På resande fot

Den där löpningen är allt en bra grej, den tar mig ständigt till nya platser i olika delar av världen och förutom den rent idrottsliga upplevelsen fyller dessa resor min erfarenhetsbank och berikar mig på så många sätt. Det är sannerligen en förmån att få se världen och samtidigt göra det man älskar mest, att springa, och varje gång jag ger mig ut på ett nytt löpäventyr tänker jag tacksamt på hur bra jag har det.

Just nu befinner jag mig i ett mulet men varmt Linz i Österrike. Målet med resan är att förhoppningsvis få till ett bra marathonlopp på söndag där jag får visa både er därute och mig själv att jag kan springa bra även när det gäller, inte bara på träning. Det vore sannerligen på tiden efter tre marafloppar på rad.
Men nu ska inget gå fel - Kroppen känns riktigt bra, väderprognosen säger sol och tio-femton grader varmt, jag känner mig taggad och harmonisk och framförallt riktigt ruggigt sugen på att springa marathon. Det enda lilla orosmolnet är osäkerheten över om min magmedicin klarar att hålla styr på min mage under 42km i tävlingsfart. Detta vet varken jag eller läkarna som inte har någon erfarenhet av löpare på elitnivå och därmed inte kan lämna några garantier. Funkar inte magen nu blir det således till att överväga den operation som jag så gärna vill undvika, men min utgångspunkt är såklart att det funkar! Eftersom jag inte haft några problem på träning sedan jag började med medicinen utgår jag iskallt ifrån att så inte heller ska vara fallet på tävling.
Jag väljer därför att med enbart positiva tankar se fram emot söndagens race, och tror och hoppas på en efterlängtad framgång!

Utöver löpningen har helgen mycket annat skoj att erbjuda. En av min mans bästa vänner Jocke är här för att springa halvmaran och då han i sin tur har med sig sin roliga och trevliga sambo Terese förväntar jag mig kvinnligt sällskap på en shoppingrunda innan hemfärd på måndag. Dessutom har Jocke gamla studiekamrater, tillika löpare, som bor här i stan som har utlovat en gemensam middag för oss alla på klassiskt österrikiskt hak med tillhörande wienerschnitzel efter avslutat race.
Någon liten sevärdhet, en utkiksplats och provsmakning av stadens berömda Linztarte på det så får vi en till synes perfekt helg att lägga till handlingarna.

Men först, fokus på loppet, man måste ju liksom springa fort för att förtjäna och kunna njuta av allt det gottiga...

Typiskt manligt?

Tidigare ikväll satt jag i vårt kök och fnulade på den inköpslista som skulle följa med mig till affären för dagens veckohandling. Min fina Jonne kommer in i köket för att ta sig en knäckemacka och eftersom han noterat vilken aktivitet jag ägnar mig åt säger han till att "nu tar jag de sista knäckorna så köp nya när du är på affären".
Lägger genast till detta "måste alltid finnas hemma-livsmedel" på listan och åker iväg till affären för att bunkra.

När jag en stund senare återigen är i mitt kök, den här gången för att packa upp varorna, inträffar något förbryllande.
Jag öppnar brödburken för att lägga i knäckebröden men döm om min förvåning när det första jag ser är en knäckebrödsförpackning. Undrar för en sekund om jag börjar bli dement eller om jag har drömt, för sa inte Jonne just att han käkade upp de sista knäckorna? Såg jag inte till och med när han knaprade i sig detta delikata mellanmål?
Jodå, vid en närmare inspektion av förpackningen inser jag nämligen att det är just precis bara det som finns kvar, en förpackning, utan innehåll.

