Mitt bästa återhämtningspass

Dagen efter en tävling kan det ibland vara läge att bjuda kroppen på ett återhämtningspass.

Jag har testat mig fram genom åren och under en period var det standard med en lätt jogg på mjukt underlag, en annan period körde jag alltid ett lättare pass i simhallen. Båda delar har funkat bra men nu på senare tid har jag testat ett annat pass och jag tror nu att jag har hittat vad som är optimalt just för min kropp:

Jag knallar iväg till gymmet och inleder med 10-15min jogg eller rask promenad på löpbandet (beroende på hur ont jag har i löpmusklerna efter race), går vidare till testcykeln och kör 10-15min på den och avslutar sedan med 10-15min på crosstrainern.  På det viset känns det som om jag aktiverar alla benens olika muskler och får en bra blodgenomströmning samtidigt som belastningen på muskler och leder är ganska liten.

Avslutar sedan med att köra igenom kroppen noggrant med diverse rörlighetsövningar och ägnar till slut en lång stund åt att rulla på skumrullen och på min bandyboll.

Sen är kroppen som ny och redo för nästa utmaning!

Don't try this at home

På riktigt, varför skulle någon vilja äta det här? ...har jag tänkt varje gång jag köpt en hallonkvarg till mellis och sett kvargen med nötchokladsmak stå orörd bredvid.

Men så igår när jag stod där i kyldisken och plockade på mig den vanliga mjölken, yoggin och keson såg jag återigen den där konstiga chokladkvargen bland frukostvarorna och fick ett infall att jag skulle vara lite nyttig och testa en sådan till dessert istället för något mer traditionellt sockerstinnt fredagsgottis.  

Blä!

Det var med skräckblandad förtjusning jag plockade fram kvargen efter kvällens lyxiga fisk och skaldjursgryta, toppade den med lite rostade kokosflingor, kokade en kopp te och stolt över mitt nyttiga efterrättsval kröp upp i soffan samtidigt som jag kände mig som värsta hälsoguron.

Men, ordet nyttig och efterrätt är ju som vi alla vet sällan en bra kombo. Så heller inte den här gången.

Kvarg med nötchokladsmak kan ha varit det absolut vidrigaste jag ätit på länge och förpassades ganska omgående till soptunnan.

Tur att det fanns chokladglass i frysen som kunde rädda upp situationen...

Boktips

Jahapp, då var det fredag och den andra arbetsveckan efter semestern är till ända. Insåg precis att senast jag uppdaterade här var just sista helgen på min semester, två veckor sedan, får be om ursäkt att ni återigen blivit bortprioriterade för annat skoj. 

Under semestern har nämligen bokmalen i mig vaknat till liv igen och följt med mig in i vardagen innebärande att skärmtiden på kvällarna har bytts mot boktid och jag har bara inte kunnat förmå mig att lägga ifrån mig boken för att plocka fram datorn och bloggen. Jag har alltid älskat att läsa men har blivit lite av en periodare som ibland tappar bort läslusten och glömmer bort vilket härligt tidsfördriv och avkoppling det är. Sen flyger bokmalen i mig igen och då kan jag förlora mig själv i en bok så till den milda grad att nattsömnen blir lidande då jag bara måste läsa en sida till, och en sida till och kommer jag då över en riktigt bra bok bara måste jag tjuva till mig några minuter här och där för att läsa och har då boken som sällskap såväl till frukosten som till kvällsmaten och skyndar hem efter träningen bara för att få kasta mig in i bokens låtsasvärld igen.

Av sommarens digra bokskörd ger jag följande två noga utvalda tips:

Kvinnan på tåget (Paula Hawkins). 

En bok som i år har legat över 20 veckor som bästsäljare i Storbritannien. Handlar om alkoholiserade Rachel som har blivit av med jobbet men ändå tar tåget samma tid, varje dag. Genom tågfönstret ser hon varje dag paret Jess och Jasons hem och hon fantiserar ihop en bild om deras liv som i hennes huvud blir till verkligheten. Nästan som om hon känner dem. Plötsligt en dag är Jess försvunnen, Rachel vaknar bakfull med minnesluckor och känner på sig att hon har med försvinnandet att göra....

Sjukt spännande bok!

Vinteräpplen (Josefine Sundström). 

En gripande historia om att leva på flykt från ett destruktivt förhållande där våldet har blivit vardag. Beskriver tre generationers kvinnors liv i svält och fattigdom och deras kamp om att ha kontroll över sitt eget liv.

Gripande bok som tar upp ett viktigt ämne.

Träningen då?

