Ett annorlunda Stockholm marathon

Nu är jag på plats i Stockholm för att för sjunde gången i rad ställa mig på startlinjen på Stockholm marathon. Den här sjunde gången är dock inte lik någon av de andra gångerna. Den här gången är jag här med en klump i magen, en känsla av enorm tomhet och med sorg i hjärtat. Glädjen vill inte riktigt infinna sig.

Samtliga de sex andra gångerna har min största supporter tillika en av mina bästa vänner och svärmor Gun funnits med. Gun som älskade Stockholm marathon, som älskade mig och som älskade hela den här helgen som var "vår" helg. 

Vår årliga utflykt tillsammans med möjlighet att ta igen massor av kvalitetstid.

Nu finns hon inte mer och jag måste ta mig igenom den här helgen och alla banans 42km utan henne.

Jag vet inte om jag klarar det.

Men även om jag måste klara mig utan bästa svärmor är jag inte ensam. Jag har hela övriga familjen på plats, en femton personer stor skara som ska hjälpa mig runt banan genom att med sina hejarop påminna mig om att jag inte är ensam, att jag är älskad som person och inte för min prestation och att vi är starka tillsammans.

Och om inte det räcker till har jag ju alltid "Mr Hoptimistic" till hjälp, min nya pepp-maskot som jag fick av min fina mamma idag.

         

Imorgon springer jag för Guns skull. 

Tider och placeringar är oviktigt, det som räknas är att jag lyckas ta mig hela vägen runt och får springa in på stadion till hennes minne. 

Imorgon skänker jag också både en slant och en tanke till Cancerfonden och alla cancersjuka människor som inte kan vara med och springa eller på annat sätt få uppleva folkfesten tillsammans med oss andra.

Fuck cancer.

          

Födelsedag

När man har passerat 30-strecket och alltså blivit vuxen på riktigt förväntas man säga saker som att "det är ju inte så mycket att fira", "jag behöver inga presenter" och att man "inte vill göra en stor sak av det" när det är dags för sin födelsedag. 

Jag har verkligen försökt känna så och ett år till och med uttalade jag dessa klyschor så tydligt att min man och mina bröder (som var de enda som var närvarande på den stora dagen) tog mig på orden och i princip struntade helt i att det var min födelsedag. Insåg då hur trist det var och hur ledsen och besviken jag kände mig (vilket troligen också märktes eftersom de panikfixade lite firande framåt kvällen, hehe) så nu skiter jag i att vara sådär vuxet tråkig och erkänner till er alla:

Jag gillar att fylla år!

Jag gillar att få presenter!

Jag gillar grejen att folk sjunger en sång bara till mig!

Jag gillar att det finns en dag på året som är bara min där jag har rätt att kräva att bli uppassad med frukost på sängen eller vad annat jag kan tänkas önska.

Jag gillar att få gå runt och känna mig lite speciell hela dagen.

Igår var det min dag, den stora och mycket viktiga 31års dagen.

Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att bli firad med frukost på sängen på sin födelsedag. Det är liksom 95% av hela grejen med att fylla år att någon placerar frukostbrickan på sängkanten, sjunger en trudelutt och levererar ett (eller flera!) paket. 

Eftersom min man nu alltså (learning by doing) har förstått vikten av detta var han tydlig med att kvällen innan dagen D stämma av hur mina förväntningar på födelsedagens morgonprocedur såg ut eftersom han visste att jag hade morgonpass på schemat. Jag gav klartecken till att flytta fram frukosten på sängen till nästföljande morgonpassfria dag men var tydlig med att någon form av firande ändå förväntades redan på morgonkvisten. 

Jag inledde således min stora dag med en morgonjogg i solen och möttes istället med skönsång (?) och paket när jag kom innanför dörren efter avklarat pass. 

Jobbade sedan några timmar innan jag gick hem och gjorde mig redo för dagens andra löppass. Plötsligt ringer det på dörren och när det är födelsedag älskar man ju överraskningar så jag sliter upp dörren och möts av min allra bästa vän Nettan, hennes mamma och hennes två barn som tagit sig tid att åka hem till mig för att sjunga och överlämna ett underbart armband i ett fint paket. De hade även med sig fika och plötsligt var suget efter mitt nära förestående träningspass inte i närheten så stort som suget efter en fika på altanen med dessa underbara människor. Men Nettan som är en mycket förstående vän som stöttar mig i min löpning i vått och torrt övertalade mig att ändå genomföra träningen enligt plan, spara fikat i kylen och lovade också att erbjudandet om det trevliga fikasällskapet skulle finnas kvar till ett senare tillfälle. 

