Kajkar runt

Cyklingen på Ven blev en härlig upplevelse.

I strålande solsken åkte vi färjan över från Landskrona och travade raka spåret till Vens cykeluthyrning som var den största anläggning i sitt slag jag någonsin sett. Enligt uppgift ska 1200 cyklar ha funnits till uthyrning och jag tänker inte ifrågasätta denna uppgift, jag har aldrig sett så många cyklar på en gång, inte ens i Haag där jag minns att jag häpnade över att mängden cyklar verkade överstiga antalet invånare. Med denna obegränsade tillgång till cyklar i åtanke syntes det på förhand en aning överambitiöst att jag hade förbokat vår tandemcykel eftersom risken för att cyklarna skulle ta slut inte direkt var särskilt överhängande. Men jag gillar att ha koll på läget och väl på plats visade sig min framförhållning vara ett vinnande koncept då vi med ett leende kunde slinka förbi den 150m långa kön till uthyrningen och gå till luckan för förbokade cyklar där endast två personer stod före oss och väntade på service. Jackpot!

Efter en lite vinglig start med många skratt fick vi snart koll på tekniken för tandemcykling och trampade sedan igång med cykelkartan i högsta hugg med målet att ta oss runt hela ön.

Fyra och en halv timme senare klev vi åter på färjan tillbaka till fastlandet och då hade vi cyklat varenda väg som fanns utmärkt på kartan, varit på Tycho Brahes observatorium, besökt den vackra gamla kyrkan som ska vara en av de vanligaste vigselkyrkorna i landet, klättrat upp på utkiksplatsen, varit inne på whiskeydestilleriet, besökt getost- och pastabutiken och dessutom både haft lunch- och glasspaus. Ven är, som ni förstår, inte en särskilt stor ö. Men fin!

For sedan hemåt och efter att ha sovit en natt i sin egen säng  och spenderat en förmiddag innehållande två löppass för mig och en 18 håls golfrunda för maken packade vi återigen väskorna och for den här gången mot Växjö för ett besök hos goda vänner. En härlig eftermiddag och kväll spenderades i deras trädgård med grillning och slappande i solstolen på agendan. Efter en noggrann instruktion om lämplig morgonpassrunda, som gicks igenom både två och tre gånger för att lokalsinnesaknande Jossan inte skulle försvinna i den mörka smålandsskogen kunde jag inleda nästa dag på bästa sätt med en härlig morgonjogg på landet med solen och kohagar som mitt enda sällskap. Jag hittade hem, till allas förvåning, och detta firades med att vi åkte till Kronoborgs slottsruin där vi turistade, lärde oss om Nils Dacke och fikade i solen innan vi for hemåt igen.

Avslutade sedan dagen med att köra ett riktigt bra pass på bana bestående av s k supertusingar följt av styrketräning med medicinboll innan pappa och bror kom och förgyllde kvällen genom att hänga på vår altan en stund. 

Idag har vi första dagen på länge på hemmaplan och än så länge har den ägnats åt sådana där tråkiga saker som man måste ägna sig åt när man inte har varit hemma på länge, typ städa, tvätta och sopsortera. Ett lätt löppass har jag också hunnit med såklart och nu låter det som att jag har fått min vilja igenom att ägna eftermiddagen åt att fara på loppis. Blev nämligen så himla inspirerad av våra goda vänner i Växjös trevliga hem där en perfekt mix av nya, moderna möbler blandas med inredningsdetaljer från loppisfynd. Så vill jag med ha det, så idag kan bli dagen då jag för första gången handlar något på en loppis. Om inga fynd uppenbarar sig har jag en glassfika planerad på vägen så att resan inte ska vara i onödan. 

När kvällen sedan kommer är det så åter dags att packa väskan för att kajka vidare på nästa roadtrip som inleds med att springa 6km på Slussprovet i Trollhättan, fortsätter med ett besök hos svärfar i Kungälv och avslutas med att spana på Robbie Williams på ett fullsatt Ullevi.

Varför vara hemma och ta det lugnt när världen är full av så mycket skojigheter?

       Växjö från sin allra vackraste sida!

   Att hyra tandemcykel istället för vanliga

   cyklar gav definitivt en extra krydda till 

   cykelturen!   