Jodå, den flyter på alldeles utmärkt och efter att ha lättat något på träningen efter några rejäla mängdveckor på semestern har jag känt mig väldigt pigg och stark i det sista. (Även om förra inlägget knappast indikerade det, men sista dagen på en lång och tuff träningsperiod är man inte alltid så himla pepp)

Mängden och uthålligheten finns definitivt i min kropp efter många hårda träningstimmar i de österrikiska bergen men jag är lite mer tveksam på farten. Tänkte därför skaffa mig ett kvitto på hur det står till med den saken då göteborgsvarvets seedningslopp över 10km går av stapeln i Borås på söndag. Inte för att jag behöver seeda mig till Varvet men för att de där loppen verkar vara bra arrangemang på snabba banor och nu när kalaset då kommer till Borås bara 45min från mitt hem vore det ju dumt att inte ta chansen att få en liten formcheck.

Hur mycket fart som finns i min kropp är alltså aningen tveksamt, fartkänsla är dock inte alls tveksamt. Det saknar jag nämligen totalt.

Igår stod det 4*2000m på schemat och direktivet var att springa dem i ökande fart med ca 5sek/km innebärande att alltså börja kontrollerat och avsluta vrålsnabbt. Sagt och gjort, började i vad som kändes som lugn fart men visade sig vara på tok för fort. Såklart, på första intervallen är det ju lätt att vara pigg. Man sätter sig dock i en lite knivig sits när man gör sådär eftersom det blir en väldig utmaning att öka farten med 5sek/km per intervall när man inlett med en första intervall motsvarande sin pers-fart på 10km. Rekomenderas inte. 

Gjorde ett tappert försök att öka på intervall nummer två men lyckades såklart bara få till en obefintlig ökning med ynka två sekunder och som den sega långlöpare jag är var jag nu fast i en fart och passet blev till lite mellanmjölk där alla intervallerna gick i ganska exakt samma tempo. Ett bra pass förvisso, 8km i min persfart på 10km är ju inte så pjåkigt, men det var ju inte det som stod på schemat och den där riktiga fartträningen för benen uteblev därmed och blev mer av ett tröskelpass.

Men man kan ju inte lyckas jämt. Om någon har en tillförlitlig hare att hyra ut till en vilsen löpartjej så vet ni var jag finns.

Nu dags för fredagsmys med en kopp te och (såklart!) bokläsning på altanen.

Trevlig helg!

Gammal? Klok? Klen?

Idag har det hänt något unikt.

När jag vaknade i morse och kastade en blick på väckarklockan visade den 10.00 och jag hade därmed sovit i nästan tio timmar. Skrattade åt mitt sjusoveri, klev ur sängen redo att ta tag i dagen och käkade en stabil frulle som vanligt men efter att ha läst ut tidningen och tömt kaffekannan insåg jag att det jag allra helst ville göra med denna dag var att gå och lägga mig igen, inte träna, för jag var fortfarande trött.

Kände efter en gång till, tittade ut på solskenet och kastade en blick på löparskorna men nej. Fortfarande lockade sängen mer än löprundan. Kunde detta verkligen vara sant?

Tänkte tillbaka på gårdagens löpning då jag flutit fram med bra tryck i steget men mot slutet fått en känning i framsida lår som inte kändes helt okej och som då sådde ett frö om att alternativträning eller vila någon dag vore klokt för att inte riskera något. Tänkte också tillbaka på gårdagseftermiddagens biltur till en vän 30min hemifrån där jag likt ett barn vaggats till sömns redan innan vi lämnat Gislaved och hur jag gått som i en bubbla hela dagen utan att vara i närheten av det engagemang, ork eller energi till aktiviteter som mitt vanliga jag.

Kroppen försöker säga mig något.

Kanske har jag blivit gammal och blir sliten på ett annat sätt än för några år sedan. Kanske börjar jag bli klok och har lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Kanske har semesterlatheten kommit över mig såhär nu när två dagar återstår.

Oavsett vad så hände det unika, jag kände och förstod alldeles själv att jag borde vila.

Men, vuxen nog att ta beslutet utan att någon annan (läs Coach) knuffar mig i rätt riktning är jag ännu inte. Men jag har kommit så långt att jag kunde skicka ett meddelande med ett väldigt ledande budskap om att en vila kanske kunde vara lämplig och fick med klara direktv precis den knuff jag behövde för att våga lyssna på min kropp och krypa tillbaka till sängen.

Än är inte undrens tid förbi.

Friluftsliv, lugn och ro i Zell am See

Bytte storstadspulsen i München mot lugnet i Zell am See, en liten by i Österrike känd för sina vandringsleder, cykelvägar och andra utomhusaktiviteter.

