lördag 31 maj 2014

Mentalt stark. Och svag.

Stockholm marathon 2014 är till ända. 
Ett lopp som innehöll det mesta på känsloskalan och det känns mer som om jag har åkt en känslornas berg- och dalbana än att jag har sprungit marathon.
Ett lopp som inleddes på topp, följdes av mörker, stegrade till något som liknade flow och avslutades med tårar av lättnad, stolthet, sorg, saknad och faktiskt någon sorts glädje.
Vi tar det från början. 

Kände mig ganska avslappnad inför start - fokuserad på dagens enda uppgift, att ta mig till mål till min svärmors minne, men samtidigt lite likgiltig och faktiskt nästan helt utan glädje och förväntan inför folkfesten som väntade. 
Hade ändå en grundplan om att lägga mig i 4,00 fart vilket var den fart jag höll på mitt testpass för två veckor sedan då min kropp klarade 35km distans varav 5*4km i 4,00 fart med en bekväm känsla. Fysiskt visste jag alltså att detta var en rimlig utgångsfart, visste att det skulle vara min mentala svaghet efter min utmattning och de känslomässiga svårigheterna i min sorg som skulle kunna förstöra dagen. 
Jag höll farten utan att det var det minsta ansträngande under de första 7-8km innan det plötsligt tog tvärstopp. Min puls rusade till 226 slag/minut, armarna domnade bort och jag kunde inte andas. Panikångest/stressreaktion är min gissning, jag är uppenbart inte redo att hantera den stress/press ett marathon innebär.
Blev tvingad att stanna ett par minuter för att låta pulsen lugna sig och att under följande kilometer jogga/gå.
Det var fruktansvärt att uppleva detta så tidigt i loppet och med vetskapen om att 35km återstod till den hägrande mållinjen trodde jag aldrig att jag skulle kunna ta mig dit.
Här är det på sin plats att hylla mina fantastiska medtävlare. Den klunga av tjejer som kom ikapp mig just när jag stod där på söder Mälarstrand och hyperventilerade bestående av Louise Wiker, Therese Nordström och Josefin Gerdevåg (kanske även någon mer jag inte såg?) som skrek på mig att fortsätta. Therese ropade åt mig att andas lugnt och hon nästan stannade upp i sin vilja att hjälpa mig framåt. Dessa tjejer, som alla placerade sig i topp på SM tävlingen, kunde ha passerat mig och jublat inombords över en intjänad placering men valde istället att stötta och peppa. Tycker det är fantastiskt att vi kan vara vänner och ändå konkurrenter. Stort.
Tack även till alla andra bekanta som här peppade mig, särskilt ALK Micke och blogg-Staffan som båda uppmanade mig att försöka fortsätta om än i lugn fart för att kunna ta mig till mål vilket de visste var viktigt för mig. Ni anar inte vad era ord gjorde för mig!

När kroppen utsätts för en sådan påfrestning som en attack likt ovanstående hänger sviterna kvar länge. Jag var därför fruktansvärt ansträngd i hela kroppen och hade svårt att syresätta musklerna. Bestämde mig snart för att bryta vid min familj som skulle stå vid 16km. Men så när jag såg dem, framförallt syskonbarnen som rest ända från Småland och förberett skyltar och hejjaramsor kunde jag bara inte svika dem. Bestämde mig för att fortsätta en bit till så de skulle få hejja någon mer gång. 
Sen tänkte jag bryta vid halvmaran men det låg ju så långt bort att det kändes som ett projekt att ta mig hem. 
Vid 23km kom jag ikapp Jenny Jansson och eftersom jag visste att hon var skadad frågade jag om hon mådde bra? Det gjorde hon inte och steg i den sekunden av för att hoppa in i en taxi. Var en hårsmån från att följa med, det såg väldigt skönt ut, men av någon anledning bara fortsatte mina ben framåt.
Mitt i allt dök min lillebror upp på en oväntad plats och när jag skrek åt honom att det kändes förjävligt och fick till svar att "bita ihop för det kan vända" fick jag en tankeställare. Ett marathon är 42km långt, mycket kan hända.

