Löparjacka - fynd!!

Var i Barcelona med familjen för att fira svärfars 60-års dag för ett par helger sedan. Jonnes 15-åriga systerdotter hade endast ett mål med resan, att shoppa upp alla pengarna från sommarjobbet som hon sparat enkom för shopping på denna resa. Som den rutinerade Barcelonaresenär jag är, var där för åttonde gången, tog jag glatt på mig uppdraget att guida henne till de bästa affärerna. Själv hade jag inte tänkt shoppa särskilt mycket men ärligt talat, det är inte så himla lätt att låta bli när man springer i butiker en hel eftermiddag så det var med en betydligt tyngre resväska och lättare plånbok jag återvände till Sverige.

En butik som jag själv inte skulle kommit mig för att gå in på om det inte vore för att min lilla shoppande vän hade den högst på önskelistan var Primark. En lågprisbutik som är att likna vid ett mellanting av H&M och GeKås i Ullared. Första intrycket var hysteriskt, hur mycket folk som helst som slet i kläder hängandes och liggandes i en enda röra - typiska kriterier för att jag normalt sett skulle vänt i dörren. Men för Ammy var som sagt detta höjdpunkten så jag strosade glatt med runt hela butiken både en, två och tre varv. 

Döm om min förvåning när jag hittar en hylla med träningskläder och ramlar över en snygg illrosa träningsjacka i just min storlek. Slår till på detta fynd för 150 SEK utan att tveka även om jag såklart inser att kvalitén inte kommer att vara den bästa. Å andra sidan har jag två Nikejackor för ca 1500kr/st som båda pajjat i dragkedjan efter bara någon veckas användning...

         

Jackan har nu fått följa med på både löppass och på ett tvåtimmars cykelpass i ösregn och har överraskat med sin bekvämlighet och förmåga att hålla borta regn och blåst. Älskar att den har såna där ärmar ni vet som går ner över händerna med ett hål för tummen och att det finns en lagom stor ficka i ryggen.

Ett minus får den för att den inte andas någonting så att kläderna inunder snabbt blir blöta av svett och för att den har en luva vilket i min värld är helt meningslöst på en träningsjacka. 

Men man kan ju inte få allt för 150 riksdaler!

Löp å köp om ni har möjlighet!

Säsongsvila

Efter att i slutet på säsongen ha fått till några riktigt bra lopp där jag presterat de bästa resultaten på många år blev jag aspeppad och började fundera på att ge mig på en sen höstmara. När jag ändå hade flytet liksom. Men en mara är liksom inget man bara kastar in i planeringen sådär hux-flux i slutet av säsongen, det kräver framförhållning och planering, och efter att ha kört på med riktigt hård marathonfokuserad träning ett par veckor efter Hässelbyloppet kände jag plötsligt att både kroppen och knoppen började bli slitna. 

Då det inte släppte trots att jag styrde om träningen lite grann bestämde jag och Coach oss för att skippa maran för att få sluta säsongen på topp och få med en positiv känsla in i 2016 istället för att riskera att bränna ut mig både fysiskt och mentalt. 

När oktober månad summerades hade över 700 träningstimmar landat på träningskontot kryddat med 16 tävlingar med en avslutning där de tre sista tävlingarna alltså fick genomföras med bästa känslan och resultaten sedan 2012. Att tidigarelägga säsongsvilan till nu i november istället för december för att låta kroppen tillgodogöra sig alla dessa timmar med bra träning känns helt rätt, och välförtjänt. 

Säsongsvila ser ju olika ut för alla, för mig innebär det tre veckor där jag tränar det jag vill, när jag känner för det, under fem dagar i veckan. Vilar två dagar i veckan då endast promenad och/eller yoga är tillåtet om rastlösheten blir för stor. För mig är det viktigt med klara riktlinjer, att få träna helt fritt dessa veckor funkar inte för då vet jag att det slutar med att jag tränar alldeles för mycket och glömmer bort själva vilan.

Första dagarna kröp det rätt rejält i kroppen, det blir som en liten chock för kroppen när man drar ner på träningen ganska markant, men nu när några dagar har gått känner jag att jag börjar komma till ro och faktisktt njuta av lugn träning och extra mat och sömn.

Känner att det gör underverk för min kropp att lätta på träningen och nästan ännu mer för skallen att få slappna av, släppa fokus och genomföra träningspassen efter känsla och dagsform. Anpassa träningen efter den tid som finns i vardagen och inte stressa för att få in pass exakt enligt plan när vardagslivet i övrigt tar för mycket plats.