Så puls kan man alltså få även här, om än på ett annat sätt än storstadens puls...!

Anlände till vårt väldigt trevliga hotell i torsdags eftermiddag där personalen tog emot oss, visade oss runt på hotellet och vårt rum samt informerade och svarade på diverse frågor. Bra service som gjorde att man genast kände sig hemma och välkommen. Ett litet minus får ändå hotellet då det visade sig att restaurangen är stängd och bara serverar frukost (som i och för sig är grymt bra) - något som man kunde önskat att de hade informerat om vid bokning. Inte för att det inte finns matställen i närheten, det verkligen kryllar av dem, men ibland när man har varit på en heldag ute i bergen är man så sliten och trött att man uppskattar att slippa ge sig ut någonstans för att äta och hellre vill äta på hotellrestaurangen eller ta roomservice till balkongen. 

Vila på hotellet

Skyndade oss att hyra MTB cyklar och gav oss direkt ut på en första tur, precis lagom till att det soliga vädret byttes till åska och regn så det blev två blöta timmar på hojjen men det var helt okej då luften ändå var väldigt varm och vi frös verkligen inte trots att vi var klädda i shorts. Körde en runda runt sjön som ligger mitt i byn och hann även med en sväng runt grannbyn Kaprun med omnejd - cykelvägarna är oändliga och har man bara en bra karta finns det MTB-turer och vanliga cykelvägar som kunde hålla en sysselsatt ett halvt liv typ.

Möra efter resa och cykling köpte vi med oss lite käk och satt sedan på ballkongen och käkade, läste bok och njöt av en härligt ljummen sommarkväll då regnet avtog.

När vi sedan vaknade var himlen klarblå vilket var perfekt för de strapatser som var planerade för dagen. 

Jag inledde dock med 45min cross och 45min styrka på gymmet innan frullen för att få till min "riktiga" träning, svidade sedan om till mer vandringsvänliga kläder innan  vi gav oss iväg mot bergen och jagade toppar och utsikt. Började med att ta oss de 1300m upp till Smittenhöhe på 2000m höjd och vandrade sedan vidare utmed bergets kant till nästa topp, och nästa topp innan vi började vår vandring ner och hemåt igen. 

Liten tjej, stora berg.

För mig är detta semester när den är som bäst, att utmana sig själv fysiskt, få vara ute i naturen och njuta av frisk luft och fina vyer och när man tar ett lunchstopp på en bergstopp och blir serverad en gulashsoppa i en hütte samtidigt som man njuter av utsikten - då lever man verkligen!

I väntan på gulaschsoppan...

4timmar och 45min aktiv tid senare var vi hemma igen och jag mjukade upp mina stela ben med ett lättare simpass i hotellets 25m utomhuspool och vilade en stund i solstolen innan det blev kvällen.

Åt då en trevlig österrikisk middag med schnitzel (såklart) innan det blev ytterligare en kväll med bokläsning på balkongen.

Ja, och sådär fortsätter dagarna, med en behaglig blandning av aktivitet och stillhet. 

Idag blev det knappa 40km löpning i en vacker dalgång direkt följt av den helkroppsmassage som var förbokad på hotellets spa. 

Imorgon ska vi ta oss upp till glaciären Kitzsteinhorn på 3029m höjd där det lär finnas både snö och fantastisk utsikt. För er som följer "Bonde söker fru" var det dit Sebastian fick åka på sin resa i senaste säsongen. Såg fantastiskt fint ut, och även om det är tveksamt om vi kommer få skåda en 150kg baröverkroppad bonde som tävlar i styrkelyft åka pulka när vi är där kan det ju bli kul ändå.

Det har även visat sig att det ska vara träningsmatch mellan Hannover (Bundesliga) och Hull (premier league) på fotbollsplanen som ligger precis vid vårt hotell imorgon. Min fina J, som blev lite lätt knäckt när han igår insåg att han missat att Bayer Leverkusen var här på läger när vi såg deras spelarbuss rulla ut ut stan lagom att vi kom tillbaka efter vår vandring, blev väldigt till sig i trasorna när han idag såg reklamen för matchen. Plötsligt insåg jag hur besviken han varit över leverkusenfadäsen då hans humör steg väsentligt och eftersom hans iver inför matchen är svår att blunda för lär morgondagens kvällsaktivitet bli fotboll -det kan aldrig bli för mycket sport!

Det går alltså ingen som helst nöd på oss, hoppas att även ni kära läsare njuter av era semestrar!

Hög puls i Munchen

I dubbel bemärkelse.

