Första semesterveckan

Egentligen ljuger rubriken lite grann, jag har faktiskt haft semester från mitt "riktiga" jobb i över två veckor redan men det var först i torsdags då min fina J också fick semester som det kändes som om det började på riktigt. 

Den första delen av min ledighet har jag nämligen uteslutande ägnat åt mitt andra jobb, springandet, genom att först roadtrippa norrut för SM och Vansbro marathon och sedan köra ett träningsläger på hemmaplan där dagarna enbart ägnats åt att träna, vila, äta, träna ett pass till, vila lite till och äta ännu mer. Varit löpare på heltid helt enkelt.

Kroppen älskar just det, det går plötsligt leverera toppenpass hur många dagar på raken som helst och orken är på topp, men för min skalle är det inget jag älskar. Efter någon vecka är jag rätt uttråkad och behöver ha lite annan stimulans emellan passen för att livet ska vara kul.

Perfekt då att J fick semester så jag får sällskap samtidigt som det var dags för mig att lätta lite på träningen en vecka för att kroppen ska få lite payback på allt slit.

Lustigt nog är det först då man känner hur sliten man ändå är. Jag tog en vilodag och plötsligt kände jag hur ont jag hade i kroppen och hur benen nästan krampade redan innan jag steg ur sängen på morgonen. Humöret var så svajigt att jag började lipa och skälla på min fina J då han cyklade ifrån mig på ett gemensamt MTB-pass, mitt sömnbehov är enormt och oavsett hur mycket jag äter blir jag liksom inte mätt.

Jag blir alltid lite less när jag känner mig sliten, som att jag är en vekling, vilket tidigare har varit anledningen att jag har fortsatt att träna på och ignorera tröttheten med resultatet att jag knappast blir en bättre löpare utan bara en tröttare sådan. Nuförtiden har jag ju tack och lov en Coach som gör allt han kan för att bromsa mig och få mig att inse att efter tre riktigt hårda veckor är det BRA att jag är sliten, det visar ju bara på att jag har tränat hårt. Vore jag motionär kunde jag ha joggat varje dag utan vila, men tränar man hårt måste man vila hårt och han påminner mig om att en lugn vecka efter hårda veckor ger kroppen kompensation och att det är just då som jag blir bättre. 

Jag vet ju såklart allt det där redan, det är bara så satans svårt att omsätta teori i praktiken, och svårt att unna sig extra vila trots att kroppen skriker efter det.

Tur att jag har en Coach som tänker och bestämmer åt mig. Ovärderligt.

         

Såhär glad kan man vara innan passet. Inte lika glad när man sliter som ett djur och samtidigt ser sitt sällskap cykla utan händerna på styret en bit längre fram. Sånt kan leda till skilsmässa. 

Semestern inleddes med en helg i Göteborg där jag passade på att nyttja mitt presentkort på Sjömagasinet som jag fick när jag fyllde år. En restaurang jag länge velat prova men liksom aldrig blivit av. Presenten var från min fina J och jag skulle få välja vad jag ville på menyn vilket blev en hummersoppa till förrätt och en skaldjursplatå till huvudrätt. Tyvärr tyckte jag inte så mycket om hummersoppan men då jag fick byta den mot Jonnes tallrik med kalixlöjrom var middagen räddad och så även äktenskapet då cykelfadäsen tidigare på dagen därmed var bortglömd.

Under helgen hann vi även med att utforska den nya träningsanläggningen  som byggts strax utanför Göteborg innehållande skidspår på nedre plan, stort gym, fullstora fotbollsplaner och handbollsplaner, hotell, gymnasieskola och beachvolleyanläggning där det dagen till ära var Swedish beach Tour. Bland de häftigaste anläggningar jag någonsin sett! Min plan var att åka skidor någon timme men då det visade sig vara öppet hus och därmed ungefär tre personer i spåret och trehundra som tittade på valde jag att avstå då min stolthet inte tillåter mig att bjuda publiken på en show i brutna skidor och vurpor. 

Åkte istället till Slottskogen som även det kokade av aktiviteter i det strålande solskenet och insåg plötsligt att delar av Göteborgsvarvet ju faktiskt går i riktigt vackra omgivningar. Var en rätt trevlig kontrast att strosa i sandaler utmed den blå linjen och slicka på en glass istället för att armbågas med 60000 andra människor. Var sak har sin tjusning.

         

På söndagen bar det av hemåt igen och ett ohyggligt segt 35km pass avklarades i hemmaskogarna. Passade på att prova det flipbelt jag just införskaffat som gjorde det möjligt att bära med mobiltelefon vilket jag annars aldrig har med mig på passen då jag inte gillar att bära runt på prylar. Bra ur säkerhetsaspekt om man springer långt hemifrån eller på en ny plats, men också ganska trevligt att kunna lyssna på musik vilket jag aldrig brukar göra under löppass - kan jag tänka mig att göra fler gånger när något lugnt pass står på schemat.