Så fick det bli, på med skorna och ut och kuta istället för att moffa chokladboll, en timme senare var jag hemma och hann inte ens få av mig skorna  innan det återigen ringde på dörren. Utanför står min "styvsvärfar" Hans och vill överlämna ytterligare ett paket och en stor grattiskram. 

På sin födelsedag blir man verkligen påmind om hur många fina människor som finns i ens närhet!

Alla spontana gratulationer och besök hade nu gjort mig en aning försenad så jag fick hoppa ilsnabbt in i duschen medan maken tände grillen, för snart dök mamma och pappa upp för att på altanen njuta av den fina soliga kvällen och min alldeles egenutvalda meny (att få välja middag är ju också en självklarhet på sin födelsedag!):

Risotto med soltorkad tomat, spenat och parmesanost samt helstekt fläskfilé från grillen.

Till dessert serverades, som det lilla barn jag ändå är, givetvis glassbuffe med både triple choklate och Texas pecan med tillhörande chokladsås.

Var väl bara det tillhörande kaffet som skvallrade om att jag fyllde 31 och inte 13.... 

Den födelsedagen får 5 somriga glassar  av 5 möjliga i betyg.

Idag var det dags för ännu ett kalas, lilla syskonbarnet Amanda som fyllde ett år. Att fylla ett år är faktiskt en stor sak på riktigt och att se de stora förvånade ögonen när vi alla stod och sjöng för full hals och att få vara med och se henne käka tårta med händerna och njuta av sitt livs första sockerkick var en höjdare. 

Att kunna vara gå på kalas fullt med farliga barnbaciller bara två dagar innan en SM-start är troligen den enda positiva sidan av att jag i år inte har några ambitioner med lördagens marathon...

Livets vägval...

Idag var det dags för England Runt som trots namnets antydan inte har den minsta koppling till de brittiska öarna utan är ett millopp runt sjön England i Markaryd. Ni som följt min blogg en längre tid kanske kommer ihåg förra årets lopp i första hand för prisutdelningen där XS-jag fick med mig ett par M-trosor i pris efter att ha sonderat prisbordet och kommit fram till att fotöljen som erbjöds inte skulle få plats i bilen och att en klippning i Markaryd, (1,5tim resväg hemifrån) knappast skulle vara särskilt användbar. 

Eftersom jag inte springer lopp för att vinna fina priser och eftersom England runt trots allt är ett väldigt trevligt arrangemang bestämde jag mig för att ställa upp även i år. Målet var att på den tuffa kuperade och knixiga banan försöka slå min tid om 38,01 från förra året.

Kände mig pigg och fräsch redan på uppvärmningen och de paniksega benen från tidigare i veckan verkade ha gett med sig efter massagetricket, träna lugnt tricket, snabbskotricket och smågodistricket.

När vi samlades för start såg jag att supersnabba Maria Lundgren från IFK Växjö fanns på startlinjen och jag blev superpeppad - här skulle man minsann få hjälp med farthållningen! 

Eftersom jag vet att hon är stark på just 10km tänkte jag försöka gå med henne så länge jag kunde och de första tre ganska lättlöpta kilometerna var jag bara ett par meter bakom och kunde klocka av på 10,51. Men sedan började det gå uppför, och uppför är inte direkt min starka sida så där pep Maria iväg som en gesäll medan jag släpade mig över krönen mer som en sävlig sköldpadda. Knixar, backar, lite lurigt underlag och klena backlöparben gjorde att nästa tre kilometer gick totalt en minut långsammare men eftersom att jag visste att de sista fyra kilometrarna skulle vara relativt lättlöpta oroade jag mig inte utan kände mig ganska säker på att lyckas ta igen tappet och slå min tid från förra året. Att lyckas ta ikapp Marias försprång fanns dock aldrig på kartan, hon var betydligt starkare och bättre än jag idag. 

Efter skogen och alla backarna svänger man ut på en härligt lång och fin, asfalterad nedförslöpa där man ska få belöningen för alla de där höjdmeter man plockat tidigare i loppet. Minns från förra året att jag höll igen just här av rädsla för att fler backar skulle vänta längre fram, varför jag i år bestämt att jag istället skulle våga trycka på och tjäna tid eftersom jag visste att inga obehagliga överraskningar väntade. Så jag öste på och fokuserade på farten och tekniken. 