Träningsmässigt nådde jag igår en rejäl pulstopp på intervallerna om 3000m-2500m-2000m-1500m-1000m. Passet kördes på hotellets löpband eftersom jag inte lyckats hitta någon riktigt bra intervallväg här i stan ännu och planen var att köra första intervallen (3000m) i 3,45min/km och sedan skruva upp farten med 5 sek för varje intervall. 

Men redan första intervallen nådde jag hela 188bpm (min maxpuls är 194bpm) och bestämde mig därför för att avvakta med att öka farten och se vad som var på gång med min kropp. Samtliga efterföljande intervaller såg sedan pulsmässigt exakt likadana ut, låg mellan 187bpm och 192bpm, vilket är vansinnigt högt och givetvis gjorde att fartökningen uteblev och kunde ha tolkats som en varningssignal på att något är fel i kroppen och inneburit ett avbrutet pass - särskilt som jag höll en fart som inte alls borde kräva en sådan ansträngning.

Men det skumma var att kroppen kändes pigg, stark och bra (om än såklart plågad av den höga ansträngningen) och då pulsen snabbt återhämtade sig mellan intervallerna valde jag ändå att köra på då min känsla var att jag tog ut mig på ett bra sätt, inte för att något var fel i kroppen.

Men frågan kvarstår ju ändå - ska jag vara nöjd med passet? 3,45min/km och en sådan vansinnig ansträngning att man under sista intervallen håller koll på var papperskorgen finns så man vet var man ska kräkas är inte normalt för mig. 

Kanske var det den 30 gradiga värmen med tillhörande vätskebrist eller det faktum att passet kördes tidigare på dagen och med mindre mat i magen än jag är van vid som påverkade men då tycker jag inte att kroppen borde ha känts så bra.

Skumt, men mår man bra så är det bra tänker jag, och tror snarare på att jag lyckats hitta ett felkalibrerat band och höll högre fart än vad bandet visade vilket känns troligt då om man valde att ställa bandet på "sprint" ställdes det på 9km/h...

I träningsväg har Munchen även levererat ett par mil turistlöpning i Englishe garten i tisdags tillsammans med min fina J på cykel där vi tog oss tid både att stanna och fota fina saker och att dricka apfelshorle i en biergarten.

Kinesiche turm i Englishe garten.

Ett gemensamt styrkepass på hotellets gym fick vi till precis vid ankomst i måndags och idag blev det ytterligare 20km i Englishe garten - dock utan fotostopp och fikapaus den här gången. Kroppen kändes bra idag vilket var skönt, nu kan jag släppa oron för att något var fel med tanke på gårdagens pulschock.

Är så glad och tacksam att min fina J dels har förståelse för att några timmar varje dag även på semesterresan måste avsättas till min löpning, men också för det faktum att han själv uppskattar att antingen följa med mig ut eller att själv passa på att köra ett träningspass när jag ändå är igång. Inga sura miner från honom och därmed inget dåligt samvete för mig - dygnet har ju så himla många timmar så det finns ju ändå tid för så mycket annat!

Tid som kan spenderas med att besöka Münchens Olympiapark från 1972 där man kan kolla in alla de välbevarade arenorna och minnesmonumenten efter medaljörerna.

Olympiastadion

Eller genom att besöka BMW museet där både nya och gamla bilar visades upp.

Inte BMW:s senaste modell direkt...

Man kan också spana in det gamla residenset och slottsträdgården som enligt rykte föll vår gamle kung så mycket i smaken när han erövrat staden att han planerade att sätta hjul på det och frakta hem det till Stockholm. Hur nu det skulle gå till...

         

Residenset.

Vi har besökt rådhuset med det mäktiga klockspelet på Marienplatz, shoppat lite i några butiker, gått på guidad rundtur på Allianz arena samt besökt den dagliga marknaden fylld med delikatesser, hantverk och smakprover på all möjlig konstig tysk mat.

Vad gäller den tyska maten gick jag "all in" när jag överraskade både mig själv och min fina J med att beställa en "sweinhaxe mit knödeln und sauerkraut" vilket inte direkt liknar min mat som brukar återfinnas i min kostcirkel. Knödeln var seg som en gummiboll, kålen påminde om julmat och det var kött till ett helt kompani. Men det var faktiskt otippat gott, även om det kanske inte seglar upp som en ny favoriträtt - men kul att ha provat!

Sweinhaxe mit knödeln und sauerkraut.

Sen skulle vi, även om jag ju inte dricker öl, besöka det legendariska Hofbrauhaus där jag beställde en Radler (öl blandat med fruktsoda) vilket är en dryck som enligt ryktet uppkommit för cyklister som vill stanna och ta en öl utan att få i sig så mycket alkohol. (rad = cykel).

Fick en smärre chock när jag som beställt en "orginal" fick in en så kallad mass innebärande 1 liter. Där hade jag en utmaning som heter duga och även om Radler förvisso är gott och stämningen i den stora Biergarten var peppande fick jag se mig besegrad av denna jätte och bryta på upploppet.

Chockad. Hur får man i sig en sådan här??

Nu lämnar vi storstadspulsen i Munchen för den här gången och far söderut mot friluftslivet i de österrikiska bergen.

Auf wiederhören!

Mycket skoj

Sitter med mosade och ömma ben på Arlanda och väntar på det flyg som ska ta mig till München några dagar och sedan vidare färd till Zell Am See. Ovanligt ömma ben som dock troligen inte beror på de 28km lugn skön distans som jag klippte innan frullen i morse utan snarare på de 300-ingar jag och klubbisen Jakob körde på Sollentunavallen igår påhejade av Coach A. Det var mina första korta intervaller på bana sedan lägret i USA i början av året vilket kan förklara den ömhet och stelhet som idag gjorde det ytterst spännande varje gång jag mötte en nedförsbacke då det var oklart om jag skulle kunna hålla mig stående på de svajiga benen. Men 4,40 fart i knappa 3mil innan frulle indikerar okej form och att den förkylning/slitenhet jag känt senaste veckan nu förhoppningsvis verkar vara på väg bort lagom till det är dags att ägna hela dagarna åt fysisk aktivitet i de österrikiska bergen.

300-ingarna igår gick också ganska bra, ett par av de tio intervallerna var till och med betydligt snabbare än jag brukat hålla på liknande intervaller, även om jag inte kände mig särskilt snabb då klubbisen Jakob var ungefär en sekund före mig i mål var gång. Kanske inte så oväntat kan man ju tycka då han är kille, 15år yngre än mig och dessutom inte en seg marathonlöpare, men då han hade det "lilla" handikappet av att ha tre hinderbockar att klippa under sina 300m kunde man ju trott på en annan utgång...

Kul pass var det i alla fall, och Jakob var en väldigt trevlig kille som det var skoj att lära känna! Försöker alltid passa på att köra något gemensamt pass med klubben när jag har möjlighet just för att lära känna andra och därmed kunna förstärka klubbkänslan. 

Förutom roliga och bra träningspass så har de senaste dagarna i Stockholm som vanligt bjudit på en mängd roliga aktiviteter och mysigt häng med familjen.

I fredags packades picknickkorgen och vi åkte till naturområdet Lida där vi grillade korv, spanade på kaniner och avslutade med att flyga helikopter. En spännande upplevelse för både stora och små, kanske allra mest för de små vilket yttrade sig genom lilla Hugges fem kisspauser under tiden vi stod i den 30min långa kön.

Nervös liten kille!

På lördagen tog vi en heldag på Gröna Lund som även den var lyckad för både stora och små. Jag åkte diverse stillsamma och mysiga karuseller med syskonbarnen men då jag vägrar bli den gamla och fega tanten som nöjer sig med att hänga bland barnattraktionerna så föll jag för grupptrycket och åkte både den galna bergbanan Insane med min fina J och bröderna och katapulten med svägis. Märkligt hur man blir pirrig i magen och spänd som ett barn när man står där i kön och hur man skriker som en tok under färden trots att man är väl medveten om att väldigt lite kan hända och att antalet dödsfall i Gröna Lunds attraktioner är ganska begränsade på ett år. 

   Efter ett misslyckat åk där vi fick nöja oss med hästarna lyckades vi som

     tur var paxa girafferna och dagen var därmed räddad. 

Igår kväll drog jag, min fina J och lillbrorsan till Friends arena för att avnjuta en spelning med legendariska AC/DC. 

Jag gjorde vad jag kunde för att smälta in i hårdrocksvärlden genom att ta på mig mina söndrigaste jeans och en tisha med lite rockigt tryck från MQ men insåg att jag ändå var en udda fågel då unga, blonda kvinnor var klart underrepresenterade i detta sammanhang där 90% av publiken bestod av män 50+ i urtvättade hårdrockstishor från 1976. 

Men vad gjorde det, spelningen var grym och jag kan inte annat än sålla mig till den skara som dyrkar gitarristen Angus Young som höll igång konstant i två timmar trots att han är gammal och så sliten att det såg ut som om han skulle falla ihop i en hjärtinfarkt redan på första låten. Inget mellansnack mellan låtarna, kanske för att gubbarna behövde vila eller för att de helt enkelt har sagt allt som finns att säga efter 30 år på scen.

Jag och lillebror på rockkonsert!

Nu. Boarding. Mot Tyskland!