Tröst och oförtjänt lyx

Efter att ha sonat mitt extremt dåliga Varbergslopp med en rekordlång nerjogg, ett plågsamt isbad för mina ben, någon timmes ältande och analyserande om vad som gick snett och en bra stunds tjurande tyckte jag att det fick vara nog. Det var dags att istället unna sig lite tröst och lite lyx, inte för att jag hade förtjänat det men för att livet blir så mycket roligare om man inte går runt och är sur och arg.

Eftersom vi bokat in oss på Varbergs stora kurortshotell vore det ju bortkastat att inte nyttja den lyx vi hade tillgång till. Började därför med att göra min öldrickande man/coach sällskap på uteserveringen där jag, fortfarande iklädd svettiga löparkläder, intog en iskall cola i den stekande solen samtidigt som vi lyssnade till den duktiga trubaduren, tittade på övriga semesterfirare och knarkade havsluft.

Traskade sedan in till spaavdelningen som hade allt man hade kunnat önska; 34 gradigt sötvattenbad, ångbastu, bubbelpool, 32 gradigt saltvattenbad, tropisk dusch, isbad - ja listan kan göras oändlig och att fördriva ett par timmar i den miljön var inget problem. Tog här ett riktigt isbad för mina ben och utmanade maken om vem som kunde stå ut längst i kylan innan man fick kasta sig i värme igen. Jag vill påstå att jag vann, men här är vi inte helt ense, men grym känsla att först kyla ner sig så att fötter och vader nästan domnar bort för att sedan direkt hoppa i det varma vattnet och känna hur det bränner och sticker i hela kroppen. Konstaterade att det är tur att man inte är gammal eller överviktig, risken för en hjärtinfarkt kändes överhängande.

Lagom trötta och möra efter ett par timmar i badet väntade sedan hotellets spa-buffé på terrassen. Personligen brukar jag inte gilla buffé då jag tycker att det känns lite lätt ofräscht med alla människor som petat i den mat jag ska äta, dels då jag tycker att det blir svårt att kombinera ihop alla val till en bra maträtt och det ofta tenderar att bli en salig röra på tallriken. Men eftersom vi visste att köket här skulle vara bra och framförallt att barn är förbjudna (inte för att jag ogillar barn men inbillar mig (hoppas) att avsaknaden av dessa innebär färre fingrar och midre snor i buffematen) slog vi ändå till och testade käket. Vi ångrade oss inte!

Förrättsbordet innehöll diverse kalla rätter där getost på valnötsbotten, en mangosallad och det hembakade brödet var höjdpunkterna. Till varmrätt serverades diverse grillat och jag, som inte är någon potatisälskare, jublade inombords när man kunde få ljuvligt god risotto som tillbehör.

Ett glas rosevin till detta fick bli pricken över i, inte så bra återhämtning för kroppen med just vin kanske, men väl för själen och knoppen.

Lyxigt, och underbart gott!

Toppade sedan dagen med en skön kvällspromenad vid havet som avslutades med en pulshöjare då vi passerade vår parkerade bil och såg att rutan på passagerarsidan saknades. Rusade fram till bilen och blev en aning förvånade när vi inte hittade krossat glas varken i eller utanför bilen. Är varbergs tjuvar verkligen så ordentliga att de städar efter sig?

Min fina J frågar då om jag säkert vevade upp rutan innan vi lämnade bilen varför jag oförstående tittar på honom och svarar att jag vevar väl aldrig ens NER rutan? Då påminner han mig om att en vakt gav oss en biljett genom min ruta vid infart till parkeringen och då dyker en svag minnesbild om detta händelseförlopp upp i mitt huvud. Vi provar att trycka på knappen och veva upp rutan och mycket riktigt, den rullar upp så fint och jag blir nästan rädd för mig själv och min slarvighet. Men tack alla ärliga Varbergsbor som lät vår vidöppna bil stå orörd på en obevakad parkering från klockan tolv på förmiddagen till elva på kvällen. Mer sånt!

Dagen idag har även den gått i den lyxiga och avslappnade semesterkänslans tecken. Efter ett morgondopp i havet och en snabb frulle hyrde maken en cykel medan jag snörade på mig löparskorna och vi gav oss ut på ett gemensamt långpass och sightseeingtur i Varberg med omnejd. Hann se det mesta av orten under de dryga 2,5 timme vi var ute  och jag kunde också konstatera att det är ju typiskt att kroppen idag var den piggaste på hela veckan, betydligt bättre idag än på tävlingen igår. Men vem sjutton vill vara pigg dagen EFTER en tävling? Snacka om taskig tajming.

