Självklart hade jag kunnat åka iväg någonstans med någon kompis, hitta på något med någon av mina föräldrar eller fixa och dona i vårt hem men istället har jag bestämt mig för att denna vecka ska ägnas åt ett litet mini-träningsläger på hemmaplan nu när all tid till vila och återhämtning finns mellan passen.
I måndags inledde jag därför dagen med att stiga upp samtidigt som J för att köra morgonjoggen, dels för att det vore bra för resten av dagens träning att springa tidigt på morgonen, dels för att underlätta för min extremt morgontrötta andra hälft att komma ur sängen utan att knäckas av vetskapen att hans semesterlediga fru fick sova vidare. Win-win situation eftersom klockan ändå ringde 6,20, en hel timme senare än ett morgonpass en vanlig arbetsdag.
Efter en dryg timmes distanslöpning blev det frulle och sedan tänkte jag ta en liten powernap då jag mådde rätt kass med både rejäl huvudvärk och risig mage. Powernapen blev dock till en superpowernap eftersom jag vaknade först 1,5 timme senare och fick lite sån där panik som man får nu när man är vuxen och inser att man håller på att sova bort hela förmiddagen. Tog mig därför upp ur sängen och utförde den tråkiga men ack så nödvändiga sysslan att städa lägenheten, vilket som på hundra kvadrat som tur är går ganska fort, för pigg var jag fortfarande inte. La mig sedan och vilade igen för att förhoppningsvis bli piggare till nästa träningspass och sov även denna gång i över en timme. Mådde dock inte särskilt mycket bättre för det, magen var fortfarande i uppror och en vansinnig huvudvärk höll på att spränga min skalle och jag började fundera på om det verkligen vore klokt att under dessa förhållanden genomföra de två resterande passen? Kanske resulterar det i att jag blir riktigt sjuk? Eftersom jag dock misstänkte att vätskebrist och värmen från gårdagens pass var orsaken hävde jag i mig några liter vatten och resorb och hoppades på bättring. Hjälpte föga, mådde fortfarande skit men bestämde mig ändå att i alla fall försöka köra enligt plan av ren rädsla över att ha råkat blanda ihop semesterlathet med känslan av att må dåligt. För att utesluta lathetsfaktorn snörade jag på mig skona för att köra 6st tröskeltusingar i terräng med en minut vila, och en total distans om 15km. Det gick över förväntan, även om min kropp inte direkt jublade över tilltaget och det kanske inte var de snabbaste tusingar jag har kutat, men det var skönt att genomföra passet och därmed slippa oroa sig över att ha blivit semesterlat. Joggade ner och kände att huvudet och magen kanske fortfarande inte var på topp och funderade återigen på att skippa dagens sista pass men kommer fram till att den eventuella skadan nog redan är skedd så jag kan ju lika gärna köra den planerade bodypumpen också.
Drar således iväg på träningspass nummer tre och inser halvvägs in i passet, efter två flaskor vatten, att jag faktiskt känner mig piggare än på hela dagen. Men när instruktören frågar mig om jag hänger med även på den efterföljande spinningen tackar jag faktiskt nej. Där gick gränsen.
Efter en god natt sömn och efter att ha fått behålla kvällsmaten tack vare en stabilare mage, vaknade jag igår till en ny träningsdag utan minsta tecken på sjukdom. Ett noll till huvudet vs kroppen, sicken tur att jag inte skippade träningen i onödan.
På tisdagen blev det 25km distans, en timme styrka och rörlighet på gymmet och 3km simning innan jag dök in på en välbehövlig behandling på Amadeuskliniken där den fantastiske kiropraktorn David knäckte och rättade till mig lite här och där. Härligt mör fanns det sedan inte ork kvar till några större utsvävningar denna soliga semesterafton men ett test av vår nya pizzasten till grillen blev det i alla fall och en mysig afton i solen tillsammans med min fina J som nu bytt skepnad från den arga coachen som ville förbjuda mig att träna när jag var hängig till den mer trevliga maken.
När jag vaknade idag var jag plötsligt inte sådär lycklig och relaxad som man förväntas vara när man har semester. Jag hade istället panik över att det kändes som att jag kastar bort mina lediga dagar med att "bara" träna och inte göra något annat vettigt som typ träffa folk, ha sovmorgon, käka glass, bada eller annat liknande som man förväntas göra när man är ledig.
Jag var inte träningssugen helt enkelt och att ett banpass i regn och snålblåst stod på agendan ökade ju inte motivationen direkt. Som bonus denna dag väntade dock min fina vän Malin, som jobbar på samma ort som friidrottsanläggningen är belägen, på lunchbesök av mig efter passet vilket gjorde att jag trots allt ändå kom iväg till träningen enligt plan. Som vanligt överraskar kropp och knopp, väl på plats på banan var det såklart vansinnigt roligt och som grädde på moset blev det första passet på flera dagar som kändes riktigt bra!
Därefter väntade en lyxig eftermiddag med en långlunch med Malin följt av en lugn jogg i skogen tillsammans med Biggan. En jogg av det trevligare slaget då vi i sakta mak färdades över spångar, stockar och stenar, sprang mellan kossorna i kohagen och kröp under taggtrådsstängsel på en för mig delvis ny runda. Fantastiskt att det finns oupptäckt mark, efter så många års löpning häromkring trodde jag att jag hade sett varenda sten.
Ja, som ni hör har jag enbart löpning i livet just nu men som bloggens titel säger är det så som"livet som marathonlöpare" är ibland. Men när veckan når sitt slut är det slut på eremitlivet och jag får sällskap av Jonne. Då ska veckan krönas och semestern firas in med ett 10km stadslopp i Varberg följt av en lyxig vistelse på kurortshotellet, stillsamt långpass vid havet, spabehandling och en dagstur til Ven för tandemcykling och picknick.
Men först lite mera träning, lite mera vila, lite mera mat och lite mera ensamhet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar