Bra helg!

Redan i torsdags kände jag på mig att jag gick en bra helg till mötes.
Ibland kan det kännas lite surt när jag inte får ihop livspusslet med alla roliga saker jag vill göra och alla människor jag vill träffa samtidigt som jag hela tiden vill sätta löpningen i första rummet. Ibland känns det som att allt som kan krocka alltid krockar och jag skulle vilja klona mig för att kunna vara med överrallt. Men den här helgen var det för en gångs skull på andra hållet, precis allt i planeringen klaffade perfekt så trots att jag är mitt uppe i en period med mycket mängdträning behövde jag inte tacka nej till en enda aktivitet. Lycka!

Allt det roliga inleddes redan på fredagskvällen när våra vänner Jocke och Therese kom och hälsade på från Halmstad. Med sig hade de 780 bilder från deras senaste semesterresa i Sydamerika som vi med glädje tog del av tillsammans med en fantastisk reseberättelse och det var inte utan att man blev duktigt sugen på en resa till Argentina . En somrig potatissallad med färskpotatis och rädisor ihop med en helstekt fläskfilé blev en bra paus i bildvisningen och Tobleronekladdkakan till kvällskaffet var lika god som vanligt, även om den tyvärr blev lite för okladdig efter en natt i kylen.

På lördagen startade jag dagen på det sätt som jag önskar att jag fick inleda varje dag:
Sova ut (okej, bara till 7,15, men det är lyx att inte ställa klockan!) springa en solig 20km runda i skogen på pigga ben och sedan fortsätta förmiddagen utan stress och utan tider att passa med en god bok, en kanna kaffe och en tupplur för att orka med dagens övriga aktiviteter. Efter lite styrketräning var det sedan dags för mig att i samband med Gislaveds volleybollklubbs SM-Semifinal få ta emot Värnamo nyheters idrottsmedalj. Som jag tidigare berättat är detta ett pris stiftat av vår lokaltidning där läsarna fått rösta fram den de tycker har presterat bäst i sin idrott under 2011. På något fantastiskt, konstigt men oerhört roligt sätt lyckades jag vinna omröstningen och igår var det alltså dags att ta emot priset. Jag tycker att det var ett mycket bra forum att hålla denna cermoni i samband med att Gislaveds duktiga volleybolltjejer spelade en viktig match nu när priset delades ut just till en idrottstjej.
Jag blev ägare av den största pokalen i min samling och erhöll även en blomsterkvast av modell jättestor, fick lyssna till ett hedrande tal av tidningens chefredaktör och motta värmande aplåder av den stora publiken. Det kändes stort!

Tänk att folk har röstat på lilla mig så att jag fick en så fin pokal!

Tyvärr hade vi inte tid att stanna kvar och titta på matchen (som Gislaved för övrigt vann med 3-1) då vi hade biljetter till den allsvenska fotbollspremiären mellan Elfsborg och Djurgården. Den här helgen då pusslet som sagt klaffade sjukligt bra ville det sig så väl att prisutdelningen ägde rum klockan 14,00 och kick off i fotbollen var i Borås klockan 16,00, vilket innebar att vi hann fram perfekt i tid till avspark, utan att ens behöva köra för fort.
Med oss på resan till Borås hade vi bästa vännerna Annette och Pär, eller egentligen var det vi som var med dem på resan, eftersom detta var en födelsedagspresent till Pelle och vi var med som hemliga gäster. Efter att ha sett väderleksrapporten på morgonen som visade snö och blåst var jag lite orolig för hur kul det skulle vara att sitta på läktaren och frysa häcken av sig, men iklädd underställ och med ett gäng filtar var det ändå ganska behagligt. Någon snö såg vi inte skymten av utan det var strålande solsken och en vacker vårdag. Tyvärr (säger jag eftersom Pelle håller på Djurgården och det var hans födelsedagsfirande) vann Elfsborg med 2-1.
Efter matchen åkte vi vidare för födelsedagsmiddag på LaCopita, en spansk restaurang i centrala Borås, och jag beställde in en grymt god kolgrillad tonfiskfilé. Att gå på restaurang och käka god mat är min favoritsyssla (efter löpningen) och jag njuter verkligen till fullo när en tallrik med snygg, god mat ställs fram framför mig. Mer sånt!

Vårtecken, allsvenskan är igång!

Min fina bästa vän njöt av fotbollen,

Trötta och möra efter en lång dag lät vi det bli en tidig kväll varför jag vaknade pigg och glad i morse, redo för långpass. 38km stod på schemat och iklädd min nya långpassko, LunarGlide 3, blev även detta en härlig upplevelse. Hur de har lyckats få skon så bra uppbyggd med rejäl dämpning utan att ta bort löpkänslan vet jag inte, men fantastisk var den i alla fall. (men tyvärr ganska ful i gult/grått)
Passet försvann i ett huj och jag fick verkligen kämpa mot instinkten att fortsätta några kilometer till då både vädret (strålande sol!) och kroppen (superpigg!) inbjöd till detta, men efter att ha haft det lite tungt sedan Haag då kroppen inte riktigt funkat kändes det dumt att utmana ödet när den äntligen verkar ha blivit sig själv igen. Höll mig därför till den planerade distansen men slog till på en fartökning sista 7km - man måste ju ta vara på chansen när man har pigga ben!

Nu ska denna fantastiska helg avslutas i soffan, har förhoppningar om att Telia har uppdaterat filmutbudet med någon bra film som ska få vara grädden på latten denna fina helg.
Full av energi går jag nu en ny vecka till mötes och nu när den positiva känslan återvänt till kroppen riktigt längtar jag till alla grispass som ska klaras av. Till och med tisdagens hatade tusingar ser jag fram emot, men den känslan lär väl bytas till ångest när passet väl närmar sig...

Tobleronekladdkaka

Kände mig för en sekund en aning obekväm när jag nyss tog ut en Tobleronekladdkaka ur ugnen samtidigt som jag tittar på Biggest Looser finalen på tv.
Men efter att ha påmint mig själv om att vad man bör äta och inte bör äta när man lider av svår övervikt inte riktigt är detsamma som vad man bör äta och inte bör äta när man är en underviktig marathonlöperska, är numer det enda som känns obekvämt att jag måste vänta ända till imorgon innan jag får äta upp Guds gåva till alla gottegrisar. Imorgon kväll ska vi nämligen ha goda vänner på middag.

En av gästerna är drottning av kladdkaksbak så egentligen har jag allt att förlora på att bjuda på hennes paradrätt, men samtidigt känner jag mig ganska säker på att denna dessert inte kan gå fel...

Här kommer receptet på troligen DEN godaste kakan. Är ni deltagare i Biggest Looser kan ni ju alltid peta bort kalorierna, den här kakan är för god att avstå:

200g smör
200g toblerone
3st ägg
2dl socker
2,5dl mjöl
1tsk vaniljsocker

Smält smöret. Blanda i Tobleronen och låt den smälta.
Vispa ägg och socker. Rör i vetemjöl, choklad och vaniljsocker.
Häll allt i en smord form med löstagbar kant och grädda långt ner i ugnen i ca 20 min, 200 grader.

Grymt gott med vaniljglass som tillbehör!

Enjoy!

Huvudet under armen...

Idag var jag hemma och käkade lunch vilket inte hör till vanligheterna för trots att jag bara bor ca hundra meter från kontoret tar jag oftast med mig lunchlådan då jag tycker att det är trevligare att äta ihop med kollegorna än ensam hemma i köket.
Idag hade jag dock varit på kundbesök hela förmiddagen och då det kändes osmidigt att kånka runt på lunchlådan runt halva stan bestämde jag mig för att äta hemma istället.