Nu är vi klara med Varberg och fortsätter vår roadtrip söderut där tandemcykling på Ven står på agendan. 

Man kan inte annat än älska semester!

Pinsamt dåligt

Ett Varbergslopp över 10km i strålande sol, på en vacker bana, med massor av folk både på och bredvid banan mitt på semestern kan ju vara alldeles, alldeles underbart! 

Eller helt för jävligt, om du frågar mig.

Idag var allt fel från första steget. Det fanns absolut ingen kraft i min kropp, det var inte bara benen som var trötta utan hela jag kändes lam, matt och energilös som en urvriden disktrasa. Var peppad och glad på startlinjen då sol, glada och trevliga löparkollegor och semesterlopp brukar kunna ha den effekten på sinnesstämningen men det hjälper ju föga när kroppen inte vill. Det fanns inte en chans att jag kunde haka på superstarka klubbkompisen Madde eller fantastiskt formstarka Therese från Ullevi utan jag var hopplöst efter redan efter första kilometern. 

Vid tre kilometer var jag supertrött, vid 4km var jag helt slut och vid 5km funderade jag på att bryta. Det var inte ett skit kul.

Min enda tröst fanns i att jag visste att första 5km skulle vara de tuffaste och att jag därmed snart skulle få både medvind och lite medlut, så det skulle ju inte bli värre i alla fall. Men tyvärr hjälpte den fina avslutningen på banan föga denna kroppsliga löpardag från hell, så även de resterande kilometerna var skit, plågsamma, sega, tråkiga... 

Vid nio kilometer blir jag omsprungen av ytterligare en tjej och då fick det vara nog. La in den sista växeln och pressade allt jag hade och kunde svara på hennes attack och ta tillbaka min fjärdeplats och hålla den hela vägen in i mål. Jag tar med mig den kilometern och min krigarskalle som det enda positiva från det här loppet. Hur mycket det nu är värt att spurta skiten ur sig med sådan mjölksyra att man staplar över mållinjen för en usel fjärdeplats och med sin sämsta 10km tid på många år? 

37,37 är värdelöst, kass och pinsamt dåligt. Jag skäms.

Visst, det finns förklaringar till att det gick uselt. Att kuta två maror inom loppet av tre veckor, att jag har kört minimalt med fartträning senaste månaderna och att jag denna vecka tränat på mitt miniträningsläger med fyra-fem timmar träning per dag är ju faktorer som inte direkt ger snabba ben.

En tid strax under 37 hade jag gett godkänt och tyckt varit ett normalt resultat under dessa förutsättningar. Dagens tid får klart underkänt och blir en väckarklocka som talar om att jag gått på för hårt efter mina maror och inte låtit kroppen vila tillräckligt mycket. 

Lärdom:

1. Tränar man bara långt och långsamt, blir man jävligt bra på att springa just långt och långsamt. 

2. Om man aldrig vilar blir man tröttare och segare för varje dag och slutar som en seg motionär som springer milen på 37,37.

Slutsats:

Revidera om träningsplanen, ge kroppen ett par veckor med mindre mil och mera återhämtning och våga tro att det kommer att göra gott i längden.

Alla hatar att jogga ner, så även jag, men som filosofi har jag att ju sämre prestation desto längre nerjogg som straff. Efter loppet checkade vi in på fina kurortshotellet och medan min coach/make fick njuta av en öl i solen blev det världsrekordlång nerjogg följt av ett plågsamt isbad för mina ben i det kalla havet som bestraffning för att jag är så kass.

Så dålig att det är pinsamt. Blä.

         

Bestraffningen - att jogga ner runt halva Varberg och sedan frysa benen av sig i iskalla vattnet. Skit ska skit ha.

Racing 2013

Lite bitter, lite kinkig, lite less och ganska irriterad över att träningen i veckan inte har gått särskilt bra har jag ändå börjat blicka framåt och satt min tävlingsplan för resten av året. Av en bekant, som varit landslagsmässig i medeldistans för många år sedan, fick jag tipset att dela in tävlandet i A, B och C tävlingar. En A-tävling är en tävling som är prioriterad då man toppar formen och verkligen vill prestera sitt yttersta. En B-tävling är en tävling där man inte toppar formen så att det påverkar träninsplanen men ändå en tävling där man försöker komma med hyfsat pigg kropp och med en del prestationsmål. C-tävlingar är rena träningslopp som dyker upp mitt i tuffa träningsperioder och ersätter kvalitetspass, lopp där man inte är det minsta toppad och där man kanske till och med har/ska träna ett rejält pass till samma dag. 