Jag ogillar att generalisera men är inte detta något typiskt manligt?
Som om ni män därute liksom saknar en gen som gör att man inte kan tänka ett steg längre än just bara på att få det för stunden mest akuta behovet (som i det här fallet att äta sin knäcka) tillgodosett. När man har lyckats ordna så det behovet är tillfredsställt är hjärnan direkt inställd på nästa uppdrag och lika angelägen som man nyss var att lägga beslag på de sista knäckorna, lika o-angelägen är man i det läget om att ta hand om den tomma förpackningen. Den syns liksom inte i tunnelseendet där knäckebrödet, smöret och leverpastejen är det enda som ryms.

Kanske är detta samma gen som gör att en man kan dricka upp all juice i paketet utom en centimeter i botten och sedan ställa tillbaka paketet i kylskåpet så att nästa törstiga person (kvinnan) besviket får lyfta på det fjäderlätta paketet, slänga det i återvinningen och fortsätta vara törstig.
Eller samma gen som gör att en man tar det sista på toarullen och sedan lämnar badrummet utan att plocka fram en ny så att när nästa person (kvinnan) efter att ha uträttat sina behov och sitter med byxorna vid anklarna ska upptäcka att det inte finns något toapapper och därmed ställas inför en mycket delikat uppgift att lösa.
Denna gen som också gör att en man efter att ha diskat och torkat av diskbänken anser sig klar med uppdraget och med gott samvete attackerar soffan, varpå nästa person (kvinnan) får konstatera att slasken inte heller denna gång blivit rensad på resterna från disken.

Men vad vet jag.
Jag är ingen genforskare, bara en stackars fördömande kvinna som bygger sina slutsatser på en uppväxt i en syskonskara med bröder och på tretton år tillsammans med min fina J.

Helgens dryckestips - Rödbetsjuice

En dryck som med sin illiga färg och skarpa doft avskräcker redan när den hälls i glaset.

När den når läpparna slås man direkt av att smaken är precis så läskig som man hade kunnat tro, när drycken når gommen gör den skarpa men samtidigt söta smaken att tungan nästan rullar ihop sig och när den når munhålan eskalerar äcklighetsgraden till en nivå som framkallar klökningar och att tvinga drycken den sista biten ner till magen blir dagens utmaning.

Om man lyckas få ner drycken dit den ska får man som belöning uppleva en brännande känsla hela vägen genom matstrupen som man aldrig tidigare mött och väl nere i magsäcken gör den svidande och brännande känslan att det känns som om något fräter sönder dig inifrån.

Som lök på laxen, grädde på moset eller för all del rödbeta på pyttipannan stannar smaken kvar i både mun och matstrupe en lång stund efter att drycken intagits så att man verkligen ska få valuta för pengarna.

Smakbetyg: -

Men vad sjutton, gör det här mig till en bättre löpare om så bara med 1sek/mil ska jag med glädje dagligen korka upp flaskan och ta mig en hutt.
Hålla för näsan, dricka fort och ha ett juicepaket redo för att gurgla bort smaken blir taktiken.
Varsågod blodet!

Övertänd

Efter att trots lätta förkylningssymtom (nej, det är inte bara tävlingshypokondri) avklarat min testfemma på en tid 4sek från pers gav jag mig idag ut i Gislaveds enorma utbud av butiker för att belöningsshoppa lite och för att fira att med en så bra känsla i kroppen kan jag omöjligt vara så förkyld som jag inbillat mig.

Insåg när jag kom hem och plockade upp mina kassar att det mesta i mitt huvud tydligen kretsar runt nästa veckas mara då jag inte fått med mig en enda pryl hem som inte hade med löpning att göra.