När detta händer, vilket ju som sagt inte är så ofta, får jag alltid för mig att jag ska passa på att göra en massa andra saker utöver just ätandet när jag ändå är hemma vilket resulterar i att lunchtimmen blir den stressigaste stunden på dagen.

För när man väl är hemma kan man ju ändå plocka ur diskmaskinen, dra ett varv med dammsugaren, förbereda lite inför kvällens middag, köra en maskin tvätt, eller som jag fick för mig idag – stretcha.
Jag var nämligen lite stel i låren efter morgonpasset och kände att jag ville ”fräscha upp” dem inför kvällens pass så en extra stretch när jag ändå hade en stund över på lunchen kändes som en ypperlig idé!
Då det liksom inte funkar att stretcha i svintajta stuprörsjeans gjorde jag ett snabbt ombyte till mysbrallorna och drog igång stretchen.
Jag tänjde, böjde och stretchade übernoggrannt men som vanligt drog dock tiden iväg alldeles för fort och plötsligt var lunchrasten slut och jag fick avbryta stretchandet för att inte bli försenad till kontoret och dagens nästa möte.

Stående i hallen fick jag plötsligt en konstig känsla av att det var något jag hade glömt så jag tog ett extra varv runt kyl och frys och kollade så att de var stängda, kollade att kaffebryggaren var avstängd och att eftermiddagens mellanmål var nerpackat i väskan.  

Eftersom allt verkade vara som det skulle tog jag på mig skorna och rusade iväg mot jobbet med pärmar och dator i högsta hugg.

På väg in på kontoret upptäckte jag vad det var för liten detalj jag hade glömt.

Jag hade i all stress missat att byta tillbaka till jeansen och var således fortfarande iklädd mysbyxorna. Även om jag har förstått att mysbyxor är högsta mode på gymnasieskolor runt om i landet (varenda 16 åring verkar ju ha mysisar på sig till skolan, på min tid blev man mobbad för sånt!) passar de sig inte på 29 åring som ska spendera sin dag på kontoret.

I det läget kändes det väldigt skönt att ha nära hem…

Nog för att jag älskar mina mysbyxor, men de passar bättre hemma i tv soffan än på kontoret...

En dålig dag...

Sitter i bilen på väg hem till mörkaste Småland och det är dags att summera dag två av helgens stockholmsäventyr.
Två punkter av helgens "att göra lista" återstod när dagen började:

Vad gäller punkt nummer ett och huvudmålet med resan, "persa på milen", skulle man väl rent ut sagt kunna säga att det gick åt skogen. Fullständigt.
Idag ville kroppen verkligen inte vara med och allt kändes totalt fel redan från första steget.
Som jag antydde i blogginlägget igår kväll kände jag mig lite risig och därefter fick tyvärr mesta delen av natten spenderas på toaletten med risig mage. Då jag haft en liten lätt inflammation i ett knä har jag under veckan ätit antiinflammatoriska tabletter vilket troligen fick min mage att "balla ur". När jag åkte till starten i morse kändes det trots allt ganska bra och jag trodde verkligen inte att detta skulle påverka min prestation. Min inställning är att ställer man sig på startlinjen måste man bestämma sig att allt är bra och därmed slå bort alla negativa tankar, annars kan man lika gärna ge upp på förhand.
Tyvärr var dock kroppen klart påverkad av de senaste dagarnas dåliga näringsintag och hela min kropp var matt och trött.
Tankarna på att bryta kom redan efter ca 2 km när jag insåg att allt inte var som det skulle, men jag har aldrig brutit ett lopp och vägrar riskera att vänja mig vid den bekväma lösningen att kliva av, varför jag bet ihop och försökte göra det bästa av situationen.
Det var jobbigt, jobbigt, jobbigt och tråkigt, tråkigt, tråkigt men som en liten tröst lossnade det i alla fall de sista två kilometerna och det började kännas något bättre.
Men då är det ju så dags.
Med grymt stor besvikelse, i första hand för att kroppen kändes så kass, men även för att jag hade förväntat mig SÅ mycket mer efter det fantastiska loppet i Haag, fick jag efter målgång konstatera en femte plats på en tid om 36,44.
Arg, förbannad, illamående och väldigt ledsen mötte jag familjen och missade i min egoism att gratta storebror till sitt nya pers om 37,57.

