum, med en 90% garanti om att låren kommer att må bra till helgen och med en uppmaning att kyla ner utsatta områden och eventuellt smörja in nedre delen av låren med inflammationsdämpande gel för att hjälpa återhämtningen på traven.

Undrar just om jag ska smörja in hela mig med voltaren och stänga in mig i frysen eller om jag ska tappa upp ett iskallt bad och krama i en tub med Voltaren istället för badskum. 

Rehab, rehab, rehab...

Tjejmilen

Nejmensåattdåså.

Så jäkla lätt var det ju liksom inte bara "att göra".

37,33 på gårdagens lopp är en hel minut sämre än förra årets Tjejmil och bara två sekunder bättre än 2011 då jag drabbades av hjärtklappning och fick träffa diverse hjärtspecialister efter genomfört lopp.  Det är inte särskilt bra. 

En sjätte plats är min absolut bästa placering på Tjejmilen någonsin. Att vara sjätte tjej i ett lopp där 27000 tjejer korsade mållinjen kan man ju inte annat än vara nöjd med. 

Det är riktigt bra.

Det är dock obegripligt att kroppen som har känts så bra och stark på träning kändes så trött och seg när det nu var dags för race och det är obegripligt att jag på gårdagens lopp fick slita ont för att hålla samma fart som jag i tisdags med lätthet höll i 15km på elljusspåret här hemma. 

Kanske var benen fortfarande för slitna efter de två senaste tuffa träningsveckorna som ska toppa mig till nästa helg.

Kanske påverkade den så överraskande tryckande sommarvärmen prestationsförmågan.

Kanske är jag helt enkelt inte särskilt bra på att springa 10km.

Men en bra genomkörare inör nästa helg, ett grymt träningspass och en fantastiskt härlig dag i solen på Gärdet med 30000 glada tjejer fick jag. Tjejmilen är verkligen ett otroligt skojigt lopp och stämningen något utöver det vanliga. 

Och det var ju inte nu det skulle gå fort. 

Nästa helg...

Att springa 10km

Jag har inte gjort många bra 10km lopp i mitt liv. Eller rättare sagt, kanske har jag gjort några BRA lopp men inte några riktigt SNABBA lopp där jag känner att jag har fått ut mitt max. 

Min snabbaste tid på 10km landsväg har jag nämligen gjort på min första mil på halvmaran i Haag och även på ett par andra halvmaror har första milen varit snabbare än mitt officiella pers på distansen. 

Samma sak gäller på träning. Så sent som i tisdags höll jag högre fart på ett tröskelpass om 15km än den fart jag har på mitt säsongsbästa över 10km. Och då tyckte jag inte ens att jag pressade mig på max utan att jag var "bekvämt trött", som man ju ska vara på tröskelpass.

Det är något som inte stämmer.

Att jag spöar säsongsbästat på träning må vara en sak då jag bara har sprungit tre 10km lopp i år varav två med osnabb bansträckning helt eller delvis i terräng och ett stadslopp där jag hade en 17mils vecka i benen. Jag har ju inte direkt gett mig själv chansen att springa fort på distansen.

Men för att ständigt springa fortare på halvmaran när jag vet att jag har hälften kvar efter avklarad mil än när jag står på startlinjen och "bara" ska kuta 10km har jag ingen ursäkt. 

Dock en förklaring - mental kollaps. 

Hur ska jag göra för att bryta mönstret på lördagens Tjejmil?

Förutsättningarna rent fysiskt är inte 100%, jag har tränat hårt inför nästa helgs halvmara och är fortfarande en aning för sliten i kroppen för att kunna få till ett topplopp redan denna helgen. Men slog jag mitt säsongsbästa på träning i tisdags med 40km i 4,34 fart från söndagen färskt i benen borde det ju inte rent fysiskt vara ett problem att göra detsamma på lördag. 

Men hur ska jag göra för att förhindra den mentala blackout som gör att det låser sig?

1. Jag ska försöka att inte vara övertaggad och i ren adrenalinkick för att det är race och man ska springa fort kuta  i vansinnestempo första biten. Istället ska jag hålla igen och låta kilometer 1 vara ovanligt långsam.

2. Jag ska under ovanstående kilometer försöka hitta det flyt och den avslappnade känsla jag finner på träning och på tävling över längre distanser. Känslan där jag inte spänner mig för att  "ojojoj vad fort jag nu ska springa" utan istället är avslappnad och trygg i att jag kan hålla minst lika hög fart när jag flyter och bara låter benen gå.