Fokuserade kanske lite för mycket på det istället för på mina omgivningar för plötsligt började det kännas lite konstigt. Var det inte väldigt länge sedan jag såg en skylt, en riktningspil målad på asfalten eller en snitsel hängande i ett träd? Kände heller plötsligt inte alls igen banan från förra året.

Något var fel. Väldigt fel. 

När jag kom till en ny korsning och det inte heller där fanns några skyltar eller pilar blev jag tvungen att inse faktum - jag hade sprungit fel. 

Stannade till och velade en stund, vart ska jag ta vägen? Vad gör man? Vände om och tittade mot vägen jag just kommit från, en väldigt lång och fin nedförsbacke, och insåg att jag nog måste klippa den backen igen fast från det lite mer obekväma hållet om jag skulle komma på rätt spår.

Blev rätt sugen på att skita i allt, loppet och tidsmålet var ju ändå kört liksom, men jag insåg snart att hur jag än gör måste jag ju på något sätt ta mig tillbaka till start/målområdet och det enklaste sättet vore ju faktiskt just att springa dit. Så jag vände om och började springa tillbaka på samma väg jag kom ifrån och en bit upp i backen ser jag hur en hel klunga med folk svänger in på en liten stig och därmed var det inte längre någon tvekan om vart jag skulle ta vägen utan jag kunde helt enkelt bara följa strömmen. Här var jag ärligt talat rätt jäkla förbannad och fruktansvärt frustrerad över att se alla dessa människor som sprang före mig in på rätt väg.

Att vara arg ger dock tydligen en väldigt bra tändvätska för plötsligt tänkte jag inte ens på att det var jobbigt. När jag passerade 10km enligt min GPS visade den 37,32 vilket jag är väldigt nöjd med - 30sek snabbare än förra året. Problemet var ju då bara det faktum att jag sprungit nästan en kilometer extra på min lilla bonusrunda och därmed alltså i samma stund som min klocka pep för 10km passerade 9km skylten. Blev ännu argare när jag då alltså insåg hur stort mitt misstag hade varit och denna ilska och adrenalinkick gav mig tydligen så mycket kraft att jag på 3min och 15sek avklarade den sista kilometern och korsade mållinjen med 11 sprungna kilometer på tiden 40,42, vilket jag egentligen borde vara nöjd med på den här banan. Problemet är ju bara att resultatlistan gäller ett 10km lopp där tiden 40,42 är föga imponerande och det är faktiskt riktigt pinsamt att se den tiden presenteras efter mitt namn.

Räckte tröstande nog ändå till en andraplats, och eftersom förstaplatsen inte hade varit inom räckhåll även utan felspringning gjorde det ju egentligen detsamma. Men ändå. 

Jag springer ju som sagt inte för prisernas skull, och på ett sådant här "träningslopp" inte heller för placeringen så jag hade gärna avstått pallplats överhuvudtaget till förmån för att officiellt få den rätta tiden. Nu känns det som att jag sprang precis så uselt som resultatlistan visar, för även om känslan i kroppen var bra och min verkliga fart egentligen var betydligt högre än det officiella resultatet, är det ju trots allt tiden du tar på dig från start till mål som räknas och vad du sen väljer att hitta på för avvikande aktiviteter utmed vägen är ju ganska oväsentligt.

Jaja, chans till bättring nästa helg.

Ska mycket till om jag ska lyckas springa vilse på Stockholm marathon...

          

Årets pris blev tyvärr inga trosor, även om det kunde ha behövts eftersom jag inte hunnit tvätta i veckan. Istället belönades jag med en superfin skål som jag inte tyckte att jag hade förtjänat och därför gav bort till en av mina vänner som brutit foten tidigare i veckan och behövde lite uppmuntran.

Nyckeln till framgång?

Stavas verkligen nyckeln till framgång nitrat från rödbetor och spenat? 

Vad vet jag, publicerades dock lägligt nog en intressant artikel i ämnet idag på marathon.se - just i samma stund som mitt paket från Mighty Sport anlände. 

Gå gärna in och läs om ni är nyfikna!

Skickar ett stort tack till Robert Westman (som för övrigt medverkade i ovan nämnda artikel) på Mighty sport som skickade paketet till mig. 

Blir riktigt spännande att testa!