Det fick jag dock tillfälle att göra senare för efter att ha duschat, tyckt synd om mig själv en stund och avreagerat mig med svordommar och gnäll hos min make och min tränare väntade punkten "middag med tjocka släkten" vilket får konstateras vara dagens mest lyckade aktivitet.
Efter god mat, mycket prat, gos med brorson och efter att ha tröstätit en mjukglass med chokladsås känns allt bättre så nu ska jag se framåt och glömma dagens dåliga lopp med hjälp av 4 veckors gristräning inför vårens viktiga SM tävlingar på hel- och halvmarathon.

In i träningsdimman...

Den kungliga hufvudstaden

Efter ett tidigt morgonpass tillsammans med löparkompis B styrde jag och maken kosan mot Den Kungliga Hufvudstaden. Eller det var mest han som styrde. Och kosa? Vad är det förresten? Vi åkte Volvo.
Hur som helst.

Målet med resan;
1. Springa Premiärmilen superfort. Helst lika snabbt (gärna snabbare!) än första milen i Haag, men minst pers.

2. Shoppa en ny vårgarderob; skor, kläder och gärna en ny handväska står på listan. Allt behöver uppdateras då alla vår/sommarkläder som var så snygga när jag hängde in dem i garderoben inför vintern plötsligt ser ut som lump.

3. Fixa nya löparskor.
Mizunosarna har inte svarat upp till mina förväntningar, håller dem fullständigt ansvariga för min irriterande inflammation i knät. Åter till Nike var således planen.

4. Träffa tjocka släkten. (Eller smala-släkten passar bättre när det gäller alla spink i klanen Johansson)

Dagens resultat:
Besöket på Löplabbet gick som smort, klev ut med 3 par underbara Nike skor. Samma tävlingssko som alltid, Lunaracer, men i ny uppdaterad ÄNNU mer illrosa färg - aj lajk! Ny distanssko, Lunarelite, som är ersättaren till min gamla älskling zoom elite 4 med fantastiskt lätt löpkänsla och som långpassko fick det bli nya Lunarglide 3. Lunargliden är lite klumpig och tung (258g) men har fantastiskt stöd så jag ska vara snäll mot kroppen och härda ut med den extra vikten under de längsta passen.
So far, so good.

Därefter stod vansinnesshopping efter ny vårgarderob på agendan och pressen var enorm då vi inte har några butiker hemma och verkligen måste passa på att shoppa allt när vi väl har en butik i sikte. Tyvärr var vi inte de enda shoppingsugna denna lördag, att ge sig ut i butikerna dagen efter lön var inte smart och redan när jag såg kön till provrummet i första butiken var jag trött på skiten.
Tackade därför tacksamt ja när löparkompis H messade och föreslog en kaffepaus vilket var betydligt trevligare än hysterin i butikerna.
Problem vårgarderob kvarstår således, inte ens mina allra finaste Lunaracers platsar nog i kontorets dresscode. Inte ens den uppdaterade rosa varianten tyvärr. Synd.

Nu är jag trött, frusen, yr i huvudet och matt - således dags att släcka, sova och hoppas att det beror enbart på trötthet och inte på någon bacill. Imorgon ska punkterna "pers på milen" och "släktmiddag" avklaras, hoppas resultatet av dessa aktiviteter överträffar resultatet av aktiviteten shopping.

God natt.