Flipbelt är verkligen en bra grej om man vill kunna bära med sig telefon, lite energi mm på passen och det höll sakerna på plats runt midjan utan att man ens tänkte på att de var där. Löp å köp!

http://flipbelt.se/collections/alla-produkter/products/pink

Just nu befinner jag mig i Halmstad där vi hälsar på våra goda vänner Jocke och Therese. Dagen har inletts på bästa sätt genom att jag och Therese redan klockan 07.00 åkte till Brottets simstadion för en timme simning. Jag är fortfarande i chock över det faktum att det där erbjuds en tempererad 50m bassäng utomhus dit allmänheten är välkommen utan att ens betala entré. Helt fantastiskt av kommunen att ge möjlighet dels till alla motionärer att få träna men framförallt för de personer som inte har råd med så mycket aktiviteter på semestern som alltså i alla fall kan få möjloghet till bad. Heja Halmstad!

Efter en mysig frukost var det dags för grabbarna att ge sig ut på cykel och för mig och Therese att ta hand om lilla Markus 6mån som alltså är Jocke och Thereses lilla son. Lägligt nog vill en 6mån grabb sova ganska ofta vilket passade oss perfekt då det innebar att även vi kunde få en timme vila på soffan.

Nu bär det dock hemåt igen, ett lugnt distanspass i skogen ska avklaras innan väskorna ska packas om för nästa äventyr tIll Stockholm, München och slutligen Österrike där otaliga berg ska bestigas i löparskor och på cykel.

City Gross matkasse

Nej, det här är inte ett sponsrat inlägg även om rubriken kanske indikerar detta. Men efter att denna vecka ha testat en av deras matkassar tycker jag att de kan vara väl värda att nämnas i alla fall. Har varit överraskande bra!

Jag är ju som ni kanske vet väldigt intresserad av matlagning och tycker att det är roligt att laga mat och testa olika recept. Som löpare är jag dessutom såklart även väldigt noga med att få i mig bra råvaror och framförallt alla näringsämnen och all energi jag behöver och av dessa anledningar har det aldrig varit aktuellt för mig att prenumerera på en matkasse med tillhörande recept - jag vill helt enkelt bestämma över innehållet i mina middagar själv och tycker att det är rätt kul att leta fram och prova recept.

Men så på Danderydsloppet i våras var första pris en matkasse för en vecka och det är alltså det priset jag nu har cashat in.

Kassen jag fick var en viktväktarkasse och fördelen med att få just viktväktarkassen har varit att alla recept har varit väldigt hälsosamma med ett välbalanserat näringsinnehåll och bra fördelning av både kolhydrater och proteiner. Av förståeliga själ har middagarna en viss avsaknad av fett och ett alldeles för lågt energiinnehåll för mig som har ett väsentligt större energibehov än en viktväktare. Detta har dock inte varit ett problem, jag har helt enkelt kompletterat med att koka pasta, ris, potatis, äta knäckebröd vid sidan om eller att röra ihop en sås. (Många recept saknade sås vilket jag upplevde som lite torrt - gissar att det kan vara en energibov om man vaktar kalorier)

Recepten har varit varierade och varje dag en ny huvudråvara - kött, fisk, färs, kyckling och en vegetarisk rätt. 

Det har varit riktigt fina råvaror med svenskt kött och färsk fisk och de grönsaker som skickades med i kassen var även de väldigt färska och fräscha.

Har man idétorka och tycker att matlagning är trist och ointressant tycker jag absolut att man ska satsa på en prenumeration av en matkasse, inte en minut behöver läggas på planering av middagar och bor man på en större ort än jag kan man även få kassen hemkörd och slipper därmed till och med att gå till affären!

För mig var det ett kul test och en skojig vecka och absolut något jag ska ha i åtanke om jag någon gång får idétorka på receptfronten eller helt enkelt lessnar på att lägga så mycket tid i vardagen på matlagningen. Min fina J säger att han kommer att ha matkassen i åtanke nästa gång jag (läs hans personliga kokerska) är bortrest på träningsläger vilket kommer att bli ett betydligt bättre alternativ än de halvfabrikat som nu ligger på tallriken när han är kock.

Try it!