Det här är ett nytt tänk för mig som tidigare helst alltid velat vara väl förberedd inför alla lopp. Men i min nya träningsplan, som de närmaste månaderna fokuserar på att träna upp snabbheten, är det tänkt att B och C tävlingar ska dyka upp som frekventa inslag av snabbhetsträning då jag vet att jag med en nummerlapp på bröstet tar ut mig det lilla extra som jag inte får ut när jag springer ensam här hemma.

Jag tror också att detta upplägg kan avdramatisera tävlandet och göra att jag kan komma till start mer avslappnad och utan den nervositet som jag brukar kriga med.

Allt inleds på lördag med en B- tävling i Varberg över 10km. Ett lopp där jag kommer sikta på att jaga mitt pers men samtidigt ett lopp jag startar med en ganska sliten kropp efter en hård veckas tränande och med ben som under juni månad knappt såg röken av snabbhetsträning. Har försökt få hyfsat pigga ben till imorgon trots mitt mini-träningsläger med 4-5tim träning per dag genom att förlägga veckans allra lugnaste pass till idag (16km fartlek) och spara veckans långpass till dagen efter race. Känslan på dagens pass var som förväntat läskigt seg men förhoppningen är att den mesta av segheten ska vara bortblåst till imorgon efter en lugn eftermiddag och kväll med mycket vila i solstolen, bra mat och en kanna carboloader. Om så inte är fallet är det på en B-tävling okej och man får utan alltför stor besvikelse åka hem och fortsätta träningen enligt plan. No big deal liksom.

På fredag ska jag springa Slussprovet över 6km i Trollhättan, vilket i planen räknas som en C-tävling. Nästa vecka är en rejäl grisvecka med både hårda pass men också mycket mängd. Kroppen kommer kännas mosad när jag startar, och ännu mer mosad efter loppet men ett snabbdistans pass kommer jag att ha fått även om förhoppningar på tider är obefintliga och det finns risk för en mycket plågsam och jobbig upplevelse.

Veckan därefter är jag i Schweitz på semester och lägligt nog visade det sig att swiss alpine marathon avgörs just då. Jag är ingen bergs/terränglöpare men ett långpass i fin miljö är ju alltid trevligt varför jag idag har anmält mig till 30km klassen som avgörs över de tre första milen på ultraloppets 78km bana. En klar C-tävling för mig då jag i allra första hand är i Schweitz med familjen för att ha semester och kommer att ha ägnat dagarna innan race till mountainbikecykling, bergslöpning, fjällvandring, sightseeing, shopping och goda middagar. Ser loppet i första hand hand som ett fint träningspass och i andra hand som ett ypperligt tillfälle att se Davos med omnejd.

Ja, sådär rullar det sedan på under sommaren och hösten. B och C tävlingar är det gott om och de lär ni få höra om efter hand. A-tävlingar har jag bara tre stycken kvar i år och de är:

- SM i friidrott, 10000m i augusti.

Ett lopp där jag i första hand tänker jaga mitt pers och i andra hand jaga en så bra placering som möjligt. Jag är realist och medveten om att de allra finaste placeringarna är "out of reach" även om jag skulle lyckas med en förbättring av min fart i sommar, men en topp 6 placering innebärande SM poäng till klubben är en tuff men inte helt orimlig målsättning.

- Stockholm halvmarathon i september.

Ett lopp där jag ska springa för pers.

- Amsterdam marathon i oktober.

Höstens allra viktigaste race och loppet där jag hoppas få upprättelse för de mediokra tider jag presterat på marathon senaste året och där jag bara ska, måste och vill krossa mitt snart föråldrade pers från 2011.

Så otroligt mycket kul att se fram emot och det är inte utan att man blir lite uppspelt och taggad bara av tanken på alla fina race.

Nu önskar jag mig "bara" en hel och frisk kropp som vill vara med på tåget och ett resultat från magnetröntgen som inte krossar mina planer... 

Ensamt träningsläger på hemmaplan

Denna första semestervecka är jag lämnad åt mitt öde då min fina J fortfarande är kvar i vardagens ekorrhjul och fastkedjad vid kontorets skrivbord. Fritt fram för mig att själv bestämma över varenda minut av dagen, att vara ego och göra sånt som jag själv gillar. Lyxigt  men också lite trist. 

Självklart hade jag kunnat åka iväg någonstans med någon kompis, hitta på något med någon av mina föräldrar eller fixa och dona i vårt hem men istället har jag bestämt mig för att denna vecka ska ägnas åt ett litet mini-träningsläger på hemmaplan nu när all tid till vila och återhämtning finns mellan passen.

I måndags inledde jag därför dagen med att stiga upp samtidigt som J för att köra morgonjoggen, dels för att det vore bra för resten av dagens träning att springa tidigt på morgonen, dels för att underlätta för min extremt morgontrötta andra hälft att komma ur sängen utan att knäckas av vetskapen att hans semesterlediga fru fick sova vidare. Win-win situation eftersom klockan ändå ringde 6,20, en hel timme senare än ett morgonpass en vanlig arbetsdag. 

Efter en dryg timmes distanslöpning blev det frulle och sedan tänkte jag ta en liten powernap då jag mådde rätt kass med både rejäl huvudvärk och risig mage. Powernapen blev dock till en superpowernap eftersom jag vaknade först 1,5 timme senare och fick lite sån där panik som man får nu när man är vuxen och inser att man håller på att sova bort hela förmiddagen. Tog mig därför upp ur sängen och utförde den tråkiga men ack så nödvändiga sysslan att städa lägenheten, vilket som på hundra kvadrat som tur är går ganska fort, för pigg var jag fortfarande inte. La mig sedan och vilade igen för att förhoppningsvis bli piggare till nästa träningspass och sov även denna gång i över en timme. Mådde dock inte särskilt mycket bättre för det, magen var fortfarande i uppror och en vansinnig huvudvärk höll på att spränga min skalle och jag började fundera på om det verkligen vore klokt att under dessa förhållanden genomföra de två resterande passen? Kanske resulterar det i att jag blir riktigt sjuk? Eftersom jag dock misstänkte att vätskebrist och värmen från gårdagens pass var orsaken hävde jag i mig några liter vatten och resorb och hoppades på bättring. Hjälpte föga, mådde fortfarande skit men bestämde mig ändå att i alla fall försöka köra enligt plan av ren rädsla över att ha råkat blanda ihop semesterlathet med känslan av att må dåligt. För att utesluta lathetsfaktorn snörade jag på mig skona för att köra 6st tröskeltusingar i terräng med en minut vila, och en total distans om 15km. Det gick över förväntan, även om min kropp inte direkt jublade över tilltaget och det kanske inte var de snabbaste tusingar jag har kutat, men det var skönt att genomföra passet och därmed slippa oroa sig över att ha blivit semesterlat. Joggade ner och kände att huvudet och magen kanske fortfarande inte var på topp och funderade återigen på att skippa dagens sista pass men kommer fram till att den eventuella skadan nog redan är skedd så jag kan ju lika gärna köra den planerade bodypumpen också.

Drar således iväg på träningspass nummer tre och inser halvvägs in i passet, efter två flaskor vatten, att jag faktiskt känner mig piggare än på hela dagen. Men när instruktören frågar mig om jag hänger med även på den efterföljande spinningen tackar jag faktiskt nej. Där gick gränsen.

Efter en god natt sömn och efter att ha fått behålla kvällsmaten tack vare en stabilare mage, vaknade jag igår till en ny träningsdag utan minsta tecken på sjukdom. Ett noll till huvudet vs kroppen, sicken tur att jag inte skippade träningen i onödan.

På tisdagen blev det 25km distans, en timme styrka och rörlighet på gymmet och 3km simning innan jag dök in på en välbehövlig behandling på Amadeuskliniken där den fantastiske kiropraktorn David knäckte och rättade till mig lite här och där. Härligt mör fanns det sedan inte ork kvar till några större utsvävningar denna soliga semesterafton men ett test av vår nya pizzasten till grillen blev det i alla fall och en mysig afton i solen tillsammans med min fina J som nu bytt skepnad från den arga coachen som ville förbjuda mig att träna när jag var hängig till den mer trevliga maken.

När jag vaknade idag var jag plötsligt inte sådär lycklig och relaxad som man förväntas vara när man har semester. Jag hade istället panik över att det kändes som att jag kastar bort mina lediga dagar med att "bara" träna och inte göra något annat vettigt som typ träffa folk, ha sovmorgon, käka glass, bada eller annat liknande som man förväntas göra när man är ledig. 