I min säsongsvila har jag utöver riktlinjerna angående träningen även dragit upp lite andra riktlinjer för mig själv. Att sova någon extra timme varje natt, äta lika mycket som när jag tränar fullt för att fylla depåerna och att begränsa skärmtiden till 30min per dag då jag inte vill riskera att slösa bort den extra lediga tid på onödigt slösurf.

Just den punkten kommer alltså att påverka er läsare en del, blogginläggen ska alltså rymmas under de begränsade 30 minuterna och det kan bli svårt att få till några utförligare inlägg. (som ni kanske redan märkt nu under första veckan..)

Men jag ska kika in här med korta uppdateringar så snart jag hinner och känner för det. 

Nu tar vi dagen som den kommer!


God fredag, och trevlig helg till er alla!

Chiapuddingens andra chans

När chiapudding var som allra hetast för något år sedan var jag såklart inte sen att haka på. Testade både ett, två och tre recept men fastnade aldrig riktigt för puddingen då jag tyckte att det blev både smaklöst och vattnigt.

Idag när jag skulle käka frulle i Stockholm  slank jag in på Blueberry för att beställa deras frukostkit och när jag fick frågan om jag ville ha gröten eller chiapuddingen bestämde jag mig för att ge puddingen en andra chans. Tänkte att om jag köper en pudding tillagad av proffs och ändå inte gillar den är det bara att lägga ner projektet för gott, gillar jag den är det istället kvittot på att jag helt enkelt ännu inte hittat rätt recept!

Serverades en raw-chiapudding med mandelmjölk, mango, kardemumma och gurkmeja toppad med pumpakärnor, mandel och gojibär. Och det var faktiskt riktigt gott! Smakade fräscht av mangon och så gillade jag att det blev lite krispighet av nötterna som toppade puddingen. 

Chiapudding från Blueberry!

             

I frukostpaketet ingick även ett bröd bakat av surdeg på råg och blåbär fyllt med syrad kål och morot, ärtskott, smör och ost. Såklart en kopp (eller två...) ekologiskt kaffe till detta.

Lyxmacka!

              

God frukost och jag upplevde det som att magen mådde väldigt bra av chiapuddingen. Enda nackdelen var att jag definitivt inte hade kunnat stå mig på den frukosten ända fram till lunch, men så har jag ju också ett större energibehov än normalkunden. Eftersom jag ändå alltid äter mellis var det ju dock inte ett problem och jag tänker att om man själv gör sin chiapudding kan man ju anpassa både portionsstorlek och topping efter eget behov.

Dax att börja experimentera hemma igen alltså, dela gärna med er av era bästa recept på chiapudding med tips på smaksättningar och toppings!

Sista dagen innan vila

Vaknar till med ett ryck och känner mig långt ifrån färdigsövd. Ber en bön om att klockan ännu inte är morgon, behöver vila någon timme till. Blundar med båda ögonen när jag vänder mig mot klockradion, räknar tyst till tre innan jag försiktigt öppnar ena ögat och tittar på klockan med rädsla för att den ska visa att det är dags att stiga upp.

02,15.

Gud har hört min bön. Tre timmar kvar i sängen.

Proceduren upprepar sig sedan två gånger till innan klockan obönhörligt skräller att det är dags att stiga upp. Det är dags för 45min intervaller på crosstrainer + 45min spinningklass och jag känner att lårmusklerna ju inte ens har slutat pulsera efter det tvåtimmarspass som avslutades 20.00 igår kväll. Skit också.

Istället för att som vanligt flyga upp ur sängen och tyst som en vässla lämna rummet för att inte väcka min fina J hör jag mig själv desperat utbrista att "fy FAN, jag orkar inte". Ett omedvetet rop på hjälp i hopp om att jag på något sätt ska komma undan plågan, om att den som sover på andra sidan dubbelsängen skulle säga några tröstande ord om att jag nog ändå borde hoppa över passet om jag är så trött eller att man med två veckor i rad med 20+ träningstimmar på kontot och fjärde dagen i rad med bagarväckning klockan 5 verkligen har förtjänat att ligga kvar. 

Men personen jag delar säng med har plötsligt bytt skepnad från kärleksfull make till PT så mitt rop på hjälp möts endast med en puff på axeln och orden "Bit ihop nu, gå upp med dig och kör. Vila  imorgon". Sen vänder han sig om och somnar.

Han har ju rätt. 

Vi vet ju dessutom båda två att jag ändå inte skulle lyssnat och skippat träningen bara för att jag är trött. Men lite medömkan kunde ju ha suttit fint.