Roadtrip i norr

När jag anlände till flygplatsen i Sundsvall fick jag ett trevligt bemötande av en taxichaufför som tydligen inte bara var en hejare på att köra bil utan även hade varit en grym idrottare i ungefär varenda sport i världen. När han fick veta att jag var där för att springa SM berättade han om hur han gjort 7 minuter blankt på 3000m terräng. (Världsrekordet i slätlöpning är 7,20) Sen hade han även hoppat 1,86 i höjd när han gick på mellanstadiet, simmat 50m bröstsim på 24 sekunder som 11 åring, (svenska senioreekordet är 26,55) varit med i juniorlandslaget i handboll, på elitpojklägret i fotboll, tagit medalj i nordiska mästerskapen i styrkelyft och ja, you name it. Måste vara skönt att vara mytoman och leva i sin egen bubbla där man kan skapa sig den verklighet man själv vill. Kul att lyssna på var han i alla fall, och han skjutsade mig dit jag skulle - södra bergets hotell på toppen av en skidbacke med utsikt över hela Sundsvall.

Där var resten av laget redan på plats och vi åt en gemensam middag innan det var dags att krypa till kojs.

               Utsikt från hotellet!

Lämpligt nog fanns det en skidstadion på toppen av berget med fina rundor att springa på så den tävlingsförberedande morgonjoggen klarades av i vacker miljö med några fina flytlopp på upploppsrakan på stadion innan det bar av mot friidrottsanläggningen där jag roade mig med att titta på mina duktiga lagkamrater i väntan på min tur att prestera klockan 16,45. Konstaterade att alla tjejer som har korta magtoppar på sig ser vansinnigt snabba och proffsiga ut så jag tänkte att jag kanske kan lura mig själv om jag också smälter in i miljön. Fixade raskt fram en hässelbytopp som obarmhärtigt exponerade min alvedonvita och inte så sprinterbiffiga kropp men jag kände mig minst 15 sekunder snabbare iklädd detta plagg och det var ju lättförtjänta sekunder tänker jag. (Its all in your mind, and a little bit in you feet)

Taktiken Coach hade lagt upp var att jag skulle lägga mig i en jämn fart och inte dras med i någon långsam "bevaka placering fart" då det skulle innebära en spurt på slutet vilket lämnar en långsam marathonlöpare helt chanslös. Jag visste att de starka tjejerna Therese Olin från Ullevi och Cecilia Norrbom från spårvägen skulle vara alltför svåra att konkurrera med men hoppades kunna springa till mig en tredje plats. 

När loppet inleddes la jag mig bakom dessa två tjejer trots att jag kände att det gick betydligt långsammare än min plan eftersom det kändes konstigt att lägga sig framför när jag visste att de är så mycket bättre. Efter ca en kilometer skrek Coach åt mig att sluta jogga, hålla mig till planen och gå upp och dra vilket jag då såklart gjorde. Hittade direkt min planerade fart, ca 83sek/varv, och genast släppte övriga fältet och det var bara Therese och Cecilia kvar i min rygg. Visste ju att de inte skulle nöja sig med min fart och förr eller senare skulle springa ifrån så jag tuggade på längst fram i klungan några varv innan de sa tack och hej och drog upp en fart som

jag inte hade en chans att haka på. 

Jag kände mig dock otroligt stark hela loppet och det var oväntat roligt att springa på bana och inte alls så långtråkigt som jag inbillat mig. Höll en jämn och fin fart hela vägen och kom i mål på tiden 17,46 och den beräknade tredjeplatsen var ohotat min. Väldigt nöjd med både placering och tid - särskilt då jag känner att tiden bör kunnat slipas med ytterligare 15sek om vi inte hade joggat första kilometern och om loppet hade varit en jakt på tid och inte på placering i första hand.

En nerjogg och en massage senare var lagtävlingen avgjord och vi kunde konstatera att vi vunnit ett SM-silver, knappt slagna av Ullevi. Det börjar ta sig, tre SM-brons och ett SM-silver finns i min samling, nu saknas bara den ädlaste valören...

Direkt efter avslutade tävlingar liftade jag med min lagkamrat Emma som efter en lång bilresa släppte av mig i Ludvika vid midnatt där min kompis Frida Södermark redan hade checkat in oss på Ludvika stadshotell. Smög in på rummet, sov 6 timmar innan det var dags att stiga upp för vidare färd mot Vansbro där jag och Frida skulle springa ett terränglopp över 43km som ett kul gemensamt träningspass innan vi skulle kompishänga i Dalarna ett par dagar. Då vi båda planerade att springa igenom loppet som träning och upplevelse hade vi inte förberett oss mer än för ett vanligt träningspass vilket vi började ångra när vi kom fram till startområdet och för första gången kollade in banprofil och bilder från banan. Terrängen såg riktigt tuff ut och i takt med att termometern bara steg och steg för att passera 30 grader strecket strax innan startskottet började vi inse att det här nog skulle kunna bli en rejält utmanande tur i skogen.