Resultatet av shoppingen:
- 10st Swebars. Det perfekta "efter träningen målet" när man inte är i närheten av sitt kylskåp och kan få tag i "riktig" mat. Lätt att packa med sig i träningsväskan, har en bra kombo av kolisar och protein och smakar faktiskt helt ok för att vara en konstgjord sportbar. (under förutsättning att man har typ 1 liter vatten att skölja ner den med)
- 1 flaska rödbetsjuice. Enligt forskning ska 1dl om dagen räcka för att markant förbättra kroppens transport av syre till musklerna, en effekt som tacksamt mottages. Frågan är bara hur hög äcklighetsnivå denna juice har? Lovar att återkomma med ett utlåtande om detta i ett senare inlägg.
- 1 par nya löparglasögon. Mina gamla har pajjat i bågen så att de skaver som attan bakom örat och då solsken utlovas till nästa helg kändes en nyinvestering ganska akut. Kom över en lyxvariant som såldes till halva priset, färgen (röd) var väl inte maj fäjvorit men det kan jag väl stå ut med eftersom det inom löpning knappast delas ut stilpoäng till den som är snyggast. (om det skulle införas ligger jag dock numera illa till, röda glajjor i kombo med alla mina rosa träningskläder lär knappast falla stilpolisen i smaken)
- 1 par nya löparstrumpor. Med extra förstärkt tå eftersom jag verkar ha någon sorts missbildning på min vänstra stortå som gör att alla mina strumpor, både de anpassade för löpning och mina vanliga strumpor, alltid får ett hål just där efter bara några få gångers användande.
- 2 portionspåsar Vitargo sportdryck. Har visserligen en femkiloshink stående i skafferiet men jag ser framför mig hur jag efter att ha portionerat detta vita pulver i mindre plastpåsar blir stoppad i säkerhetskontrollen på flygplatsen och får spendera hela helgen i häktet misstänkt för narkotikasmuggling istället för att springa marathon i Linz.

Så nu är jag alltså kittad inför maran. Har just svept i mig min tusende c-vitaminsmoothie den här veckan, tagit en extra tupplur för maximal återhämtning, tackat nej till en myskväll med kompisar av rädsla för alla dagisbarnens baciller, är iklädd mina 2XU återhämtningstajts och då loppet allltså inte går imorgon utan nästa söndag kan jag bara konstatera att jag nog är en aning övertänd. Minst sagt.

Måste nog tagga ner lite annars blir det en odrägligt lååååång veckas väntan till start...

Hepatit-Smoothie

Jag brukar verkligen inte vara den som tar till mig alla varningar och rykten om kost som med jämna mellanrum dyker upp i media. Är det inte cancer av potatis så är det livsfara med kolhydrater eller hästkött istället för oxfilé på din plankstek.
Jag brukar oftast inte ta till mig allt det där utan äta det jag tror är bra, tycker om och är van vid för ska man lyssna på alla rekommendationer får man snart enbart leva på luft och det blir man sannerligen varken pigg eller frisk av.
Men idag hörde jag något som jag faktiskt inte kunde blunda för.

Jag satt i godan efter ro och smaskade på min dagliga yoghurtsmoothie och njöt både av den goda smaken och av alla nyttigheter jag fick i mig. Tittade på Nyhetsmorgon och bläddrade i en tidning och hade det allmänt gott sådär på fredagsmorgonen efter avklarad morgonjogg.
Till jag plötsligt hör den mycket allvarliga reportern på tv informera om att Livsmedelsverket avråder alla från att äta frysta bär då de misstänker att man kan få Hepatit A av dessa.
Plötsligt smakade inte min blåbärssmoothie sådär hemskt gott längre.

Kände mig tvungen att läsa på lite mer i ämnet för eftersom jag alltså ätit dessa bär dagligen i flera år var jag nämligen ganska angelägen om att ta reda på exakt hur sjuk jag skulle bli. För ATT jag skulle bli sjuk var det ju liksom ingen tvekan om med tanke på vilken storkonsument jag är, frågan var bara när och hur allvarligt det hela skulle yttra sig.
Plockade fram paddan och började googla och efter en stunds läsande om magkrämpor, leverproblem och andra trevligheter kändes det som att jag nog faktiskt inte ville äta upp den där sista skvätten Smoothie. Ville faktiskt inte ens tänka på hur mycket farligheter det fanns i min fina lilla rosa shaker och än mindre på hur full av läskiga baskilusker min kropp torde vara.