Som i en dimma drar jag på mig träningskläderna, plockar ihop träningsväskan och knallar ner för trappan men sätter mig och vilar på sista trappsteget, redan trött i benen. Det här kommer aldrig att gå!

Fy fan vad jag hatar min tränare.

Fy fan vad jag hatar elitidrott.

Grubblar en stund över hur problemet ska lösas och kommer fram till att idag behövs drastiska åtgärder om passet ska bli genomförbart. 

Så jag startar kaffemaskinen, shottar två superstarka koffeinbomber och klipper en sockerstinn energibar som mest liknar och smakar som en chokladkaka. Tio minuter senare står jag på crosstrainern och även om kroppen fortfarande känns  mosad är i alla fall hjärnan så speedad av socker och koffein att jag håller mig vaken och fokuserad.

Första kvarten på crossen är vidrig. Negativa tankar jagar mig och att köra 90min känns som ett berg att bestiga. Vill kliva av. 

Peppar huvudet med att det är jobbigt att springa marathon också. Att man även då har svackor. Att man måste träna på att bita ihop och härda ut. Att jag just nu bygger pannben. Att träning inte alltid kan vara rolig och lätt.

Så plötsligt har 45min passerat och det är dags att knalla vidare till spinninghallen där Les Mills passet spinning RPM just ska starta och jag får välkommet sällskap i träningen.

Hoppar upp på hojen (eller nej, hoppar gör jag definitivt inte, släpar mig upp på cykeln med ett litet falskt leende och en låtsatshurtig morgonhälsning till träningskamraterna) och börjar trampa.

Vill kliva av nu också.

Blir dock istället förbannad över att benen är så trötta att jag knappt får runt tramporna. Blir så förbannad att det slår över och jag bestämmer mig för att sluta tycka synd om mig själv och istället köra extra hårt. Jävlas kroppen med mig ska jag minsann jävlas tillbaka. 

Dagens första pass skulle enligt plan vara hyfsat lugnt och kvällspasset bestå av hård intervallstege. I någon form av ologisk trötthetsdimma bestämmer jag mig för att köra stenhårt redan nu - med tanke på hur sliten jag är vet man ju aldrig om man verkligen kommer att orka köra hårt på nästa pass och eftersom man inte vill riskera att att gå igenom dagen utan något hårt pass är det lika bra att svina på redan nu för säkerhets skull. 

Så jag maxar mig totalt, ligger över styret sista intervallerna och dör trötthetsdöden när klassen äntligen är över.

Nu kommer jag definitivt inte orka köra bra på kvällens intervallstege. Bra tänkt Jossan, verkligen. Duktigt. Smart.

Efter att i väntan på mitt tåg till Stockholm smällt en stadig frulle toppat med tre koppar kaffe på det till stationen närliggande hotellet ser jag nu fram emot att sova några timmar på resan och en liten gnutta hopp har ändå tänts om att få vakna full av energi till träningsperiodens allra sista pass som väntar när jag kommer fram.

För det är ju ändå en viss tillfredställelse att få till den där sista dagen som knyter ihop säcken och kompletterar två grisveckor där man fått till vartenda pass helt enligt plan. Det är då man kan vila med ro.

Jag längtar till imorgon.

Brödet som blev en kaka

Hittade ett recept häromdagen (på PT-Fias blogg såklart…!) på ett bananbröd som verkade supergott.

På bilden var det uppdukat på ett fat, presenterades som ett mellanmål och på brödskivorna låg smör, ost och gurka. Tyckte det lät väldigt spännande med banan i brödet så jag var såklart tvungen att baka!

Rörde ihop ingredienserna som i sig mycket väl kunde motsvara ett nyttigt och bra bröd med högt näringsinnehåll; kokosfett, bananer, ägg, mandelmjöl, chiafrön och psylliumfrön och såg fram emot nybakat bröd till söndagskvällens klassiska mack-kvällsmat.

Men, när jag skar upp brödet och tjuvsmakade på en bit blev jag både besviken och glad på samma gång.

Besviken för jag insåg att jag inte alls skulle få nybakat bröd till kvällsmat eftersom detta i mitt tycke smakade alldeles för sött för att ha som matbröd.

När sedan min fina J fick provsmaka för en second opinion och utbrast att ”det var en god sockerkaka” och ville ta en bit till blev jag istället glad då jag insåg att detta funkar kanon som fikabröd och jag därmed plötsligt hade hembakat att plocka fram när det är dags för fikastund.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men kan bli bra ändå!