Men, lätta i sinnet och med en avslappnad inställning konstaterade vi lugnt att det var tur att vi inte visste det innan så vi slapp oroa oss, käkade lite stulet godis från hotellet och ställde upp oss vid starten ivrigt babblades om allt från himmel och jord (var länge sedan vi sågs) till en funktionär kom fram och informerade oss om att vi ställt oss på fel sida av linjen på väg att springa banan åt fel håll. Vi flyttade oss raskt till rätt ställe och passade då även på att fråga våra medtävlare om de visste vilken färg det var på snitslarna vi skulle följa utmed banan? I samma stund presenterade speakern stolt att rutinerade ultralöparen Frida med flera SM medaljer och landslagsuppdrag på meritlistan stod på startlinjen, han skulle bara vetat att hon just attackerat samma linje från fel håll...

             

                    Klart för start!

Skottet gick och vi inledde med att springa och prata tillsammans första 5km innan vi kom ifrån varandra på de smala stigarna. Lite synd, vi hade hoppats på att kunna springa tillsammans betydligt längre, men var ju medvetna om att även om vi båda skulle ta det lugnt kan det ju innebära olika fart för dagen. Jag sprang på i ett tempo som kändes bekvämt utan att titta på klockan de första två milen och stannade till på varje vätskekontroll för att få i mig ordentligt med vätska vilket jag insåg skulle bli viktigt i värmen, hällde vatten över huvudet och tog mig tid att småprata lite med de pigga och glada funkisarna. Hade det alltså precis just så trevligt, kul och avslappnat som jag hade planerat även om terrängen var betydligt tuffare än jag hade förväntat mig. Efter tre mil började det dock kännas ganska tungt då framförallt värmen började ta ut sin rätt. Stoppen på vätskekontrollerna blev längre och längre och jag räknade ner till varje station då jag skulle få en kanna vatten över huvudet och ett par muggar Cola i magen. Stort plus till arrangören som på varje km-skylt angav avstånd till nästa vätskestation - blev otroligt viktigt och skönt att veta i värmen.

Med fem kilometer kvar höll jag knappt styrfart och började fundera på om det här egentligen var så himla trevligt och kul längre? Bestämde mig för att det skulle vara kul så jag lät det gå precis så långsamt som behövdes för att jag inte skulle behöva ta ut mig mer än att jag skulle må bra och dessutom orka vara människa och ha kul även efter loppet och fokuserade på allt vackert runt banan, den peppande publiken och den lilla bonusen att jag dessutom låg först i loppet och fortfarande konstigt nog passerade manliga löpare som hade kroknat än mer än jag. För även om jag inte tog loppet som en viktig tävling ville jag vid det här läget såklart gärna vinna, (man är ju tävlingsmänniska!) men det var samtidigt skönt att veta att om jag skulle bli omsprungen skulle det mest troligt vara av Frida och det skulle ju liksom vara en win-win situation då det hela ju var vårt gemensamma projekt. 

Efter 3 timmar och 38 minuter sprang jag in under målbågen som första dam och först när jag stannade kände jag hur värmen verkligen hade påverkat mig. Var rejält yr i huvudet och skakig i benen men efter en stund på en filt i skuggan, en näve smågodis och otaliga muggar resorb var jag back in business igen och kunde hejja fram Frida när hon som andra dam korsade mållinjen en stund senare. 

Upp på prispallen för oss båda, sen delade vi systerligt på på våra priser innebärande att hon fick min elektriska kylbag och jag kunde nyttja hennes presentkort i en butik i Vansbro till att köpa naggellack. Den lilla snidade trähästen med Vansbro marathonlogga på som tilldelades vinnaren istället för pokal höll jag dock hårt fast vid. Min prishylla måste ju vårdas tänker jag.

Sedan började den riktiga semestern och vår roadtrip på allvar. Knallade in i Vansbro centrum för att besöka den Björn Skifs monter som sades finnas i stadens medborgarhus. Den 2kvm stora (lilla) montern visade sig innehålla en uppsättning scenkläder, lite tidningsurklipp och posters. Man kunde ju trott att man om man har haft låtar på billboardlistan och är en av Sveriges mest folkkära artister har man förtjänat något mer än en undangömd monter i ett hörn på Medborgarhuset i sin hemort. Men kanske har Vansbro en hel massa större kändisar än så, vad vet jag.

         

             Björn Skifs monter. Han 

      måste känna sig väldigt hedrad.