Jag var inte träningssugen helt enkelt och att ett banpass i regn och snålblåst stod på agendan ökade ju inte motivationen direkt. Som bonus denna dag väntade dock min fina vän Malin, som jobbar på samma ort som friidrottsanläggningen är belägen, på lunchbesök av mig efter passet vilket gjorde att jag trots allt ändå kom iväg till träningen enligt plan. Som vanligt överraskar kropp och knopp, väl på plats på banan var det såklart vansinnigt roligt och som grädde på moset blev det första passet på flera dagar som kändes riktigt bra! 

Därefter väntade en lyxig eftermiddag med en långlunch med Malin följt av en lugn jogg i skogen tillsammans med Biggan. En jogg av det trevligare slaget då vi i sakta mak färdades över spångar, stockar och stenar, sprang mellan kossorna i kohagen och kröp under taggtrådsstängsel på en för mig delvis ny runda. Fantastiskt att det finns oupptäckt mark, efter så många års löpning häromkring trodde jag att jag hade sett varenda sten.

Ja, som ni hör har jag enbart löpning i livet just nu men som bloggens titel säger är det så som"livet som marathonlöpare" är ibland. Men när veckan når sitt slut är det slut på eremitlivet och jag får sällskap av Jonne. Då ska veckan krönas och semestern firas in med ett 10km stadslopp i Varberg följt av en lyxig vistelse på kurortshotellet, stillsamt långpass vid havet, spabehandling och en dagstur til Ven för tandemcykling och picknick. 

Men först lite mera träning, lite mera vila, lite mera mat och lite mera ensamhet...

Västkusten = Bästkusten?

Min första semesterhelg börjar gå mot sitt slut och det har varit en helg som verkligen har gått i semestrandets tecken och som har varit en bra kick-off på denna långa ledighet.

Efter en morgonjogg, en härlig frukost i solen på altanen och ett besök på ett semesterstängt gym som resulterande i egen cirkelträning med mina egna gymredskap som substitut drog vi igår iväg mot västkusten och Halmstad för att kolla på lag-SM i friidrott.

Jag har alltid tyckt att det är något visst med lagtävlingar, kanske för att löpning är en så individuell sport att det blir lite extra festligt när man plötsligt har någon annan med sig i kampen om segern. När jag tävlade i Villstad hade vi inte någon direkt bredd i truppen och det var ett evigt pusslande för att få en deltagare på varje gren för att slippa bli nollade och då varje poäng är viktig. Detta innebär att man kan få hoppa in lite här och där så bla har vår kulstötare en gång sprungit hundra meter och jag fått komplettera min huvudgren 5000m med att kasta slägga. Eller kasta och kasta, lägga den över linjen för att fixa poäng var taktiken och jag kan därmed stoltsera med ett pers i grenen på 3 meter och 84 cm. Tyvärr, eller lyckligtvis, är bredden i min nuvarande klubb Hässelby SK, betydligt större vilket alltså innebär att marathonlöpare som jag får agera hejarklack under dessa tillställningar och istället avnjuta det roliga från sidan av banan.

Men inte mig emot, det var fantastiskt roligt och lite lyxigt att svettfri stå i flipflopsen och solglajjorna vid sidan om banan utan minsta tillstymmelse till andfåddhet, illamående eller trötthet och heja fram sina lagkamrater som betalade tillbaka med att plocka hem guldet. Grymt!

Efter avslutade tävlingar drog vi oss in till stan där SM veckan pågick för fullt med diverse mer och mindre udda idrotter på schemat som bl.a. Sprinttriathlon, rally, streetbasket och konstflygning. Kul grej det där med att samla alla idrotter på en och samma plats så att man får möjlighet att se lite nya, udda sporter. Mötte här upp våra halmstadboende goda vänner Jocke och Therese och spenderade kvällen med middag på Pios uteservering där fiskälskande jag beställde den grillade tonfisken med tropisk salsa och sötpotatiskaka som visade sig vara en smaklös anrättning som inte direkt blev roligare av att de glömde lägga på den myntayoghurt som troligen skulle göra den där sista touchen. Fick efter lång väntan istället in yoghurten i en skål vid sidan om vilket tyvärr likväl kunde kvittat för tunn som vatten och klent kryddad gjorde den varken till eller från och de andras köttplankor och fläskfiléer med potatisgratäng såg oändligt mycket godare ut och det var uppenbart vem som dragit nitlotten. Men vad gjorde väl det egentligen? Jag svalt inte och det fina sällskapet och den härliga miljön på en trevlig uteservering i ett soligt och folktätt Halmstad var ju ändå huvudsyftet med kvällen och det gick det definitivt inte att klaga på utan kvalade snarare in som en toppklasskväll!

