Pinsamt dåligt

Ett Varbergslopp över 10km i strålande sol, på en vacker bana, med massor av folk både på och bredvid banan mitt på semestern kan ju vara alldeles, alldeles underbart! 

Eller helt för jävligt, om du frågar mig.

Idag var allt fel från första steget. Det fanns absolut ingen kraft i min kropp, det var inte bara benen som var trötta utan hela jag kändes lam, matt och energilös som en urvriden disktrasa. Var peppad och glad på startlinjen då sol, glada och trevliga löparkollegor och semesterlopp brukar kunna ha den effekten på sinnesstämningen men det hjälper ju föga när kroppen inte vill. Det fanns inte en chans att jag kunde haka på superstarka klubbkompisen Madde eller fantastiskt formstarka Therese från Ullevi utan jag var hopplöst efter redan efter första kilometern. 

Vid tre kilometer var jag supertrött, vid 4km var jag helt slut och vid 5km funderade jag på att bryta. Det var inte ett skit kul.

Min enda tröst fanns i att jag visste att första 5km skulle vara de tuffaste och att jag därmed snart skulle få både medvind och lite medlut, så det skulle ju inte bli värre i alla fall. Men tyvärr hjälpte den fina avslutningen på banan föga denna kroppsliga löpardag från hell, så även de resterande kilometerna var skit, plågsamma, sega, tråkiga... 

Vid nio kilometer blir jag omsprungen av ytterligare en tjej och då fick det vara nog. La in den sista växeln och pressade allt jag hade och kunde svara på hennes attack och ta tillbaka min fjärdeplats och hålla den hela vägen in i mål. Jag tar med mig den kilometern och min krigarskalle som det enda positiva från det här loppet. Hur mycket det nu är värt att spurta skiten ur sig med sådan mjölksyra att man staplar över mållinjen för en usel fjärdeplats och med sin sämsta 10km tid på många år? 

37,37 är värdelöst, kass och pinsamt dåligt. Jag skäms.

Visst, det finns förklaringar till att det gick uselt. Att kuta två maror inom loppet av tre veckor, att jag har kört minimalt med fartträning senaste månaderna och att jag denna vecka tränat på mitt miniträningsläger med fyra-fem timmar träning per dag är ju faktorer som inte direkt ger snabba ben.

En tid strax under 37 hade jag gett godkänt och tyckt varit ett normalt resultat under dessa förutsättningar. Dagens tid får klart underkänt och blir en väckarklocka som talar om att jag gått på för hårt efter mina maror och inte låtit kroppen vila tillräckligt mycket. 

Lärdom:

1. Tränar man bara långt och långsamt, blir man jävligt bra på att springa just långt och långsamt. 

2. Om man aldrig vilar blir man tröttare och segare för varje dag och slutar som en seg motionär som springer milen på 37,37.

Slutsats:

Revidera om träningsplanen, ge kroppen ett par veckor med mindre mil och mera återhämtning och våga tro att det kommer att göra gott i längden.

Alla hatar att jogga ner, så även jag, men som filosofi har jag att ju sämre prestation desto längre nerjogg som straff. Efter loppet checkade vi in på fina kurortshotellet och medan min coach/make fick njuta av en öl i solen blev det världsrekordlång nerjogg följt av ett plågsamt isbad för mina ben i det kalla havet som bestraffning för att jag är så kass.

Så dålig att det är pinsamt. Blä.

         

Bestraffningen - att jogga ner runt halva Varberg och sedan frysa benen av sig i iskalla vattnet. Skit ska skit ha.