Svalkade oss därefter med en glass på det konditori som seglade upp som första turisttips när man googlade på Vansbro innan vi körde ett Spotifymedley på högsta volym med bilrutorna nedvevade där vi valde varannan låt efter olika teman medan bilen rullade mot Wanbo herrgård där natten skulle spenderas. Ägaren hade varit gullig nog att på telefon ta upp vår matbeställning då köket skulle vara stängt när vi kom fram så direkt efter incheckning blev vi  serverade kallrökt lax med dillstuvad potatis på herrgårdens uteservering samtidigt som ägaren entusiastiskt berättade om de spöken som bodde på gården innan han bjöd på en liten rundtur  i den likkällare från 1000-talet där spökena tydligen bodde.

         

           Frida på Wanbo herrgård.

Dagen idag inleddes på bästa sätt med en morgonjogg utmed sjön och en härlig frulle i solskenet innan vi fortsatte turistandet med en utkiksplats och en isgruva som var så väl gömd att vi både fick fråga en lokalinvånare om vägen och gräva oss igenom två meter buskage för att läsa på den igenvuxna skylten om detta kända utflyktsmål som vi verkade vara de enda som hade besökt de senaste 25 åren.

            

          Det var inte lätt att ta sig

                 fram till gruvan...

Nu sitter jag på tåget på väg hem igen, en lång resa på 6 timmar som jag spenderar med att skriva världshistoriens längsta blogginlägg. Men stora äventyr kräver stort utrymme...

 

Lyxfikar

Mellanlandar på Arlanda, har inget mellis nerpackat i väskan. Blir tvingad till det klassiska rånet det innebär att fika på en flygplats.

Banan, nötmix, Yoggi och kaffe för 109kr. Och folk kallar oss smålänningar snikna...

Letade febrilt efter oxfilé, tryffel och Moet på min bricka men nej. Det var fortfarande bara banan och Yoggi.

Men magen blev glad och humöret steg tillsammans med blodsockret så då var det väl värt tänker jag...

Bor i kappsäck

Det var en väldig tur att jag tog mig i kragen och slängde in en maskin tvätt när vi kom hem ifrån Stockholm vid 21-tiden i söndags kväll. Igår ringdes jag nämligen in till Hässelbys trupp till Lag-SM då vår 5000m löpare blivit tvungen att lämna återbud. Efter en lång stunds roddande med logistisken sitter jag nu med en flygbiljett till Sundsvall i handen, har packat om resväskan och är på väg norrut. 

Två tuffa löpardagar väntar, starten på mitt 5000m lopp går 16,45 på onsdag kväll. Loppet blir mina första löpsteg på bana sedan träningslägret i USA i januari och mitt första 5000m lopp sedan hösten 2012. Vet således inte alls vad jag kan förvänta mig men det ska bli kul och känns väldigt kravlöst och skönt att slå ur i underläge. Vet ju att jag blev inkallad i laget som en sista nödlösning så det finns inga förväntningar på mig och alla resultat jag kan prestera är ju bättre för laget än att inte ha någon deltagare alls i loppet. Samtidigt är det en ära att få representera Hässelby på en SM-tävling och jag ska såklart göra precis allt jag kan för att leverera ett så bra resultat som möjligt. Även om tiden att förbereda sig för denna uppgift ju varit minimal...

Direkt efter avslutad SM-tävling blir det bilresa till Ludvika för en övernattning och vidare färd mot Vansbro där starten för 43km terränglöpning står på agendan klockan 11.00 på torsdagen. 

En terrängmara där tanken är att jag ska springa och njuta av den fina banan som ett kul långpass och skojig utflykt tillsammans med min ultralöparvän Frida Södermark. Med allt resande och ett 5000m lopp färskt i benen kanske den där fullständiga njutningen kommer att utebli och det blir lite mer slitsamt än planerat, men jag ser ändå fram emot det som en skojig upplevelse!

Tanken var från början att åka från Vansbro till Strömstad för att springa strömstadmilen där på lördag men där gick gränsen även för mig. Bokar om tågbiljetten och åker hem på fredag och laddar om för 10km i Varberg bästa helg istället. En kropp klarar inte hur mycket resande som helst om man samtidigt ska kunna prestera. (Med förra veckans dåliga återhämtning efter halvmaran i färskt minne)

Mot äventyret!

Mitt andra hem

Då var man i Stockholm igen, mitt andra hem, staden där jag trivs nästan bättre än hemma.

Torsdagen spenderades på Sollentuna GP, dock inte iklädd tävlingsdräkten utan istället en alldeles för stor pikétröja och illrosa keps då jag jobbade som funktionär. Min uppgift var att vara korgbärare, innebärande att jag skulle bära de aktivas överdragskläder från start till mål i den olika löpgrenarna. En mycket bra uppgift då man hade lagom mycket att göra hela kvällen, men också då man hade pole postion för att titta på tävlingarna. Tävlingarnas höjdpunkt var helt klart Andreas Almgrens comeback på 800m där hann vann loppet och dessutom klarade VM kvalgränsen på första försöket. Hemmapubliken var som tokiga och stadion kokade när han sprutade mot mål på upploppsrakan. Kul!