För övrigt har mina ben fått för sig att vara riktigt sega den här veckan. Alltså sega på ett "har tränat väldigt hårt sätt" som på den gamla goda tiden och inte på det där panikartade "utbränd i hela kroppen" sättet. Det är ju positivt, på ett sätt, eftersom den tröttheten är normal och kan bekämpas på ett lite mer lättsamt sätt. 

Började med att försöka tänja bort segheten med att gå på yoga i måndags, funkade dåligt. Strök kvalitetspasset i tisdags och körde bara lugn distans istället, hjälpte inte heller. Fick massage igår och gav min massör order om att gå på rejält hårt för att göra mig pigg, hjälpte inte heller utan resulterade mest i blåmärken på benen. Idag tog jag därför till det klassiskt desperata knepet att ta på mig snabbskorna för att lura benen att de är snabba och tvinga mig till lite fartträning med förhoppning om att det ska skrämma igång benen. Det gick faktiskt rätt fort, var lagom jobbigt men det är dock ännu oklart om det kommer att betyda att jag vaknar med piggare ben imorgon. Är väl ungefär 50/50 med den saken. 

Om inte finns bara ett ess kvar i skjortärmen, den allra sista lite läskiga utvägen - att ta en vilodag, köpa en påse smågodis och sätta sig på altanen med benen i högläge och en bok i näven. 

Men okej då, en sådan fredagskväll ska jag nog trots allt kunna genomlida. Man får ju offra sig för sin idrott liksom.

           Skönt med massage. Not.

Testresultatet!

Lördagens testpass fick ett lyckat utfall på många sätt.

Dels fick jag ett kvitto på att min kropp klarar att springa långt i en tillräckligt hög fart för att jag ska våga ge mig på Stockholm marathon. Det kommer inte att bli min snabbaste mara och det kommer inte att räcka till någon framskjuten placering, men det bör i alla fall räcka till en lagom plågsam färd runt Stockholm och kanske även till en tid något bättre än den nivå jag för någon månad sedan förväntade mig med min halvdana träningshöst/vinter i bagaget. Om sedan min skalle efter min utmattning är beredd att klara den mentala styrka ett marathon kräver vet jag inte, och framförallt vet jag inte om jag är redo att klara den känslomässiga utmaning det kommer att vara att stå där på startlinjen med min största supporter i himmelen istället för vid sidan av banan. Men ingen hade blivit ledsnare än hon om jag stannat hemma så för bästa svärmors skull ska jag försöka ta mig igenom loppet. På plats kommer jag att ha en femton man stark fanclub med familj och vänner som ska göra vad de kan för att fylla tomrummet och hjälpa mig igenom banans alla 42km.

Lördagens test visade också att min nya kombo av energitillskott funkade kanon både för min mage och för att hjälpa mig hålla energinivåerna tillräckligt höga under lång tids arbete.

Jag körde varannan blåbärssoppa/resorb + en centimeter energibar och varannan coca cola var femte kilometer under hela passet vilket var perfekt - blåbärssoppan var mjuk och len för magen, baren sög upp lite syra och band upp vätskan och colan gav en rejäl socker och koffeinkick.

Det enda jag saknade var något mer törstsläckande varför jag kommer att komplettera med vanligt vatten i framtiden.

Var dessutom väldigt skönt att nästan längta till nästa energikontroll som skulle bjuda på något gott istället för att ha ångest över att man ska bli tvungen att suga i sig en sådan där läskig gel.

Även känslan efter passet var bra. Återhämtningstiden fökortades markant dels för att jag kunnat fylla på med så mycket energi under passet men framförallt för att det sedvanliga illamåendet efter gel och sportdryck som brukar hänga i flera timmar var som bortblåst vilket gjorde att jag både kunde äta, dricka och vila efter passet utan att må dåligt.

Jag tror alltså att jag är något bra på spåren här!

Jag vill dock tacka för alla era tips och jag tar till mig allihop även om jag i nuläget kommer testa ovanstående upplägg på de närmaste tävlingarna. Men eftersom det känns rätt osmidigt att packa väskan full med blåbärssoppa om man ska resa utomlands på lopp kommer jag att fortsätta att leta efter alternativ som innebär att man istället bara behöver packa ett sportdryckspulver.

Två läsare tipsade (stort TACK!) om de naturliga produkterna från Mighty Sport och efter en kontakt med företaget blev jag lovad att de redan idag kommer att skicka över ett sponsorpaket med produkter att testa. Så himla tillmötesgående och snällt! Det ska bli väldigt spännande, särskilt med det rödbetspulver som bolagets representant talade sig varm för. Det ska visst vara helt magiskt och enligt rykte en del av Micke Ekwalls uppladdning inför VM halvmaran där han som bekant slog svenskt rekord.