Sär skrivningar

Ordvitsar är verkligen min humor. Jag älskar att vända, vrida och leka med ord och älskar folk som ordvitsar. (farsan är kung!)
Men det allra bästa är ändå när man liksom blir bjuden på ett garv utan att den som bjuder på det ens har ansträngt sig och inte vet om att de är roliga. Det är klockrent!

Särskrivningar är ett fantastiskt exempel på detta. Ett enkelt litet mellanslag som kan ändra innebörden av ordet till något helt annat än vad man tänkt. Allra roligast blir det när det hamnar i en tidning eller på en butiksskylt där felet måste passerat både en och två korrekturläsare.

Just idag skrattade jag halvt ihjäl mig när jag läste tidningen och fastnade på platsannonserna. En mataffär sökte "två erfarna kassa medarbetare".
Underbart! Kunde knappt motstå frestelsen att ringa på annonsen och lämna min chef som referens för att intyga att jag verkligen, verkligen är en superkass medarbetare....

Kul!!

Gymmet

Ett par gånger i veckan byter jag skepnad från löparjossan till gymjossan och lämnar skogen och löpvägarna till förmån för det svettiga instängda gymmet.
Redan på väg dit känner jag mig lite starkare bara av vetskapen att vikter ska lyftas och jag känner mig som en snygg gymtjej med trendiga kläder och alldeles lagom bulliga muskler.
Jag gör allting rätt - tar med mig en sådan där liten handduk som man ska ha för att torka svetten med, har mp3 spelaren i öronen och packar givetvis med mig en proteinshake för det har man ju hört att man ska käka om man vill få musklerna att växa. Jag är ett proffs ut i fingerspetsarna.

Inne på gymmet tar jag energiskt tag i mina vikter och lyfter dem noga samtidigt som jag känner mig lite häftig, biffig och stark när jag ibland måste stöna till lite grann för att det är så vråltungt och granskar då och då de ansträngda musklerna som svullnar upp efter mina supertunga lyft.
Tittar lite ömkande/överlägset på de otränade människorna som utgör mitt sällskap i lokalen.
Ni vet de där som ser lite vilsna ut och läser lite väl länge på sina personliga gymkort över vilka maskiner de bör köra. De där som har en t-shirt som det typ står VM92 på som indikerar exakt hur ofta de investerar i nya träningskläder. De där som lägger mer tid på att gå runt och prata med folk än att faktiskt träna men däremot gärna pratar om att de har varit en timme på gymmet, även om de bara tränat 15min effektiv tid. De där som har använt lite för mycket parfym så det sticker i våra näsor av blomdoft eller de där som använt sin tisha ngn gång för mycket så att istället svettlukten sticker i våra näsor.
Nybörjare. Orutinerade. Oseriösa. "Kära vänner, jobbar ni bara riktigt hårt är ni snart på den nivån jag är så säg till om ni vill ha hjälp" liksom.

Men vem är den där spinkiga tjejen därborta? Hon i de slitna löpartajtsen som stönar som vore det femtio kilo hon lyfte när hanteln bara väger fem? Hon som granskar sina "muskler" efter varje set fast hon bara har ben och senor? Hon som kör alla övningar i fel ordning med fel inställning på maskinerna och som definitivt behöver en genomgång av PT:n innan hon lyfter sönder sig?
Åh shit, väggen är prydd av en spegel, den jag hånar är mig själv.
På bara en sekund krossas min illusion och verkligheten slår till likt en krocketklubba i skenbenet.
Jag inser att jag inte är biffig, jag är en spink. Jag är inte proffsig utan en amatör. Jag är inte stajlad för ett gym utan klädd för en lerig skogsväg.
Misären når sin peak när jag dessutom inser att den där inpyrda svettlukten  jag känt hela passet inte alls kommer från gubbarna i de gamla VM92 tishorna utan från min egen otvättade craft-tisha som tydligen följt med i min träningsväska och nu pryder min taniga kropp.

Det är då det är dags att gå hem...