Efter loppet följde jag med storebror med familj hem och hade sedan hela fredagen tillsammans med barnen då vi hann med både att rita teckningar, leka i lekparken, bada fötterna i sjön, titta på ankorna innan min fina J anslöt på kvällen till barnens stora förtjusning som ända sedan frukosten frågat "när är det eftermiddag", "har Jonas satt sig i bilen ännu"... Jonne följde med på en liten båttur i Norrviken medan jag och lilltjejen Nono roade oss på land med allt från att titta på myror till att kasta pinnar i sjön. Att hänga ned småbarn är som terapi - allt tar den tid det tar, igen stress för någonting och att bara titta på en myra kan vara underhållning nog i 15min. Otroligt avkopplande.

           

Bada fötterna = perfekt isbad för faster Jossans svullna fotleder och kul lek för lilla Nono.

Lite grillning och prat och skratt med bror och svägerska till sena kvällen och sen var en härlig fredag till ända.

Just det, dagen toppades ju med en fadäs när vi skulle bädda i lillbrorsans lägenhet som vi lånat som hotell. Hade sagt åt min fina J att ta med lakan, och han tog mig på orden. Tog med ett lakan. Inga örngott, inga påslakan för det ingick ju inte i instruktionen. Förlåt alla män därute - men det är bara en man som skulle göra en sådan tabbe. 

Tur att det var hos brorsan vi skulle sova  så att vi ogenerat kunde gräva igenom alla hans garderober i jakt på kompletterande material...

Min kropp har varit galet sliten efter halvmaran i söndags, sliten på ett sätt jag nog aldrig känt innan. Trött i hela kroppen, stel och svullen i fotleder och underben. Även huvudet har varit trött och engagemanget på träningen har inte varit vad det brukar. Blev inte ens arg när Coach började stryka pass i planeringen och uppmana mig att ta det lugnt några dagar vilket normalt hade föranlett ett mindre raseriutbrott. Att flyga hem direkt efter loppet i söndags och följa upp med en vecka med för långa dagar på jobbet och en massa annat på "att göra" listan innebärande tidiga morgonpass med för lite sömn som resultat och sena kvällar som ytterligare nött på sömnkontot var kanske inte det bästa ur återhämtningssynpunkt. Har insett att detta är den stora skillnaden på att vara 22år eller 32år - numer är jag tvungen att vara mer noggrann med att sköta mat och sömn för att få bra återhämtning, för några år sedan fixade kroppen det alldeles utmärkt även om man misskötte sig lite. Men så blir det ibland, inte alltid man kan styra sin vardag fullt ut och ibland blir det bara lite för mycket av allt, så det är bara att gilla läget och ge kroppen några extra dagar för att bli återställd den här gången.

Först igår förmiddag fick jag för första gången sedan söndagens halvmara till ett riktigt bra pass när jag åkte ut till Järvafältet där fantastiska träningsmöjligheter med mil efter mil av grusvägar i härlig skogsmiljö erbjuds. Jag hade räknat med att den planerade tvåtimmarsdistansen skulle bli en seg historia men efter att kroppen fått en rejäl sovmorgon var den visst på banan igen och levererade 4,20-4,25min/km fart i 27km utan minsta problem. Skönt att kroppen funkade igen, men märkligt hur det kan vända från en dag till en annan!

Efter en fika och lek med syskonbarnen på Ulriksdals slott åkte jag och min fina J in till stan för helgens andra funkisuppdrag så vi skulle vara trafikvakter på Nikes 10km lopp för tjejer. Ett häftigt lopp med rejält påkostade kringaktiviteter där Nike verkligen fick visa upp sig, blev sjukt sugen på att vara med och springa men med tanke på hur sliten kroppen varit i veckan var det såklart inte ett alternativ. 

Loppet blev ändå helgens höjdpunkt för plötsligt står min stora förebild inom löpningen framför mig, Paula Radcliffe, världsrekordhållaren i marathon. Jag blev så uppspelt och starstruck att det nästan var löjligt, fotade som besatt och följde efter henne en lång stund. Stort!

         

               Världsrekordhållaren!! 

Efter ytterligare en välbehövlig sovmorgon, en löptur runt Edsviken och en shoppingtur på Kistagallerian är vi nu på väg hem. Inser att det blir tajt att hinna med det extra styrkepass jag hoppats på att köra ikväll som inte fanns på schemat men som jag själv hittat på då det skulle stilla samvetet och väga upp för att Coach var tvungen att stryka pass tidigare i veckan. Orkar inte ens stressa upp mig för det, har blivit vuxen och inser att efter veckan som varit finns det ingen anledning att stressa för att trycka in extraträning utan vad jag behöver är lugn och ro. Köper istället mig en kaffe och en stor glass, förfallet är ju ändå ett faktum liksom...