Kvällen avslutades sedan med en bio innan vi stupade i säng, eller snarare i luftmadrass i J&T:s storarum, och vaknade inte en gång innan klockan ringde för dagens träningspass.

Ett morgonpass som var något utöver det vanliga. Mina morgonpass brukar vara ganska lugna historier där jag mest samlar mil, återhämtar mig från ett tufft pass eller mjukar upp inför ett kvalitetspass men på dagens schema fanns bara ett pass, 22km varav 5km fartökning. Då jag ville ta chansen att springa i nya omgivningar var planen att det skulle avklaras innan hemfärd från Halmstad och då jag har svårt att käka för tätt inpå träning, men också som ni vet problem med blodsockret, var det ett moment 22 hur detta pass skulle genomföras utan att inkräkta allt för mycket på resten av gängets planer för dagen och utan att inverka alltför mycket på farten och kvaliteten på passet. Lösningen blev att skippa frullen för att slippa de två timmar väntan på passet en sådan skulle inneburit och istället låta mina två (!) följecyklister kånka med sig sportdryck för att ge mig energi nog att orka hålla en anständig fart.

Jocke och Jonne följde alltså med mig ut och Jocke, som själv springer ganska mycket och känner Halmstad som sin egen ficka, hade utlovat en vacker halvmararunda över ängar och fält, sommarstugsområden, golfbanor och framförallt med havsutsikt och han höll vad han lovade. En fantastiskt vacker runda blev det och det var otroligt inspirerande och kul att springa något annat än mina väl nyttjade rundor här hemma. Så inspirerande att jag öppnade alldeles för hårt vilket jag fick sota för i den stekande värmen och med min energitomma kropp (som sagt, skulle valt plankstek med bea före tonfisk igår kväll) och jag får ärligt erkänna att när de avslutande 5km trappades upp till en fart på 3,30 - 3,40 - 3,50 var det inte längre bara jobbigt utan rent av outhärdligt. Hade det inte varit för de vackra omgivningarna och av stoltheten att inte vika ner sig framför grabbarna hade jag avbrutit och låtit den sportdryck som ständigt envisades med att vilja komma upp igen ur min tomma mage landa i vägrenen istället för att åter sväljas ner och avslutat med att ta en skön promenad hem i solen.

Istället var det bara till att bita ihop, låta tankarna vandra iväg till att lyssna på grabbarnas samtal om gamla kultfilmer, titta på omgivningarna och försöka ignorera de allt stelare benen, svetten som rann över hela kroppen, sportdrycken som brände i magen och skallen som höll på att koka av värmen och så plötsligt var jag framme och kunde i lugn och ro pusta ut i skuggan efter ett väl genomfört krigarpass. Gjorde precis vad jag skulle, men inte en meter längre och inte en sekund snabbare ån nödvändigt. 

Den riktiga belöningen, bortsett från den vackra rundan, kom när vi klev in i lägenheten och Therese serverade mangosmoothie, perfekt kokta ägg och en stor kopp kaffe på den svala balkongen. 

Snacka om service och snacka om semesterkänsla.

Resterande dagen spenderades sedan med ytterligare strosande i SM veckans Halmstad och lite mer häng på uteservering bland semestrande hallänningar innan vi for hemåt mot Smålands mörka skogar igen. Vad ska man nu göra med denna söndagskväll i hemmets lugna vrå?

Ska jag förbereda lunchlåda? 

Ska jag storhandla? 

Ska jag tvätta? 

Ska jag packa träningsväskor?

Ska jag kolla mina möten i jobbkalendern?

NEJ, för idag är ingen vanlig söndag, det är min första semestersöndag så jag tänker sitta här i solen med fötterna i högläge och njuta av att all söndagsångest är ett minne blott.

Det är semester, and i like it!

                                   

Nu får det vara nog!

Dags att ta tag i sin stela och orörliga kropp, sitt ganska taskiga löpsteg och sin obefintliga snabbhet.