Pulsen steg, svetten lackade och kroppen nästan framkallade kramper i magen. För visst var det väl någon som kommenterade att jag såg lite solbränd ut häromdagen? Gulnaden i hyn har således redan börjat komma, undrar om man ska ringa akuten och ambulans eller om jag kan köra in själv? Kommer jag sättas i karantän eller får jag ligga på öppen avdelning?
Jo men det är nog ganska akut för visst var jag allt lite risig i magen i morse innan passet?
Och hur var det nu med levern, var sitter den egentligen och... Vänta lite nu, läste jag något om vaccin? Var får man tag i det?

"många är redan vaccinerade i samband med utlandsresor och det vaccinet beräknas hålla i 20 år"

Var ställde jag nu min Smoothie? I sexton år kan jag fortsätta smaska blåbär, hallon, björnbär och mango från världens alla hörn, tack för det thailandsresan 2009.
Faran över. För stunden.
Nu kan jag istället i sedvanlig tävlingshypokondri återgå till att hysteriskt frossa i mina c-vitaminrika bär, tugga på mina echinagard, dricka mina brustabletter, konstant vädra lägenheten, undvika folkmassor och torka ut mina händer med handsprit istället för att slippa undan alla andra läskiga sjukdomar som skulle kunna förstöra mina planer på en pers-mara nästa helg.
Det lurar många faror där utanför löparbubblan...

Min skatt

Dax för en hyllning till världens bästa Jonas. Denna man som inte bara är min fantastiskt fina äkta hälft och livskamrat utan också världens bästa coach och supporter.
Efter att i två dagar ha legat i feber klev han upp i morse, petade i sig två Alvedon, hjälpte mig reka en lämplig löparrunda om 40km på googlemaps, kollade målgången på Paris marathon tillsammans med mig (och lovade att någon gång följa med mig dit) innan han sedan följde med mig ut på mitt långpass.

Ett långpass som avklarades i det underbaraste av vårväder för min del, men som för min vätskelangande make med feber fick avklaras i bil då cykling inte var lämpligt i hans tillstånd och därmed fick han alltså inte ens njuta av vädret.
Tror inte att han själv förstår vilken hjälp han bidrar med, dels för att passet blir lättare när kroppen får påfyllning av energi med jämna mellanrum, men kanske nästan framförallt för hur mycket roligare det blir när man vet att var femte kilometer får man någon att prata med en stund. Aldrig har ett långpass känts så kort, aldrig har det känts så löjligt lätt och aldrig har det väl varit så roligt!

Min fina Jonas kanske inte är mannen som bevisar sin kärlek med att komma med rosor varje dag, leverera chokladhjärtan på löpande band eller bjuda på romantiska middagar men att spendera 3 timmar, 7 minuter och 20 sekunder i en bil för att frugan ska få optimala träningsförhållanden - det är kärlek det.

Tomt i tanken

Under frukosten i morse satt jag och surfade runt lite på nätet och läste bl.a. AKleist blogg på löparsajten "Löpning för alla" där det senaste inlägget hade den passande rubriken "mil slaktar ben".
Passande på så sätt att vi verkade vara lite i samma läge just nu, båda med en tävlingshalvmara i benen följt av i princip ingen återhämtning utan istället massa, massa mängd.
Eftersom jag inte har någon uppfattning om hur just han tränar slutar jämförelserna där, men kontentan av hans inlägg var i alla fall att springer man många mil kommer det till sist en dag när benen är så mosiga att man blir tvingad till att, mer eller mindre frivilligt, ta en vilodag.
Jag tänkte verkligen när jag satt där med min ostmacka och mitt kaffe och läste om de slaktade benen att jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag når samma stadium men bad till högre makter att jag skulle klara de två dagar som återstår till måndagens planerade vilodag utan att komma dithän. Har ett snitt på 30km per dag denna vecka och kroppen har trots denna, för mig, stora löpmängd levererat förvånansvärt bra fart på tröskelintervaller, bra känsla på grisiga backintervaller och framförallt har snittfarten på mina lite lugnare distanspass alla krupit ner mot 4,20 fart mot sedvanliga 4,30.
Men till slut blir man tvungen att betala...