Midsommar i fullt ös!

Midsommar är verkligen en fantastisk högtid.
Iklädd en tunn och fin sommarklänning är man ute i solen och plockar färgglada blommor till midsommarkransen, äter sill och potatis på altanen, leker lekar till sena kvällen, njuter av jordgubbar och glass innan man tar ett bad i en sjö eller havet och avslutar dagen med att tända grillen och sitta ute och prata och skratta med vänner till timmen är alltför sen.
Eller vänta nu, det är ju så vi varje år inbillar oss att det ska vara, innan vi vaknar upp till verkligheten på midsommaraftonens morgon och plockar på oss strumpbyxor under klänningen, packar regnkläderna och myggmedlet till lekarna, ringer runt till vännerna och ber alla ta med sig infravärmare till festen och letar efter locket till grillen för att kunna rädda de stackars stekarna från hällregnet. Koftan och filten åker fram på kvällen när värmen från infravärmarna inte längre räcker till men trots att man hackar tänder och håller på att bli uppäten av myggen sitter man där på altanen med sin sill och låtsas att varken vädret, myggen eller den äckliga maten spelar roll - för det är ju midsommar och då SKA man sitta ute, då SKA man njuta och vara glad åt att sommaren nu kickstartar.
Tror jag ska testa samma upplägg till jul, att sitta på altanen med infravärmaren och käka julbord. Det är ju liksom ändå samma väder och i princip samma mat.

Skämt åsido.
Min midsommar var verkligen supertrevlig, men inte lever den direkt upp till den där klassiska svenska midsommardrömmen som beskrevs ovan. Men det kan ju vara bra ändå!
Själva aftonen spenderades med ett stort gäng av goda vänner, en vänskapsskara som för varje år utökas med fler och fler barn vilket gör att firandet får en lite annan twist än för tio år sedan. I år rymdes utöver den klassiska sillunchen både ett besök på lekplatsen, fotbollsmatcher, blomplockning och tillverkning av midsommarkransen på schemat. Om än iklädda regnkläder och gummistövlar. Mitt kulinariska bidrag till dagen blev en jordgubbspaj till eftermiddagsfikat som gick hem hos alla deltagare och faten rensades till sista smula. Se recept här: 

http://tidningenhembakat.se/recept/jordgubbspaj-med-marsipan-2/

Efter kvällens avslutande grillning satte vi oss i bilen mot Landvetter för att övernatta på flygplatsen eftersom vi skulle med en flight till Hamburg redan klockan 07,00 på midsommardagens morgon.

Perfekt att vakna på flygplatsen i svinottan bara kunna krypa förbi frukostbuffen och plocka med sig några mackor och sedan vidare några hundra meter till säkerhetskontroll och gaten. Den där extra timmens sömn som detta innebar var guld värd då själva syftet med Hamburgresan var att jag skulle springa halvmaran där på söndagen och då kan det ju vara trevligt om man är lite utvilad.
06,15 lämnade vi Landvetter Airporthotel (ett hotell som för övrigt var på tok för sunkigt för de 1500kr som en nattsömn där kostade) och klockan 09,15 var vi på plats på Renaissans hotel i Hamburg. Nära och bra!
Personalen på hotellet var otroligt tillmötesgående och lyckades skaka fram ett hotellrum åt oss ganska omgående trots att vi kom så tidigt och fixade även sen utcheckning för söndagen så att jag skulle kunna komma tillbaka efter loppet och duscha och vila lite. Uppskattas.

Min föreställning var att Hamburg skulle vara en riktigt trist och ruffig stad, allt jag kände till var Repebahn och ryktet om den stadsdelens prostitution och kriminalitet gav ju inte en så positiv bild. Jag hade dock helt fel – stadskärnan var väldigt vacker och trevlig med sjön Alster som centrum. Joggade loss lite stelhet från flygresan just med en sväng runt denna sjö i strålande solsken och fick därmed möjlighet till sightseeng genom alla de parker som kantar sjön och var fulla av människor som joggade, spelade fotboll, hade picknick, barn som lekte i lekparker och på flera ställen utmed sjön låg trevliga restauranger precis vid vattnet. Centrum erbjöd också möjligheter till bra shopping för den som är intresserad av det och även en hel del trevliga restauranger.

           Promenad utmed sjön Alster.