Idag började mitt sommarprojekt som innebär att jag ska fokusera på att förbättra just snabbheten, rörligheten och löpsteget med förhoppning om att detta ska kunna resultera i lite personliga rekord till hösten. Under våren har det varit grymt mycket fokus på distans och mycket mängd då tre marahonlopp inom loppet av två månader funnits på agendan och snabbhetsträningen har länge varit eftersatt. Att tävla på marathon betyder ju givetvis inte att man ska strunta i att köra snabbhet, men under den ovissa tiden efter kollapsen i Linz var jag avrådd från att pressa mig i maxfart då vi inte visste vad detta kunde göra med min hälsa varför maj månad i princip inte innehöll några tuffa fartpass, bara massa mängd.

Sedan kom juni med Stockholm marathon där jag oviss om min hälsostatus knappt trodde att jag skulle kunna ta mig runt varför jag inte hade något fokus på fart och tid utan bara på att genomföra loppet på bästa sätt efter rådande förutsättningar. Och det gick ju bra, även om tiden var i sämsta laget, så är det ju placeringen som räknas på mästerskap. Efter det fanns det inte utrymme för någon hårdare träning då fokus var på återhämtning inför stundande Tromsö marathon så där förflöt ytterligare tre veckor utan riktigt tuffa fartpass. Tromsö marathon gav ju också en placering och ett resultat över förväntan, men även här sprang jag utan tidsfokus och därför blev det inte heller här någon vidare bra tid. Och vad spelar tiden för roll när man får en seger med sig hem? 

Men sen var det ju åter dags för återhämtning, kroppen känner av två maror på så kort tid och man vill ju inte bli skadad, så ytterligare tio dagar med lugna distanspass på agendan och plötsligt fanns inte ett enda riktigt tufft fartpass i sikte så långt ögat kunde nå. 

Men nu är det dags. Dags för alla de tuffa, hårda kvalitetspass som bygger den där spetsen, den där farten och hårdheten som behövs för att springa riktigt fort - både på korta distanser och på marathon.

Vad ni inte vet därute är att jag och min tränare har "gjort slut" efter flera års samarbete vilket innebär att jag i nuläget står utan tränare. Min plan är att köra mitt eget upplägg med min man som Coach och min ex-tränare som bollplank till tävlingssäsongen är slut och sedan skaffa mig en ny tränare inför vinterns uppbyggnadsträning och säsongen 2014. Anledningen till att jag väntar med att inleda något nytt samarbete är att jag tror att det blir bäst både för mig och för den nya tränaren att få börja jobba från grunden istället för att bli inkastad mitt i fulla tävlingssäsongen.

Att styra sin egen träning och sitt eget tävlande känns läskigt, kul och oerhört motiverande på samma gång. Läskigt för att jag är rädd att göra fel, rädd att träna för hårt (jag är sämst på att vila) och rädd att förstöra mig. Kul och inspirerande för att jag nu får göra det jag själv tror på, det jag känner funkar för min kropp och testa nya pass som jag aldrig kört tidigare.

Efter en veckas pulande med träningsschema har jag nu en klar plan för samtliga veckor fram till Sthlm halvmarathon som i första hand innehåller fokus på just snabbhet, teknik, rörlighet och styrka före mängd. Det heliga långpasset på 35-40km varje vecka ska givetvis finnas kvar som grunden i det hela, men fokus ska hela tiden ligga på kvalitet fram till Stockholm halvmarathon är avklarat då det blir mer maratonspecifik träning igen fram till höstmaran i slutet av oktober. Målet är att den nya snabbhetsträningen i kombination med den rejäla distansgrund jag under många år byggt upp ska resultera i ett pers på maran i höst. 

Vi får väl se om det funkar, men nu har jag i alla fall ett upplägg jag tror på, ett upplägg jag har byggt ihop själv, ett upplägg som jag brinner för och som jag ser fram emot att testa.

Bara den motivationshöjaren räcker långt!

Så idag började "mitt nya liv" med ett rejält banpass med korta, snabba intervaller följt av häckgång, häckhopp, miljoners löpskolningsövningar och diverse styrkeövningar för benen.

Låt oss säga såhär, det märks var min träning är eftersatt och det var länge sedan mina ben fick uppleva sådan mjölksyra. Hur jag ska kunna genomföra morgonjoggen om bara några timmar blir spännande att se men det är med skönt darriga ben jag nu vilar på altanen och belönar mig/firar in min semester som också började idag med åttiotalsefterrätten med stort E - grillad banan med smält choklad och vaniljglass.

Vissa tränar för sommar och beach 2013, jag tränar för hösten och löparspåren 2013. Nu kör vi!