Så när vi kom tillbaka mot stan och lämnade trista Djurgården och jag insåg att det ju bara var 15km kvar kände jag plötsligt att jag faktiskt inte längre mådde så himla dåligt. Jag var långt ifrån pigg men mådde väsentligt bättre än jag gjort tidigare och bestämde mig för att det fick vara slut på bryt-tankarna för nu jäklar skulle jag till målet. 
Jag kom in i någon form av positivt flow och för första gången på loppet kände jag något som började likna löpglädje. Jag började passera folk som tidigare kutat förbi mig vilket gav en fantastisk boost för självkänslan och jag tittade inte längre på varje kilometerskylt med nedräkningstankar i huvudet. 
Så vid 39km dyker plötsligt min vän Alex upp vid sidan av banan. Alex, som förmodligen är en av de minst löpintresserade i min vänskapskrets, hade skapat en lucka i sin stockholmsweekend bara för att gå ut och hejja på mig. Jag blev så rörd och det betydde så mycket för mig att få vinka till en person som inte bryr sig det minsta om sporten som sådan utan bara om mig som person. Hade inte förväntat mig att se henne där och det blev en mycket välkommen överraskning och när hon skrek att "jag kommer och möter dig i målet" fanns ju inget alternativ än att klara den sista lilla biten också!

Någon kilometer senare stod sedan min fina J som under resans gång fått höra mig skrika alla möjliga negativa ord om hur jag kände men med tårar i ögonen kunde jag nu skrika att "jag kommer att klara det"! Han såg nästan lika tårögd ut som jag när han svarade att "det är klart att du gör" och så avslutade jag de sista 300m inne på Stadion med tankarna hos min svärmor, på hur hon älskade att sitta på läktaren och hur hon med tårar i ögonen av stolthet brukade vinka till mig på upploppsrakan. 

Korsade mållinjen, vinkade och slängpussade istället svägerska, svåger och syskonbarn på läktaren innan jag bröt ihop i storgråt i min mammas armar. Lättad att det var över, stolt över att ha klarat att kriga, förkrossad av saknad av min svärmor men lycklig att jag kunde genomföra loppet för hennes skull. Det var som det minsta, och det allra sista, jag kunde göra för henne.

Att jag kom på 15 plats totalt, 8 plats på SM och sprang på den efter omständigheterna godkända tiden 2,55,10 känns ganska oväsentligt.
Idag tar jag istället med mig värmen och stödet från alla fina människor på och utmed banan som gjorde loppet möjligt att genomföra och min krigarskalle som samtidigt som jag är mentalt svag just nu ändå på något overkligt sätt kunde hjälpa nig frambringa styrkan att kriga till mål för ett ändamål som var så viktigt för mig. 
Mission completed.


          
Tack vare Alex var jag nog den enda som fick en flaska Moet istället för vatten vid målgång. Den tjejen vet hur en belöning ska se ut!

3 kommentarer:

  1. Torbjörn Hallberg1 juni 2014 kl. 07:34

    Oj vad starkt!! Ögonen tårar sig. Kram & ta hand om er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Torbjörn!
      Vad kul att se att du följer min blogg! Hoppas allt är bra med dig och barnen, hoppas vi får tillfälle att ses någon gång snart!
      Kram

      Radera
  2. Vilken styrka du visar när du genomför loppet på ett så fint sätt till slut. Vilket härligt slut på berättelsen och vad roligt att mina snabbt framkastade ord där på Västerbron blev betydelsefulla för dig. Jag har gjort en DNF en gång och vill Int uppleva det igen och därför vill jag numera alltid fullfölja även om det inte alltid går som jag tänkt mig. Det var extra roligt att se dig i målfållan. Hoppas vi ses igen. Min långa rapport kommer till veckan.

    SvaraRadera