På eftermiddagen tog vi oss till nummerlappsutdelningen och kollade samtidigt in målet som passande nog var placerat precis framför EY:s kontor. (revisionsbyrån jag ju är anställd på).

           Målområdet vid EY-Hamburg. 

Fortsatte med lite ytterligare sightseeing i närområdet där det fanns bla en stor tennisarena som varje år är en del av ATP-serien, ytterligare en vacker park och tog en fika vid rådhuset.
Kul när städer överraskar och visar sig vara trevligare än väntat, ger alltid mig en positiv känsla i kroppen och jag brukar alltid leverera bättre på själva tävlingen om man har fått njuta lite och kommit in i ett avslappnat semestermood där allt liksom bara är kul och trevligt.

På söndagen var det så dags för race och vi tog därmed tunnelbanan till de där ruffiga områdena jag hade hört talas om då starten gick just på Repebahn och det var verkligen precis så solkigt där som jag trodde. Det luktade urin överallt (vilket inte enbart berodde på nervöskissande löpare) och på den 5km slinga i området som skulle springas två varv i början av loppet chockades jag av den stora folksamling som befann sig under en bro vi sprang under och som inte bestod av påhejjande åskådare utan av femtiotalet uteliggare vars vardagsrum nu våldgästades av 9000 löpare. En udda upplevelse.

Kroppen kändes pigg och fräsch, första milen avklarades på ganska exakt 37 minuter vilket var helt enligt min plan och hoppet om att klara sub 79min (dagens målsättning) levde i allra högsta grad. Men så vid 13km hamnade jag ensam med alldeles för långt upp till framförvarande klunga för att kunna jaga ikapp och det dröjde ända fram till 18km innan jag lyckades få sällskap igen. Tog rygg på en blind löpare med följeslagare som höll perfekt tempo och som även hade en följecyklist med sig vilket innebar att jag fick fint vindskydd av denna trio. Men efter bara någon kilometer kände jag att jag ville spurta lite så jag lämnade dem, ökade farten och insåg att jag hade ett väldigt tryck i benen då klockan visade en fart på strax över 3,30min/km. En skarp vänstersväng väntade som ledde oss in på den långa raka som alltså var upploppet och jag skådade den uppblåsta målbågen i horisonten. Min fina J stod plötsligt vid sidan om och manade på mig att ta ut allt jag hade kvar sista biten mot mål och det gjorde jag verkligen. Jag kikade just på klockan och blev förvånad över hur bra tid den visade, jag trodde att jag tappat en massa tid och att hoppet om 79min var ute men såg nu målet och hade fortfarande god marginal kvar. I glädje över detta spurtar jag som besatt mot det hägrande målet.
Jag spurtade. Och spurtade. Och spurtade lite till. Mjölksyran började spruta ur öronen men fortfarande var målet väääääldigt långt borta. Jordens längsta upploppsraka var ett faktum.
Sekunderna tickade iväg och när jag äntligen närmade mig målbågen insåg jag dessutom att det fanns två bågar och den första bara indikerade att det var hundra meter kvar.
Ytterligare sekunder av mjölksyra och spurtande lades således till innan jag till slut äntligen fick korsa mållinjen. Men då hade tiden runnit iväg ända upp till 79,44 och det hopp som nyss tänts om att jag trots allt var på väg att klara målsättningen krossades. Suck.

         

     En tumme upp för godkänt lopp.  

   Två tummar om det hade blivit sub79... 

Efter en granskning av mellantiderna var det dock såklart inte det långa upploppet som bidrog till att jag inte klarade sub 79min, de sista två kilometerna sprang jag riktigt fort. Loppet gled mig istället ur händerna mellan 13-18km när jag sprang utan draghjälp och tappade kollen på vilken hastighet jag höll – visade sig efteråt att jag tappat nästan 10sek/km under det partiet. Onödigt och flummigt - särskilt som jag inte ens var särskilt trött!

Nåväl, nöjd i alla fall med att det inte var formen eller kroppen som inte kunde leverera utan att jag var full av kraft, att det fortsätter gå framåt för varje lopp och dessutom hade jag bestämt att om jag inte klarade 79min skulle sub 80 i alla fall få godkänt. Så godkänt blev det!
Nu väntar jag bara på ”proppen ur” som min Coach säger ska komma om jag har tålamod och som ska innebära att det verkligen lossnar på tävlingarna. Den som väntar på något gott…

Tillbaka på hotellet redan vid 12.00 var det guld värt att ha fått en sen utcheckning så att jag hann duscha och vila en stund innan vi avslutade den trevliga midsommarhelgen med wienerscnitzel på en uteservering vid sjön och sedan passade på att njuta ytterligare av det fina vädret genom att sätta oss på Rådhustorget med en kaffe och lapa sol.

Bra helg!