Redcord

Som jag tidigare nämnt här på bloggen har jag sedan i början av september träffat en sjukgymnast på Access Rehab som ska hjälpa mig att få bukt med min kropp och få slut på alla allvarliga och mindre allvarliga skador som har stört mig senaste åren. Nyckeln till detta ska vara att jobba upp styrkan i min ena sätesmuskel och att lära hjärnan att arbeta med den – något som min hjärna slutade med när jag hade en stressfraktur i lårbenet för många år sedan då användning av denna del av kroppen sände signaler av smärta till hjärnan. När skadan väl var läkt hade jag vant mig vid ett felaktigt rörelsemönster som fortfarande hänger i vilket såklart har inneburit diverse felbelastningar och ökad påfrestning för övriga delar av kroppen vilket i sin tur har lett till diverse andra skador i rygg och bäcken. Logiskt.

Jag fick min första behandling i början av september och jag tror inte att det är en slump att jag sedan dess har sprungit bättre och bättre för varje tävling toppat med mitt snabbaste 10km lopp på tre år i söndags. Jag känner mig plötsligt så himla rörlig och så himla stark i benen, även om det tar ett tag för kroppen och vänja sig och jag får leva med sjuklig träningsvärk och ansträngda kroppsdelar som inte är vana vid att belastas. Men det finns en bra bit kvar att gå!

För att komma igång med användningen av muskulaturen och för att bygga upp styrkan har vi en gång/vecka arbetat med diverse övningar med hjälp av en Redcord-lina. Det blir ju dock kostsamt för plånboken och väldigt tidskrävande för mig att åka till Stockholm en gång i veckan varför jag vid mitt senaste besök fick med mig en egen lina att använda hemma. På så sätt kan vi ses mer sällan och istället hålla kontakten via mail och genom att jag filmar mina övningar. Perfekt!

Då jag bor i hyresrätt var jag (eller rättare sagt min fina J som fick order om att skruva upp linan i taket) lite tveksam på om det var okej att hänga upp den då den ska hängas i ganska rejäla skruvar som ska kunna bära hela min kroppsvikt. Så jag ställde frågan i ett mail till min hyresvärd, dagen efter ringer det på dörren och utanför står Herr Hyresvärd tillsammans med sin son Snickaren redo att inte bara titta på linan och eventuellt hitta godkänd plats för oss att skruva upp den på utan även redo att hjälpa mig att faktiskt få den på plats. 30min senare hängde den i taket i mitt lilla mini-gym och jag kan konstatera att jag troligen har Sveriges snällaste hyresvärd.

         

Näst-pers på 10km väg!

Äntligen. Alltså verkligen äntligen.

Nu känns det verkligen som om jag är tillbaka efter lång, lång tid med en kropp och knopp som inte samarbetat.

Idag sprang jag Hässelbyloppet på 36,08 vilket innebär min näst snabbaste tid på 10km väg någonsin och bara 17sek från mitt pers satt på hösten 2012. (Har ju dock ett inofficiellt pers på 35,37 från mina första 10km på Haag halvmarathon samma år men det registreras ju inte) 

På tre år har jag överhuvudtaget inte varit i närheten av något av mina pers, så just nu känns det fantastiskt kul att jag verkar vara väldigt nära min forna form. 

Allt tack vare att jag vid årets början inledde samarbetet med världens bästa Coach Albin som har hjälpt mig hitta den rätta vägen tillbaka. Hitta glädjen i alla träningspass och den kravlösa inställningen till sporten där glädje och välmående får vara i fokus. Hitta viljan och orken att pressa mig och hitta balansen mellan stenhård träning och vila för att undvika skador och sjukdomar utan att för den skull vara för feg. Balansera mellan vansinnigt sliten tunga träningsperioder och alldeles lagom utvilad när det är dags för race.

Han kom som en räddare i nöden!

Vid sidan av detta är såklart pepp och stöd från min fina J naturligtvis också minst lika viktigt. Att veta att han finns med som min största supporter som älskar mig lika mycket oavsett om jag är först eller sist på loppen, om jag bryter eller om jag persar. Alltid först fram att jubla högst när det går bra men också  alltid först med en tröstande kram och omtanke när besvikelsen över ett dåligt lopp har knäckt mig eller när en av alla skador satt mitt humör och min sinnesstämning långt under isen. Då finns han där och påminner om att jag ändå är värd så mycket mer än min prestation och att vi gör det här tillsammans. Team Jonne/Jossan löser problemet liksom.

Ovärderligt.

Nåja. Nog med sentimentalitet för idag.

Nu ska jag supermotiverat fortsätta jobba vidare på vägen mot storformen och mot persen!

Men först, vägen hem mot Gislaved i några timmar...