Kan jag få ens en bråkdel av hans kapacitet ska jag med glädje både äta, dricka och snorta rödbetspulver om det är vad som krävs.

Nu - sova. En klassisk prestationshöjande metod som inte ska underskattas.

God natt.

Dagens projekt

Efter söndagens halvmara beslutade jag att för all framtid utesluta sportdryck och gel ur min kostcirkel då jag dels tycker att det är förbannat äckligt men framförallt för att jag får ont i magen och mår illa av det. 

Dagens projekt består därför av att prova ut lämpligt alternativ som kan passa min mage bättre. 

Långpasset får därför idag inslag av kvalitet, eftersom testet måste genomföras i högre fart för att verkligen ge ett resultat, och min fina J följer med på cykel och ansvarar för energilangningen bestående av:

1. Häxblandningen blåbärssoppa/resorb för kombinationen salter, mineraler och socker. 

2. Gainomax energibar, för att ge min mage något med substans som kan dämpa syran från mitt magmunsbråck.

3. Avslagen Coca-Cola. För sockret och för att det är gott. 

Återstår att se vad min mage ska tycka om detta. SOS-papper medtages och rundan förläggs i skogen, just for safety reasons... 

            

Det är i Gislaved det händer...

....Eller nej, där ljög jag. Det är ytterst sällan som det händer något i Gislaved om jag ska vara ärlig. Men NÄR det väl händer något då jäklar är vi ortsbor inte sena att ta vara på det och gå man ur huse - det gäller ju att passa på och att dra sitt strå till stacken genom att visa sitt intresse annars kanske det aldrig arrangeras något igen.

Vi har något som kallas Gisledagarna, vilket väl är att beskriva som ett sånt där allmänt jippo som nästan alla orter anordnar en gång om året med lite karneval, öltält, ett skabbigt tivoli och lite marknadsstånd fyllda mest med skräp. Tyvärr (?) sammanfaller alltid Gisledagarna, som då alltså är enda gången på året som det händer något i byn, med Stockholm marathon varför det nu var många år sedan jag såg något annat än ett väldigt öde och folktomt Gislaved centrum.

Men så nu har det plötsligt hänt något nytt! En "international Street food market" som turnerar runt i landet har av okänd anledning fått för sig att landa i Gislaved lägligt nog när jag är hemma en helg efter att ha varit iväg på tävling sju veckoslut i rad. Därmed hade alltså även jag möjlighet att spana in denna stora händelse en sväng ikväll och bidra till arrangemangets överlevnad genom att visa mitt intresse och framförallt genom att öppna plånboken. 

Det var verkligen ett imponerande utbud av mat från världens alla hörn som presenterades på stadens torg. I den australiensiska vagnen stektes kämguruburgare, i den tyska var det currywurst och sauerkraut. Det var thailändsk wok och grytor, spansk paella, ungersk gulasch och langos, fransk buef bourgogne och grekisk souvlaki och gyros och hotellet hade dessutom öppnat sin uteservering fri för alla att ta med sig sin inhandlade mat och därmed kunna få den ackompanjerad öl- eller vin.

För oss idrottare med bacillskräck och rädsla för magsjukor som helst undviker att äta mat tillagad i temporära kök, mitt i stan, kryddad med avgaser och med alltför mycket smittspridande folk som petar och andas i grytorna fanns istället möjlighet att köpa med sig andra lite mer ofarliga varor hem att avnjuta efter att man själv har fått tillaga lsin middag i sitt bacillfria kök.

I min påse hem fick det plats engelsk fudge och oliver fyllda med fetaost och soltorkad tomat medan min fina J passade på att fylla sin påse med proviant till morgondagens tyska cupfinal i fotboll i form av lite tyska korvar och en rejäl prezel.

Mängder av fudge i alla smaker och plötsligt var min påse full och jag en hundring fattigare.
Tyvärr såg de godare ut än vad de faktiskt var, men är ni av annan uppfattning är ni välkomna
till mig på fudgekalas för att rädda mina rester.

 

Oliverna var däremot precis så goda som man trodde.
Perfekt tillbehör till kvällens middag!

 

Tur att det fanns lite tyska delikatesser att tillgå. Var ju hela fem dagar
sedan vi kom hem från Tyskland så min fina J började få abstinens.