Gav mig ut vid åttasnåret i strålande solsken och ett underbart vårväder för 2,5 timme lugn distanslöpning. En helt underbar förmiddag skulle det bli med ledigt från jobbet, favoritpass på schemat (lugn fart, lagom långt) vårkänslor i kroppen och där lyxpasset skulle krönas med en rehabbehandling på fantastiska Amadeuskliniken som är snälla nog att sponsra en seg och mörbultad löpare med både massage och kiropraktorbehandlingar.
Allt började bra med samma härliga känsla i benen som tidigare i veckan, och trots att jag på tränarens order försökte hålla igen lite på farten kunde jag bara inte få benen att gå långsammare än 4,30 fart. Det gick liksom inte bromsa dem, hur jag än försökte.
Så på lätta ben sprang jag och njöt av fågelkvitter, solsken och fantastisk löpform fram till ca 15km då det plötsligt hände något med min kropp.
På en sekund förvandlades den pigga kroppen som svävade över marken till en kropp som kändes som den sprang i kvicksand. Det fanns plötsligt ingen som helst energi kvar i kroppen och jag kände mig helt matt, dimmig i synen, yr, konstig, fumlig men jag kan inte påstå att musklerna i benen eller benen överhuvudtaget kändes särskilt tunga utan det var mer som om hjärnans signaler till benen att springa liksom plötsligt inte gick fram längre. Farten sjönk från en stund till den andra med säkert en halvminut/km och i backarna jag tidigare knappt märkt av kunde jag plötsligt knappt längre ta mig uppför springande.
Soppatorsken var ett faktum.

I det här läget är det inte kul att veta att nästan 20km löpning återstår innan man är hemma och det är i detta läge man förbannar sin bekvämlighet och sitt övermod där jag bestämt mig för att strunta i att ta med mig någon energi då jag just käkat frulle innan passet och räknade med att energin lätt skulle räcka de 2,5timme som jag skulle vara ute innan påfyllning åter skulle ske.
Det brukar det göra.
Tyvärr funkar tydligen inte kroppen som den "brukar göra" när man har en tiodagars period med så många mil i kroppen som i kombination med de sedvanliga alternativpassen resulterat i många, många timmars fysisk aktivitet var dag. Då finns det tydligen inga reserver kvar så jag gissar att min rejäla "ladda inför pass frulle" gick åt för att täcka det redan skrikande energibehovet från gårdagen, dagen innan dess och dagen dessförinnan varför jag gick tom redan efter dryga timmens löpning.

Det positiva i det hela är ju att det är ett problem som är snabbt avhjälpt. Efter att mer eller mindre ha krupit hem de sista två milen tömde jag skafferiet på de snabba energikällor jag kunde hitta och förvånades över vilka underverk choklad, banan och blåbärssoppa kan göra för en blodsockerlåg kropp. En dusch på det så var jag återigen människa nog att först kunna uthärda massagen som gör så ont under tiden men så gott efteråt och faktiskt även hitta energi att jobba några timmar på eftermiddagen.
Dagens lärdom, mina vänner, blir således att aldrig springa långa distanspass under tuffa träningsperioder utan att ha någon form av energipåfyllning redo i fickan, tro en som vet.
Till helgens planerade 40km pass blir det således till att engagera maken för en cykelutflykt i solen med tillhörande langning åt springande fru där förhoppningsvis cykelturen avslutas med en sväng om pizzerian.

Mil slaktar inte bara ben, de slaktar energireserver...