3. När jag börjar bli rejält trött, vilket man på millopp ofta gör redan med halva loppet kvar, ska jag inte få panik och i rädsla för att inte orka hela vägen slå av på farten bara för att vid 9km inse att jag har en massa krafter kvar. För då är det för sent.

Istället ska jag pressa mig, påminna mig själv om att halva loppet i det här fallet "bara" motsvarar 5km och inte 21km vilket vore fallet om man kroknade efter halva loppet på en mara. 

Det är en jäkla skillnad. 

4. Jag ska ändå inte underskatta distansen och liksom ta det lite på skoj, med en klackspark eftersom jag "bara ska springa så kort som 10km." Det är ju ingen big deal jämfört med ett marathon, är det ju lätt att inbilla sig. Och det kanske det inte är, men ska man kunna springa det riktigt fort måste man ändå förbereda sig på en viss smärta. Jag ska inte återigen bli överraskad över hur ont det gör och hur jobbigt det faktiskt är att springa 10km utan jag ska vara förberedd på smärtan och tröttheten och vara beredd på att kriga för att hantera den och våga pressa mig lite längre än jag brukar. 

5. Jag ska inte ha min sedvanliga (icke)taktik om att springa mitt fortaste så länge det håller och dumdristigt haka på löpare som är snabbare än jag. Istället ska jag likt ett marathonlopp eller halvmarathonlopp göra mitt eget lopp mot klockan och med olika tidsmål utmed vägen som jag kan pricka av, ett efter ett, eller ha som väckarklocka när jag börjar tappa fart och fokus och få en chans att skärpa mig innan det är för sent.

Nämensåattdåså.

Då är det ju bara att göra...

Mor, kära mor. Ingen är väl som du?

En mamma är garanterat den tjatigaste som finns.

En mamma är ofta ganska pinsam.

En mamma är gnällig och alltid onödigt orolig.

En mamma är ofta allmänt jobbig.

Men allra mest är en mamma alldeles, alldeles underbar.

För ingen kan pyssla om en på samma sätt som en mamma. 

Ingenstans får man den lugna och trygga känsla som hos en mamma. 

Ingen får en att känna sig så älskad och betydelsefull som en mamma.

Ingenstans på jorden är man så välkommen som hem till sin mamma.

Idag gav jag mig iväg på långpass i regnet samtidigt som två av mina favvokillar, maken och lillbrorsan, gav sig upp på berget Isaberg för att cykla mountainbike. 

Lägligt nog bor min mamma ett stenkast från Isaberg och då man efter några timmars träning ofta är hungrig tyckte vi att det kunde sitta fint om någon (läs: mamma) kunde laga mat åt oss. Det är bara till en mamma man kan ringa och bjuda in sig själv på middag utan att skämmas då man med det samtalet inte bara gör sig själv och sin mage glad, utan att även kocken (läs: mamma) blir glad åt detta egentligen ganska oförskämda tilltag.

Jag planerade därför helt enkelt min runda så att mina 40km lägligt avslutades vid berget där jag anslöt till grabbarna så att vi i gemensam trupp kunde våldgästa mamma. 

Smutsiga, blöta, kalla och trötta stövlar vi in i mammas fina, nybyggda hus och möts av doften av mat och en mamma som glatt välkomnar oss med informationen att både bastun och massagebadkaret är redo att ta hand om våra trötta kroppar. Grabbarna får med sig varsin öl till bastun och jag en flaska vatten medan mamma återvänder till grytorna där middagen planeras bli klar lagom till vi känner oss nöjda med bastande och duschande.

Efter en lång stund i bastuvärmen får vi sedan lyxen att sätta oss till dukat bord och avnjuta en riktig mammamiddag, tillagad med både kärlek och skicklighet och en hel del potatis och sås. Inget smakar väl så gott som sin mammas mat? 

Sin mammas hem är också enda platsen där man som gäst kan vara fräck nog att ligga och smälta maten i soffan medan disken tas om hand och kaffe och hembakad chokladkaka dukas fram. För hjälpa till får man ju absolut inte, hos en mamma får man ju bara mysa och pysslas om. 

Sedan, efter flera timmars mammavård och oförtjänad lyxbehandling, är det dax att åka hem till verkligheten men innan man går får man såklart en lång, varm kram ackompanjerat av orden "tack snälla ni, så roligt att ni ville komma".

Eh, varsågod mamma. 

Kan nog tänka mig att vara snäll nog och offra mig och göra om det här igen någon dag. Snart. 

Men bara, bara för din skull såklart...